En stackars plågad man hade gått till sin rabbi (präst) för att be om råd. “Kära rabbi”, började han, “mitt liv är ett rörigt elände. Jag har bara ett litet hus med ett trångt rum. I detta rum bor jag med min fru och mina barn, våra föräldrar, våra kusiner och svärföräldrar. Vi står och går på varandra och går varann på nerverna hela tiden! Vad ska jag ta mig till??”

“Har du några djur?” undrade rabbin.
“Ja”, sa mannen, “jag har en ko, en get och några höns.”
“Ta då in djuren också i huset”, sa rabbin.
Mannen blev lite förvånad över rabbins råd, men gick hem och gjorde som han
blivit tillsagd.

Nästa dag kom han tillbaka.
“Kära rabbi”, gnällde han, “nu är livet värre än någonsin! Mitt lilla hus har
förvandlats till rena ladan!”
“Ta då ut hönsen”, sa rabbin.
Nästa dag var mannen tillbaka hos rabbin igen.
“Kära rabbi”, suckade han, “geten stångar sönder allt hon ser. Mitt liv är som en mardröm!”
“Ta då ut geten”, var rabbins råd.

Följande dag återvände mannen.
“Kära rabbi”, stönade han, “kon tuggar på allt hon ser och bajsar på golvet. Ett sånt eländes elände!”
“Ta då ut kon”, sa rabbin.

Dagen efter kom mannen tillbaka. Hans ansikte sken som solen och han andades frid och ro.
 ”Kära rabbi”, sa han, “sedan jag plockade ut djuren ur huset har mitt liv blivit så
 mycket bättre! Det är inte lika trångt längre, det luktar inte och ingenting går
 sönder.”
 ”Du ser”, sa rabbin. “Det kan alltid vara värre.”