Guldbenet
Vanja | January 17, 2010 | 18:56 | Spökhistorier | No comments

guldbenet1

Spökhistoria från Frankrike.

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig –ja, till och med dansa- lika bra som förr. En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. “Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu”, tänkte han. “Jag kan lika gärna ta det.” Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa: “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet. “Er hustru har inte ro i er grav!” förklarade han. “Ni måste skicka någon som lugnar ner henne.”
guldbenet2
Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav. “Kära hustru, vad är det du vill?” undrade han. “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” klagade en röst från graven. “Du har ju ditt guldben”, menade mannen. “Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid.” Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det. “Er hustru är fortfarande orolig”, berättade prästen för den rike mannen. “Ni får ordna någon annan son kan tala med henne.” Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru. “Vad vill frun?” undrade kammarjungfrun. “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” “Snälla frun, nu är ni oresonlig”, sa kammarjungfrun. “Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er.” Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått. “Då får du ge dig av och göra ett försök”, sa den rike mannen till sin betjänt. “Nej, nej, det vågar jag inte!” gnällde betjänten. “Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne.” “Nej, jag törs inte, herrn!” “Nu går du annars skjuter jag dig!” hotade den förnäme mannen. Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga: “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” “Snälla frun”, pep betjänten, “Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?” “Jag vill ha DIG!” väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

Varulven
Vanja | January 17, 2010 | 18:46 | Spökhistorier | No comments

Spökhistoria från Blekinge, Sverige.

Den man som var varulv hade det inte lätt. Om nätterna “sprang han tasse”, som det hette. Han förvandlades till en gräslig varg av ett slag man annars aldrig ser i naturen. Hans hud, som var luden på insidan, vändes ut och in så att pälsen kom fram. Hans ögon blev gula och lysande, och hans armar och högerben förvandlades till varglemmar, medan vänsterbenet blev en svans. I denna skepnad sprang varulven omkring och dödade alla som kom i hans väg, ty hans hunger efter människokött var stor. Det var inte lätt att bli botad från varulvssjukan. Det fanns bara två sätt. Någon måste känna igen varulven och som människa och säga till honom “Du är en varulv!” Då var han botad. Men om det aldrig hände kunde varulven bota sig själv på ett fruktansvärt sätt –Han måste finna en gravid kvinna, slita ut fostret och sluka dess hjärta.

I Sillhövda socken i Blekinge bodde Kalva-Lasse som hade ett litet torp med en stor äng. En gång hjälpte hans granne Hildas Kalva-Lasse att hässja hö på ängen medan hon ännu bar på sin ofödda dotter. De höll på långt inpå kvällen eftersom det ännu var sommar, och ingen tänkte egentligen på hur sent det i själva verket var. Snart började fullmånen gå upp över grantopparna och Kalva-Lasse blev plötsligt väldigt nervös och stirrig. Han sprang bort till Hildas och sa: “Om det kommer nåt djur och anfaller dig, så mota det med tjugan, men stick inte.” Sedan rusade han in i skogen och försvann. Inom kort hade fullmånen nått sin fulla höjd på himlavalvet och spred sitt blåa sken över nejderna så att det nästan var lika ljust som på dagen.

varulven

Hildas hade just börjat packa ihop sina saker, då hon fick se något komma springande ut ur skogsbrynet med en konstig linkande gång. När skepnaden kom närmare såg hon att det var en jättelik svart varg som störtade fram mot henne. Hon mindes i det samma Kalva-Lasses märkliga ord och grep tjugan för att försvara sig. Genast var odjuret över henne och slet med sina dreglande käftar loss ett stort stycke av hennes röda kjol. Huldas mor lät en skur av hårda slag från tjugskaftet regna över varulven, och till slut måste besten lämna sitt byte och försvann in i skogen igen.

Den gravida kvinnan sjönk utmattad ihop på marken, tacksam över att hennes desperata vildhet i stridens hetta hade matchat varulvens och att både hon och hennes barn faktiskt var helt oskadda. Plötsligt dök Kalva-Lasse upp alldeles bredvid henne. Han var helt blåslagen i ansiktet och en röd tråd hängde ut ur ena mungipan. Huldas mor reste sig upp och gav honom en rejäl örfil.

“Jasså, det är du som är varulven!” skrek hon. “Du borde skämmas som försöker ge sig på en havande kvinna för att frälsa dig själv från din egen olycka. Tvi vale!”

“Jo, jag skäms”, mumlade Kalva-Lasse generad. “Men jag kunde inte rå för det som hände. Men nu när du har känt igen mig som varulv, så är jag äntligen kvitt förbannelsen, och det är jag dig evigt tacksam för.” Och så var det. Sedan den kvällen sprang Kalva-Lasse aldrig tasse igen.

Tor och Rungner
Vanja | January 17, 2010 | 18:18 | Sägner | No comments

En dag red Oden omkring på Sleipner i Jotunheim. Jätten Rungner fick syn på honom och ropade att hans egen häst Gullfaxe var mycket snabbare och föreslog att de båda skulle rida ikapp. Oden gick med på detta och de satte både sitt huvud som insats. Detta var inte speciellt dåraktigt av Oden då han visste att Sleipner var snabbast i världen. Oden vann, men den efterföljande jätten var så arg att han inte ens märkte att de kommit innanför Asgårds murar. Eftersom de ändå var där ansåg Oden att han likväl kunde bjuda in Rungner på några öl. Freja bar fram ölet åt honom i det stora hornet som Tor brukade använda. Rungner drack snabbt ur hornet och krävde mer. Efter en stund var han riktigt berusad och började skryta om att han kunde lyfta upp hela Valhall och ta med det hem om han ville. Han skulle slå ihjäl alla asar utom Siv och Freja, dem tänkte han ta med till Jotunheim för att gifta sig med dem.

Gudarna började då tröttna på Rungners skrävlande och ropade på Tor, som strax dök upp och hotade att krossa Rungner med sin hammare. Genast började Rungner reta Tor för att han hotade en obeväpnad. Rungner utmanade istället Tor till holmgång på avtalad tid vid Grotunagard, precis vid Jotunheims gräns. När Rungner kommit hem började alla jättarna bygga på en medhjälpare till Rungner. Han byggdes av lera, blev nio mil hög med tre mils bredd över bröstet. De gav honom liv med ett riktigt hästhjärta och kallade honom Mörkkurkalve. När dagen var kommen for Tor iväg på sin åskvagn. Han hade skickat den skicklige löparen Tjalve i förväg för att se om Rungner hade hittat på några dumheter. När Tjalve kom fram såg han Rungner stå beredd med sin stenblockssköld framför sig och sin oskaftade flintsten över axeln färdig att slungas.

Tjalve talade då om för honom att detta var inget bra sätt att möta Tor på, ty han anfaller alltid underifrån. Jätten lade då sin stensköld på marken och ställde sig på den. I samma ögonblick kom Tor farande och den väldige Mörkkurkalve blev så rädd att han lät sitt vatten. Men Rungner kastade flintsten samtidigt som Tor kastade sin hammare. De båda vapnen slog ihop i luften med en öronbedövande smäll. Mjölner smulade sönder flintstenen i tusentals flisor, fortsatte sin väg framåt, ty Mjölner träffar alltid sitt mål, och krossade slutligen Rungners skalle. Ett av flintasplittren trängde in i Tors huvud och han tappade balansen och föll. Den tunge Rungner landade med sitt ena ben rakt över Tor. Alla gudarna sprang fram och försökte lyfta bort benet, för man såg att Tors luft började ta slut.

Till slut hämtade man Magne, Tors blott tre dagar gamle son, född av jättinnan Järnsaxa. Magne lyfte lätt undan benet och sade att de skulle hämtat honom tidigare så kunde han ha tagit ihjäl Rungner med knytnävarna. Tor gav sin son Rungners nu ägarlösa häst Gullfaxe i belöning, trots Odens protester att den var för snabb för att ge till barn, en sådan gåva skulle passa bättre till en far. För att bli av med splittret gick Tor till Aurvandils trollkunniga hustru Groa för att be henne sjunga galdrar. När stenen började lossna ville Tor på något sätt visa sin glädje så han sa att han stött på hennes man Aurvandil samma dag och att han var på väg hem. Detta skulle han inte sagt för Groa blev så glad att hon glömde alla galdrar. Och splittret blev kvar i Tors huvud.

Tor och Geiröd
Vanja | January 17, 2010 | 18:05 | Sägner | No comments

En dag när Loke var ute och flög i Frejas falkhamn blev han tillfångatagen av jätten Geiröd. Loke hölls fången i en kista i tre månader. När Loke slutligen släpptes ut talade Geiröd om att han skulle låta Loke leva om han kunde hämta dit Tor utan varken Mjölner eller Mengingjord. Loke lyckades med detta och Tor begav sig obeväpnad mot Geiröds gård. Han tog vägen förbi den vänliga jättinnan Grid som lånade honom sin trollstav, Gridarvöl, ett nytt styrkebälte och ett par järnhandskar, ty hon visste att Geiröd inte var att leka med. Loke och Tor fortsatte sin färd och kom till floden Vimur. Mitt i floden började vattnet stiga oerhört fort och Tor tvingades svinga sig upp ur vattnet med hjälp av en rönn, med Loke hängande i bältet. Väl iland såg de att Geiröds dotter Gjalp varit den som orsakat översvämningen när hon kissade. Till slut var de framme och steg in i Geiröds gethus. Tor satte sig i en stol för att invänta jätten, men då lyftes stolen upp mot taket med en sån kraft att Tor hotades att krossas mot taket. Tor lyckades dock ta spjärn mot väggarna och stolen föll ned igen. Stolen landade med buller och brak på jättens döttrar Gjalp och Greip som båda bröt ryggen. Då kallade Geiröd in Tor i sin sal för att tävla. Jätten började med att slänga en glödande järnklump mot Tor. Han fångade klumpen med sina järnhandskar och jätten gömde sig genast bakom en järnpelare. Tor tog sats och slängde iväg den glödande massan som krossade både pelaren och jätten Geiröd.

Oden besöker Vavtrudner
Vanja | January 17, 2010 | 17:56 | Sägner | No comments

Vavtrudner, den visaste av jättarna, uppsöktes en gång av Oden, som ville veta hur mycket han kunde. Frigg försökte avråda honom, men han gav sig i väg, under namnet Gangnråd. Väl framme ställde jätten fyra frågor till Oden: om namnen på dagens och nattens hästar, om gränsälven mellan Asgård och Jotunheim och om Ragnaröks slagfält. Vavtrudner nöjde sig med svaren och erbjöd Oden att sitta ned. De kom överens om att ett fel svar från Vavtrudners sida gav Oden rätt att döda honom. Oden började med att ställa tolv frågor med inledningen “Om ditt vett duger, och du kan det.” Frågorna var: Varifrån kommer jorden och himmelen? Vad heter Månes och Sols far? Vem födde natt och dag, vinter och sommar? Vem är den äldsta bland alla varelser? Hur kom denne förste jätte till? Hur fick han själv avkomma och vad är det första Vavtrudner själv minns? Hur uppstår vinden? Var kom Njord ifrån? Hur lever enhärjarna? Hur kan Vavtrudner veta så mycket? Efter korrekta svar på frågorna ställde Oden sex frågor till, nu med inledningen “Mycket jag for, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat”. Frågorna handlade om vilka som överlever Fimbulavintern, hur det blir sol efter Ragnarök, ödesnornorna vid barns födelse, vilka asar som överlever Ragnaröks världsbrand och hur Oden faller. Slutligen ställde Oden den sjätte frågan: Vad viskade Oden i Balders öra på dödsbålet? Detta vet bara Oden, så Vavtrudner erkände att han förlorat med orden “Med mun vigd till döden täljde jag min forntidsvisdom”.

Mjölner är stulen
Vanja | January 17, 2010 | 17:51 | Sägner | No comments

En dag vaknar Tor och upptäcker att Mjölner är borta. Han bli genast väldigt orolig, för han vet att det är tack vare den asarna klarar sig från jättarna. Han väcker Loke och talar om att de måste ge sig av och leta. Då hittar Siv en ring med inskriptionen Trym. Loke lånar Frejas fjäderhamn och flyger i väg till Tryms borg i Jotunheim. Trym erkänner på direkten, och talar om att han vill gifta sig med Freja, om Tor ska få tillbaka sin hammare. Loke flyger då tillbaka till Asgård och talar om för gudarna hur det gick. I samlad trupp går gudarna till Freja för att förmå henne gifta sig med Trym. Men Freja vägrar. Då föreslår Balder att Freja alltid kan åka dit, och sedan leta upp hammaren och fara hem. När Tor får höra detta, att kvinnofolk ska ta i hans hammare, bestämmer han sig för att göra det själv. Loke och Röskva kläs till brudnäbbar och Tor kläs, så gott det nu går, till brud. När sällskapet stiger i Tors vagn inser de att de måste ha någon med som kan köra, eftersom båda männen skall föreställa damer, så Tjalve får följa med.

De stannar till hos Utgårdaloke över natten för att få i sig ett mål mat. Alla förvånas över hur mycket mjöd Freja dricker, men Loke talar om att hon är nervös inför bröllopet. En av jättarna gör misstaget att nypa “Freja” i rumpan, ett misstag som han sent kommer glömma. Nästa dag startar färden till Trym. På vägen ansluter sig andra bröllopsgäster. När de kommit fram får de reda på att bröllopet inte ska vara förrän på kvällen så de smyger runt lite. Några av jättarna känner igen Tor, trots hans förklädnad. Då talar Loke med dem och antyder att de faktiskt var och en har något otalt med Trym, och vore det inte roligt att ge honom en näsbränna? Det håller jättarna med om. Loke och Tor fortsätter att smyga runt och Loke hittar Tryms skattkammare där Trym badar bland alla sina pengar.

Tor går det sämre för, han hittas av några av Tryms tjänare som sätter honom i köket för att diska. Vid avlöningen av personalen får Tor inte ens betalt som de andra därför att han ska bli fru i huset. Då blir Tor arg och ryter till. Tryms syster ser detta och går för att tala med Trym, men nervös som han är inför bröllopet har han låst in sig i sin skattkammare. Samtidigt hittar Röskva Mjölner i den hemliga skattkammaren i källaren och skyndar sig för att tala om det för Tor. Men precis när de skall hämta den kommer Tryms tjänare för att hämta bruden till bröllopet. Brölloppssalen är full av glada jättar som skålar över giftemålet. Efter alla tal är avklarade deklarerar Trym att han nu ska skicka efter sin dyrbaraste ägodel för att skänka den till sin fru. Hans syster försöker varna honom, men det är försent. Hammaren bärs in, och när Tor får Mjölner i sin hand tar det inte lång tid innan gudarna är hemma i Asgård igen

Lokes vad med Brokk
Vanja | January 17, 2010 | 17:46 | Sägner | No comments

Då dvärgen Brokk med sina bröder smitt Frejs Skidbladner, Odens Gungner och Sivs guldhår slog Loke vad om sitt huvud med Brokk att han inte skulle kunna smida maken till konstverk igen. Trots att Loke frammanade en fluga som gång på gång stack Brokk lyckades han med uppgiften. Han smidde en gyllene galt, Gyllenborst, en guldring, Draupner och en hammare, Mjölner. Sedan begav de sig till Asgård för att få vadet dömt av Oden, Tor och Frej. Gudarna enades om att Brokk vunnit vadet. Brokk som inte brydde sig så mycket om dyrbarheterna gav bort dem till domarna. Loke försökte fly, men han fångades upp av Tor. Brokk tyckte dock synd om Loke och bestämde sig för att endast sy ihop hans läppar. Det tog ett bra tag innan Loke lyckats slita upp sömmarna

Allvis giftemål
Vanja | January 17, 2010 | 17:40 | Sägner | No comments

Dvärgen Allvis kräver att få gifta sig med Tors dotter Trud. Tor går med på giftemålet endast om Allvis kan svara rätt på tretton frågor. Allvis som vet att han kan allt går med på det. Tor frågar honom om människor, asar, vaner, alver, jättar, helbor, de döda, ginnregin, de hemlighetsfulla gudarna över asarna och gudarnas värld. Tor får endast rätta svar på sina frågor, men plötsligt går solen upp och Allvis förvandlas, liksom ett troll, till en sten

Tor och färjekarlen
Vanja | January 17, 2010 | 17:11 | Sägner | No comments

En dag när Tor är på väg hem från jättejakt i öst kommer han till ett sund. Färjekarlen vid sundet är Oden själv, förklädd till en gammal man, och han är ytterst oförskämd. Han står på andra sidan vattnet med sin färja och talar om för Tor att han fått stränga order om att endast släppa över känt, gott folk, och inte skurkar eller hästtjuvar. Tor talar då om vem han är, men Oden säger sig inte känna till honom. En ordduell utbryter där Tor skryter om sin stora styrka och sina bedrifter, medan Oden talar vitt och brett om sina kvinnoäventyr och sina magiska förmågor samt hånar Tor med en massa spydiga kommentarer. Oden säger t.ex att jarlen som stupar på slagfältet tillfaller honom medan Tor bara får de av trälars ätt. När Tor tappar tålamodet och tänker svinga sin hammare Mjölner talar Oden om för honom att han i första hand borde vara ute efter sin hustru Sivs förförare vilket retar Tor ännu mer. Grälet slutar med att Tor måste gå runt vattnet.

Skaldemjödet
Vanja | January 17, 2010 | 17:11 | Sägner | No comments

En natt när jätten Kvaser, som bildats då asarna och vanerna spottade i samma skål, övernattade hos två dvärgar, som hette Fjalar och Galar, blev han mördad. Dvärgarna lät hans blod rinna ner i tre kar; Odrörer, Bodn och Son. Sedan blandade de blodet med honung för att göra det till mjöd. De upptäckte ganska snabbt att mjödet hade en mycket speciell egenskap, som gav den som drack det gåvan att dikta. De två onda dvärgarna bjöd sedan hem en jätte, Gilling, och hans hustru. Vid en fisketur dödade de jätten och lite senare hans hustru som börjat bli alldeles utom sig av sorg då hon fick höra vad de gjort med maken. Jätteparets son Suttung tog hämnd. Han tog med Fjalar och Galar ut på sjön för att dränka dem. Dvärgarna blev då rädda och bad om att få leva. När Suttung inte lyssnade på dem erbjöd de till slut honom det dyrbara skaldemjödet. Suttung fördes till berget där mjödet fanns och han satte sin dotter Gunnlöd utanför som vakt.När Oden fick höra om talas om skaldemjödet blev väldigt intresserad och började genast leta efter det. En dag kom han till en äng där nio drängar stod och slog hö. Deras arbete gick väldigt långsamt eftersom de hade så slöa liar. Oden slipade deras liar med sin brynsten och när drängarna märkte hur mycket lättare de var att slå höet med slipade liar, ville de genast köpa brynstenen. Till slut kastade Oden upp brynstenen över dem och i desperation att få tag i den så högg drängarna av varandras huvuden med de vassa liarna. Då förvandlade Oden sig till människan Bölverk. Han gick upp till gården, där jätten Bauge, Suttungs bror, satt. Han berättade om olyckan som hade skett och frågade sedan om diktarmjödet. Bauge sa att det var hans bror Suttung som ägde det. Bölverk frågade honom om ifall han kunde få lite mjöd om han stannade över sommaren och utförde nio mäns arbete. Bauge tyckte det lät som ett bra förslag och Bölverk började arbeta på gården.

Bölverk lyckades under sommaren utföra vad han lovat, men Suttung ville inte ge bort en enda droppe av mjödet. Bauge, som tyckte synd om Bölverk, borrade ett hål genom bergsväggen. Bölverk förvandlade sig till en orm och slingrade in. Sedan förvandlade han sig tillbaka till Bölverk igen. Där inne träffade han Gunnlöd, som blev väldigt glad när hon fick besök av en man. Han sov med henne i tre nätter och sedan var Gunnlöd så förälskad i Bölverk att hon lovade honom en klunk från varje kar. Men Bölverk drack upp allt mjöd i de tre karen och flög iväg i sin örnhamn. Suttung, som såg örnen, förvandlade sig och följde efter. Oden flög så snabbt han kunde och när han nådde Idavallen skyndade sig de andra asarna att bära ut alla kar de ägde. Sen spydde Oden upp mjödet i karen, men eftersom Oden flög i en sådan hög hastighet, rann lite mjöd ut baktill. Asarna fick mjödet och även en del människor fick lite mjöd, så de kunde dikta. Mjödet kan drickas av vem som helst, men det gör ingen till en skald, dock räcker det för att kunna rimma.

Skapelsen
Vanja | January 17, 2010 | 17:07 | Sägner | No comments

I söder låg det glödande Muspelheim. I norr låg det bitande kalla Nifelheim. Mellan dessa områden låg ett stort tomrum, Ginnungagap. En dag träffades den kalla rimfrosten från Nifelheim av varma vindar från Muspelheim och det började droppa. Ur dessa uppstod ett liv, jätten Ymer. En man och en kvinna växte fram ur hans ena armhåla och hans ena ben avlade en son med det andra. Ymer livnärde sig på mjölk från kon Audhumbla, som även hon uppstått ur dropparna. Audhumbla fick föda genom att slicka salt från en sten. En dag syntes det ett manshuvud på stenen och några dagar senare en hel man, Bure. Bure fick med tiden en son, Bor, som äktade en jättedotter, Betsla, och fick sönerna Oden, Vile och Ve.

När sönerna växte upp och blev större och starkare, bestämde de sig för att slå ihjäl den onde jätten Ymer. De lyckades och blodet som strömmade fram dränkte alla jättar utom Bergelmer och hans familj. Oden, Vile och Ve lyfte Ymers kropp till Ginnungagaps mitt där de skapade världen av honom. Jorden byggdes av hans kött, bergen av hans benknotor. Blodet blev floder och hav. Tänder och käkar blev klippblock och stenar. Av Ymers skalle skapade de himlavalvet och av hjärnan skapade de molnen. Gnistor från Muspelheim placerades ut som stjärnor. Likmaskarna i Ymers kött blev vad vi kallar dvärgar. De placerade ut fyra stycken dvärgar; Östre, Västre, Nordre och Södre i varsitt hörn av skallen för att hålla den uppe. En dag såg de tre bröderna en ask och en alm. Av det skapade de, de första människorna, Ask och Embla. Oden gav dem liv, Vile gav dem förstånd och Ve gav dem hörsel och syn. De lät människorna bo i Midgård med den skyddande ringmuren gjord av Ymers ögonbryn. De satte Måne och Sol, Natt och Dag för att på sina hästar rida runt jorden. Till sist skapade de Asgård och konstverket Bifrost.

Sagan om Rig
Vanja | January 17, 2010 | 17:05 | Sägner | No comments

En dag var Heimdall ute och vandrade längs en strand, under namnet Rig. När han såg en hydda gick han in. Vid elden satt två människor, Ae och Edda, i gammalmodiga kläder. Rig var kunnig och han satte sig mellan de två och gav dem råd. Då bjöd Edda på det bästa huset hade; grova kakor och soppa. Rig stannade kvar hos paret i tre nätter och nio månader senare föddes sonen Träl. Träl beskrevs som en med fult anlete, knotiga knogar och lutande rygg. Han träffade en mö, Ty, och tillsammans födde de tolv söner och nio döttrar. Därav kommer trälaätterna. Rig fortsatte sin vandring och kom till en hall. På golvet brann en eld och vid den satt husets ägare, Ave och Amma. Mannen, som hade välsittande skjorta, satt och täljde och kvinnan spann. Rig satte sig hos dem och gav dem råd. Amma serverade skålar fulla av kalvkött. Rig stannade också här i tre nätter och nio månader senare födde kvinnan en pojke, som de svepte i kläden. Han kallades Karl. Karl gifte sig med Snor och tillsammans födde de tolv söner och tio döttrar och blev stamfäder för de frias ätt, de som brukade jorden.

Rig vandrade vidare och kom till en sal. Där inne satt Fader och Moder. Fader satt och snodde strängar, skar på en båge och skaftade pilar. Moder hade smycken i håret och ögonbryn bjärtare, barm ljusare och hals vitare än snö. Rig satte sig också hos Fader och Moder och gav dem råd. Då lade Moder en vit linneduk på bordet och dukade i silver. Hon bjöd vitt vetebröd, fett fläsk och stekta fåglar att äta och vin att dricka. Rig dröjde i tre nätter hos paret och nio månader senare föddes en pojke som de lindade i silke. Han hette Jarl och hade bjärta kinder, blekt hår och glänsande ögon. När Jarl hade växt upp återvände Rig och lärde honom runor. Jarl gifte sig med en mö som hette Erna. De tillsammans fick tolv söner och de blev de högbornas stamfäder.

Hur Sleipner kom till
Vanja | January 4, 2010 | 18:49 | Sägner | No comments

En dag kom en man till Asgård och erbjöd sig att bygga en mur, som kunde skydda gudarna från jättarna, på bara tre vintrar. Om han lyckades skulle han få gifta sig med Freja och dessutom få Sol och Måne. Gudarna gick med på det, men sade att han bara fick en vinter på sig och om muren inte var klar till sommaren så skulle han inte få någonting. Mannen började bygga i en väldig fart, ty han hade en häst som hette Svadilfare som drog stenblock snabbare än gudarna någonsin sett en häst arbeta. Gudarna tvekade, men Loke intalade dem att mannen aldrig skulle hinna bli klar i tid.

Men månaderna gick, snart var sommaren kommen och det var inte mycket arbete kvar. Gudarna blev oroliga och Freja sa att hon vägrade att gifta sig. När det endast återstod tre dagar till bygget skulle vara klart, sade gudarna till Loke att om mannen skulle bli klar med muren skulle Loke få betala för det. Loke blev då rädd och förvandlade sig till ett sto och ställde sig i skogen och gnäggade. När Svadilfare hörde stoet blev han vild av glädje och rusade ut i skogen till stoet. Mannen insåg då att han inte skulle hinna bli klar med bygget och blev oerhört arg. Då förstod gudarna att det var en jätte som kommit för att lura dem, så Tor tog sin hammare, Mjölner, och slog ihjäl jätten. När Loke återkom till gudarna, så blev han tvungen att föla. Han födde ett litet grått hingstföl med åtta ben. Fölet, som gavs till Oden, fick heta Sleipner och blev den snabbaste hästen i världen.

Fenrisulven fängslas
Vanja | January 4, 2010 | 18:47 | Sägner | No comments

Fenrisulven växer upp på Valhall, men efterhand märker gudarna att den är för farlig för att ha gående lös. De fjättrar ulven med den starka kedjan Löding, men den håller inte. Inte heller den andra kedjan Drome, dubbelt så stark som den förra, håller. Oden beslutar då att skicka ner Heimdall med bud till dvärgarna Brokk och Sindre att smida den tåligaste kättingen i världen. Medan Heimdall väntar på att kedjan skall bli klar får han se de mest underliga saker. Dvärgarna bultar i luften, på tomma städ eller emot varandras släggor. När de är klara får Heimdall se en tunn, liten tråd som han inte märkt, trots att han har både bättre syn och hörsel än de andra gudarna.

Han återvänder med vargkopplet Gleipner i sin hand. Asarna tittar förundrat på tråden och undrar hur ett så litet ting ska kunna stoppa den väldiga Fenrisulven. Tor sade klart och tydligt att det inte skulle hålla. Aldrig om man drar i det. Idun tog lite diskret fram en nål och satte sig bakom Tor. Hon blinkade till Freja som uppmärksammat vad hon gjort. Freja tog nystanet och band det hårt i ett bordsben. Sedan lutade hon sig mot Tor och viskade något i hans öra. Man får anta att det var något om jättar i farstun. Tor flög i vilket fall upp från stolen och rusade iväg, men halvvägs blev det stopp. Han vände sig förvirrat om, men då han såg att ingen höll i honom tog han sats igen. Med sig ut från Valhall släpade han det tyngsta bordet med buller och slammer. Asarna gapskrattade och kände sig säkra på att kedjan skulle hålla.

Men för att binda ulven krävdes det också lite list. De kom fram till att den djärve Tyr som under ulvens hela tid i Asgård matat och tagit hand om den skulle få uppdraget. Tyr började med att ge den maten, sedan kliade han den bakom örat, och till sist kliar han den i munnen som han gjorde när den ännu var liten. Ulven tycks slappna av och Tyr låter kättingen långsamt glida ner över ulvens hals. Men plötsligt spänns linan till, Fenrisulven upptäcker att han är fast och slår i sin vrede ihop käkarna. Tyr mister sin hand.

Ägirs ölgille
Vanja | January 4, 2010 | 18:44 | Sägner | No comments

Sedan Tor hittade ett kärl stort nog för Ägir att brygga öl i har Ägir varje år inbjudit alla asar till ett ölgille i sin guldupplysta undervattensal Hlesey. En gång infinner sig Loke, trots att han inte är bjuden, och slår ihjäl Ägirs tjänare Fimmafäng och hotar hans kock Elder. Sedan går han helt fräckt in i salen och kräver mat och sittplats. Skaldeguden Brage kan inte behärska sig och grälet bryter ut. Loke börjar förolämpa alla i salen, han startar med Brage och sedan i tur och ordning Idun, Gefjun, Oden, Frigg, Freja, Njord, Tyr, Frej, Byggver, Heimdall, Skade, Siv och Beila. Brage är enligt Loke en feg okrigisk “bänkprydnad”, stor bara i orden. Han anspelar på att skalder oftast var duktigare på att sjunga än att kriga. Idun anklagas för att ha lägrats av en dråpare, vilket torde vara antingen Höder eller Loke själv. Oden anklagas för att vara omanlig, då han utövar sejd vilket är en kvinnlig företeelse. Han hävdar att Frigg upprepade gånger varit otrogen mot Oden, en gång till och med, med hans egna bröder.

Kärleksgudinnan Freja har enligt Loke haft samlag med alla asar och alver. Han retar den enhänte Tyr för att han blev av med handen i Fenrisulvens gap. Frej smädas för att han köpt sin brud Gerd för pengar. Heimdall beskylls för att “göra i byxorna” då han aldrig får lämna sin post vid Bifrost. Siv avbryter Loke med att ge honom påfyllning av ölhornet och ber honom samtidigt medge att hon varit Tor trogen. Loke tar hornet och säger sedan att åtminstone han själv har legat med henne. Beila beskylls för att vara “uslaste avskum bland asar, lortig ladugårdsdeja”, medan Byggver sägs vara lika obetydlig och lätt att tappa bort i golvhalmen som bjuggkornet han representerar. För att få slut på det hela nämner någon Tors namn och Loke sätter genast igång med sina anklagelser. När Tor med höjd hammare visar sig i salen tystnar han dock. Loke ger sig iväg från gillet mumlande på en förbannelse att Ägirs undervattensal skall brinna ned.

Vörlund Smed
Vanja | January 4, 2010 | 18:42 | Sägner | No comments

Smeden Vörlund var en mycket skicklig smed som smitt både trollringen Andvaranut och Sigurd Fafnesbares svärd Gram. När ryktet om hans mästerverk nått till kung Nidud beslutade han att smeden skulle jobba för honom. Så en natt blev Vörlund hämtad av kung Niduds män och förd till holmen Sävardstad där han sattes att smida dyrbarheter åt kungen. För att han inte skulle fly hade de skurit av hans hälsenor. Detta gjorde Vörlund till en bitter smed som ruvade på hämnd. En dag skickade kungen ned sina två unga söner till Vörlund för att de skulle få se hur han arbetade. Vörlund sade åt sönerna att han skulle visa dem något i en kista och sönerna böjde sig ner för att se ordentligt. Då smällde smeden igen locket. Av huvudena gjorde Vörlund två vackra dryckeskärl som han skickade till kungen och drottningen. De drack ofta ur dem, utan att veta att det var deras söners huvudsvålar. En dag skickade kungen ner sin lite äldre, vackra dotter Bödvild till smeden med en trasig ring. Då gav smeden dottern förtrollat mjöd och våldförde sig sedan på henne. Sedan antog han fågelskepnad och flög iväg. På vägen talade han om för kungen vad han hade gjort. Kungen sjönk till marken och blev sittande i sin förtvivlan.

Tors fiske
Vanja | January 4, 2010 | 18:37 | Sägner | No comments

En dag hade Tor begett sig till jättarnas land Jotunheim. Med sig hade han Tyr och syftet med resan var att besöka Tyrs styvfar Hymer. Hymer hade en stor kittel, Sjökokaren, som var hela en mil djup. Den ville asarna låna till Ägirs ölgillen. Tyrs mor, en ljus och gyllene kvinna, tog emot dem och bad dem att gömma sig bakom de andra kittlarna tills Hymer kom hem. När Hymer senare på dagen kom hem från sin sjöfärd med istapparna glittrande i skägget, märke han genast att något inte var som det skulle. Hans eldblick krossade alla kärlen förutom Sjökokaren och asarna tittade fram. Hymer blängde på dem, men bjöd dem sedan på kvällsmat. Tor åt ensam två oxar. Nästa dag ville den snåle jätten att Tor skulle följa med honom och fiska, bete fick han skaffa själv. Tor gick då ut i Hymers beteshage och vred nacken av den kraftiga tjuren Himinrjod.

De rodde ut på sjön i en liten eka. Efter ett tag tyckte jätten att de kommit tillräckligt långt ut, men Tor rodde vidare. När han äntligen lade upp årorna hade Hymer från förstäven redan hunnit fånga in flera valar. Tor kastade ut från aktern och efter ett tag kände han hur det nappade. Tor började hala upp fisken, men det var ingen fisk, utan självaste Midgårdsormen. Tor drog upp Mjölner och skulle precis kasta då Hymer skräckslaget skar av fiskelinan med sin kniv. Midgårdsormen försvann ner i vattnet. Tor blev arg och smällde till Hymer så han föll ur båten och blev tvungen att simma hem. Tor hade trampat igenom båten när han tog spjärn för att få upp Midgårdsormen så väl hemkommen blev han tvungen att lyfta upp båten för att tömma den på vatten. Sedan bar han hem båten till Hymer. Jätten sade då att åtminstone ingen kunde kalla sig stark som inte kunde krossa hans glaskalk. Tor försökte genast, men han lyckades inte förrän han på Tyrs mors inrådan kastade glaskalken mot Hymers järnhårda panna. Glaskalken splittrades och asarna begav sig hemåt. Sjökokaren bar Tor över sig så att handtaget slog mot hälarna för varje steg han tog. När de gått en bit sade Tyr att Hymer och en massa andra jättar kom rännandes efter dem. Tor tog då av sig kitteln och dräpte dem alla. Sedan fortsatte de hem till Ägir för att låna honom den stora kitteln Sjökokaren.

Nibelungeguldet
Vanja | January 4, 2010 | 18:36 | Sägner | No comments

En dag när Oden, Höner och Loke var ute passerade de Frånångers fors. Där simmade en jättestor utter. Eftersom de var hungriga fångade de honom och åt upp honom och en lax som uttern just svalt. Vad de inte visste var att uttern i själva verket hade varit jätten Hreidmars son, Otter i utterskepnad. Asarna fortsatte sin vandring och kom fram till Hreidmars gård. De bad att få stanna över natten, och kunde inte låta bli att skryta över det fina utterskinnet de hade. Hreidmar, som kände igen sin sons skinn, blev vred och lät binda gudarna. Han krävde att de i gengäld skulle ge honom så mycket guld att de kunde både fylla skinnet och täcka utsidan av det. Loke begav sig då igen till forsen Frånånger där han visste att dvärgen Andvare i laxskepnad vaktade den beryktade Nibelungeguldet. Loke tvingade Andvare att lyfta upp skatten ring för ring.

Till slut simmade Andvare upp till ytan och talade om att inget mer nu fanns att hämta, men Loke såg att något fortfarande glimmade på botten. Det var trollringen Andvaranut, som Andvare var speciellt fäst vid och hade tänkt spara åt sig själv. Samtidigt som Andvare ilsket lämnade ifrån sig ringen belade han den med en förbannelse som skulle skänka ond, bråd död till var och en som ägde den. Loke gick tillbaka till Hreidmar och asarna började fylla utterskinnet. Till slut var även utsidan täckt, sånär som på ett morrhår som stack fram. Hreidmar krävde dock att även detta skulle täckas och Oden halade förargat fram ringen Andvaranut som han hade tänkt ha kvar själv. Asarna fick sedan tillåtelse att fara hem igen och redan samma natt dödade en av Hreidmars söner, Fafne, sin far för att få den olycksaliga ringen. Fafne lade skatten i en grotta på Gnitaheden och tog skepnad av en lindorm som vaktade den. Där låg han och vaktade tills förbannelsen nådde även honom och han blev dräpt av Sigurd Fafnesbare.

Frejas smycke
Vanja | January 4, 2010 | 17:33 | Sägner | No comments

Kärleksgudinnan Freja ägde ett vackert halssmycke kallat Brisingamen. För att få smycket blev hon tvungen att tillbringa en natt med var och en av de fyra smederna. Som vanligt smiddes dyrbarheten av dvärgarna och i detta fall av Alfrik, Berling, Dvalin och Grer. När Loke fick höra talas om hur Freja fick smycket skvallrade han genast för Oden som blev väldigt vred. Som straff tvingade han Freja att starta krig mellan två människokungar. Brisingamen bar på skyddande krafter, något kärleksgudinnan som själv var ganska vek och oförarglig inte kunde få för mycket av. Loke blev ganska snart intresserad av smycket och dess krafter. Han bestämde sig för att ta det ifrån henne. Han vakade varje natt utanför hennes borg Folkvang, men hon glömde aldrig att låsa dörren. Istället började Loke då leta efter en spricka i dörren och en natt hittade han en. Loke förvandlade sig till en fluga och kröp in. I sängen låg Freja och sov, men smycket var vänt med spännet neråt så att Loke inte kunde komma åt att knäppa av henne det. Loke förvandlade sig då till loppa och bet Freja i kinden. Freja vaknade för ett ögonblick och vände på sig. När Loke fått tag i smycket antog han sin vanliga skepnad och gick helt sonika ut genom dörren. Loke gömde smycket vid ett skär som heter Singasten. Där antog han sälskepnad och lade sig att vakta dyrgripen. Heimdall som hört talas om stölden antog genast att tjuven var Loke, och han begav sig, även han i sälskepnad till Singasten för att återerövra smycket. Det blev en vild kamp, men Heimdall vann och Brisingamen kunde återbördas till sin rätta ägare.

Balders död
Vanja | January 4, 2010 | 15:45 | Sägner | No comments

Eftersom Balder lider av svåra mardrömmar och ständigt plågas av känslan att något ont skall hända honom åker Oden ned till dödsriket för att höra hur det ligger till med saken. Han uppväcker en urtidssierska ur hennes dödssömn och får henne att motvilligt erkänna att de förbereder inför Balders ankomst. När Balders mor Frigg hör detta tar hon löfte av allt levande att inte skada honom. Då han är osårbar roar sig gudarna ofta med att skjuta prick på honom. Dock glömde Frigg att ta löfte utav misteln, och det får Loke nys om. Loke ger Balders bror, den blinde Höder, en pil snidad av mistel och hjälper honom att sikta. Balder får pilen rakt i hjärtat och faller död ner. Stor sorg bryter ut, ty Balder var inte bara älskad av asarna, utan av allt levande. Oden skickar ned Hermod på springaren Sleipner till Hel för att lösa ut Balder ur dödsriket. Hel går med på detta om alla varelser i världen gråter över Balder. Det gör också alla, förutom en jättekvinna vid namn Tökk, som senare visar sig vara en utklädd Loke.

När Balder skall begravas dör även hans fru Nanna av sorg och de båda skickas ut på havet i ett brinnande skepp, Ringhorne. Oden böjer sig ned över sin son och viskar något i hans öra. Sedan lägger han den magiska guldringen Draupner på hans bröst. Den kraftiga jättinnan Hyrrokkin bjuds dit för att hjälpa till med sjösättningen. Hon anländer på en varg med fyra huggormstömmar. Hyrrokkin slänger båten i vattnet väldigt häftigt och Tor blir upprörd över att hon inte visar respekt för den döde. Tor vill först döda henne, men asarna lugnar ned honom. Tor tar istället ut sin ilska på en liten dvärg, Lit, som har ränt i vägen för asarna hela kvällen och sparkar in honom i lågorna. Loke som anar gudarnas hämnd förvandlar sig till en falk och tar sig till Mimers brunn för att be Mimer att vända på Odens öga så att det inte ska se honom. Mimer går dock inte med på detta. Då förvandlar sig Loke till en lax i forsen Frånånger. Men Loke kommer inte undan. Gudarna binder fast honom med en bit av hans son Narfes tarmar och Skade placerar en giftorm drypande etter över honom. Hans kära Sigyn står troget vid hans sida med ett fat för att skona honom från den giftiga ettern. När fatet är fullt och måste bytas rycker Loke till så kraftigt att jorden skakar. Loke slipper inte fri före Ragnarök.

Sigurd Fafnesbane
Vanja | January 4, 2010 | 15:41 | Sägner | No comments

För länge sedan bodde en ung man, Sigmund, hos sin far, kung Völsung. Hans tvillingsyster Signe skulle gifta sig med kungen av Götaland, han hette Siggeir. Salen där bröllopet skulle stå var av annorlunda arkitektur. Den var byggd runt en väldig ek, vars stam höll upp taket och stöttade väggarna. Eken var känd i hela världen under namnet Branstock. Mitt i festen steg en främling in. Han hade på sig en bredbrättad slokhatt, fläckig av resdamm, och han hade bara ett öga. I sin högra hand höll han ett brett, glänsande svärd. Han gick fram till Branstock i salens mitt och körde med all sin kraft in svärdet i eken. Den som kan dra ut svärdet ur trädet får behålla det som en gåva från mig, förkunnade han. Det finns inget bättre svärd i hela världen. Dess klinga kommer aldrig att svika förrän jag kallar dess ägare till mig. Sedan försvann främlingen ut i natten. Alla de närvarande krigarna försökte genast att dra ut svärdet, men de misslyckades alla, till sin förtret. Kung Völsung misslyckades, brudgummen kung Siggeir likaså. Även kung Völsungs nio söner misslyckades, och sedan var det dags för den unge Sigmund att prova sin styrka. Den gyllenblonde pojken lade sina händer på det juvelprydda fästet och svärdet nästan kastade honom tillbaka, så lätt gled det ur trädet.

Svärdet tjänade honom väl och många år senare låg Sigmund, den siste ur den ryktbara Völsungätten, döende på slagfältet. Hans hustru Hjördis satt gråtande bredvid honom, medveten om att inga böner skulle kunna rädda honom ifrån dessa sår. Sigmund böjde sig fram mot sin fru och berättande viskade om svärdet. Kung Siggeir, hade dödat hans far, kung Völsung och han hade dödat hans nio bröder, för att sedan tillägna sig själv svärdet. Nu hade Sigmund hämnats. Siggeir var död och svärdet i sina rätta händer. Svärdet har vunnit varje kamp på slagfältet åt mig, tills idag. Jag stod här under striden och allt verkade gå mig väl. Då fick jag se en främling komma gående, enögd med svart slängkappa och slokhatt. Han hade ett spjut vars like jag aldrig skådat. Jag slog till spjutskaftet med mitt svärd. Och svärdet splittrades i tre delar. Då förstod jag vem det var som kommit för att kalla mig till Valhall. Ta nu dessa tre delar. Du skall föda mig en son och han kommer att behöva ett svärd. Efter dessa ord slöt han ögonen för sista gången.

Flera år senare levde Hjördis med sonen till kungen av Danmark. Kungen hette Hjalprek och hans ståtliga son hette Alf. Tillsammans med Alf hade Hjördis fått en son som de kallade Sigurd. De bestämde att man skulle lära honom till smed och den bästa smeden, dvärgen Regin, anlitades som lärare. Eftersom Regin var dvärg försökte han ibland sprida lite osämja hos kungafamiljen och en dag sade han till Sigurd att han tyckte att Alf behandlade Sigurd som en springpojke. Det är inte sant, sa den ärlige Sigurd. Alf ger mig allt vad jag begär. Be honom då om en häst, sade Regin. Sigurd lydde rådet och Alf svarade att de bästa hästarna var de som sprang lösa i skogsbrynet. Han kunde själv förse sig med den bäste. Sagt och gjort. Sigurd gav sig iväg till skogen och på vägen dit träffade han en främling. Vart är du så skyndsamt på väg, undrade främlingen. Jag ska välja ut en häst, svarade Sigurd. Du kanske vill hjälpa mig. Det ville främlingen och de gav sig iväg för att hitta flocken. Främlingen föreslog att de skulle låta hästarna simma över en intilliggande sjö på prov, så alla hästarna skickades ut i vattnet. Alla hästar simmade lätt över, men det var bara en som outtröttad galopperade iväg på andra sidan sjön. Det var en fin, grå hingst med stolt, böjd hals och skarpa, klara ögon. Du kan lita på mitt ord, sade främlingen. Den där hästen är den bäste i världen. Han är en avkomma till Oden egna åttafotade häst Sleipner. Han kommer att bära dig snabbt och säkert i krig och fred. Sedan försvann han, så snabbt att Sigurd inte hann tacka honom. Sigurd döpte hästen till Grane.

Regin som lade märke till att Sigurd inte bara var en mycket modig, godhjärtad och skicklig pojke, utan även innehavare av en häst vars like inte var skådat, började smida på en plan. Regins bror Fafne hade en ofantlig guldskatt, kallad Nibelungeskatten. Förvandlad till en drake ruvade han på skatten i dag och natt. Regin ville ha skatten och han nämnde planen för Sigurd. Sigurd blev smickrad över hans förslag, men sade att han bara var en pojke och han hade inte ett sådant svärd som krävdes för att döda en drake. Regin svarade att han skulle smida honom ett sådant svärd, med alla dvärgars skicklighet och alla runors trollkrafter. Han gick genast in i smedjan. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som svängde det med båda sina händer och lät svärdet falla ned på städet med en smäll. Klingan brast i småbitar. Regin smidde ett nytt svärd, denna gång tog det lite längre tid. Sigurd provade det och återigen brast klingan. Sigurd berättade detta för sin mor, Hjördis. Då berättade hon för honom om hans fars svärd som dragits ur trädet Branstock för många år sedan. Sigurd tog bitarna till Regin som smidde ihop dem. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som lyfte det med båda sina händer för att prova det mot järnstädets tjocka huvud. Städet klövs mitt itu. Sigurd kallade svärdet Gram.

Nu ansåg Regin att Sigurd var redo att möta draken Fafne och tillsammans gav de sig till dammen där draken brukade dricka. Regin vågade inte gå längre, men han gav Sigurd ett råd, att han skulle akta sig för drakens blod då denne väl var död. Blodet kommer att bränna dig till döds, sade Regin. Så Sigurd började ensam gå i mot grottan. När han gått en liten bit såg han en främling. Främlingen hade endast ett öga under det hängande hattbrättet. Främlingen undrade vart Sigurd skulle och Sigurd svarade att han skulle döda draken Fafne. Främlingen gav honom då tre råd. Det första var att han inte skulle nalkas Fafne framifrån ty elden brände allt till döds. Det andra rådet var att han skulle gräva en grop i drakens spår för att på så sätt kunna sticka svärdet i hans hjärta underifrån. Det tredje rådet var att hans skulle bada i drakens blod eftersom varje kroppsdel som träffades av blodet skulle bli osårbar och kunde inte skadas av något vapen i världen. Det kommer inte att bränna dig som Regin sa. Denna gången hyste Sigurd inga tvivel om vem mannen var och han gjorde precis som han sa. Han grävde en grop i drakens spår och lade sig att vila.

Det första tecknet på att draken nalkades var att marken började skaka. Det hördes ett avlägset dånande som tilltog i ljudstyrka. En pust av svavelstinkande rök svepte över hålet och strax en efterföljande eldslåga. Därefter kom draken Fafne. Hans rasslande fjäll krasade mot kanterna på hålet och rev ner en massa jord. Sigurd väntade tills han trodde att draken var precis över honom och då högg han till med Gram. Blodet forsade snabbt ned i hålet han grävt och Sigurd tog av sig alla kläderna för att blodet skulle nå överallt. Det gjorde det också, förutom på ett ställe där en ljungkvist fastnat, precis mellan skulderbladen. Sedan grävde sig Sigurd ut och såg draken vrida sig i dödskramper. Den långa drakstjärten svängde svagt och tunna slingor av rök steg ur näsborrarna. Regin välkomnade honom strålande. De bestämde sig för att steka Fafnes hjärta. Även om draken varit ond så var det ändå dvärgens bror och Regin ville att något av Fafne ändå skulle leva vidare i honom. Sigurd började att tillaga hjärtat över elden, men råkade bränna sig lite på det heta drakblodet. Han stoppade genast fingret i munnen och i samma stund hörde han en massa röster. Han såg sig omkring, men upptäckte inga fler människor i närheten. Rösterna hördes fortfarande tydligt och efter en stund förstod han att han kunde förstå fågelspråk. Så synd att Sigurd steker hjärtat åt någon annan, kvittrade en fågel. Han borde äta hjärtat själv och bli den visaste bland män. Ja, kvittrade en annan fågel. Då skulle han förstå att Regin tänker döda honom och ta hela skatten själv. Om han hade något förstånd, svarade den första fågeln, skulle han ta sitt svärd Gram och hugga huvudet av Regin. Men se där! Jag är rädd att det är för sent. Sigurd vände sig hastigt om och såg Regin som just var i färd med att sticka honom med sin dolk. Med ett välriktat svärdshugg avskiljde Sigurd Regins huvud från kroppen.

Sigurd steg i sadeln på Grane och red till hålan där skatten låg. På toppen av alla dyrbarheter glimmade en ring som Sigurd genast stoppade i fickan. Återigen hörde han fåglarna kvittra till varandra. Sigurd borde lämna skatten där den ligger, sade fåglarna. Skatten är säker här. Sigurd borde åka till Hindarfjäll och skaffa sig en mö, som är fagrare och mer värd än alla skatter. Sigurd som litade på vad fåglarna sade talade genast om för Grane att de skulle till Hindarfjäll. När de närmade sig Sigurd ett väldigt ljussken, och ännu närmare såg han en massa eldar som omgav en bergstopp på vars mitt det stod en väldigt borg. Sigurd manade på Grane att hoppa över eldmuren och de lyckades landa oskadda på den marmortäckta borggården. Sigurd hoppade av och lät tyglarna hänga löst. I mitten av borggården fanns en plattform, tre trappsteg hög, som på alla sidor omgavs av pelare vilka bar upp valvbågar. I mitten stod en vackert utsirad bädd där låg en krigare i full utrustning. Ansiktet var täckt av en hjälm och kroppen av en åtsittande brynja. Vid fotändan låg en sköld och ett spjut. Kroppen var dödsstilla. Sigurd steg upp på plattformen och granskade den praktfulla hjälmmasken. Ögonbrynen och mustasch var inlagd i masken med fina silvertrådar. Sigurd lyfte med båda händerna varligt masken av huvudet och en kaskad av blont hår vällde fram. Krigaren var en ung kvinna. Sigurd såg att hon andades och rispade lite lätt med svärdet mot brynjan. Den sprack upp och avslöjade en vacker kvinna klädd i vitt.

Kvinnan satte sig upp och berättade en egendomlig historia för honom. Hennes namn var Brynhild och hon var en av Odens valkyrior. Under en strid då Oden utlovat seger till en kung vid namn Hjälm-Gunnar hade hon givit segern till Hjälm-Gunnars fiende, en ung man vid namn Agnar och Oden hade blivit rasande. Som straff sade han att hon skulle gifta sig med den första man hon såg oavsett hur gammal, feg, ful eller förlamad han var. Brynhild hade bett om nåd, och till slut lät han henne sova på Hindarfjäll bakom en mur av förtrollade lågor. Då visste jag, sade hon, att endast en mycket tapper yngling skulle våga bryta sig igenom denna mur. Sigurd berättade för henne om sina äventyr, om draken och skatten. Han talade också om drakblodet han badat i. Sedan tog han upp ringen, Andvaranut och trädde den på hennes finger. De lovade varandra evig trohet, men sedan blev Sigurd tvungen att ge sig av, ty han var inte längre säker på att skatten var i ett säkert förvar. Han lovade Brynhild att komma tillbaka och gav sig iväg tillbaka mot Gnitaheden. När skatten var hemma i Danmark bad hans mor honom att hämnas hans fars död och detta tog några år. På väg hemåt passerade han kung Gjukes land. Drottningen Grimhild såg genast att denne man var den rätta för hennes dotter Gudrun att äkta. Eftersom Sigurd inte verkade se Gudruns skönhet, även om han var artig, belevad och fick henne att skratta, bestämde sig Grimhild för att ge honom en kärleksdryck. Drycken verkade och Sigurd glömde genast Brynhild, vars bild han tidigare sett inom sig varje dag. Gudrun som aldrig skådat en fagrare man var inte svår att övertala och inom kort var de gifta.

Det levde lyckliga tillsammans och så skulle det också kunnat förbli om inte Gunnar, Sigurds nya svåger, hade velat ge sig ut på äventyr. Han hade hört talas om en mö som låg innanför an mur av eld, och han bad Sigurd att följa med och rädda henne. Sigurd och Gunnar med sina två bröder Högne och Gottorm gav sig iväg till Hindarfjäll. När de kom till den magiska eldmuren vägrade brödernas hästar att hoppa över. Gunnar bad att få låna Grane, vilket han också fick, men hästen vägrade att hoppa över om ryttaren var någon annan än Sigurd. Sigurd erbjöd sig då att låna Gunnars rustning, hämta kvinnan och sedan byta tillbaka rustningen utan möns vetskap. Detta gick Gunnar med på och Sigurd och Grane hoppade över muren. Sigurd gick fram till Brynhild i full utrustning och hälsade henne med orden; Jag är Gunnar, kung Gjukes son. Jag har ridit genom lågorna för att föra med mig dig som min brud. Brynhild tyckte att hon kände igen den stolte krigaren och bad honom ta av sig sin hjälm, men Sigurd sade att detta var omöjligt före de ridit tillbaka genom elden. Brynhild sa att hon ville sova på bädden en sista natt och Sigurd lade sig då bredvid henne. Svärdet Gram lade han emellan dem. När Sigurd nästa dag vaknade före Brynhild såg han ringen på hennes finger. Han kom inte riktigt ihåg allting, men det kändes rätt när han varsamt tog av henne ringen och stoppade den i fickan. Han väckte Brynhild och de gav sig av till tältet där kung Gjukes söner väntade. Sigurd och Gunnar skiftade rustning i tältet och Gunnar steg ut med hjälmen i handen och förkunnade att Brynhild nu var hans brud.

Eftersom så många människor var inblandade i lögnen var det oundvikligt att sanningen skulle komma fram till slut. Gudrun hade fått veta allting av sin make och hon hade också tiggt och bett för att få den vackra ringen, Andvaranut, på sitt finger. En dag när Gudrun och Brynhild badade frågade Gudrun om Brynhild var rädd, och inte vågade simma längre ut. Jag är valkyria, svarade Brynhild. Jag är aldrig rädd. Min man är iallafall modigare än din, sade då Gudrun. Det är inte heller sant, ingen annan dödlig än Gunnar skulle våga hoppa genom de förtrollade eldslågorna för att rädda mig, svarade Brynhild. Då talade Gudrun om att det minsann var hennes man Sigurd som räddat henne och som bevis visade hon sitt finger där den ståtliga ringen glimmade. Brynhild blev utom sig av sorg. Sigurd hade inte bara svikit deras kärlek, utan också fått henne att bryta sin ed till Oden, att äkta den man som räddade henne. Hon sade till Gunnar att hon inte kunde leva med honom om han inte dödade Sigurd. Han svarade att det kunde han inte, Sigurd hade gjort detta för att hjälpa honom. Men bröderna Högne och Gottorm var i inte lika ömsinta och tog sig an uppdraget med dolkarna i högsta hugg. Så dog Sigurd, drakdödaren, och Andvaranut förbannelsen hade än en gång gått i uppfyllelse. Gudrun befallde att ett likbål skulle tändas och när Sigurds kropp antändes av lågorna stod Brynhild på borgstaket och insåg att hon inte ville leva om inte Sigurd levde. Därför kastade hon sig ner mot borggården och döden var ögonblicklig. Senare på dagen upptäckte en av tjänarna att Grane inte var i sitt stall. Vid middagen avslöjade en av stallpojkarna att han sett hästen galoppera upp i himlen. Med två ryttare som omfamnade varandra.

Oden offrar sitt öga
Vanja | January 4, 2010 | 15:38 | Sägner | No comments

Det hade inte hunnit gå lång tid sedan Oden med sina bröder skapade Ask och Embla då Vile och Ve plötsligt försvann. Efter att först ha kallat på dem och sedan letat efter dem bestämde Oden sig för att rådfråga örnen Hräsvälg i Yggdrasils topp. Men örnen visste ingenting, likaså ekorren Ratatosk och tuppen Gyllenkamme. Oden begav sig då till källan Mimers brunn vid Yggdrasils mittersta rot för att fråga den visaste av alla, Mimer, om råd. Men Mimer skakade sorgset på huvudet och sa att han var förhindrad att tala om vad han visste. Oden bad då att få dricka lite ur kunskapsbrunnen för att själv se vad som hänt, men Mimer nekade honom igen. Oden var emellertid envis och efter en stund enades de om att Oden skulle placera sitt högra öga i brunnen och sedan ta en så stor klunk han ville. Oden slet ut sitt öga och lät det sjunka ned i brunnen. Mimer fyllde sitt horn med vatten ur källan och räckte det mot honom. Oden drack, men det behövdes egentligen inte för hans öga på bottnen av brunnen såg redan klart och tydligt vad som hänt med hans bröder. Oden reste sig och gick hemåt. Vad som hänt bröderna behöll han för sig själv.

Människobarnen
Vanja | January 4, 2010 | 15:36 | Sägner | No comments

En dag var Tor och Loke ute och åkte i Midgård med Tors stora fyrhjuliga vagn dragen av hans bockar Tandglese och Tandgnissle. Framåt kvällen var de trötta och hungriga och bestämde sig för att knacka på i första stugan de såg för att fråga om natthärbärge. Den stugan tillhörde Egil Skytten. Egil välkomnade gästerna med sin fru och sina barn Tjalve och Röskva. Nog fick de stiga på och sova över, men mat hade de knappt så att de räckte till dem själva. Då förkunnade Tor att mat det var inget problem. Hans bockar kunde nämligen slaktas för att sedan vara livs levande igen nästa dag. Man behövde bara lägga ut benen på skinnet i ladan och höja Mjölner över dem.. Det lät bra, tyckte Egil och bockarna slaktades. Familjen och gästerna började äta med god aptit. Loke föreslog sonen Tjalve att han skulle suga ur benmärgen ur den ena bockens ben, vilket därpå Tjalve också gjorde. På morgonen när gästerna skulle ge sig av märkte man att den ene bocken var halt och Tor blev väldigt ond. När det kom fram att det var Tjalve som sugit ur benmärgen blev föräldrarna utom sig av fasa och undrade vad de kunde göra för att blidka Tor. Tor föreslog då att han skulle ta med sig barnen Tjalve och Röskva till Asgård, och föräldrarna gick med på det. Så kom det sig att två människobarn levde sida vid sida med gudarna.

Iduns Äpplen
Vanja | January 4, 2010 | 15:33 | Sägner | No comments

Det var en vanlig höstdag och Oden, Loke och Tor och hans människotjänare Tjalve och Röskva var ute och gick. De hade gått länge och inte ätit sedan frukost. Plötsligt såg de ett par feta kossor. Tor som var väldigt hungrig slaktade en av dem som de sedan stekte, men köttet verkade förbli rått hur länge det än låg i elden. Det var en jätte som hette Tjatse som hade förvandlat köttet, ty det var hans kossor och han var väldigt snål. Tjatse närmade sig gudarna i Örnhamn och talade om att kossorna var hans och att han inte skulle låta köttet grillas före han fått sin andel. Gudarna tyckte att det verkade som ett rättvist förslag, men Tjatse slet upp hela kossan och åt den snabbt i luften. Eftersom hela kossan var min är också allt kött mitt, sade jätten.
 
 Tor blev arg, men argast blev Loke. Han grabbade en trädgren och slog efter örnen. Då greppade örnen tag i pinnen och flög iväg med Loke högt över huvudet på de andra gudarna. Loke blev fruktansvärt rädd och började be och hota om vartannat. Han förklarade att han var den store Loke, men det trodde inte Tjatse på. Min farfars far lekte med Loke när han var liten, svarade Tjatse. Det kan omöjligt vara du. Loke talade då om för honom att varje as över 25 år fick ett av Iduns guldäpplen och då behöll sin ungdom. Tjatse som länge oroat sig för hur det skulle gå med hans guldskatt när han dog, eftersom han inte lyckats gifta bort sina dotter Skade, lyssnade intresserat. Skaffa mig de där guldäpplena, sa han till Loke. Loke vägrade, men då Tjatse lovade att han skulle få hemgiften som han tidigare behövt för att gifta bort dottern, lovade han att försöka hämta guldäpplena.
 
 När Loke kommer tillbaka till Asgård går han direkt till det ställe i skogen där Brage och Idun brukar hålla till. Han talar om för Brage att Oden skickat bud om en stor fest i Vallhall och att enhärjarna där efterfrågat skalden Brages sång. Brage som blir smickrad tågar iväg. Och kvar ensam är Idun. Loke talar om för Idun att han inte kan förstå hur Brage kan lämna henne för att sjunga för ett gäng fyllhundar och sedan går de tillsammans ut i skogen. Plötsligt hoppar Tjatse fram bakom ett träd och sliter in Idun och hennes äppelkorg i en stor säck. Loke påminner honom om hans guld, men Tjatse bara skrattar och flyger iväg.
 
 I Asgård sprider sig nu en stor oro. Idun är borta, och inte minst, guldäpplena är borta. Gudarna föråldras snabbt av rynkor, dålig hörsel och nedsatt syn. Till slut samlas alla för ett stort möte. Är det ingen som vet någonting? Då säger Tjalve att han såg Idun och Loke gå ut i skogen tillsammans. Och att han såg Loke komma tillbaka ensam. Alla gudarna vänder sig mot Loke. Efter att ha försökt bortförklara sig börjar Loke ge upp, men sedan får han en snilleblixt. Han försöker att rodna och sedan stammar han otydligt att han ber om ursäkt, men han har äntligen hittat kvinnan i sitt liv, och hennes far ville inte gå med på giftermål om han inte hämtade Idun och guldäpplena. Vem är då denna flicka, undrade asarna. Skade, jätten Tjatses dotter, svarade Loke. Freja, som den kärleksgudinna hon är, tar genast hans parti. Sedan instämmer även Tor efter lite övertalning ifrån Siv.
 
 Det bestäms att man får förlåta Loke då han för första gången är förälskad, men Idun och guldäpplena måste tillbaka till varje pris. Tor och Loke skickas iväg till Tjatse för att hämta tillbaka Idun och helst också Skade. När de kommer fram är Skade den som öppnar dörren och Loke ber att få tala med Tjatse. När hon gått iväg för att hämta sin far frågade Tor om det var hon. Loke mumlade något ohörbart och Tor såg förbryllad ut. När Tjatse kom och såg att Loke kommit för hämta sina pengar blev han grinig, men då Loke och Tjatse pratat i enrum och Loke avslöjat att Tor, han med hammaren, det var samma Tor som nu stod i farstun, veknade jätten. Han fick guldet och de skulle precis ge sig av då Skade kom springande. Tor hade sagt till henne att Loke aldrig tidigare varit förälskad i någon så som i henne och att hon skulle få följa med dem till Asgård. Loke bleknade, men han kunde inte avslöja sig.
 
 De bestämde sig för att resa tillbaka först nästa dag och under natten smög Loke runt i Tjatses hus för att leta efter Idun. Han tyckte sig höra hennes röst och smet in i ett rum. När Idun såg honom blev hon arg för att han lurat henne och slog honom och skrek med all sin kraft. Loke som blev orolig att någon skulle höra dem förvandlade henne snabbt till en nöt och stoppade den i fickan. Men det var försent, Skade bankade ilsket på dörren utanför och undrade om han skulle bedra henne innan de ens gift sig. Loke som sagt åt Tor att vänta med bockarna utanför hoppade ut genom fönstret och in i sin fågelhamn. Han styrde snabbt mot Asgård. Skades rasande skrik fick Tjatse att vakna och förstå vad som hänt. Han hoppade i sin örnhamn och flög efter Loke. Skade som var en skicklig skidåkare följde efter i raskt takt.
 
 När Loke kom flygande över Asgård med den jättestora örnen efter sig var de flesta gudarna i för dåligt skick, det vill säga de var för gamla, för att se, höra eller förstå vad som hände. Men människobarnet Tjalve, som ännu var ung, uppmärksammade det hela. När Tjatse flög över en stor lövhög tände han med Röskvas hjälp snabbt en tändsticka och slängde på. Tjatses örnskrud flammade till och han dunsade ned i marken. Skade som nu hunnit fram brast ut i förtvivlad gråt. Loke tog upp nöten ur fickan och förvandlade tillbaka Idun. Hon slog honom ända tills hon upptäckte hur det stod till med de andra gudarna, då började hon att dela ut äpplen. En efter en blev gudarna sig själva igen. Man beslutade att Skade skulle få gifta sig med vem hon ville i Asgård eftersom de gjort henne föräldralös. Hon skulle få välja själv, men bara efter gudarnas ben. Loke som var orolig för att bli vald smorde in sina ben med tjära. Skade valde ut de finaste benen, de tillhörde Njord och inte Balder som hon hade trott. Men deras tid tillsammans blev mycket kort, ty Skade trivdes inte bland gudarna i Asgård, utan flyttade tillbaka till bergen. Lokes straff den här gången…han fick en viss kroppsdel fastknyten i en tråd som gick till en hoppande get.

Frej är kär
Vanja | January 4, 2010 | 15:26 | Sägner | No comments

En dag hade Frej olovandes smugit sig upp i Odens högsäte Lidskjalf. Han var lika lite tillåten där som de andra gudarna, ty i högsätet såg man allt man kunde tänkas se och detta var något som krävde en vis man. När Frej satt där och förundrat såg ut över världen kom det sig att han slängde en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr. I samma stund lyfte jättedottern Gerd sina armar för att öppna dörren till fadern Gymers hus. Hennes armar lyste upp hela himlen med sitt bländande sken och Frej blev som besatt av kärlek till henne. I flera dagar varken sov eller åt han. Han talade inte med någon. Till slut bad hans far Njord att Frejs skosven och bäste kamrat Skirner skulle gå och tala med honom. Skirner hade inte lust, men han gick ändå till Frej för att fråga vad som stod på. Frej anförtrodde honom att han sett den vackraste mö man tänkas kunde och att hon bodde vid Gymers gård. Frej sade att Skirner, om han vore en riktig vän, skulle åka och fria åt honom. Och Frej lovade honom även sin häst Blodighove, som varken räddes rök eller eld, om Skirner lyckades. Så Skirner red iväg på Blodighove och med sig hade han också Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv.
 
 Gymer var den första som noterade besökaren på gården och han skickade ut sina tjänare för att bjuda in honom på lite mjöd. Skirner framförde sitt budskap och erbjöd elva guldäpplen om Frej fick gifta sig med Gerd. Gerd förklarade stolt att de hade tillräckligt med guld på gården och att hon absolut inte ville gifta sig med Frej. Efter att Gerd avvisat ytterligare gåvor och fagra löften började Skirner i ren desperation hota henne med de förfärligaste öden ända till Gymer blev rädd och lade sig i. Han sa att nog kunde Frej få gifta sig med Gerd om han bara fick det där svärdet som var så ståtligt. Det bestämdes att paret skulle träffas för första gången om nio dagar i lunden Barre. Skirner återvände hem till Asgård där Frej oroligt väntade. Att Gerd skulle bli hans brud stod klart, men också att han miste svärdet som skulle kunnat rädda honom i Ragnarök.

Julen på mormors tid
Vanja | December 31, 2009 | 19:02 | juletid | No comments

Mormor var född 1899 och uppväxt på en liten bondgård i mörkaste Småland. Hon berättade ofta om sin barndoms jular.

Redan i november började förberedelserna för julen. På den tiden hade kylan kommit i november så att det var fryskallt och då började man med slakten av får, nötkreatur och fågel. En del av köttet behöll man och förvarade fryst i någon visthusbod hela vintern, men det mesta såldes på marknaden i staden. Grisslakten fick vänta till senare i december eftersom den skulle gödas ordentligt. På den tiden skulle fläsket vara fett!

Lutfisken lutade man själv och det började man med i början av december.

Man mältade korn och malde till den mustiga julbrygden. Någon hembränning av brännvin förekom aldrig på gårdarna eftersom Brännvinet bara kostade c:a 70 öre litern, så folk hade verkligen råd att köpa sitt brännvin av staten. Dessutom gällde ju måttet en liter på den tiden!

Man stöpte även talgljus så att det räckte både att sälja och för eget bruk.

När det var dags att slakta grisen var det mycket mat som skulle göras. Hela barnaskaran om sju syskon fick hjälpa till vid slakten. Det gjordes syltor, blodpalt, blodpudding och många olika sorters korv.

Man gjorde storbak till varje jul. Det bakades limpor och knäckebröd, vetebröd och kakor.

Till julförberedelserna hörde även att inköpa julbrännvinet och en del andra förnödenheter, vilket som regel skedde inne i Lenhovda samtidigt som man sålde kött och talgljus på marknaden.

Dagen före julafton skulle julgranen huggas och släpas hem och kläs. Det var inte i alla gårdar som julgran förekom, även om det fanns barn i familjen. En julgran skulle ju förses med tända, levande ljus, och jag skulle tro att många bönders avoghet mot julgranen bottnade i dess eldfara.

Så kom då äntligen den efterlängtade julaftonen, eller som mormor kallade den, julkvällen.

Barnen hjälptes åt att bära in ved i köket så att det räckte över annandagen.

Rentvättade, hemvävda trasmattor lades så att de skulle täckte hela det såpskurade köksgolvet och allt gav intryck av värme, och finrummen i stugan värmdes upp. Folk tog av sina vardagskläder och tog på sig helgdagsstassen.

Vid tolvtiden dukades det fram grytdopp och vid tretiden på eftermiddagen drack man kaffe med stora mängder krus (julbröd), samt till de vuxna, manliga gårdsfolket en eller ett par kaffekaskar. Man såg aldrig en kvinna dricka sprit på den tiden. Då blev hon utskämd i hela byn.

Vid sextiden åts aftonvard med flera matsupar till för de manliga. Maten bestod av lutfisk, varvid det för ovanlighets skull bjöds på råskalad potatis. I vardagslag fick var och en själv skala de kokta skinnpotatisarna.

Vad bestod nu detta julbord av för maträtter utom lutfisk och potatis???

Det var ett mycket rikligt smörgåsbord bestående av t.ex. hemkärnat smör, vackert upplagt med räfflade träspadar. Messmör, vitost, sötost, samt torkad fårbog (som kallades spickekött), julskinka, kokta grisfötter och grissvansar.

Givetvis fanns inlagd sill, pressylta, kalvsylta, många olika sorters korvar samt små köttbullar, och som kronan på verket det färska, jästa julölet. Brödet bestod av spisbröd och tunnbröd samt hembakat rågbröd formade i åldriga mönster s.k. julkusar och julgröten icke att förglömma.

Husdjuren i stall och ladugård skulle även de ha bättre foder än vanligt till nattfoder. Hästarna i stallet skulle denna kväll ha var sin kaka av årets skörd, och tomten skulle ha ett litet fat av julgröten utsatt i stallet, där han ju brukade ha sin hemvist. Detta bringade god skörd och gårdens välgång under det kommande året.

I övrigt förflöt tiden med psalmsång och samtal, då de gamle berättade om forna tiders julseder, då folket var nödsakade att koka sitt julbrännvin själva. Därom vittnade även de i många gårdar förekommande stora, bastanta brännvinsapparaterna smidda av koppar. Sista gången då bönderna blev fråntagna sina brännvinsapparater var i mitten av 1800-talet. Men många bönder skaffade sig en apparat i lönndom och som undgick länsmännens samlarnit.

De gamle berättade även om hur de i sin ungdom haft kontakt med jordfolket, vittran, och deras hundar och kreatur. Och om hur vissa illasinnade personer förgjort deras bössor, varvid de blev helt eller delvis förstörda.

Efter julgröten gick alla till sängs, för de skulle upp tidigt på juldagsmorgonen till julottan. Någon nämnvärd kaskdrickning förekom inte på julkvällen eller juldagen, det andades liksom högtid över dessa dagar. Då skulle alla stanna i sina hem, utom besöket i julottan.

Julottan började som regel klockan fem på morgonen vid den här tiden, varför folket måste upp tidigt den dagen, då största delen av sockenborna hade lång väg till kyrkan.

Efter morgonkaffet och de obligatoriska krusa samt ett par kaffekaskar för de vuxna anträddes färden med häst och fackelbelyst släde till julottan.

Kyrkan var vackert upplyst av de många juleljusen och var som regel fullsatt den morgonen.

Vid hemkomsten från kyrkan, som regel vid niotiden, serverades frukost. Den bestod av som huvudrätt uppstekt blodpalt jämte smörgåsbordet. Till denna måltid vankades ingen matsup, endast julöl. Efter frukosten brukade barnen gå ut till stallet för att se att tomten hade ätit sin nattgröt.

Det var som regel ont om skönlitterära skrifter i gårdarna, men det fanns psalmbok, bibel och huspostilla i hemmen för s.k. husandakt. På förmiddagen hände det att någon av de äldre familjemedlemmarna fick läsa högt ur dagens predikan ur postillan.

I övrigt förflöt juldagen stilla.

Så blev det middagsmat med kokt kött i kyndel och salt jämte skalad potatis, kålrötter och morötter samt ett något förminskat smörgåsbord med en eller flera supar till. Till efterrätt serverades köttsoppa med kokta morötter och vetemjölsklimp. Svamp och grönsaker har föraktats av de svenska bönderna fordomdags, det var mat för korna. Efter middagen tog de flesta en s. k. tyst timme, ty många hade ju varit uppe tidigt i julottan.

Så kom annandagen.

Då var den tysta tiden överstånden. Då var besök i granngårdarna tillåtet – i synnerhet för de som trängtade efter kaffekask. Och för dessa blev som regel kaskarna för många med känt resultat. Var det sträng kyla blev dessa överlastade individer ofta liggande längre eller kortare tid i någon snödriva med många gånger ödesdiger påföljd.

Annandagens kväll kom ungdomarna tillsammans i någon torp- eller bondstuga för att dansa. Det fanns alltid några i varje by som trakterade fiol eller dragspel och som kunde svara för musiken.

Många av pojkarna hade brännvinspluntan med sig i rockfickan, varför det rätt ofta hände att det blev slagsmål vid dessa danser. Slagvapnet var den bastanta mässingssnusdosan som alltid fanns i byxfickan. Oförrätter och tvisteämnen var det alltid gott om.

Mellan annandag jul och tjugondag jul var det de stora kaffekalasens tid med många koppar starkt kaffe och mängder av krus. Det var gårdarnas kvinnor och de mindre barnen som deltog i dessa kalas.

Tjugondagknut, som det hette, då dansades granen och julen ut. Då vidtog arbetet på gården som vanligt igen.

Själv får jag önska er alla, oavsett ålder och visdom, en God Jul och ett Gott Nytt År.

Tomten, en vintersaga
Vanja | December 31, 2009 | 19:00 | juletid | No comments

 

Om du inte kan ladda filmen kan du använda länken nedan:


http://www.youtube.com/watch?v=832EH7HE1bw

Varulven – en bitsk best
Vanja | December 31, 2009 | 18:54 | Tomtar och troll | No comments

Det var en gång en torpare och hans hustru som var i färd med att skörda hö från en äng. Eftersom det råkade vara mycket lämpligt slåtterväder höll de på med sitt arbete till in på sena natten, vilket var desto lättare som det råkade var full måne. Hustrun var med barn, och hon hade inte den minsta aning att hennes man var en varulv.
När midnattstimmen nalkades kände torparen hur stunden för hans förvandling närmade sig. Han låtsades då för sin fru att han behövde gå avsides för att uträtta ett naturbehov, men innan han lämnade henne där ute på ängen sade han:
- Hör du, om det skulle komma en folkilsken hund medan jag är borta, så se till att värja dej med tjugskaftet, men stick inte med gaffeln!
Hustrun blev väl förvånad över hans ord, men lovade att göra som han bett henne. Så stegade mannen iväg mot skogsbrynet och han hade bara varit försvunnen någon minut innan det mycket riktigt kom en vidrig ylande och skällande blodhund rusande fram mot kvinnan. Hon blev förstås ordenligt uppjagad vid åsynen av den väldiga besten, men hon mindes i alla fall sitt löfte och gav odjuret några rejäla slag med tjugans skaft, så att det efter en stund tjutande sprang därifrån.

Men dessförinnan hade besten hunnit bita sig fast i hennes rödvitrandiga förkläde, och när han stack därifrån fick han med sig en bit av tyget i gapet.
Ännu en stund senare återvände hennes man till ängen, och när han kom fram till henne fick hon se att han var alldeles mörbultad i ansiktet med blåmärken och skrapsår både här och där. Mannen låtsades emellertid som ingenting utan började prata alldeles som vanligt med henne.
När han då öppnade munnen fick hustrun se att det hängde röda och vita trådar mellan tänderna på honom, och därmed gick den hemska sanningen upp för henne – det var han, hennes egen man, som försökte bli kvitt sin varulvsförbannelse på sin egen hustrus och sitt ofödda barns bekostnad – och därmed var det slut på tomtebolyckan i den familjen!

Älvor
Vanja | December 31, 2009 | 18:52 | Tomtar och troll | No comments

Älvorna såg oftast ut som mycket vackra och små flickor. Storleken kunde variera, somliga ansåg att de var ungefär lika stor som en blomma, medan andra trodde att de var lika stora som mänskliga småbarn. De klädde sig oftast i vitt, och störst chans att se dem hade man på ängar under sommarkvällar och -nätter. De dansade då på ängarna och man såg dem i form av dimman som virvlade runt. Man kunde också se var älvorna hade dansat. De nötte nämligen ut gräset de dansade på, och lämnade runda ringar där gräset var dött. Människor förr aktade sig noga för sådana älvringar, eftersom älvor var farliga varelser. De kunde sätta sjukdomar på människor. Den vanligaste sjukdomen var älvablästen, som man fick när en älva blåst på en. Den yttrade sig som ett slags hudutslag som kliade väldigt mycket. Det fanns flera sätt att kurera älvabläster, t.ex. kunde man samla en slags lav, bränna den och blåsa ut röken på den utsatta kroppsdelen.

Älvorna var särskilt farliga för män, eftersom en man som tog en älvas hand blev trollbunden så att han följde med till älvornas land. Där var inte tiden som i vår värld, den gick mycket långsammare. Om man var en minut i älvaland kunde det gå flera dagar innan man kom tillbaka. En man som deltog i älvornas dans kunde lätt förlora förståndet.
Särskilt utvecklad var tron på älvor kring Mälardalen. Kelterna hade en motsvarighet till vår älva, och det är troligtvis från kelterna våra älvor har kommit.

I vår tid har vi en mer vetenskaplig teori för hur älvringarna uppkommer. Det beror på att svampar som växer i ring tränger ut och dödar gräset.
Det skulle också finnas manliga älvor. Dessa kallades på somliga dialekter alver. Det finns språkforskare som menar att ordet alv går att förknippa med ett för länge sedan använt adjektiv, alv. Detta adjektiv skulle betyda vit, och således ska alverna fått sitt namn eftersom folk trodde sig se sådana när de såg den vita dimman virvla på ängar och myrar.

Vättar
Vanja | December 31, 2009 | 18:51 | Tomtar och troll | No comments

Vättarna var små väsen som levde under marken. De tycks ha varit vanligast i de södra delarna av landet. De klädde sig oftast grått, och de var ungefär så stora som råttor. Ibland kunde de ta sig formen av djur, och då oftast paddor. Därför behandlade folk paddor ofta ganska varsamt. Vättarna skulle man nämligen vara vänliga mot. De belönade sådana som var vänliga mot dem, men kunde ordna olyckor för den som avsiktligt retade dem.
 En familj vars barn brukade leka med vättarna råkade illa ut när föräldrarna upptäckte det. Mamman i familjen tyckte att barnens lekkamrater var i farligaste laget, och försökte jaga bort dem genom att hälla varmt vatten genom köksgolvet. Nerifrån kom ett skrik och sedan en röst som sade “Du brände mitt lår, nu ska jag bränna din gård”. Ett par dagar senare brann huset ner.
 Det finns också liknande sägner som berättar om hur folk har bränt vättar med varmvatten. Någon gång har vättarna hämnats genom att orsaka brännblåsor i ansiktet på den som bränt dem.
 Men vättar kunde också vara mycket tacksamma. En sägen berättar om en kvinna som hjälpte en vättekvinna att föda. Kvinnan fick som belöning någonting som liknade skräp, men hon sparade det ändå. Nästa dag hade skräpet förvandlats till pengar.
 Två år i rad hade en bonde sett en liten varelse på julafton, och det tredje året började han samtala med varelsen. Det visade sig att varelsen var en vätte som bodde under bondens ladugård. Vätten hade problem med takdropp som kom från gödselstacken, och lovade bonden tur om han flyttade sin ladugård. Det gjorde bonden, och efter det fick han alltid friska och välmående djur.
 Ordet vätte härstammar från asatron, där alla övernaturliga väsen, till och med gudarna, var vättar.

Vittror
Vanja | December 31, 2009 | 18:50 | Tomtar och troll | No comments

vittror_31Vittrorna var små, människoliknande varelser som mestadels höll sig osynliga. Ytterst få fick träffa dem, och alla som fick se dem var inte lyckliga över det. Vittorna kunde nämligen, liksom många andra väsen, orsaka både olyckor och glädje. Namnet vittra är besläktat med vätte, och vittrorna har vissa vättedrag. Det finns sägner om vittror som lever under ladugårdar. Det finns också släktskap med troll och skogsrået. Liksom trollen kan vittror byta ut sina ungar mot människobarn, och liksom skogsrået kan vitterkvinnor locka män till sexuellt umgänge. Men vittror är egna varelser, som liknar människor mer än många andra väsen. De lever tillsammans i stora grupper och de firar sina högtider där bl.a. Lucia och namnsdagar ingår. Enligt folktro i åtminstone somliga delar av Jämtland skulle vittrorna vara ättlingar till Lucia, som skulle ha varit Adams första hustru. Vittrorna var alltså från början människor, men hade utvecklats på ett annat sätt. Det kunde därför hända att vittror som fått stål över sig, gifte sig med människor. Detta skulle främst ha skett mellan vitterflickor och människopojkar. Vitterpojkar som fått stål över sig blev nämligen ofruktsamma. Det finns dock sägner om vitterpojkar som vill gifta sig med människoflickor och tvinga dessa att leva vitterliv. Dessa sägner slutar oftast med att flickan räddas innan bröllopet.
 Vittrornas utseende finns det lite olika teorier om. Somliga säger att de är pyttesmå, men oftast sägs de vara lika stora som människor. De brukar vara rödklädda, men färgen skiftar med humöret. En glad vittra är vitklädd, en arg eller sorgsen är rödklädd. Vitterkvinnorna sägs vara vackrare än människokvinnor.
 Oftast bor vittrorna i fäbodar. De har boskap, sliter hårt och festar ibland loss ordentligt med starka drycker. Vittrornas boskap var mycket eftertraktad, eftersom den gav så gott om mjölk. En vitterget kunde ge mer än en normal ko. Oftast mjölkade deras kor och getter ett kärl fullt, men inte mer än ett kärl. Alltså skulle man hitta ett väldigt stort kärl.

Troll
Vanja | December 31, 2009 | 18:50 | Tomtar och troll | No comments

Trollen används numera mest för att göra sagor mera spännande, men förr i tiden var de mer än bara sagoväsen. I våra sagor är trollen oftast hemskt fula och elaka. I gammal folktro var troll ibland fula, men ibland vackra, och de var ofta elaka, men inte alltid. De var ofta vänliga om man själv var vänlig.
Ett troll kunde liksom många andra väsen ta sig många olika skepnader. De kunde t.ex. förvandla sig till små nystan, eller till olika djur. Deras människogestalt finns det många uppfattningar om. Ibland var trollen större än människor, ibland mindre, ibland lika stora. Ibland var de fula, ibland mycket vackra (detta gällde främst trollflickor). De såg ofta ganska normala ut. Men oftast hade de en svans som de försökte dölja.
Trollen var inga enslingar, utan de bodde tillsammans i familjen. De firade liksom människor bröllop och begravningar, och de hade fester. Oftast bodde de i ett berg, men de kunde också bo i hålor, stenar eller övergivna ladugårdar.

Ett vanligt fenomen som förknippades med troll var att de bytte sina ungar mot människobarn. Detta gjorde de för att de ville ge sina barn en mänsklig uppfostran eller för att de inte kunde ge sitt barn tillräckligt mycket mat. Trollungar åt nämligen ofantligt mycket. Ett tecken på att man fått en bortbyting kunde vara att barnet åt väldigt mycket utan att växa något, eller att det hade hårväxt både på ut- och insidan av öronen. Om man misstänkte att man fått en bortbyting skulle man först få ungen att avslöja sig. Då skulle man göra något väldigt konstigt. En sägen berättar om att modern i huset lade gröten i ett äggskal och försökte vispa den med en grantopp. Då reste sig barnet och sade “Sju ekeskogar har jag sett växa upp, och sju har jag sett ruttna ner, men aldrig har jag sett en så stor visp till en så liten gryta!” När ungen avslöjat sig la modern det på en bakspade och låtsades förbereda sig på att steka barnet. Då kom trollmor till undsättning och bytte tillbaka barnen.

Störst risk att bli utbytta löpte barn som inte hunnit döpas. Troll undvek nämligen allt som hade med religion att göra. Man kunde skydda sitt barn mot troll genom att lägga en stålföremål i sängen där barnet låg, eftersom stål skyddade mot allt övernaturligt. En psalmbok eller en bibel var också effektiva skydd.

Det var inte bara spädbarn som troll gav sig på. De kunde också röva bort vuxna människor, eller äldre barn. Det kallades att människor blev bergtagna. Mestadels var det kvinnor som nyligen fött barn som blev bergtagna, men vem som helst kunde råka ut för det. Om någon blev bergtagen kunde denna bli frisläppt genom t.ex. att inte äta något, eller genom att sjunga en psalm. Om en präst stod utanför berget och bad eller klämtade med en kyrkklocka brukade trollen också släppa den bergtagna. När den bergtagna skulle gå gällde det att vara väldigt försiktig, eftersom trollen brukade sticka sina spjut i riktning mot utgången. Lyckligtvis tålde de inte solljuset och kunde inte sikta speciellt väl.

En människa som kom tillbaka efter en bergtagning kunde klara sig helt utan psykiska eller fysiska skador, men ofta blev den bergtagna mentalt skadad efteråt. De kunde t.ex. ha minnesluckor, eller så kunde de bli helt knäppa och sinnesförvirrade. Bergtagningar användes alltså förr för att förklara att människor förlorade förståndet eller började uppföra sig konstigt.

Tomten
Vanja | December 31, 2009 | 18:49 | Tomtar och troll | No comments

Tomten som vi känner honom idag är mycket olik den tomte som folk förr trodde på. Den rödklädda, mysande tomten som delar ut julklappar tros härstamma från S:t Nikolaus, en biskop från Asien som utförde många underverk. När den nuvarande tomten dök upp fick han mycket stöd från köpmän och folk som ville tjäna pengar.
 Den gamla tomten levde på lantgårdar och var inte alls lika snäll som den nuvarande. Han var ofta en vresig liten figur. Han kunde se ut som ett barn i 7-8-årsåldern, fast med skägg och fårat ansikte. Den lilla tomten var dock inte så klen som hans utseende ville inbilla folk. Han var mycket starkare än vanliga människor, vilket många stackars människor fått erfara när de retat upp honom. Ett exempel på hur stark tomten var finns i en sägen om när det blåst mycket på natten, och när bonden på gården nästa dag gick ut i stallet såg han hur tomten med hjälp av en planka höll upp hela stalltaket. Hade han inte gjort det skulle alla djuren i stallet ha krossats av det tunga taket.
 I gamla tider var tomten bannlyst av kyrkan, som ansåg att man genom att tro på och hedra tomten bröt mot det första budordet, “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Tomten kallades också tompta gudh. Många framstående kyrkliga personer har varnat folk för att tro på tomten, däribland den heliga Birgitta.
 Man skulle behandla sin tomte väl, annars kunde han ställa till med alla möjliga olyckor. En man som ville busa med tomten när han skulle ställa ut gröten till tomten lade den obligatoriska smörklicken i botten av tallriken. När så tomten kom och skulle äta sin gröt och inte hittade smöret blev han väldigt upprörd och gick ut i stallet och slog ihjäl en ko. Sen gick han tillbaka och åt upp gröten. När han hittade smöret på botten av tallriken fick han samvetskval och bar bort den döda kon. Han gick sedan långt för att hitta en lika bra ko, och tog kon han hittade tillbaka till gården.
 En annan sägen berättar om hur en man såg tomten komma gående med en liten mängd säd till förrådet. Mannen skrattade åt hur lite tomten kom med, men då blev tomten arg och flyttade i fortsättningen säd från förrådet, och folket på gården fick det mycket svårt. Tomten kunde nämligen trolla så att en mycket stor mängd säd såg ut som väldigt lite.
 Man skulle alltså behandla tomten väl, men om man var för snäll kunde det också straffa sig. Om man t.ex. gav tomten nya kläder så kunde han bli för mallig för att hjälpa till, eller så kunde han se det som en förolämpning, eftersom han alltid var väldigt noga med hur han klädde sig.

Skogsrå
Vanja | December 31, 2009 | 18:48 | Tomtar och troll | No comments

Skogsrået fanns i hela Sverige, men såg lite annorlunda ut i olika delar av landet. I söder var hennes rygg lik en urholkad trädstam, i norr hade hon svans. Ibland var det en blandning. Hon var på de flesta ställen mycket vacker, men här och där var hon hemskt ful. Där hon var ful var det vanliga att hon förvandlade sig så att hon såg vacker ut.
 Hon var mycket förtjust i män, och försökte ständigt locka män till sexuellt umgänge. I de fall hon lyckades var männen sedan tvungna att gå till henne så snart hon kallade på dem. Hon var ofta ett mycket otrevligt väsen, som orsakade många mäns död i skogarna. När hon lockat ut dem i skogen och legat med dem kunde hon lämna dem vilse i skogen, så att de svalt ihjäl. Det var dock vanligare att männen klarade sig men sedan var bundna till henne. Hon kunde också vara till hjälp för den som var ute i skogen. T.ex. kunde hon varna en kolare om dennes mila höll på att brinna ner, och hon kunde hjälpa jägare. Hon bestämde över djuren i skogen, och om hon ville vara snäll mot en jägare kunde hon leda byte till honom. Hon hade också makt över jaktgevären. Om hon förbannade en bössa så skulle ingen, oavsett hur duktig denna var på att skjuta, träffa något med den. Hon kunde också göra så att bössan alltid träffade. Somliga djur var skogsråets riddjur, och de gick aldrig att skjuta.
 Skogsrået kunde kolare och andra män som länge var ensamma i skogen träffa på, och det var främst de som trodde att hon fanns, men även folk i städerna trodde att hon fanns. Det fanns under 1600- och 1700-talet män som blev dömda till döden för “olovlig beblandelse”, dvs. de hade haft sexuellt umgänge med skogsrået.
 Hennes vanligaste namn var skogsrå, men hon kallades också Skogsfrun, Skogstippa, Tallkotte-Mari, Talle-Maja, Skogsnuvan mm.

Näcken
Vanja | December 31, 2009 | 18:47 | Tomtar och troll | No comments

Näcken är liksom skogsrået en erotisk varelse. Han lever i vatten och är en mästare på att spela fiol. Oftast ser han ut som en människa, men han är duktig på att ändra gestalt. Han tar ofta formen av djur, vanligast är att han är en vit häst. Denna häst är i somliga delar av landet inte näcken utan en egen varelse. Som häst försöker han få människor att rida honom. När de satt sig upp springer han till närmsta vatten och dränker sin ryttare. När näcken är människa så ser han olika ut i olika delar av landet. Ibland är han gammal, ibland en yngling. Ibland är han ful, oftast är han vacker. Ibland har han kläder, ibland inte.
 En vanlig sägen om Näcken är att han spelar på sin fiol och en stackars människa kommer förbi. Människan börjar stampa takten, och då får näcken makt att styra människans steg. Det slutar antingen med att människan blir räddad eller drunknar.
 När flickor var i närheten av vatten kunde det hända att det kom en stilig man och pratade med dem. Han uppförde sig mycket väl och till slut frågade han om flickan ville följa med honom och gifta sig med honom. Om hon svarade ja så tog näcken med henne ner i vattnet och hon syntes aldrig mer till. Om flickan förstod att det var näcken hon pratade med och nämnde honom vid namn så förlorade han all sin makt och var tvungen att försvinna så fort som möjligt.
 Många sägner berättar om hur spelmän hade lärt sig spela fiol av näcken. En sådan lektion var mycket farlig, eftersom näcken brukade försöka dränka spelmannen vid lektionens slut. Då var det bra att ha en gåva med sig. När lektionen var slut skulle man slänga gåvan åt näcken så att han fick nåt annat att tänka på.
 En spelman som haft näcken som lärare kunde bli mycket framgångsrik, men många ansåg att han förlorat sin själ under lektionen. Musiken han spelade kunde också vara farlig. En spelman skulle för första gången spela en ovanligt farlig låt, som han aldrig vågat spela tidigare. Låten visade sig farligare än spelmannen trott, ty han kunde inte sluta spela, och ingen av de han spelade för kunde sluta dansa. Lyckligtvis fanns där en döv pojke som inte blev påverkad av melodin. Han märkte vad som höll på att ske och räddade allihopa från att dö av utmattning genom att skära av strängarna på fiolen.

Maran – en ryslig ryttarinna
Vanja | December 31, 2009 | 18:46 | Tomtar och troll | No comments

Det var en gång en ung, ogift bonde som natt efter natt plågades något alldeles förskräckligt av en mara. Hon red honom så gått som varenda natt, och det är lätt att förstå att han mer en gärna ville bli av med den otäckan.
 Han funderade mycket på hur han skulle bära sig åt, och så äntligen en dag kom han på en krigslist och bad en god vän hjälpa honom med att utföra den.
 Vännen kom en kväll och satte sig att hålla vakt i farstun utanför sovrummet, medan bonden själv gick till sängs.
 Vid midnatt hörde den vakande mannen hur bonden vred och vände sig i sängen och hur han jämrade sig av obehag i sömnen. Då förstod vännen att maran var på plats och i full verksamhet, och precis som de kommit överens om tog han och satte en kork i nyckelhålet.
 En stund senare vaknade bonden av marritten, rusade upp ur sängen och grep efter en stor yxa, som han på kvällen hade placerat bredvid sig vid sängkanten. När maran såg sitt offer vakna upp försökte hon förstås genast ta sig ut genom den vanliga vägen genom nyckelhålet, men se, det gick inte – där satt korken!
 Nu utspelade sig en vild jakt runt i rummet, maran före och bonden efter med yxan i högsta hugg för att göra processen kort med plågoanden. Till slut lyckades han stänga in maran i ett hörn och skulle just till att slå ihjäl det lilla djuret när maran tillgrep en förtvivlad utväg – hon förvandlade sig plötsligt till den flicka hon i själva verket var.
 Nu stod där alltså spritt naken flicka i stället för en otäck mara framför den unge bonden, och inte nog med det, hon var dessutom särledes fager såväl under ögonen som lite varstans. Ja , han kände sig alldeles omtumlad av den läckra åsynen – han hade aldrig i hela sitt liv sett något vackrare – så istället för att hugga till med yxan friade han på stående fot till flickan. Och hon var inte mindre omtumlad och hade ju dessutom inte mycket att välja på i den här belägenheten utan fann för gott att tacka ja, sedan stod det inte länge på förrän de unga tu gifte sig, och därefter levde de länge och lyckliga tillsammans.
 Men så en dag gick det som det kan gå även i de bästa och lyckliga äktenskap, de kom ihop sig och började att gräla om någonting, visserligen om en struntsak, men grälade gjorde de likafullt. Mannen blev ordentligt arg och ville eftertryckligt sätta sin hustru på plats, varför han utbrast:
 - Hur vågar du sätta dig upp emot mig, du din gamla satmara!
 Hustrun låtsades bli alldeles förbluffad över detta tillmäle och frågade upprörd:
 - Vad menar du med att ge mig ett sådant namn? Ser jag ut som en mara, jag?
 Då tog mannen henne i hampan, ledde henne fram till dörren, där korken fortfarande satt kvar i nyckelhålet, och röt:
 - Vill du förneka att du kom krypande in i mitt hus genom det där nyckelhålet, din marusling?
 Och för att ge ytterligare skärpa åt sina ord satte han pekfingret mot korken och tryckte ut den ur hålet. Men se, det skulle han nu inte gjort, för i samma ögonblick som korken försvann ur nyckelhålet öppnades därmed på nytt marans enda reträttväg – i ett huj återtog hustrun sin margestalt och for ut genom nyckelhålet som en blixt, och sedan såg han henne aldrig mer. Allt som fanns kvar var en hög kläder på golvet innanför farstudörren.
 Nu förhöll det sig dessutom så tragiskt att hustrun nyss fött ett barn som låg i vaggan. Bonden skötte om det så gott han kunde, men i fortsättningen hände det ibland om nätterna att han tyckte sig märka hurusom någon osynlig varelse kom in i rummet, gick fram till barnet, lyfte upp det ur sängen och vyssjade och ammade det, medan tårarna strömmade ur hennes ögon. På morgonen var barnet då alldeles vått av sin moders ymniga tårar – det var i alla fall faderns tolkning.

Jättar
Vanja | December 31, 2009 | 18:45 | Tomtar och troll | No comments

Jättarna som förr fanns hade mycket gemensamt med trollen. Den största skillnaden var givetvis att jättarna oftast var större. Det tycks också ha funnits jättar som var av mänsklig storlek, eftersom det finns sägner som berättar om hur människor och jättar gift sig. En sådan sägen handlar om en pojke som ute i skogen får syn på en vacker flicka som sitter och kammar sitt hår. Eftersom han förstår att det är bergsjättens dotter så tar han en bit stål och kastar den mellan flickan och ingången till berget. Först blir flickan bedrövad, eftersom hon av stålets makt inte kan återvända till sin far, men efter ett tag blir hon god vän med pojken. Det slutar med att de gifter sig och flickans far, jätten, kommer på bröllopet. Jätten ger paret en stor säck fylld med pengar om pojken kan bära hela säcken. Den är på tok för stor, men flickan gör en brygd som gör pojken starkare. Efter att paret levt lyckliga några år börjar pojken uppföra sig illa och slå sin hustru ibland. Men en dag när de är ute får deras häst problem med ena skon. De har med sig en extra sko, men den passar inte. Då tar flickan skon och böjer den så att den passar. Pojken blir rädd för sin hustrus styrka, och hon förklarar att hon inte gett igen när han slagit henne eftersom hon på bröllopet sagt att hon ska vara lydig och snäll mot sin man. Efter det uppför sig mannen bättre…
 Den sägnen är lite underlig och stämmer inte mot övriga uppgifter om jättar. Jättar skulle förr ha varit vanliga, men efter kristendomens intåg i norden flyttade de eftersom de inte tålde kyrkornas klockor. Att jätteflickan, som blivit bunden av stålet, klarade av ett bröllop är väl kanske förklarligt, men att hennes far besökte bröllopet är lite svårare att förstå.
 Jättarna var helt emot allt som hade med kristendom att göra. De kunde ställa sig på avstånd och kasta stora stenar mot kyrkorna. Att de missade berodde dels på att de stora jättarna oftast var mycket klumpiga, men kyrkorna skyddades dessutom av Gud. Spåren av jättarnas bombardemang mot kyrkorna går ännu idag att se i form av stora stenblock som ligger spridda här och där i naturen. Dessa stenblock är egentligen flyttade dit av inlandsisen, som slet stora bitar av landet och flyttade dem i samma takt som isen rörde sig. Det är åtminstone vad vi idag tror…
 Jättar var klumpiga och dumma, men de hade ofta stora skatter. Det var därför populärt att försöka lura av dem pengar. Detta kunde man göra t.ex. genom att bjuda dem på bröllop. Då gav de en faddergåva. Om man sedan sade att trumslagarn skulle komma, så vågade inte jätten komma, eftersom trumslagarn, det var den gamla asaguden Tor, som brukade dräpa jättar.

Ragnarök
Vanja | December 31, 2009 | 18:40 | Sägner | No comments

När Mimer inte längre vaktade vid brunnen, fylldes den med löv och Yggdrasils mellersta rot började ruttna. En dag lyckades den envetne draken Nidhögg att gnaga av den nordligaste roten vid Hvergelmer. Nornorna oroade sig, de märkte att världsträdet började gulna här och var allt eftersom Urdabrunnens vatten började mista sin glans. Asar, jättar, människor, alver… Alla var de oroliga. Den enda som var lugn var Oden, som med sitt öga i Mimers brunn kunnat förutse det som skulle ske och därför hunnit vänja sig vid tanken. Temperaturen började sjunka och asarna fick allt oftare pulsa i den höga snön vid Idavallen.
 
 En dag samlade Oden asarna till sig och talade om för dem att Yggdrasil började bli gammal. Han berättade att Hels skepp Nagelfare snart stod klart vilket skulle förebåda Fimbulvinter, tre vintrar i rad utan sommar emellan. Och därefter Ragnarök. Sedan gick det några hundra år. Våren kom senare och senare. Hösten kom tidigare och tidigare. Sommaren blev kortare och kortare. Till slut kom två vintrar i rad och då visste gudarna att det var dags. Människorna frös. Svartalverna frös. Även asarna frös. I juni stelnade mjödet i Valhall. I juli djupfrystes Särimner. Urdabrunnen bottenfrös och nornorna huttrade. I september slog vädret plötsligt om. Ett oväder med storm och regn piskade in över det utmattade världsträdet. Skeppet Nagelfares konturer syntes i dimman. Vargarna Skall och Månegarm närmade sig oundvikligen Sol och Måne. Plötsligt knäcktes en av Yggdrasils grenar och rasade ner över Midgårdsormens rygg. Den släppte omedelbart taget om sin svans. Fenrisulven och Garm slet sig ur sina kedjor. Gemensamt lossade odjuren den fastkättrade Loke. Draken Nidhögg sprang klumpigt men beslutsamt mot Asgård. Bakom honom marscherade jättarna. Heimdall, som såg allt detta, tog upp Gjallarhornet och blåste.
 
 Asarna grep sina vapen och formerade sig på slätten Vigrid. Enhärjarna marscherade ut från Valhall under Tyrs befäl. Brage och Njord ställde sig bredvid Tyr och sedan började det. Eldjätten Surt red fram mot den klent beväpnade Frej som inte hade något annat vapen än sitt hjorthorn. Detta körde han genom ögat på Surt för att sekunden efter klyvas av Surts flammande svärd. Tors son Magne skickade en dödande pil mot Nidhöggs huvud. Sida vid sida stred Oden och Tor mot Fenrisulven och Midgårdsormen. Oden körde med all sin kraft sitt spjut Gungner i bröstet på Fenrisulven, men vargen fällde Oden till marken. Tor slog ihjäl Midgårdsormen med Mjölner, tog nio steg bakåt och föll död ned förgiftad av ormens etter. Tyr dräpte den väldiga varghunden Garm. Vidar tog hämnd för Oden genom att ställa sin tunga sko i gapet på Fenrisulven innan han innifrån fällde honom med sitt svärd. Ärkefienderna Loke och Heimdall kastade samtidigt sina spjut och genomborrade varandra. Mode fann att han stod omringad av en hel hord jättar, men Mange och Vidar var snabbt framme till hans undsättning.
 
 Plötsligt märkte de att allt vapenlarm tystnat. Vindstyrkan ökade. En vind från väster böjde asken åt öster. Bifrost föll samman. En vind från öster böjde asken åt väster. Då störtade Alfheim, Folkvang och Noatun. En vind från söder böjde asken åt norr. Då rasade Lidskjalf, Fensalarna och Bildskirner. En vind från norr böjde asken åt söder. Då knäcktes den sista roten vid Urdabrunnen. Världsträdet föll. Alla asynjorna kom rusande från höger och vänster. Plötsligt skrek Odens dotter Saga till och pekade. Där, från svartalvernas område, syntes eldsflammor stiga upp. Idun förstod att det var Brokks och Sindres ässja som hade vält och att elden nu var lös i det torra trädet. Vidar satte kurs mot Nidhögg, fann Frej och tog skeppet Skidbladner ur hans ficka. Han vecklade ut skeppet och hjälpte de andra i. Mode och Magne satte segel. När de var nästan ute i havet tornade Nagelfare upp sig framför dem, men Vidar lyckades styra undan. De fortsatte segla ut, bort från världen…
 
 Efter en lång tids seglande såg de återigen strand och landsteg den nya världen. Återigen stod de på Idavallen, men denna gång utan alla de andra gudarna. Det är bara Vidar, Mode, Magne, bröderna Höder, Balder och Vale samt människorna Liv och Livtrasa som överlevt.

Pintorpafrun
Vanja | December 31, 2009 | 18:39 | Sägner | No comments

Ericsbergs slott) Stora Malm, Katrineholms kommun.. Slottet är ett av de förnämsta barockslotten i Sverige och ett av landets största gods.
 
 Den gamla gården Pintorp ärvdes av Eric Carlsson Gyllenstierna 1637 och efter hans död fick den namnet Ericsberg. Hans hustru fullföljde det påbörjade nybygget och sonen Christoffer Gyllenstierna gav slottet dess nuvarande utseende med hjälp av Nicodemus Tessin d ä på 1680-talet. Släkten Hildebrand ägde godset under större delen av 1700-talet och under deras tid utvidgades ägorna betydligt. 1808 övergick gården till släkten Bonde i vars ägo den fortfarande finns kvar.

 
 Enligt sägen så är det på Ericsberg den onda Pintorpafrun går igen efter att blivit hämtad från jordelivet av den onde själv.
 
 Pintorpafrun är en sägen om “den grymma slottsfrun som plågade livet ur tjänstefolk och torpare”. Legenden är den mest kända av alla svenska sägner om vålnader, vita damer och svarta fruar som spökar på slott och herresäten. Pintorpafrun förknippas med Ericsbergs slott i Sörmland som under medeltiden hette Pinnatorp .
 
 ”Där Ericsbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar låg fordom en egendom som hette Pintorp. Och vid den har sägnen fäst den hemska berättelsen om Pintorpafrun.
 På Pintorp bodde en adelsman som vid sin död i unga år lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för att vara en god husmor för sina talrika underhavande, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade på det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och tiggande hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig på rätt tid till arbetet kunde vara säker på att återvända hem om kvällen med ryggen hudflängd.
 
 Tidigt en morgon när dagsverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en stackars torpare komma försent. Skummande av vrede överöste hon honom med ovett och förbannelser och befallde honom att fälla den största eken som fanns på godset. Innan kvällen skulle han köra den ohuggen med toppen förut fram till gården. Om han inte verkställde befallningen till punkt och pricka så skulle han utan nåd och förskoning drivas från torpet och allt han ägde skulle tillfalla gården.
 
 Grubblande över den hårda domen gick torparen till skogen där han mötte en gammal man som frågade honom om varför han var så ledsen. – Därför att det är slut på mig om vår herre inte kommer med hjälp, suckade den olycklige och talade om vilket beting hans matmor har förelagt honom. – Oroa dig inte, sa den okände. Hugg den här eken och sätt dig på stammen så skall Erik (Gyllenstierna) och Svante (Banér) dra den till slottet. Torparen gjorde som gubben sagt och börja hugga och redan vid tredje hugget så föll trädet med ett väldigt brak till marken. Därpå satte sig torparen på stammen med kronan framåt och genast började trädet röra sig som om det hade dragits av hästar. Snart blev farten så hög att gärdesgårdar och grindar kastades som stickor längs efter vägen. Och inom kort var eken på borggården. Just som toppen törnade mot slottsporten snavar en av en osynliga dragarna och en röst hördes säga: – Vad knäar du, Svante? Pintorpafrun som stod på trappan förstod vem som var torparens hjälpare, men i stället för att ångra sig så började hon svära och hota torparen med fängelse”.

Hårgasägnen
Vanja | December 31, 2009 | 18:36 | Sägner | 1 Comment

En sägen från Hälsingland

Det är natten till en storböndag (bönsöndag). De grå timrade husen ligger liksom hoptryckta för att få skydd av varandra i den lilla byn nedanför Hårgaberget. I en av gårdarna har traktens ungdomar samlats till dans, och glädjen står högt i tak, då en främling träder in. Det är en vandrande djäkne iklädd en fotsid rock. Han bad att få låna fiolen och spelade en polska som de aldrig förr hade hört, under det att han säger:
- Här dansar den blå och här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå. Liksom förhäxade av hans oemotståndliga musik följde de honom ut genom dörren och i en ringlande långdans upp mot bergets topp. Men en av de dansande männen såg att mannen hade bockfot. Han drog sin kniv och högg in den ovanför dörren, och stålets makt befriade honom från det djävulska greppet. Han höll sin flickas arm men dörren slog igen och skilde armen från kroppen. Men uppe på berget hade nu hin Onde satt sig i toppen på en vresig tall och spelade, och alla måste dansa, ingen slapp undan. Då kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst på söndagen fortsatte ännu dansen men nu var det bara skallarna kvar, som hade dansat i en ring i berghällen. I sägnens och fantasins underbara värld kan du ännu förnimma dem dansa på de stora hällarna till “Hårgalåtens” trolska och vemodiga toner.
Hårgalegenden som den har berättats av Hårgabonden Harald Olsson

Sägner
Vanja | December 31, 2009 | 18:33 | Sägner | No comments

En sägen är en kort sagoliknande berättelse som anknyter till en viss plats. En sägen gör till skillnad från sagan anspråk på att vara sann. Ofta namnges vissa bestämda personer. Dessa kan vara från bygden med också någon känd person ur historien eller sagovärlden. En sägen utspelas vanligen i en grå forntid, till skillnad från Klintbergaren eller Urban legends som utspelar sig i nutid. Många liknande sägner berättas på olika orter, vilket visar hur sägnerna kan vandra från plats till plats. En sägen har ofta ett olyckligt slut. Den egentliga sanningshalten är ofta låg, men de har ett stort värde i att de reflekterar flydda tiders värderingar och normer.
 Kända svenska sägner är Hårgasägnen (från Hälsingland) eller sägnen om Pintorpafrun på Ericsbergs slott (i Södermanland).

Nordiska Folktroväsen
Vanja | December 31, 2009 | 18:01 | Tomtar och troll | No comments

I den nordiska folktron finns en mängd olika väsen, som ofta tros kunna göra sig osynliga eller alternativt är osynliga men som kan göra sig synliga. På eller intill gården finns vättar eller tomtar. I skogen finns exempelvis skogsrået och trollen och på ängarna älvor. På Gotland finns ett särskilt skogsväsen kallat bysen. I vattendrag och sjöar finns näcken, bäckahästen och sjörået. Varje del av naturen verkar ha sina rådare, som dock fått olika namn i olika områden under olika tider. Inom fäbodkulturen i norra och mellersta Sverige finns vittra och i Norge huldra. På Island är alverna de vanligaste väsendena och där är folktron så utbredd att man till och med tar hänsyn till alvernas boningar när man bygger nya vägar.

En del väsen kan vara till hjälp exempelvis gårdstomten, skogsrået, gruvrået och kvarngubben. Väsen som bjäror eller mjölkharar tillverkas av trollkunniga för att tjuvmjölka grannens kor. Andra väsen uppträder i djurgestalt som exempelvis gloson, kyrkogrimen och lindormen.

Oknytt
Vanja | December 31, 2009 | 17:55 | Tomtar och troll | No comments

Oknytt är en samlande benämning på små övernaturliga väsen i skandinavisk folktro. Deras karaktär växlar, men en viss illvilja och lust till rackartyg dominerar.

Ett axplock: Småtroll, dvärgar, tomtegubbar, gårdstomte, pysslingar, brunnsgubbe, älvor, alver, Mara, di sma undar jordi, vittra, vättar, skogsrå, huldra, Näcken, Lindorm, myling, lyktgubbar, irrbloss, hamnskiftare med flera.

Folktro är en form av utbredd vidskepelse, geografiskt eller i en etnicitet. Folktron kommer oftast inte från religionen men är ofta uppblandad med religiösa idéer. Folktron kan bestå i sägner, folkminnen, folkliga traditioner och skrock.

Innehåll i Folkasagor
Vanja | December 31, 2009 | 16:44 | Folksagor | No comments

Innehåll i kategorin Folksagor:

Klas Törnpåk
Vanja | December 17, 2009 | 19:15 | Folksagor | No comments

300px-Klas_T_0173

En gammal historia från Nedersachsen.

I Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder, lefvde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck, tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser gingo genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem. Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas; men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig, att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar, ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen.

Klas_610pixT_0176

Hon sade också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se, käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade: »Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är, skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, när han blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar, ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.
 
 Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade: »Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.» Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.
 
 Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen, och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Ar det inte alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af sina knytnäfvar.
 
 På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen, grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid fingo mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad och fromma sinnelag.
 
 Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla, att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa, hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru, stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal, ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på, säger Klas Törnpåk».
 
 Klas hade blifvit tolf år gammal och var för sin ålder ovanligt stor och stark, höll sig rak i ryggen och stod säkert på sina ben. Han hade stort hufvud och bred panna med långt, hängande linhår, och ett par trotsiga blåa ögon skådade ut från hans ansikte. Många människor sade, att han var en vacker pojke; Petter, hans far, sade, att det var den vackraste pojken i hela byn, men Greta tyckte, att han var för grof och tjock, och att hans bröder voro mycket vackrare. Sålunda kom hans lifs trettonde höst, och i november månad den hösten försvann Klas genom en af de underbaraste tilldragelser, som jag nu vill berätta.
 
 Petter hade stadt sig en ny dräng. Denne hette Hans Valentin och var redan en äldre man om femtio år; men trots sin ålder slöt han en nära vänskap med gossarne, i synnerhet med Klas. Valentin kunde nämligen många fabler, historier och sagor, och hvarje afton brukade han berätta sådana för barnen, sedan han slutat sitt arbete. Genom sina präktiga historier blef han snart så namnkunnig, att grannbarnen ofta kommo till Petters hus för att höra honom berätta. Detta brukade de i synnerhet göra om lördags- och söndagsaftnar, när Valentin hade tid att språka med dem. Pojkarne hade med sig äpplen och andra goda saker åt Valentin, och så satte sig hela sällskapet i ett hörn och mumsade på sina äpplen och lyssnade till Valentins historier och berättade dem om igen. Men det besynnerliga i saken var, att ingen af barnen kom bättre ihåg sagorna och berättade dem med större liflighet än Klas, så att Petter ofta med välbehag lyssnade till honom och mysande ropade på sin hustru: »Hör du, Greta! Hör du så bra den knäfla pojken Klas kan berätta?» Men hon tog saken mycket kallt och sade endast: »Ja, en Klas är han och en Klas blir han, en riktig sagoklas; men se, byfogde, det blir han aldrig; han kan ju inte skrifva.» — Så uttalade sig föräldrarna hvar på sitt sätt öfver Klas; men de märkte ej, att en stor förändring ägt rum med honom och att Valentin lyckats göra honom mycket lifligare och lustigare till sinnes än förr. Ty dessa berättelser hade så gripit ynglingen, att han ej såg och hörde, drömde om eller tänkte på annat än trollpackor och häxmästare, drakar och jättar, förtrollade prinsessor och slott fulla med spöken. Ja, det gick så långt, att gossen ej kunde sofva mången hel natt, utan ännu var vaken när tuppen med sitt femte rop tillkännagaf, att himmelen ville att de sofvandes ögon skulle öppna sig.
 
 Så hade Valentin och Klas ändtligen hunnit fram i tiden till den heliga julfesten, då de långa aftnarna och de många helgdagarna gåfvo tillfälle till lekar och sagoberättande under den tid, då hela världen med glädje och fester firar Jesusbarnets födelse, och då vänner och grannar besöka hvarandra och föra ett lustigt lif tillsammans. Till denna glada tid hade Valentin sparat sina bästa sagor. Men utaf alla de sagor, som han uppdukade för barnen, tyckte de mest om berättelserna om pannkaksberget och prinsessan på glasberget, i synnerhet som han brukade beledsaga den förra historien med afsjungandet af en visa, hvari han uppräknade alla de härligheter, som funnos i det märkvärdiga berget, så att det riktigt vattnades de små barnen i munnen, när de hörde därpå. Ja, de tyckte så mycket om dessa sagor, att han måste berätta om dem fyra dagar å rad och hvarje gång med nya tillägg, såsom att de båda bergen lågo nära intill hvarandra i den djupa skogen i grannskapet. Och som gossarne där ofta vallat boskapen, så kunde Valentin tydligt beskrifva för dem alla ekar och bokar, som funnos i trakten, och som stodo på spetsarna af de båda bergen.

Klas_610pixT_0181

»Vid dagsljus», tillade han, »kan man visserligen ej se på dessa berg hvad de egentligen äro, ty då se de ut som alla andra berg; men vid midnattstiden visa de sig sådana de äro, det ena af det allra klaraste och genomskinligaste glas, så att månen och stjärnorna kunna lysa tvärt igenom det; och det andra är den präktigaste pannkaka, mycket, mycket bättre än någon som blifvit gräddad i en panna. Det går en saga», tillade han vänligt och med saktare stämma, »att den som går in i pannkaksberget blir en stor konung, och att den, som går in i glasberget, kan bära hem hela säckar med dukater och gyllene bägare och silfverskålar; men hvilken har mod nog därtill? Sådana människor födas ej hvarje dag.»
 
 Ordet: »Hvem har mod nog därtill?» gaf nu, som det plägar ske bland pojkar, tillfälle till mycket skämt; de retade hvarandra därmed, och vid slutet af hvarje historia hörde man under flera veckors tid upprepas: »Men hvem har mod nog därtill?» och några skalkar tillade äfven »Klas gå på har mod därtill.» Och då ryckte det alltid i ångerspetsarna på Klas, och han skulle nog begagnat sig af sina näfvar, om inte hans far hade varit tillstädes, ty Petter bestraffade strängt, om pojkarne slogos i hans närvaro. Under tiden fortsatte gossarne att upprepa dessa ord och att gäckas med Klas och säga: »Klas gå på har mod därtill», så att gossen till sist blef alldeles utledsen och tänkte för sig själf: »Det är då också för uselt, att jag inte skall hafva mod därtill.»
 
 Och en dag, när de åter retades och gäckades med honom, undföll honom i förtreten det yttrandet: »Ja, Klas gå på har mod därtill, om ni endast ha mod att följa, och nu kunnen I göra som I viljen; jag tar pannkaksberget, där kungen sitter, där den stora boken står, och jag skall gå in den förste, om ni följa med.» Och nu skämdes de alla och ropade: »Ja, ja vi följa!» ty det var vid middagsstunden och alla tyckte sig hafva öfverflöd på mod, och det hade de äfven då. Och så pratade de härom hela dagen och kvällen, så att Valentin och Petter och Greta och dräng-arm och pigorna började gäckas med dem, ty de trodde ej att det var deras allvar. Men gossarne blefvo härigenom endast så mycket fastare i sitt beslut att utföra hvad de föresatt sig, och den lille Klas uppehöll ifvern hos de andra genom att på det härligaste förespegla dem huru godt de skulle komma att må där och med hvilka skatter och dyrbarheter de skulle komma hem.
 
 Ändtligen blef det afton och klockan slog tio i kyrktornet. Då ropade Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är tiden inne; vi hafva öfver en half mil till skogen.» Och kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar, följde honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna, ty med hvita hasselkäppar skall man gå andar och äfventyr till mötes. Och de gamle pratade och skrattade efter dem, och Valentin skrattade högljudast af alla, och hvar och en tänkte: de där komma inte att spränga något berg; snart äro de nog här igen.
 
 Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i spetsen för sig; ty han kände en stor längtan att få bestå äfventyret. Pojkarne hurrade, jublade och pladdrade som en hop kajor, när man jagar upp dem från en åker, där de slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och voro fulla af mod tills de började få sikte på de höga träden i skogen, men då tystnade de alla på en gång. Och när de kommo fram till den stora skogen och hörde de höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran vattenfallen, då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han banna dem; men de brydde sig ej därom, utan den ene sade så och den andre så; och slutet på visan blef, att ingen ville följa med. Då kallade han dem fega krukor och ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget genom buskarna. Men de andra rusade hals öfver hufvud hem tvärs öfver åkrar och ängar, och alla togo de så långa steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke i hälarna på sig. Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många krokiga gångstigar som han kände, backe upp och backe ner, ända tills han såg bokträdet nicka högst uppe på berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde klockorna slå tolf i fyra kyrktorn. Men som han var en modig gosse, så upprepade han för sig själf ett yttrande, som han ofta hört ur sin fars mun: »Att en modig man aldrig skall vika ifrån det beslut, som ban fattat i en god stund.» Och då ropade Klas: »Gå på!» så att det gaf eko i skogen, och därpå sprang han uppför berget. Då han kom fram dit, där han nyss hade sett bokträdet, fann han det ej mer på sin plats; men i stället såg han det allra skönaste pannkaksberg doftande glänsa emot honom i månskenet. Och Klas betänkte sig ej länge, han tillslöt modigt sina ögon, tog ansats på tåspetsarna, gjorde ett djärft hopp och ropade: »Gå på, säger Klas Törnpåk!»
 
 Och hoppet misslyckades icke, han gled behagligt in i berget och sjönk sakta och långsamt utför. Och det tycktes honom, som om han sakta gungades och vaggades utför, så att han slutligen insomnade och hade underbara drömmar, i hvilka han såg den gamle Hans Valentin, som vänligt log emot honom.
 
 Och när han uppvaknade var det skymning omkring honom; men han kände att han låg på en mjuk bädd och på så fina och mjuka kuddar som Greta, hans mor, aldrig hade bäddat under honom. Och detta behagade honom mycket. Men han kände sig äfven hungrig, och det var något som han däremot ej tyckte om. Nu började det blifva dager, och han samlade sina tankar och tänkte på gårdagen och de förra dagarna och sade till sig själf: »Här skall jag ju vara i pannkaksberget; jag vill se mig omkring, om Valentin har ljugit för mig». Och han gnuggade sig i ögonen medan det blef ljusare omkring honom. Men det var blott en halfdager som föll in ofvanifrån. Och hans ögon fröjdade sig, och hans hjärta fröjdade sig ännu mer, ty hvad såg han väl? Jo, att han befann sig midt i pannkaksberget och att den gamle Valentin icke hade ljugit. Ty han var nu i en kammare, där det fanns en säng och ett bord och en stol, nästan alldeles som hemma i hans fars hus, endast att allt här var nättare och prydligare. Och väggarna voro späckade med stekta gäss och änder och unghöns, snäppor, rapphöns och vaktlar och kramsfågel, så att de liknade de vackraste tapeter i brokiga mönster. Likaledes hängde där harar, hjortar och rådjur i mängd samt de allra skönaste fat, tallrikar, knifvar och gafflar. Detta var på ena sidan. Och den andra sidan var prydd med kakor och bakelser och tårtor samt med de kostligaste frukter, såsom persikor, aprikoser, apelsiner, vindrufvor, äpplen, päron, plommon, nötter och hvad en lysten gom för öfrigt kan önska sig. Och på kammarens bägge kortväggar stodo blomstrande växter och träd fulla af frukt, och vid foten af hvarje träd fanns det två källor. På ena sidan var det en källa med vatten och en med mjölk och på den andra sidan fanns en ölkälla och en vinkälla. Två af källorna, nämligen vattenkällan och ölkällan, brydde Klas sig ej mycket om, utan begagnade sig endast af vinkällan och mjölkkällan. Hela detta rum var ett riktigt underverk, men det största underverket var, att hvarje uppäten stek eller hvarje päron eller vin klase, som blef afplockad, genast ersattes af nya på samma ställe, och att mjölkkällan och vinkällan aldrig sinade ut.
 
 Och vår Klas åt och drack, ja, han åt och drack öfvermänskligt, och det bekom honom ändå ej illa. Men det upprepades beständigt, att han genast somnade in, så snart han slutat äta och dricka, så att man nästan kan säga, att han ej kunde göra annat än äta, dricka och sofva. Då nu detta var hans dagliga lif, och hans skumma kammare ej erinrade honom om någonting af det, som han upplefvat och sett däruppe på jorden, så försvann det förgångna nästan helt och hållet ur hans minne. Det enda han stundom tänkte på var hans far, Petter, och den gamle, trogne Valentin samt den hederlige skolmästaren; men äfven dessa minnen voro som en dröm. Blott en sak kom han ihåg, och det var att tvätta sig om händerna och läsa en bön innan han åt. Men han kunde blott en bön, som ej var särdeles lång. och den var:
 
 »Gud som hafver barnen kär,
 Se till mig som liten är.
 Hvart jag viker eller vänder,
 Står min lycka i Guds händer.»
 
 Medan han sof, vare sig dag eller natt, med ett ord: så snart han låg i sängen, gjorde han ej annat än drömde, drömde beständigt. Då mognade Valentins alla historier; han verkställde då de oerhördaste dåd, dödade drakar och jättar, söndersprängde järn- och diamantdörrar, befriade förtrollade prinsessor och blef slutligen konung.
 
 På detta vis framlefde Klas, utan att han kunde förklara huru det gick till, ett mycket lyckligt lif i pannkaksberget. Men det var alltid någon där, som under hans drömmar berättade honom historier eller gaf honom uppränningar till sådana. Detta var ej Valentin, utan hans aflidna farmor, som han i sina tidigaste barnaår ännu hade sett i sin faders hem. Denna tycktes honom då antingen stå vid hans hufvudgärd eller ligga på knä vid hans säng och bedja för honom, och slutligen berättade hon honom alltid sagor. Detta har han själf i senare år ofta med djup rörelse omtalat, och han tror, att om det blifvit något godt af honom, så har han därför att tacka de tysta bönerna af denna fromma och af Gud hemtagna själ, som vände till det goda den villfarelse, hvaraf han behärskades, då han hoppade ner i berget.
 
 Så förflöto för honom fem år som en dag. Medan han åt och drack, sjönk han allt djupare ner och kammaren sänkte sig med honom. Och nu hade han snart lyckligt och väl ätit sig genom trollberget, ty den som sprang in där måste äta sig igenom, det hade Valentin sagt, och på annat sätt kunde man ej komma ut ur berget. Men hvilken finns väl, som kan räkna ut huru mycket han hade ätit och druckit under denna långa tid. Emellertid hade han uppvuxit till en stark och jättestor yngling. Men därom visste han intet, ty han hade ingen på hvilken han kunde pröfva sin styrka, och det fanns ej heller någon spegel i hans rum, som kunde förråda saken för honom.
 
 När nu de fem åren voro till ända och Klas hade ätit sig igenom ända till kanten och åter skulle falla ut på jorden för att fylla sina öden, sjönk han i en djup sömn, och hans drömmar voro underbarare än någonsin. Ty den gamla, kloka frun, som alltid satt vid hans sida och berättade honom sagor och äfventyr, och som så mycket liknade hans salig farmor, tycktes honom nu vara mycket sorgsen, och hon ställde sig som om hon ville taga afsked af honom, ja, hon sade det till och med åt honom. Och det föreföll honom, som om hon med många tårar bad för honom och därpå lyfte upp honom ur sängen och tvättade honom såsom man tvättar ett litet barn, så att han blef hvit som en svan; och alt hon satte på honom en ren skjorta och iklädde honom nya, präktiga kläder och nya skor och strumpor, hvarpå hon försvann. Äfven han kände en stor sorg och saknad i sitt hjärta. Och detta hade i sanning ej varit någon dröm, utan han hade verkligen blifvit rentvättad och nyklädd ifrån topp till tå, och medan han sof som allra bäst föll han ut ur berget. Men han hade ej i verkligheten märkt allt detta, utan det hade alltsammans förefallit honom som en dröm.
 
 Eftersom Klas Törnpåk nu åter skall visa sig på jorden, så måste jag berätta hvad som tilldragit sig i hans fars hus under de fem år han tillbringade i pannkaksberget. Sedan hans försvinnande hade intet ovanligt händt där. Ännu lefde, Gudi lof, alla, både föräldrarna och barnen, och Klas’ midnattsfärd till pannkaksberget var verkligen det enda ovanliga, som under denna långa tid tilldragit sig i huset. Man hade länge sörjt honom, i synnerhet var hans faders hjärta djupt bedröfvadt, ehuru han ej ville låta märka det. Äfven den gamle, ärlige Valentin sörjde honom mycket, och på köpet fick han ofta af fru Greta höra hårda ord för sina historiers skull. Men sedan den där aftonen hade all glädje vikit ifrån honom, och ingen saga hade mer kommit öfver hans läppar; och den gamle mannen, som fordom varit så glad och skämtsam, hade nu blifvit tyst och grubblande. Han hade äfven velat lämna huset och sin tjänst där, men den godmodige Petter hade ej tillåtit det, utan sagt: »När Valentin tillsammans med oss fått upplefva en så stor sorg, så skall han äfven med oss dela vårt bröd till döddagar.» För öfrigt talade man aldrig mer om Klas, ja, man hviskade ej en gång hans namn. De flesta, däribland äfven hans stackars mor, trodde att de onda andarna dragit sin väg med honom, och att gossen aldrig mer skulle komma tillbaka. Endast Valentin och Petter brukade understundom tala om gossen och hyste förhoppning om att han möjligen någon gång kunde komma åter. Och se, deras förhoppning bedrog dem ej. Ty Klas kom verkligen tillbaka. Nu får jag lof att berätta huru detta gick till.
 
 När något ovanligt inträffar, så hopar sig alltid under på under, och så tilldrog det sig, att Klas föll tillbaka i denna värld just på samma ställe, hvarifrån han sjunkit ner i berget. Detta kunde nu omöjligt ske på annat sätt än att pannkaksberget vändt sig rundt omkring och hela världen med det. Ett af dessa båda måste hafva inträffat, och emedan det nu var så, kallar man det ett under; ty ett under är allt, som hvarje människa väl kan veta, men ingen människa begripa. Kort och godt: när Klas vaknade, låg han ej i sin mjuka säng, utan i det mjuka gräset, och han såg åter för sina ögon det välbekanta bokträdet och det stora berget, på hvilket han så ofta vallat boskapen, och han varseblef åter som gamla bekanta hela skogen och slätten nedanför och byarna och deras kyrktorn. De fem år han tillbringat i pannkaksberget föreföllo honom som en dröm, och det var honom ej annorlunda än som blott en enda natt hade förflutit mellan den afton, då hans bröder och kamrater sprungo sin väg ifrån honom och denna morgon, då han åter väcktes af lärkornas sång, där de svingade sig högt uppe i luften.
 
 Klas låg ej länge i gräset och gäspade, utan reste sig genast och sprang skyndsamt genom skogen och tvärsöfver åkrar och ängar hem till sin fars boning. Och då han inträdde i stugan, fann han sina föräldrar och syskon och den gamle Valentin stående rundt omkring bordet med knäppta händer för att läsa till bords, innan de satte sig ner vid frukosten. Och han ställde sig i deras krets. Men han hade blifvit mycket vacker och stor och var nästan ett halft hufvud högre än Petter, som just ej var någon storväxt man, och dessutom hade han sina nya vackra kläder på sig. Och därför sågo alla upp och bockade sig för honom, ty de trodde alla, att han var en främling. Men han föll om halsen på far och mor och systrar och bröder och smekte och kysste dem och sade: »Jag är Klas och har alldeles nyss kommit ut ur pannkaksberget», och därpå kysste han äfven hjärtligen den gamle Valentin, sin käre vän. Och nu igenkände de honom på många tecken och voro högeligen förvånade, och alla fröjdade sig, att han blifvit så stor och vacker.
 
 Men när nu första förvåningen var förbi, så ville alla veta, huru det gått honom under de fem år och tre månader som han varit frånvarande; och alla byinvånarna sprungo till för att beskåda Klas Törnpåk, och första ordet var alltid: »Nå, käre Klas, berätta oss hur du har haft det; och hur ser det ut i pannkaksberget?» Men han hade ej mycket att berätta dem, och rykten började småningom sprida sig om drömmar och spökhistorier, så att några sågo på honom med af förskräckelse uppspärrade ögon, som om inte allt stode rätt till med honom, utan onda andar drefve sitt spel med honom. Andra hviskade äfven sinsemellan: »Klas ljuger, han har inte varit i pannkaksberget, han har sprungit bort ifrån sina föräldrar, och när han nu kommit tillbaka, har den där listige byfogden hittat på hela historien.» Men emellertid satte de flesta tro till äfventyret och funno stort behag i berättelsen därom och trodde honom, ty de sågo tydligt på hans starka och sköna kroppsbyggnad och på hans rosenröda kinder och gnistrande ögon, att han ej svultit, medan han varit borta. Men hans moder var den första, som full af otålighet frågade honom om säckarna med dukaterna, och om han ej tagit några sådana med sig. När han nu svarade, att i den punkten af sin berättelse måste visst Valentin hafva farit vilse, ty af guld och silfver hade han ej sett det minsta grand i pannkaksberget, så skakade hon på hufvudet och menade, att i så fall hade han lika gärna kunnat blifva hemma de fem åren och deltagit i arbetet och ätit vid deras bord; ty hvilken nytta hade han väl nu af att han smort sig med fasaner och skogssnäppor och druckit ett så kostligt vin? Det var inte värdt att han inbillade sig, att han skulle kunna blifva en jordisk konung utan penningar, fast den enfaldige Valentin hade slagit i honom sådana historier. De första dagarna var folket i byn alldeles utom sig öfver Klas, och de nästan belägrade Petters hus; de första veckorna voro de högeligen förvånade, och de första månaderna talade de mycket om saken, men efter ett år var tilldragelsen glömd af de flesta. Men de som allt fortfarande talade mycket om äfventyret voro de unga flickorna, ty i deras gunst stod Klas mycket högt, och öfver allt, där de vågade säga det, ropade de nästan enstämmigt: »Klas Törnpåk är i alla fall den vackraste pojken i hela byn!»
 
 Klas var nu på sitt adertonde år och befann sig åter i denna världen, som han nogsamt visste. Han var ovanligt flitig vid arbetet; ty därtill hade han muskler och ben, och i sällskap med sin far gick han på åkern att plöja och så, bryta upp stenar och hugga ved, skära säd och slå gräs; och allt hvad han företog sig gjorde han tyst och blygsamt, men ensam uträttade han så mycket som tre andra. Och hans far tyckte mycket om honom, och den gamle Valentin hade sin glädje åt honom. Men hans mor kunde ej riktigt med honom; hon tyckte att han var för from och beskedlig och icke så kvicktänkt och rask i vändningarna som hennes andra barn. Och det var verkligen så att Klas ej kunde få fram många ord; ty under de fem år han tillbragt i berget hade han ej fått lära sig något nytt, utan tvärt om glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att Kan ej kunde annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta tadlade honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna och stannade ute hela nätterna. Ty detta var något, som han ej kunde låta bli, i synnerhet om söndagarna och på festdagar. Så snart solen gick ner måste han ut i skog och mark, och mången gång besökte hand å äfven det berg, där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det grönskande bokträdet och drömde om igen de härliga drömmarna, som han haft i pannkaksberget, och hvarje gång återvände han hem dystrare och mer grubblande till sinnes än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på honom härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas. Då brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är en skön pojke, din Klas; hvilken nytta har han väl haft af sin bergsresa, som man skriker så mycket om? Inte har han blifvit rikare och inte klokare heller. Och dessutom hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har kommit tillbaka alldeles samma fårskalle, som han var, när han sprang bort. Din Klas är och förblir Klas.» Sådana yttranden måste Petter ofta höra och smälta, så att han grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett ord på saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i verkligheten var helt annorlunda, och han och Valentin läto ej taga sig ur den tron, att Kias skulle blifva en riktigt duktig karl.
 
 På detta sätt förgingo åter 3 1/2 år, och Klas hade blifvit ännu starkare och — om möjligt — vackrare. Då inträffade det, som skulle inträffa, på det han skulle få aflägga sina bondkläder och komma till den stora ära, för hvilken Gud hade låtit honom födas.
 
 Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att ban kom alldeles lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo, ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och högg ner dem alla fyra, så att intet lifstycken var kvar hos dem. Men sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade tilldragit sig i skogen.
 
 Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad som är rätt och hvad som är orätt.»
 
 Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten, 50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.
 
 Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin, och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas, så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filistéerna, så att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo, som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »Gå på, Klas!» och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om ett så säkert byte, grepo den unga, vackra frun, som hade uttalat den simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne. Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för håns knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’ föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

Klas_610pixT_0195

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte: »Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något, om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och ban förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste han ej hvad hafvet skulle göra af honom.
 
 Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma, och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna, och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats, ropade »gå på!/», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende, som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och kristen, då ska kade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka, högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade kommit undan galgen.
 
 I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och med oss skall du dela ära och byte. Och kaptenen berättade honom, att de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.
 
 Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand, emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning, hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd. Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget, och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep. Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och jublade de utan ände.
 
 På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på» utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord-och Östersjön och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än beskrifvas kan.
 
 Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på skeppet »Gå på».
 
 Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar. När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes, medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att de skulle nedhugga männen. Och* de rustade sig, medan de stackars invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.
 
 När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram, svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den lefvande Guden och Frälsaren, voro dock de mycket argare hedningar, som kunde fullgöra hvad kaptenen nu hade befallt.

Klas_610pixT_0200

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig, klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har lått din förtjänta lön; hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden. Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.
 
 Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört, ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri. Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen. Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och pansar.
 
 På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen; och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål, så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig missdåderska.
 
 Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle uppställas omkring bålet.
 
 Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade: »Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några, som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och prisade sig lyckliga, att de blifvit befriade genom en sådan man, ty genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det kungliga slottet.

Klas_610pixT_0204

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas, detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl en man sådan som denne att här befordra kristendomen och tukta hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.
 
 Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl, men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade: »Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af vatten.
 
 Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo, att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade följande till honom:
 
 »Käre Klas, hvad är det för ett budskap som vi med förskräckelse förnimma? Således vill du resa bort utan att unna oss tid att åtminstone med ord få tacka dig? Du vill således lämna oss? Du vill här lämna dina kristna trosförvanter och öfverlämna dem åt svärdets barmhärtighet. Du vill lämna det furstebarn, som du nyss räddat från elden och hedningarnas järn? Visserligen ligger hednakonungen slagen och korparna äta hans fallna krigare; men många hedningar bo ännu omkring oss, och den fallne har många tappra söner och släktingar, som skola komma att hämnas hans död då du är borta. Men äfven vår konung är död, våra bästa män ligga slagna, och vi hafva ingen son, ingen broder, ingen brudgum, som i farans stund kan föra svärdet och spiran. Har Guds vind drifvit dig hit endast för att så mycket säkrare störta oss i fördärfvet? Har den ej hviskat till dig, att du skulle vara en värdig krigsfurste och konung för dessa kristna mot hedningarna, en älskad son åt mig och en värdig gemål åt prinsessan, min dotter? Jo, det har han velat, och äfven jag vill det, och därför står jag här.»
 
 Drottningen uttalade dessa ord så kraftigt, att hon genom dem på en gång tillintetgjorde alla de invändningar, som Klas ärnat göra. Han kunde ej gå, kunde ej tala, han kunde blott buga sig, rodna och tiga. Och detta gjorde han på ett sätt, som mycket behagade drottningen, ty hon förstod att han nu ej skulle segla bort med sina fartyg, och alltså fortfor hon i sitt tal:
 
 »Du har svarat som en riddare och en man skall svara då en kvinna talar till honom. Och nu vill jag ej heller hädanefter höra dig tala om att du är född i en bondkoja och vi i konungaborgen. Se Gud har gjort stora under med dig och bevisat att han efter sitt behag kan upphöja de ringa, liksom han äfven kan lägga till tronen borna konungar i stoftet. Och har han gifvit dig en sådan ödmjukhet och dygd och ett sådant öfvermätt af mod och lycka, att du kallas för en man bland de bäste män. Din ridderlighet har gjort dig till konungars like och ditt »gå på» är bättre än en här. Och nu, följ mig!»
 
 Och hon fattade honom vid handen och han var tyst och lydig som ett barn och lät sig af henne ledas hvart hon ville.
 
 Och drottningen förde in honom i sin dotters, prinsessans rum, lade bådas händer tillsammans och välsignade dem. Och de läto det sig väl behaga, men ingendera kunde säga ett ord. Ty det var ej annorlunda med prinsessan än med Klas; så snart hon hade sett honom, hade det varit som om hon af fullt hjärta velat ropa: »Denne är den rätte mannen; han och ingen annan!»
 
 Och Klas stannade nu, och skeppen lågo för ankar i bukten, och intet öga skådade efter hvilken vind det var som blåste. Alla hade riktat sina tankar på landet, ingen tänkte på segel, tåg och roder, utan krigarna snyggade upp sina sporrar och vapenrockar till bröllopet. Detta firades efter några veckor med stor härlighet, och den sköna prinsessan tog Törnpåk till man, och nu var han konung af Jutland.
 
 Och mången skön dag bodde han i slottet med prinsessan. Men slottet låg i sydjutland, där nu staden Schleswig ligger. Men i sin glädje blef han ej glömsk, utan rustade sig ifrigt till krig mot hedningarna, och äfven desse rustade sig. Och nu började en lång och svär kamp om herraväldet, tills hedningarna ändtligen förlorade, och Klas blef konung öfver den stora halfön och öarna omkring.
 
 Och det var mot slutet af andra året, sedan han slagit hednakonungen och förmält sig med prinsessan, som han lagt under sig allt hedningarnas land ända till Elben och öfver allt som sitt herraväldes baner uppsatt frälsningens kors i stället för de mångfärgade afgudarne af sten och trä — då stod Klas en gång på andra sidan om Elben och det föreföll honom som såge han långt bort på andra sidan det ställe, därifrån han med stången hade sprungit upp på fartyget, och han igenkände det på de tre träden, som stående på en höjd reste sig högt öfver flodbädden. Och i tankarna genomlopp han ännu en gång sitt underbara lif, och i ödmjukhet föll han ner på jorden och bad och tackade Gud, att han räddat honom ur så många faror, och att han på ett så underbart sätt hade gjort honom till konung och herre öfver länder och folk. Och han kallade det ställe där han stod för Gluckstadt och uppbyggde där ett slott, och slottet och staden stå ännu kvar där från denna tid tills i dag.
 
 Klas var nu tjugosex år gammal och det var på sjette året sedan den morgon, då han kommit undan galgen, i hvilken han så oskyldigt skulle hänga.
 
 Och när han betvingat hedningarna och gjort landet säkert genom slott och borgar, då tänkte han i längtan och kärlek på sina gamla föräldrar och sina syskon och vänner och dröjde ej längre, utan anträdde resan till dem. Men han tog med sig sin gemål, drottningen, och tusen ryttare, på det han skulle hafva ett kungligt följe. Då drog han öfver Elben mot söder. Och när de hade rest fyra dagar och femte dagen inbröt och de ej mer voro fjärran från hans hemvist, då befallde han ryttarna att stanna, och han red förut med sin drottning och hade blott en page med sig. Och det var just på femte dagens middag, när klockan slog tolf, som de redo in i Durnmelshofen och rakt på hans faders hus. Men de sprängde framåt allt hvad hästarna orkade löpa, på det människorna, som sågo dem, ej måtte igenkänna dem och förråda dem för deras föräldrar. Och när de anlände framför Petter Törnpåks hus, sprang konung Klas hastigt från hästen och ropade muntert »gå på», så att det skallade genom hela byn. Och Petter, som med hustru och barn just satt vid bordet, sprang ut vid dessa ord och varseblef mannen och den sköna damen med gyllene kronor på hufvudet. Han förstod genast, att det var hans son och ropade: »Nå, Gud vare lofvad, att du åter är här och att du blifvit konung. Vi hafva hört talas därom, men de hafva ej velat tro oss, och din egen mor har ej velat tro det; blott Valentin och jag trodde det genast, ty vi visste väl att det skulle blifva något stort af dig.» Och i sin glädje ropade han öfverljudt: »Valentin, Valentin, kom ut, får du se hvad det blifvit af vår Klas!» Och Valentin kom och modern och alla syskonen kommo, och det blef ett omfamnande och ett kyssande, som aldrig ville taga slut. Och när konungen och drottningen hade gått in och satt sig vid föräldrarnas bord och ätit och druckit med dem i ödmjukhet inför Gud och i kärlek till dem, då öfvermannade glädjen den gamle Petter och han visste ej hvad han skulle säga, men af glädje talade han nästan för mycket. Och då hviskade han sin Greta i örat, ehuruväl det just icke passade i detta ögonblick: »Nå, min Greta, har Klas blifvit Klas? Skulle det väl kunnat blifva mer af din Johannes?» Och Klas stannade mången dag och mången vecka hos sina föräldrar och lefde gladt med dem och gaf dem och sina syskon och grannarna rikliga skänker, men den gamle Valentin tog han med sig och sade till honom: »Käre Valentin, du skall äfven berätta lustiga och präktiga historier för mina söner, huru hvarje duktig människa med Guds hjälp kan blifva något, så att det kan blifva tappre män och hjältar äfven af dem.» Och Valentin följde honom gärna, ty han var ganska stolt öfver konung Klas och tänkte för sig själf, att det egentligen var han som hade gjort honom till konung. Konungen tog äfven med sig sin yngsta broder och sin yngsta syster, och brodern blef en grefve och systern en grefvinna, och ännu lefver det mycket förnämt folk i världen, som härstammar från dem. Men det villkor betingade han sig före afresan, att när hans far dog, skulle egendomen tillfalla honom, och han betalade genast åt sina syskon tio gånger dess värde. Och far och bröder lofvade honom det och höllo äfven sitt ord. Ty han sade: »Jag skall skicka hit en af mina söner, som åter skall blifva en bonde, och hans barn och barnabarn skola blifva bönder, ty bönderna äro äldre och hålla längre ut än konungarna.»
 
 Och konung Klas drog åter hem till sitt rike och lefvde och regerade ännu många lyckliga år med sin drottning. Många söner och döttrar blefvo honom födda, och många konungar och drottningar af hans släkt hafva härskat efter honom. Men nu har dock Klas Törnpåks ärorika släkt för länge sedan dött ut, och en annan konungafamilj regerar i de länder, som fordom ärade honom som konung. Men hans son Konrads släkt varar ännu i dag. Denne Konrad var hans yngste son. Kort efter hans födelse skickade fadern honom på landet till en bonde och lät honom lefva och arbeta som en bonde och sände honom därpå till sina fäders land, Westfalen, till Durnmelshofen, där han gaf honom sin fars gods. Och Konrad blef stor och stark som Konung Klas, men icke så mäktig och härlig inför världen, utan dog som byfogde, alldeles som hans farfar Petter före honom. Och från denne Konrad, konungasonen, härstamma än i dag alla Törnpåkar, hvilka lefva som bönder i Dümmelshofen och trakten däromkring.

Historien om den sköna Melusina
Vanja | December 16, 2009 | 12:34 | Folksagor | 1 Comment

Folksaga från Provence.

Melusina_381px_0074Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande, ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången, talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet, blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.
 
 Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt. Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka, så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.
 
 Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven kommande ting voro honom uppenbara.
 
 Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan. Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.
 
 När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa dem.»
 
 Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»
 
 Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem vet, om det ej är en gäckande villa?»
 
 Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är mig kär.»
 
 Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade: »Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är; hvem skulle väl vilja er något ondt?»
 
 Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma. När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut, men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart uppgaf sin sista suck.
 
 Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.
 
 I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare, hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej mitt blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett nyfödt barn!»
 
 Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var, och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn och högtidlig till rnods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka. Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna, klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af pärlsnören.
 
 Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle komma!»
 
 Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej själf hvart jag hade kommit.»
 
 Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande stilla och log emot honom.
 
 Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i mitt hjärta och nämna det i mina böner.»
 
 Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker sig mitt herradöme och mitt rike.»
 
 Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni har tagit min själ och mitt bjärta till fånga!»
 
 Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och hade värmt det med dagens lif.
 
 »Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»
 
 Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»
 
 Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof, trösta hans änka, din franka, och låt belöna dig med den vilda skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»
 
 När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han trolofvade sig med henne som sin gemål.
 
 Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse. Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.
 
 Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade: »Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina, Melusina, stanna här!»
 
 Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i ljuset, i värmen.
 
 Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande vattendropparna i grottan liknade i månskenet glänsande tårar.
 
 Följande dag red Raimund med många besläktade riddare och damer åter till skogen. Grefvinnan af Provence hade gifvit honom ett präktigt följe af tjänare och uppdragit åt honom att hälsa sin brud som hennes kära släkting, äfvenså hade hon gärna belönat honom med den vilda skogsparken, i det hon dock sagt honom, att grefven ämnat honom något bättre; men Raimund begärde intet annat.
 
 När han nu red dit med sina damer och herrar, var han i bekymmer öfver huru de skulle upptaga saken, ty han hade sagt dem, att han skulle hemföra en dam af hög rang, och nu fruktade han deras gäckeri, om Melusina väntade honom alldeles ensam i skogen. Han blef därför högligen glad, äfvensom förvånad, då han såg ett lustläger uppslaget vid skogens bryn, så präktigt att knappast konungen af Frankrike kunde hafva dess like. Rundt omkring stodo präktiga tält till hvarjehanda bruk, och i midten var ett stort tält uppslaget af virkadt tyg, och beprydt med allehanda kostligt bräm- och fransarbete, och det var några riddare som sade: »Öfver ett sådant tält förfogar endast de otrognes sultan.»
 
 I tältet var anordnad en taffel med det bästa som kunde finnas af mat och dryck, och en hel skara tjänare, som alla voro klädda i dyrbara livréer, sysslade där inne.
 
 Men den sköna Melusina trädde ut ur tältet och gick de kommande till mötes. Då förvånade sig hvar och en öfver hennes skönhet och hennes höfviska väsende, likasom öfver prakten af hennes kläder, ty hon bar en lång underklädning med invirkade guldblommor och däröfver en klädning af hafsfärgadt siden stickadt med pärlor och diamanter; på sin panna hade hon ett diadem af pärlor, och i hennes gördel lyste en juvel, som helt visst var värd ett grefskap.
 
 »Varen välkomna, sköna damer, kära fränkor; varen hälsade ädle herrar, värde kusiner», sade Melusina, och till Raimund sade hon: »Min käre herre, ni måste nöja er med detta dåliga mottagande i skogen. Mitt slott är ännu icke nog i ordning, att jag där på ett passande sätt kan mottaga så ädla gäster.»
 
 Då sade Raimund: »O, skönaste kvinna, huru väl har ni ej anordnat allt; ingen konung kan begära det bättre», och damerna och herrarne instämde i detta beröm och prisade högljudt Melusinas skönhet och värdighet och Raimunds lycka. Därpå lät Raimund kalla till sig prästen med korgossarne, och inför de ädla vittnena blef han efter den kristna kyrkans ritual sammanvigd med Melusina. Därpå hölls taffel, man åt och drack och förlustade sig med en ringränning, till hvilken Melusina utdelade de dyrbaraste priser, så att hvar och en var högeligen till freds.
 
 Så firades bröllopet under en hel vecka, och som det var under den ljufva sommartiden, så befann sig hvar och en väl i lägret och skogen. Men på tionde dagen dracks afskedsbägaren och gästerna bröto upp, sedan de många gånger med sirliga ord tackat för det goda värdskapet, hvarpå Melusina svarade med prydliga talesätt.
 
 När nu alla voro borta, lät Melusina framföra präktigt sadlade hästar, och sade till Raimund: »Om det behagar dig, min älskade gemål, så vilja vi rida till min borg, där du hädanefter skall vara herre och härskare.» Därmed var nu Raimund väl till freds, och de redo in i skogen. Då de hade ridit en stund, förvånades Raimund mycket, ty han såg vackra vägar uthuggna i skogen, där förut endast vilda snår och buskar funnits, och då de sakta redo fram efter dem, kommo de mot aftonen till ett praktfullt slott. Det var med stor konst uppbyggdt både till nöje och försvar. Rundt omkring detsamma drog en bred graf och en vall, som väl kunde afhålla fienden, på de fyra hörnen befunno sig ståtliga torn, och själfva palatsbyggnaden var så präktig, att man trodde den vara en konungs boning. Taken glänste och skimrade af smidda kopparplåtar, hörntornen och balkongerna voro prydda med bildsniderier och öfver portalen var grefvens vapen inhugget i marmor. Rundt omkring borgen lopp en lustgård, hvari funnos allehanda slags vildt, fiskdammar och alléer, med ett ord: allt hvad som kan fröjda sinnet.

Melusina_800px_0082

Grefven lyftade sin gemål med förnöjelse från hästen; då kom ut ur slottet en hel skara tjänare emot honom, som buro hans färger och hälsade honom som herre. Melusina förde nu sin käre äkte man genom borgen, genom korridorerna, salarna och rummen, som alla voro på det bästa prydda och inrättade. Raimund förvånades öfver prakten, ty något sådant hade han ej sett vid grefvens af Provence hof. Här befunno sig på väggarna de dyrbaraste målningar och konstrikaste sniderier; man nästan tröttnade vid all prakten. Då nu Raimund förvånade sig öfver, huru ett sådant slott kunnat resas i denna ödemark, sade Melusina: »Mitt folk har byggt det medan vi höllo bröllop i skogen.»
 
 Därpå drogo de med glädje in i slottet, och till sin sköna frus ära kallade grefve Raimund slottet Lusinia.
 
 Då de följande dag uppstodo och utträdde på balkongen, ty det var en skön morgon, pekade Raimund på en besynnerlig byggnad i trädgården, som han i går ej hade varseblifva; den var alldeles rund och byggd af polerade marmorstenar, men den hade intet fönster, och blott en järndörr förde in i densamma. Kupolen var af kristall, men rundt omkring den stodo förgyllda spjutspetsar, så att man ej kunde skåda in, äfven om någon förmått att på den kala marmorn klättra upp i höjden.
 
 Då frågade Raimund: »Med förlof, kära hustru, hvartill skall denna sällsamma byggnad tjäna?»
 
 Melusina svarade: »Det är min hemlighet och min helgedom, som du ej får vidröra. Påminn dig din ed, att du aldrig skall såra mig med misstroende. Blott under ett villkor kan jag blifva hos dig, och det villkoret måste du hålla. Hvarje fredag från solens uppgång till dess nedgång skall jag innesluta mig i denna byggnad och du får ej följa efter mig eller spionera på mig.» Raimund lofvade henne det med en ed. Däröfver blef Melusina mycket glad och bevisade på allt sätt den stora kärlek hon hyste för sin gemål.
 
 Efter ett år skänkte hon honom en son, som hon kallade Urtens; denne uppnådde senare stor ära och makt, så att han till och med blef en konungs måg; och till minne af denne sin sons födelse byggde Melusina ett stort torn, som hon kallade Mervent.
 
 Efter ytterligare ett års förlopp fick hon för andra gången en son, som hon kallade Gedes och till hvars ära hon byggde slottet Portenach. När Gud gaf henne den tredje sonen, som hon kallade Hyot, byggde hon för andra gången ett slott, Larochelle, och då hennes fjärde son, Antonius, blef henne gifven, den härliga bron i Soniets.
 
 Så skänkte Gud dem sju söner, och med hvar och en af dem förökades hennes makt och rikedom; de uppbyggde klostret Malliöres och staden Favent, och när de yngsta sönerna, tvillingbröderna Dietrich och Raimund, föddes, då läto de tillbygga och så präktigt försköna slottet Lusinia, att dess like ej fanns i hela Frankrike.
 
 Genom köp och byte förökades deras ägodelar, de förvärfvade sig gods och ägodelar i Provence, i Arenat och Delfinat, men äfven genom sin tapperhet tillkämpade sig Raimund mycket land, hvarmed konungen af Frankrike belönade honom, emedan han dragit honom till hjälp och segerrikt stridt mot morerna och normannerna, som ansatte Frankrike.
 
 Lyckan log öfver Lusinia, och Raimund prisade dagligen den lyckliga stund, då han hade funnit Melusina. Han lefde i största endräkt med henne och fröjdade sig öfver hennes oförvissneliga skönhet och hennes visa tal, ty hon visste besked om allt och undervisade sina söner i hvarje vetenskap, i synnerhet i kunskapen om förgångna tider och om stjärnornas lopp. Hvar och en som kom till Lusinia prisade Melusina som ett mönster för hustrur, och det fanns ingen skönare anblick än att se henne jämte sin gemål sitta midt ibland sina barn.
 
 Men på jorden har intet bestånd, åtminstone ej lyckan, och det skulle Raimund och Melusina få erfara just då de trodde sig hafva byggt en fast borg åt sin lycka.
 
 En dag anlände grefve Raimunds broder till borgen Lusinia; han hade varit borta på äfventyr i främmande land och hade kämpat mot de otrogna till både lands och vatten. Han blef vänligt emottagen och Melusina hälsade honom hjärtligt välkommen som sin käre svåger. Till hans ära gafs ett stort gästabud och en jakt i parken; äfven foro de på fiskdammarna i förgyllda gondoler efter venetianarnes sätt, och slott och park genljödo af sånger och musik. Så varade det i sex dagar. På den sjunde, som var en fredag, frågade grefve Bertrand sin broder Raimund: »Hvar är din gemål, min broder; mår hon ej väl, eftersom hon ej visar sig?»
 
 Därtill svarade grefve Raimund: »Hvarje fredag är min gemål osynlig för mig och för hvar och en, från solens uppgång till dess nedgång; då innesluter hon sig där borta i sin helgedom.»
 
 »Och hvad gör hon där inne?» frågade grefve Bertrand.
 
 »Det vet jag ej, min bror; på vår bröllopsdag lofvade jag henne att aldrig forska därefter.»
 
 Då skakade grefve Bertrand sitt hufvud och sade: »Min broder, detta strider mot din ära. Huru kan en hustru ha rätt att dölja sig för sin man i femtiotvå dagar årligen? Och huru vet du, om hon ej där inne döljer något vederstyggligt, ja — Gud bevare oss! — tjänar någon främmande hednisk Gud. Då jag reste hit, hörde jag folket hviska och prata om att din hustru är ett troll och att hon med dig drifver sitt onda spel.»
 
 När Raimund hörde detta, grep han efter sitt svärd och sade vredgad: »Den som vågar att tvifla på min hustrus ära, den skall jag göra sorgsna dagar!»
 
 Då sade hans broder: »Vredgas icke, men stå fast vid din rätt, och se efter hvad din hustru företager sig.» Raimund sade: »Jag kan det ej, hon är min trogna, kära hustru, som aldrig gifvit mig anledning till misstankar, och jag har som riddare svurit min dam ett löfte.»
 
 Men Bertrand upphörde ej att söka öfvertala honom, så att han slutligen glömde sin egen ed och ilade till Melusinas helgedom. Järndörren var tillsluten, men han kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin starka kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg framför sig en andra dörr, som var förfärdigad af starka ekplankor och beslagen med band och reglar af stål; denna kunde han ej öppna. Men då han beslutat att se hvad hans hustru förenade, så borrade han med sitt skarpa svärd ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda där in. Då öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf, fylldt af ett grönaktigt ljus och porlande och flytande vatten, som svallade hit och dit; men i vattnet satt Melusina naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som han ännu aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig och silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade, då hon rörde sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum. Då fattades Raimund af en grym fasa och vände sig skyndsamt till flykt.
 
 När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och uttröttad, ty det tycktes honom ej vara någon ringa sak att vara vigd vid en kvinna med fiskstjärt. När nu de första stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till hans rum och Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen, skön och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom vänligt, men hans hjärta var fullt af hat och vrede, och hennes milda blick, hennes hulda tal lugnade honom icke, när hon lade sin hand på hans arm och frågade: »Raimund, käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den hvita handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda orm, som förbländar mina sinnen!»
 
 När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina ord; men Melusina blickade på honom med outsäglig sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du nu?» sade hon. »Ve, nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej stanna hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste vi skiljas, och aldrig mer återser du mig.»
 
 Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma vreden talade ur mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig, och har du ej förbarmande för mig, så haf det för dina barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»
 
 Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det står ej mer i min makt att stanna, ödet är starkare än jag. Om du visste hvad jag lider, skulle du ej genom din klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har förbarmande med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde jag dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig kan den lyckan ej vederfaras, som är en barmhärtighet mot de lefvande — att dö. Kunde jag i denna stund dö, det vore balsam.»
 
 Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag håller dig fast i mina armar! Hvilken vill slita bort dig ifrån mig?»
 
 Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen af hennes kropp åter förvandlade sig till en fisk; och då han förskräckt vek tillbaka, svingade hon sig upp och ut i natten; utifrån klingade hennes sista afskedsord, hennes sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina armar och ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia, hvile lyckan öfver dig! Sofven, mina barn, växen och trifvens; lycka och frid, ära och glädje följe er! Raimund, lef väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad jag erfarit, fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver Lusinia.
 
 Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var äfven hennes helgedom spårlöst borta, det var som hade den sjunkit ner i jorden; i dess ställe låg där endast en stilla, outgrundligt djup källa, på dess yta sam en näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en ringlande fisk. Grefven upptog bilden i sitt vapen och befallde, att hans släkt skulle föra denna vapenbild och att vattenjungfruns tecken skulle uppresas på hvarje byggnad som den sköna Melusina hade låtit uppföra.
 
 Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde hans söner och allt hans husfolk öfver förlusten af den sköna frun. De kunde ej glömma och förgäta henne, men äfven Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta tinnarna såg man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring den ort, där hennes älsklingar hvilade, de från hvilka hon var bannlyst, och dem hon dock ej kunde förgäta.
 
 Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven dibarnen i vaggan trifdes underbart, så att alla kvinnor i slottet förvånades däröfver. Då bekände barnens vårdarinna, att den sköna Melusina hvarje natt kom in genom fönstret, och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen och därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så att de ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem åter sakta i bädden, såg ännu en gång full af kärlek och smärta på dem och försvann därpå.
 
 När man berättade detta för Raimund, förstod han väl hvad Melusina menat när hon sade, att ur själfva grafven skulle hon släpa sig till sina barn; och han fröjdade sig öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte att hon kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till barnen, trädde han fram och utbredde sina armar.
 
 »Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade han. Men hon blickade på honom full af namnlös smärta, lade tillbaka barnen och var i detsamma försvunnen, försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna henne mer inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt svårmod; han kunde ej förlåta sig, att han så lekt med sin hustrus och sin egen lycka; han gladdes ej numera hvarken öfver sin växande rikedom eller öfver det anseende, som han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom det fordom så glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner vuxit upp och blifvit förträffliga riddare, yppade han för dem sin historia och berättade dem om deras moder, därpå öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina gods och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till det goda och tog afsked af dem, ty han ville göra en vallfart till de ställen, där vår herre lidit.
 
 Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af svärdet och nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af hår, tog en staf i sin hand och satte korstecknet på sin skuldra. Så drog han ut och for öfver Medelhafvet, vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven och Golgata; vid alla heliga platser kastade han sig ner och grät af bitter smärta, men han grät ej ut sin bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.
 
 Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han for för andra gången öfver hafvet, for vilse och vandrade — vandrade till dess han var en trött, gammal man med grått hår och skägg, som tänkte på det Melusina sagt i afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.
 
 Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet och gick på dess gator, en obekant vandrare; han gick förbi de stolta byggnader som Melusina upprest och som buro hennes tecken och bild, tills han en dag, just då solen sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom in på den stora skogsslätten, som var fylld af solnedgångens rosenljus, liksom för många år sedan, och som fordom satt hon på stenarna framför grottan, den sköna Melusina, ung och skön som alltid.
 
 »Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig åter vid målet för min vandring!»
 
 Hon utbredde armarna och ropade: »Var välkommen, Raimund, min älskade; jag har väntat dig.»
 
 Då sjönk han i hennes omfamning, hon kysste honom och kysste honom åter. Då blefvo honom lust och smärta för öfvermäktiga och han dog.
 
 Nu var hans vallfart fullbordad, då han vunnit sitt lifs högsta önskan och han återsett henne, som han så innerligt älskat, så djupt bedröfvat.
 
 Den sköna Melusina höll i sina armar den grånade makens kalla gestalt, öfver skogen steg månen upp, och ur den djupa grottan, ur den hemlighetsfulla källan, uppdöko hennes systrar, vattenjungfrurna; de klagade öfver Raimund, de sjöngo den sorgliga sången om hans och den sköna Melusinas kärlek, och de fallande vattendropparna klingade och glänste i månskenet som tårar.
 
 Tidigt följande morgon funno jägarne sin herres stelnade lik; då bars han till Lusinia och begrofs med stor prakt i klostret Malliéres, som Melusina fordom stiftat, och alla hans söner följde hans bår.
 
 Men i den djupa grottan, i skymning och tystnad, låg åter den sköna vattenjungfrun, ingen solstråle lockade henne mer ut i ljuset och lifvet, dess fröjder hade hon njutit, hon var förädlad genom dess lidanden, och drömmande lät hon dess bilder draga förbi sig. Evigt, evigt och oföränderligt brusade vattnet omkring henne, och tiden gick henne förbi med evigt lika, ljudande gång. Men det sades och troddes, att så ofta någon af hennes släkt dog hördes hennes klagoljud omkring tinnarna af hennes borg. — Men Lusinia har för länge sedan förfallit, och af Lusignans släkte, som en gång bar en konungakrona, är ingen mer kvar, icke heller vet någon af dem som nu lefva att finna Melusinas källa.

Den lustige Schwanda
Vanja | December 16, 2009 | 12:34 | Folksagor | No comments

Den_lustige_Schwanda_385pix_0053

Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så oförtrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för »det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns det ingen som Lade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge, af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bab, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte, och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet Öfverraskad, kortspelet var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden »lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar. En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda, sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!»ropade den andre spelaren,och Schwanda satte sig afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg, och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle företaga sig; han glömde i sia förvirring huru han skulle tacka och ropade trohjärtad t: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga, kort och spelare — var försvunnet.

Den_lustige_Schwanda_386pix_0057

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran. Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?» Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån, han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.
 
 »För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»
 
 Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen, och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett enda öre.
 
 Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»
 
 »Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.

Den gamle trollkarlen
Vanja | December 15, 2009 | 19:25 | Folksagor | No comments

Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han — Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.
 
 Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken. Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo bort och vandrade hela dagen.
 
 När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst, som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam omkring.
 
 Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut, och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.
 
 När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor, men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans hand visade honom den rätta vägen. Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen. De hörde honom fnysa och svära och systern ropade åter igen: »Broder, käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.» Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan blef det en skön altarbild i kapellet.

386px-Den_gamle_trollkarlen_0040

Den gamle trollkarlen stötte näsan mot en klippa.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen, medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel, som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen, liksom sagan, en ände.

Det kan alltid vara värre!
Vanja | December 15, 2009 | 18:59 | Folksagor | 1 Comment

det_ka5

En stackars plågad man hade gått till sin rabbi (präst) för att be om råd. “Kära rabbi”, började han, “mitt liv är ett rörigt elände. Jag har bara ett litet hus med ett trångt rum. I detta rum bor jag med min fru och mina barn, våra föräldrar, våra kusiner och svärföräldrar. Vi står och går på varandra och går varann på nerverna hela tiden! Vad ska jag ta mig till??”

“Har du några djur?” undrade rabbin.
“Ja”, sa mannen, “jag har en ko, en get och några höns.”
“Ta då in djuren också i huset”, sa rabbin.
Mannen blev lite förvånad över rabbins råd, men gick hem och gjorde som han
blivit tillsagd.

Nästa dag kom han tillbaka.
“Kära rabbi”, gnällde han, “nu är livet värre än någonsin! Mitt lilla hus har
förvandlats till rena ladan!”
“Ta då ut hönsen”, sa rabbin.
Nästa dag var mannen tillbaka hos rabbin igen.
“Kära rabbi”, suckade han, “geten stångar sönder allt hon ser. Mitt liv är som en mardröm!”
“Ta då ut geten”, var rabbins råd.

Följande dag återvände mannen.
“Kära rabbi”, stönade han, “kon tuggar på allt hon ser och bajsar på golvet. Ett sånt eländes elände!”
“Ta då ut kon”, sa rabbin.

det_ka6Dagen efter kom mannen tillbaka. Hans ansikte sken som solen och han andades frid och ro.
 ”Kära rabbi”, sa han, “sedan jag plockade ut djuren ur huset har mitt liv blivit så
 mycket bättre! Det är inte lika trångt längre, det luktar inte och ingenting går
 sönder.”
 ”Du ser”, sa rabbin. “Det kan alltid vara värre.”

Anden i flaskan
Vanja | December 15, 2009 | 18:57 | Folksagor | No comments

En saga ur “Tusen och en natt”

anden_2

Det var en gång en fiskare som var så fattig att han knappt kunde dra ihop nog med pengar för att föda sig själv, sin hustru och deras tre barn. Han gick till en liten havsvik varje morgon för att fiska, men hade bestämt för sig själv att aldrig kasta ut nätet mer än fyra gånger per dag för att inte göra slut på fisken. En dag verkade det ändå som om fisken var slut. De första tre kasten fick han ingenting, men på det fjärde kände han en stor vikt i nätet. Det visade sig vara en tung mässingsflaska som fastnat. Uppe på flaskan satt det en utsirad kork. “Så tung den är! Den måste innehålla något värdefullt”, tänkte fiskaren. “Om inte annat kan jag sälja flaskan.”

Han skakade flaskan för att höra vad som kunde ligga inuti, med inget ljud kom från insidan. Då plockade han fram sin kniv för att bända loss korken. Till slut lyckades han öppna flaskan och till sin stora förvåning vällde det ut en pelare av tjock rök. Röken bolmade upp över himlen och förmörkade solen. Plötsligt formades ångorna till ett stort, gräsligt ansikte. Det var en ande! Man kan tro att fiskaren skulle ha vänt om och rusat iväg, och det hade han gärna gjort om han kunnat, men han var så skräckslagen att han inte kunde röra sig.

anden_3

nden stirrade på fiskaren och sa med sin dånande röst: “Bered dig på att dö, ty dö ska du sannerligen!” “Varför då?” undrade fiskaren. “Jag släppte ju dig fri. Tycker du verkligen jag förtjänar ett sånt öde?” “Jag vet vad du gjorde”, dundrade anden, “men det enda tack jag kan ge dig är att uppfylla en önskan åt dig.” “Vad skulle det kunna vara då?” undrade fiskaren “Du får välja hur du vill dö”, svarade anden. “Men det där är ju inte rättvist”, envisades fiskaren. “Jag kan inte göra på något annat sätt”, mullrade anden, “men om du lyssnar på min historia ska du få veta varför.

En gång för länge sedan var jag en upprorisk ande som satte sig emot Himlens vilja. Den vise kung Salomo kallade mig till sig och befallde mig att lyda hans och Guds vilja. Jag vägrade lyda och Salomo stängde in mig i den här flaskan, skrev Guds magiska namn på korken som lås och slängde mig i havet. De första hundra åren jag satt inspärrad svor jag att jag skulle rikligen belöna den som släppte ut mig. Under det andra århundradet svor jag att öppna jordens alla skatter till den som släppte mig fri. Det tredje århundradet svor jag att göra den som öppnade flaskan till väldens härskare och att jag varje dag skulle uppfylla tre önskningar åt honom. Men det fjärde århundradet svor jag att döda den som befriade mig och endast bevilja honom hans önskan om hur han skulle dö! Och nu har du släppt ut mig och nu är detta ditt enda val.”

Fiskaren tänkte länge. Nu var han verkligen bekymrad. Dels skulle han själv dö, så hans familj fick svälta. Dels hade han släppt lös denna ondska på världen. Så fick han ett finurligt uttryck i ansiktet och sa till anden: “Jag ger mig, strax ska du få döda mig, men jag ber dig i din fängslare kung Salomos namn att först svara på en fråga.” Anden darrade när han hörde Salomos namn och svarade: “Kör till då, men fråga fort!”
“Hur kunde du få plats i den där lilla flaskan?” undrade fiskaren. “Jag tror inte ett dugg på din historia om du inte kan förklara det.”

anden_4

“Andar kan göra sånt”, sa anden.
“Hur då?”
“De bara kan det!!”
“Nä, nä”, sa fiskaren tjurigt.
“Det tror jag inte förrän jag ser det igen.”

Anden suckade djupt över fiskarens tjat och började dra ihop sig igen tills han var liten nog att försvinna ner i flaskan igen. Då slängde sig fiskaren över korken och slog snabbt fast den i flaskhalsen!
“Där kan du gott sitta!” skrattade fiskaren.
“Jag ska sänka dig i havet igen och berätta för alla fiskarna här på kusten om din flaska, så att om den åter fastnar i någons nät åker du tillbaka i plurret fortare än kvickt.”

Så släppte han ner flaskan på det djupaste stället han visste. Så gick hemåt och tyckte för sig själv att livet inte var så dåligt ändå.