FJERDE BERÄTTELSEN

Många århundraden sedan Filmers borgen blifwit förstörd, och andra hyddor wuxit upp här och der i nejderna kom en dag ett segel swäfwandes öfwer böljorna och båten landade wid Filmers kulle. Upp på densamma trädde en man, som war af en hög och reslig wäxt, hade långt grått hår, som fladdrade kring skuldrorna, långt hwitt skägg, som räckte ned till midjan blå talande ögon, som lifligt lyste liksom af en helig eld, på sin hjessa bar han en tvåspetsad mössa, hans klädnad war som en messeskjorta, hwit och fotsid med en gördel om lifwet, och i handen bar han ett stort kors. När han kommit upp på Filmers kulle började han tala för det församlade folket om den hwite Christ, och talade så hjertligt, att hela folkhopen blef så betagen af talet, att de sade med en mun: wi wilje bygga en kyrka der wi kunna få höra talas om den hwite Christ. Men hwar skole wi bygga henne? Somliga wille, att man till kyrkoplats skulle wälja sjelfwa Kung Filmers kulle. Men andra sade: “icke här; ty här har en hedning bott och marken är fläckad med menniskoblod”. Andra åter wisade till en hög sandås på andra stranden af Films sjön. En annan del kastade sina blickar åt de löfbewuxna backarne i storängen; der, sade de, mellan twänne de täckaste backkullar ligger en tyst, en fredlig dal. Der, der, låtom oss bygga templet. Denna mening blef för ögonblicket segrande. Med stor ifwer började folket släpa byggnadsmaterialier och werktyg till den förtjusande dalen, men knappt äro de komne dit förr än ett annat partie fick öfwerhanden. Denna olikhet i åsigter skulle säkert, liksom fordom wid tornbyggnaden i Babel säges warit fallet, förbistrat alla hjertan och gjort hela tempelbyggnaden om intet, så framt ej en osynlig hand gripit in i saken. Hwarken på Filmers kulle, eller i den der dalen, som ännu i storängen wid Österby igenfinnes under namn af Sakristihålet, skulle templet uppföras, utan der borta öfwer sjön, på den fria och höga sandåsen. Det släpades under nätterna af osedda händer alla byggnadens werktyg och materialier och ehuru de om dagarna fördes tillbaka till Sakristihålet, flyttades de åter om den kommande natten till den höga sandåsen. Omsider insågo alla, att det war Guds wilja att kyrkan här skulle byggas. Snart reste sig den enkla byggnaden och speglar ännu idag sin hwita bild i det förbiflytande wattnet i Films sjön.