Bland de kristianer, som på appiska vägen vandrat Paulus till mötes för att välkomna och trösta honom, var en man vid namn Martialis. Om honom visste alla trosbröder att förtälja följande:

Hans föräldrar bodde i Judaland på hinsidan Jordan. En dag kom Jesus med sina lärjungar till den nejden, och, som vanligt, samlades mycket folk för att höra den galileiske mästarens ord. Jesus talade denna gång om helgden af äktenskapets band och om den kärlek, som gör hemmet till Guds boning. När de mödrar, som voro bland åhörarne, förnummo detta, trängde de fram med sina barn för att han skulle välsigna dem. Bland kvinnorna var Martialis moder. Sakta skjutande sin son framför sig, stod hon, blyg och bedjande, inför frälsaren, som läste i hennes blick, att hon ville på gossens hufvud föra hans välsignelse in i sitt hem. Lärjungarne tillbakavisade henne. Då ville hon vika undan, men Jesus sade: »Låten barnen komma till mig och hindren dem icke, ty

sådana höra Guds rike till.» Och han tog gossen i famnen, lade välsignande sina händer på hans lockar och sade till de kringstående: »Den som icke undfår Guds rike som ett barn kommer aldrig där in.»

Från den stunden följde Martialis Jesus. När denne underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det han som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han, som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända främst räknade inom den lärjungakrans, som omgaf Jesus och apostlarne och kallas: »de sjuttio».

Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna kristendomen i världens hufvudstad. Nu var han sedan flere år bosatt i Rom, där han ägde ett hus vid via lata (samma gata som efteråt fått namnet Korso), i hvilket de troende ofta samlades.

*

Höfvidsmannen Julius förde Paulus och de andre fångarne till pretorianske gardes-öfverhöfdingens ämbetspalats, där han aflämnade dem.

Näst kejsaren var gardes-öfverhöfdingen den mäktigaste mannen i romerska världsriket. Den som nu innehade detta ämbete hette Burrus Afranius, en sedesträng man och god fältherre. Han hade jämte filosofen Seneka varit kejsar Neros uppfostrare och lärare, men kände nu ingen glädje däröfver. Burrus genomläste noga de ämbetsskrifvelser Julius öfverräckt honom om fångarne, hvarefter han tillkännagaf: »Den man, som heter Saulus och kallas Paulus, må vistas på fri fot, men vaktad af en

soldat.» Festus, ståthållaren i Judéen, hade nämligen skrifvit, att Paulus’ sak rörde endast ett ömkligt gräl mellan judiska meningsflockar, och att han, Festus, själf skulle frigifvit den åtalade, om denne icke hade vädjat till kejsarens domstol.

När kristianerna, som med fångarne väntade nere på borggården, hörde, att Paulus, i stället för att kastas i fängelse, finge gå fritt omkring, gladde de sig, och Martialis och hans hustru tillbjödo honom ifrigt en bostad i deras hus. De sade: »Hos oss kan du hvila ut, ty Gud har välsignat vårt hem med trefnad och frid.»

»Frid har jag ingen rätt att söka», svarade Paulus; »men här bredvid mig sen I en broder, som har det goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar fullgöra. Han är mångsidig konstnär: läkare, målare och skriftställare. I edert hus skall han måla bilder af vår frälsare och hans moder, så att vi och de, som komma efter oss, må se dem, som hade vi de älskade lekamligen för våra ögon, och hos eder skall han i andens ingifvelse skrifva häfderna om vårt brödraskaps första öden och om Kristus’ sändebuds gärningar.»

Så skedde ock. Lukas följde Martialis till hans hem och skref där under årens lopp sitt evangelium och Apostlagärningar, och fäste med färger på duken Jesus’ och ungmön Marias drag. Paulus hyrde sig ett hus helt nära den stadsdel, där hans fränder i köttet då hade och ännu hafva sin varelse — det så kallade Ghetto, hvars egna folklif och trånga, smutsiga gränder mana konstnärens pensel till verksamhet och hans luktsinne till hvila.

Detta hus eller rättare en efterträdare på den tomt, där det var byggdt, kallas än i dag Paulus’ skola,

emedan han där dagligen under två års tid lärde och undervisade om Kristus och härunder själf inträngde allt djupare i Messiaslärans hemligheter. Där skref han brefvet till Efeserna, Filipperna och Kolosserna, äfvensom det lilla både mänskligt och konstnärligt sköna brefvet till Filemon. Där säges han hafva emottagit filosofen Seneka — sägnen känner till en brefväxling mellan Paulus och denne — samt en annan högt stående romare, Teofilus, hvilken Lukas tillägnat sitt evangelium. Genom soldaterna, som vaktade Paulus, spred sig från samma medelpunkt den nya lärans kännedom till höfvidsmän för pretorianerna och genom dem till medlemmar af kejsarens hus.

Mellan Sixtus-bron och Ghetto, vid Via della Regola, bakom den gamla kyrkan Paolo alla Regola, återfinner man »Paulus’ skola». Nu företer hon sig som en tämligen stor sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk ur Apostlagärningar, men där i öfrigt ingenting ålderdomligt eller märkligt är att se.

*

När Paulus andra gången kom till Rom, emottog han Martialis’ förnyade inbjudning och stannade i dennes hus, tills han under kristianernas tårar släpades därifrån till mamertinska fängelset.

Den frid, som rådde i Martialis’ boning, var ej af det yttre slaget, ty på ena sidan af huset gick via lata (Bredgatan), pulsådern mellan romerska torget, Kapitolium och Marsfältet, och strax bredvid utsträckte den stora basaren Septa Julias portik sina pelargångar. Men medan

folkböljorna brusade där rundt omkring, stod hemmets barnaskara i andäktig tystnad kring Paulus’ skrifbord eller vid Lukas’ tafvelställ och följde med undran pennans rörelser på pergamentet eller penselns på duken, och medan de stodo så, hände som oftast, att de sågo bredvid sig andra barn, vingade och strålande af öfverjordisk skönhet, som kommo för att blanda Lukas’ färger eller för att hviska någonting till Paulus, när denne tankfull lät skrifstiftet hvila.

Om man från Piazza di Venezia går in på Korso, Roms hufvudgata, har man strax till vänster palatset Doria-Pamfili och där bredvid en kyrka, Santa Maria in via lata. En gång om året firas i detta mer grant än smakrent utstyrda tempel en högtidlig mässa, och man har då tillfälle att öfver högaltaret skåda en madonna, som enligt sägnen är af evangelisten Lukas’ hand och hittats under kyrkan, där man finner lämningarna af Martialis’ hus, förvandlade till en krypta med två kapell. Två trappor leda ned till de kamrar, där Paulus skref brefven till Timoteus och Titus, och där Lukas målade eller författade. Väggarna bära ännu spår af fresker från den antika tiden. De fromme, för hvilka sägnen är historia, lämna icke den heliga skymningen här nere utan att hafva druckit ur en källa, som Paulus uppkallade för att däri döpa. I den tiden lågo dock kamrarne ofvan jord och hade tillräcklig dager för pennan och staffliet. Men Roms gator hafva höjt sig med århundradena. Den eviga staden är ett slags historiens geologi. Hvar helst man gräfver där, finner man häfdernas skeden lagrade öfver hvarandra.

*

I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse, som fängslade allas nyfikenhet och allas uppmärksamhet, tills en ny dag kom med en ny händelse. Än gaf kejsaren i amfiteatern eller i Circus maximus eller på Marcellus’ skådebana någon festlig tillställning af häpnadsväckande prakt. Än uppträdde han själf inför romerska folket som sångare eller körsven. Ofta kringlopp ett rykte, att någon medlem af kejsarens hus eller någon för republikanska tänkesätt misstänkt storman rödts ur vägen. Dess emellan talades om hemska järtecken, som visat sig i de aflägsnare landsdelarne, om sammansvärjningar i Rom, om upproriska rörelser bland de vid rikets landamären stående härarne. Men vid denna tid var det särskildt en sak, som utgjorde allmänna samtalsämnet ej endast för dagen, utan för veckor och månader, i alla romerska kretsar. På forum, i de stora badhusen, öfver allt där medborgare och främlingar strömmade tillsammans, sporde man hvarandra: har du sett Simon visdomsmannen? Har du hört omtalas det underverk han senast utfört?

Ej mindre ordades om hans ledsagerska, Helene. Den gudomliga visheten sades hafva förkroppsligat sig i henne. En skönare kvinna hade ingen sett. Men de fleste tillade, att hennes skönhet kom dem att rysa. Hon liknade en Isisbild. Hennes anletsdrag voro orörliga, hyn bar den pariska marmorns färg, ögonen hade ädelstenens, men icke lifvets glans. Var hon en bildstod, som Simons trollkonst gifvit rörelseförmåga? Var hon människa eller demon?

När Paulus vistats några dagar i Rom, gjorde han en färd öfver Marsfältet bort åt flaminiska porten och

lustgårdarnes kulle (Monte Pincio). Marsfältet höljdes af människoskaror, som utlockats af ryktet, att Simon undergöraren och Helene skulle visa sig. Och de kommo, dragna af hvita hästar i en guldglänsande segervagn, Simon klädd som Jupiter Serapis med det juvelgnistrande sädesmåttet på hufvudet och spira i handen, Helene som Isis med byssos-slöja, halfmånformigt diadem och i lockarne en lotusblomma. I deras körsven igenkände man kejsaren själf. Vagnen omgafs af kransade sångare och gossar, som svängde rökelsekar. Framför och bakom honom redo pretorianer i gyllene rustningar. Längs hela vägen, på hvilken tåget rörde sig, sjönk folket på knä och ropade: hel guden från Samarien, Cesars vän! hel den gudomliga visheten, Helene! — Från båtarne på Tibern ljödo sång och strängaspel, och i floden kastades korgar, fulla af lotusblommor, som, gungande på böljorna, kunde komma en att tro, att Romas och Memfis’ heliga strömmar förenat sig till ett.

I hopen fanns en och annan filosof eller republikan eller kristian, som icke ville falla i stoftet för trollkarlen och hans världsrådande körsven. De skyndade bort. Men Paulus stod upprät, och hans öga sökte och fann Simons.

Han hade gissat rätt. Det var samme svekläggare, som af apostlarne velat tillköpa sig den helige andes kraft, i den tro, att allt, äfven det heligaste, vore falt för penningar. Ja, det var utan tvifvel Simon magus, trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske prästernas läring, kristendomens värste fiende, densamme, hvars skamliga tillbud Lukas just samma dag hade skildrat i sitt fortskridande verk om apostlarnes gärningar. Och Paulus

visste nu, att han skulle få en hård kamp med den man- nen att utstå.

*

I Rom utöfvade Simon omätligt inflytande. Han var kommen dit för att stifta en ny religion. Människorna, föga nöjda med den gamla de fått i arf, sökte då på alla håll bättre tillfredsställelse för sina fromma känslor och dragningen till det hemlighetsfulla. Därför vallfärdade stora flockar, synnerligen de förnäma kvinnorna, till Isistemplen och Mitrashålorna, där de i en hjärtgripande musik, ofattliga böneformler och underliga tempelbruk tyckte sig skönja en högre värld. Nu hade Simon gjort sig till öfverstepräst både uti Isis’ tempel och i Mitras’ grottor, där han med sin trolldom rusade alla sinnen och döfvade allt förstånd. Paulus fann med grämelse, att många, som förut lyssnat till kristendomen, bortrycktes från honom och följde svekets dagligen växande ström.

Innan Simon magus kom till Rom, hade kejsar Neros styrelse bådat godt, vittnat om hug för gagnande storverk och om människovänligt sinnelag. Men nu var han med ens förändrad till en vanvetting, ett vilddjur. Hvaraf kom det?

Nero hade önskat se Helene i sitt palats och höra från hennes läppar den gudomliga vishetens lönligaste sanning. Det var annars förbjudet att tala till Helene, och själf talade hon till ingen. Då hon någon gång visade sig i en utvald krets, var det endast för en flyktig stund, och då glömde man, att hon var tystnaden, ty det majestätiska i hennes sätt och det väna i hennes later verkade som ett demosteniskt tal. Hos en gudinna, lik

henne, var ett insegel på läpparne, hvad det är hos mången annan: den klokaste och mest inverkande vältaligheten.

Simon magus gaf sitt samtycke till kejsarens önskan, men med följande villkor: Helene, följd af honom, skulle komma nattetid och vid nedan till palatset. Intet ljud, som påminde om dagens lif, finge förnimmas inom dess murar. Hofmän och vakt skulle mottaga dem med tystnad. Ljus och facklor borde endast sparsamt lysa deras väg. Kejsaren skulle ensam och i sin tronsal emottaga Helene och höra henne utan att själf yttra ett ord.

Så skedde ock. Följd af Simon kom hon en natt i bärstol till palatset. Genom marmorskimrande, af glesa lampor upplysta gångar och salar fördes den slöjade kvinnan af en tigande hofman allt djupare in i den palatinska borgen. Här och där sågs en vaktande gardescenturion, stel och orörlig som om mejseln huggit honom ur väggen där han stod. Simon stannade vid tronsalens dörrar. Där inne brunno endast några kandelabrar, och i bakgrundens skugga satt kejsaren på sin tron. Helene, klädd som egyptisk prästinna, sväfvade in, nalkades med ljudlösa steg, skred upp för tronens trappa, slog slöjan tillbaka, lutade sitt marmorlugna hufvud öfver Nero, fäste sina kalla ädelstensögon med ormtjusarens kraft i hans blick och hviskade i hans öra — hvad? »Den gudomliga vishetens lönligaste sanning.» Men hur lyder den? Nero satt som förstenad. Helene sväfvade bort. Men följande natt lät Nero kalla till sig giftblanderskan Lokusta, som inför hans ögon tillredde dödsdrycken åt Britannikus. Därefter följde mord på mord.

*

Aposteln Petrus, romerska församlingens föreståndare, var vid denna tid stadd på omvändelsefärder i västern. En ängel återkallade honom till Rom för att samverka med Paulus i kampen mot Simon undergöraren.

*

Vid en förtrolig fest hos kejsaren, till hvilken endast Simon, den kvinnligt vackre gunstlingen Sporus och några få förnäma vällustingar inbjudits, yttrade Sporus under falernvinets inflytande till Simon:

»Stora äro dina underverk. Dock kan intet af dem mäta sig med nazaréen Jesus’ sista under, då han lefvande uppfor till himmelen. Gör den saken efter, om du kan, eller vidgå, att du är öfvervunnen!»

Simon svarade: »Slikt kan blott den okunnige hålla för underverk. I döden afkläder sig människan sitt gröfre omhölje, och hvad som då återstår är en förklarad lekamen, på hvilken stjärnorna utöfva oemotståndlig dragningskraft. Men ett verkligt under, och väl det största af alla, vore, om någon, iklädd sin förgängliga stofthydda, uppstege till Olympen. Det har ännu aldrig händt, ehuru judarne hafva åtskilligt prat om dylikt.»

»Och det är omöjligt äfven för den störste undergörare», sade Nero.

»Nej, Cesar, för dig och Simon är ingenting omöjligt», inföll trollkarlen från Gitton.

»Jag tager dig på orden», ropade den halfdruckne Nero. »Du skall göra en himmelsfärd inför mina och romerska folkets ögon, eller du skall dö!»

»Jag skall med dessa lemmar, i din åsyn och i det

allbjudande romerska folkets, upplyfta mig öfver skyarne till min fader Jupiters konungastol, dricka Cesars välgång i den bägare Ganymedes bräddar och därefter återvända till jorden och till jordens gud, min kejserlige vän.»

»Godt», ropade Nero, »det varder ett skådespel att bjuda folket, hvartill man aldrig sett maken. Men snart, snart!»

»Om fjorton dagar, räknade från denna, skall min himmelsfärd företagas. Därefter skall allt folket tro mig.»

Simon tömde sin bägare och tillade: »underverket är ensamt i sitt slag, men för mig en småsak. Cesar låt oss nu orda om allvarligare eller lustigare ting!»

Följande morgon visste hela Rom dagen och stunden, då Simon undergöraren skulle från Kapitolium flyga till himmelen, och man talade om ingenting annat.

Petrus skyndade till Paulus, och de båda apostlarne öfverenskommo att på den afgörande dagen vara bland åskådarne på Forum.