ANDRA BERÄTTELSEN

Wi lemna nu Filmer och hans män, att försvinna ur både tiden och sagan. Wi känna mer än wäl huru de wid Ingialds kröningsfest församlade Fylkiskonungarne öfwerföllos och dels innebrändes, dels nedgjordes, för hwilken illbragd han erhållit en outplånlig skamtitel i historien. Wi återsände till Filmersborg. Der gick Gauthe bland sina män och räknade med oroligt sinne den långsamt framilande tiden. Omsider när han tyckte det dröjde för länge med fadrens hemkomst utbrast han:

- Hwad göra min fader och hans män? Redan uppgår för trettionde gången solen öfwer dessa nejder, sedan han reste till Upsal. Gifwe Odin intet ondt måtte hafwa händt honom och hans redliga män.

- Lugna dig, swarade Rander – så hette en gammal trotjenare, som säkert gifwit namn åt byn Randersbo i Films socken, liksom kung Filmer lemnat sitt att bäras af socknen, – lugna dig! Din fader är stark, är Gudars wän och älskling, och har starka män med sig. Intet ondt skall hända honom.

- Om du wisste, Rander, hwad jag wet, sannerligen du sade icke: Lugna dig Gauthe!

- Hwad synnerligt är det då som du wet, och som beröfwar dig ditt wanliga lugn?

Nu berättade Gauthe hwad han hört talas om natten på kung Ingialds skepp. Randers blickar mörknade, men snart återtog han sin lugna fattning och sade:

- Jag minnes ännu, fast jag då war en liten pilt, din farfarsfar, den wäldige Troste; jag minnes hur ofta han hemkom dit med rika byten och hur han war fruktad och wördad öfwer allt. Jag minnes din farfar, Sibbo den bålde, och följde ofta med honom på härtåg, och se der, kring wäggarne hänga ännu minnen af hans lysande segrar. Man sade om dessa bägge männer, att Thor, gifwit dem styrka, Odin tapperhet och Frey wisdom. Se denna borg! den uppbyggda din farfar den hugstore Sibbo. En sådan uppbygges wäl icke af någon, den Gudarne äro ogunstige. Jag har tjenat din fader, den starke widtfrägdade Filmer, jag har mången gång sett hans mannamod i mannadåd. Jag wet, han bleknar ej för någon fara; han skyr ingen strid, och ännu kom han aldrig från någon kamp, utan seger och byte. Menar du, att den de Höga Gudar så älska, den, hwilken de så gynnat, de nu skulle lemna utan wård och bistånd på en färd, icke bland fiender – utan till Sweas konung? Nej – war lugn Gauthe, war lugn! Måtte du en dag med dina bragder och ditt mannamod kunna om ej öfwerglänsa hela den lysande linien af dina ärorika förfäder, åtminstone wisa dig wara en wärdig ättling af deras frägdade stam!

- Nu är det min tur att säga: “lugna dig Rander”. Den dag skall komma, då äfwen jag skall wisa, att jag är en wärdig son af den frägdade Filmer. Komme blott snart för mig tillfället att med gerningar få bewisa allwaret i mina ord.

- Mana icke faran! Hon kan möjligen stå nära på lur, höra dina ord och hastigt framträda och fråga: war det allwar hwad du sade?

- Jag är nu höfding på denna borg; men wille någon under min faders bortowaro försöka ett anfall, menande att Gauthe är för ung och för wek att förswara detta fäste, som förwarar Filmers rika skatter, han skulle se och förnimma, att förr skulle Gauthe sjunka blodig och död till jorden, än någon fiende, huru stark han ock må wara, skulle hit få intränga.

- Wäl sagdt, Gauthe, swarade gamle Rander och en segerglädje lyste fram ur hans åldriga blickar. Här, sade han, – lyftande mot höjden sin hand, i hwilken han höll en nyckelknippa – här bär jag nycklarna till det rum der Filmers skatter ligga. Just den här lilla nyckeln går till det lilla skrinet, som står der nere i hwalfwet, med sitt owärderliga innehåll, af perlor, ädelstenar, guld och silfwersmycken. Ingen skall rycka dessa nycklar ur min hand, fast jag är gammal och grå. Nej, de skola följa mig i döden. Och hittar man händelsewis på dem en gång, under gruset af denna borg, så kan man wara säker, att på denna plats föll den trogne Rander – Tyst! Hwad är det?

- Det ropar från muren: “Ett segel synes i fjärran”‘.

- Det är helt wisst min fader, utbrast Gauthe med öfwerswallande glädje. Ut, att wälkomna honom! Hissen flaggan! Reden till mjödhornen! Och dermed skyndade han ut På muren. Han spejade med spända blickar ut åt sjön, igenkände sin faders snäcka och ropade mot den ännu på långt afstånd warande seglaren: Wälkommen min fader! Wälkomne åter I hans bålde män!

Då Gauthe war nära bortkommen i sin barnsliga och ädla hänryckning, och starkt fixerade den mot bryggan ilande seglaren, sprängde på löddrig häst en ryttare fram ur skogen, ilade upp till borgen och ropade med stark ifrande stämma:

- Rädda dig Gauthe! Din fader är mördad af kung Ingiald i Upsala. Det är ej din faders snäcka du ser. Det har warit hans. Ingialds blodhundar har röfwat henne åt sig, sedan de lömskeligen öfwerfallit och mördat din faders män. De komma nu, att taga dig och borgen med alla dess skatter. Rädda dig Gauthe!

En stund stod Gauthe förhängd öfwer hwad han hörde. Men snart återkom han till full besinning, och som ett retadt lejon rusade han upp i borgen, samlade sina män omkring sig, och utdelade wapen och befattningar. Snart war muren beklädd med wapenrustade män – och nu nalkades med saktad fart den kommande snäckan. När den kommit så nära bryggan, att man talande kunde höra hwarandra, ropade en röst:

- Gauthe! Wi komma med bud och helsningar ifrån kung Ingiald och ifrån din fader, den hugstore Filmer; de sitta nu båda i gästwänligt lag i Upsala-drottens herrliga salar och tömma mången skål till hågkomst af hugstore hädangångne, och till framgång och lycka för stora företag. Dig helser kung Ingiald att komma till honom att blifwa en af hans män! Dig helsar din fader att emottaga det ärorika anbudet, och bewisa dig i handling wara en wärdig son af din frägdade ätt!

- Ärofull för mig är wisst din konungshelsning; men är den ock sann: mig tyckes det luktar blod, och månne ej under dina fagra ord gömmer sig räfwalist?

- Hwi misstänker du så en mäktig konungs sändebud?

- Jag wet redan att min fader är af kung Ingiald, under gästwänligt lag i Upsala, mördad och bränd. Men bida, – när sanningen kommer i dagen, är ock hämnden icke fjerran.

- Din fader är icke död. Det är ju hans snäcka. Han bjöd mig taga den för att hemta dig, på det du ej skulle tweka att komma.

- Icke med list fångar du Filmers son; han fastnar ej på din krok. Ingen hugstor man, allraminst min fader, lemnar sin snäcka åt en annan, så länge han sjelf lefwer och är fri. I åren lögnare och bort med eder; bort I mördare, gästrättsbrytare, I Filmers hanemän, I fege nidingar, bort! bort! Och nu hwen en pilskur från muren ned på den wid bryggan liggande snäckan, som af detta owäntade mottagningssätt, redan började draga sig tillbaka.

- Du är förvillad Gauthe! Skall du så emottaga ett bud från kung Ingiald och ifrån din fader?

En ny pilskur blef swaret från Gauthe.

- Den der ungen lät icke fånga sig så lätt, som den gamle korsräfwen. – Men bida, wi få wäl dig ock i snaran en gång, och nog skall jag dra till, så att ögonen skola flyga dig ur skallen – mumlade en röst på den bortilande snäckan, som snart war försvunnen i aftonskymningen.

Natten steg in. I borgen slamrades med wapen och dryckeskärl. Allt war i en orolig spänning.

- Tror du de komma tillbaka, Rander? Frågade Gauthe.

- Så wisst som jag lefwer. De komma starkare igen.

Rander hade rätt. Midt i den djupaste natten landade flera galejor kring bryggan wid Filmersborgen och begynte ett ordnadt anfall på densamma. Länge och tappert afslogo de belägrade anfallen, och mången modig yngling stupade blodig utföre wallen, ett rof för foglar eller wilddjur, och på galejorna saknades icke heller blodiga brynjor. Länge pågick striden, utan att segren wardt afgjord. Omsider började Ingialds folk mot taken i borgen afskjuta pilar, wid hwilka rykande luntor woro bundna, och snart satt rödhanen skriande på borgtaket och flaxade omkring sig med glödande wingar. Härigenom blef försvaret inom borgen splittradt. Fienderna trängde in och nedgjorde allt som kom i deras wäg. Modigt mötte dem Gauthe och gömde sitt swärd i det första bröst, som wågade sig emot honom. Ett klubbslag, som träffade hans wenstra axel, förlamade hans arm. Han fällde skölden och nu rusade man emot honom med blixtrande brynjor. Den ena efter den andra af Gauthes män föllo, under det de tappert fäktade omkring sin höfding. Men nu inträngde elden i borgsalen. Nu föll takåsen ned och krossade Gauthes hufwud. Nu swämmade fienderna öfwerallt och Filmers-borgen brann långsamt ned i den hemska natten, ett återsken af illbragden i Upsala.

När Rander såg huru Gauthe och hans män woro slagne, huru borgen brann och fienderna hotande inträngde att plundra, gick han med sin nyckelknippa i den gömda gången, i den längst bort belägna delen af slottet, låste upp en dörr och försvann. Efter en stund kom han åter, bärande ett skrin i sina armar och gick upp till högsta tornet, midt genom ramlande och rykande bränder. Uppkommen på taket, såg han kring sig med gnistrande blickar och sade: “Se här, I lönnmördare och mordbrännare, se här, står gamle Rander, med Filmers skatt. Filmer har eder konung mördat, hans son och bålde män hafwen I dödat, den gamla ärorika borgen hafwen I wunnit och den brinner nu; men Filmers skatter skolen I icke winna: och dermed slungade han något ifrån sig, som tungt och plaskande nedföll i sjön och förswann i det djup, som war hardt nära stranden, och hwilket ännu i dag icke tillfryser, huru stark kölden ock må wara. Det war kung Filmers skatt, som den trogne Rander begrafde i Film-sjöns wågor. En stund stod han och såg omkring sig huru wildt elden frätte; då kände den gamle sitt inre gripas af en sällsam känsla. Med nyckelknippan i sin hand, den han upplyfte, utbrast gubben sålunda:

 

Länge jag lefwat
Mycket jag pröfwat
Mycket jag njutit
Mycket jag wunnit
Troste jag skådat
Sibbo jag tjenat
Filmer jag följde
Medan han lefde
Strid har jag mangen
Inwid hans sida
Ärligen kämpat.
Byter jag förde
Her Pliga rika,
Hem hit till borgen.
Troste är gången
Hädan till Wallhall.
Sibbo där sitter
Och utur sitt mjödhorn,
Fradgande, dricker.
Medan kung Filmer
Blöder och brinner
Borta hos nidkung,
Rödhanen frossar,
Lössläppt i borgen.

Gauthe, är fallen,
Herrlige Gauthe -
Fallne i striden
Äro de alle
Männerna ädle -
Rander är ensam
Öfrig af alla.
Honom ej höfwes
Längre att lefwa
Hädan till brödren
Längtar han wandra.
Skatten han lemnat
Ran att beskydda:
Göm den, ja, göm den
Godt uti djupet,
Nyckeln på handen
Rander will bära
Ärligt och troget
Hädan i döden.
Kommen till Wallhall
Will jag den lemna
Filmer den ädle -
Frossande lågor!
På edra tungor
Fören nu Randers
Friade ande
Friskt öfwer bifrost
Hädan till Wallhall!

Då Gubben slutat sin utgjutelse, störtade han sig med nycklarna i handen modigt ned i de wilda lågorne och förtärdes med hela den ståtliga borgen, som blef förwandlad till en grushög. Ur branden, sade man, lyfte sig en skriande drake, som länge swängde sig öfwer den rykande borgen och slutligen slog sig ned i densamma, att der rufwa på kung Filmers skatter. Tusende år derefter lefde ännu berättelsen härom, och war en hemsk saga i Filmsbygden. För länge sedan har han upphört. Sista slägtet, som måhända kände sagan i sitt rätta sammanhang, dog bort med digerdöden, och ligger tyst under stensättningarne i ladugårdsgärdets backar, hardt nära inwid den kulle der Films-borgen fordom war belägen. Dock huru mycket än tiden och digerdöden må hafwa bidragit till sagans om kung Filmers utplånande, lefwer ännu kung Filmers namn qvar i bygden. Och har stället, der Filmsborgen stått, mer än en gång blifwit påhelsadt af winningslystne och widskeplige skattgräfware.