TREDJE BERÄTTELSEN

För långt, långt tillbaka, kanske före Kung Göstafs tid, hade en smed en Lördagsmorgon, i sällskap med sin 13:åriga dotter, gått ned till Films sjön, att fiska. Flickan rodde och fadren skötte fiskbragden. Hela dagen flackade de omkring på sjön, men fingo intet.
Komne in emot stranden af Filmers kulle, sköt smeden ut sitt nät i wattnet och började plumsa med forsken för att skrämma fisken på nätet. När han omsider skulle taga det upp, kändes det ovanligt tungt, och der war mycket fisk uppå. När han fått nätet nära till sig, såg han något swart, liksom ett skrin, fastnadt på detsamma. Smeden wände sig till flickan och gjorde en åtbörd med fingret, att hon skulle wara tyst, ty nu hade han funnit, som han trodde, på någon skatt, och då får man icke tala. Tyst satt flickan wid årorne, och tyst skötte smeden nätet, och plockade af den ena storbraxen efter den andra i båten. När han nu kom till den swarta klumpen, som fastnat på nätet, tog han ned i fickan efter sin fällknif, för att med den widröra fyndet, ty med stål måste sådant gods widröras, annars får man icke behålla det. Medan fadren sökte efter knifwen, kom en liten råtta simmandes, hoppade behändigt upp i båten, begynte leka med flickan, och göra diverse krumsprång kring henne. Flickan började flina och skratta, samt bortglömda årorna. Fadren såg sig om, för att se hwad det war, som framkallade munterheten hos flickan, blef warse råttan och ropade oförvarandes: kör ifrån dig rättungen och sköt årorna! Det behöfdes icke mer. Han hade talat, och när han wände sig till nätet, så war fyndet borta.
- Gamle mjölnarn i Nerqwarnen och twå andra drängar skulle en Thorsdagsqwäll gå till gamla Österbyängen och söka jordgods i Kung Filmers borgruiner. (Det lär inte duga att söka jordgods annars än på en thorsdagsqwäll.) Tysta gingo de åstad, försedde med spett och skyfflar, och när de kommit fram till stället, tände de på en lykta och begynte gräfningen. Aldrig ett ord kom öfwer deras läppar. Redan hade de gräfwit en temligen djup grop, men intet funnit ännu; då de kommo att se sig omkring fingo de se en underlig syn. De sågo en höna som kom dragandes med ett halmlass. Då de sågo förvånande på hönan som drog lasset, kom ett nytt under som gjorde dem helt och hållet bestörta: hönan frågade dem: “är det här wägen till bruket?” Då glömde sig en af skattgräfwarne och swarade förtretad: “drag åt h-e höna!” Och med detsamma war höna och lass sin wäg, lyktan slocknad, och der stodo de förvirrade i natten och mörkret och måste med oförättadt ärende återwända.
En annan gång hände sig, då man byggde stenmurarne kring prestängen, hwartill stenarna för det mesta togos från Filmers kulle, att man i backen påhittade en stor wacker sten, men som satt hårdt fast i jorden. Länge bände man med spett och stänger och just som man fått stenen lös, ringde det middag, hwarföre arbetarna gingo hem, lemnande sina spett stående kring stenen. När de återkomma stodo spetten i samma ordning de blifwit ställde, men stenen war borta. x)
x) När koleran rasade i Swerige inwigde referenten en kolera-kyrkogård på Filmers kulle, hwarefter twänne grafwar öppnades för blifwande koleralik. Under gräfningen hittades en urgammal nyckelknippa, som ännu förwaras på Bruket.