Posts for category ‘Vers’
Kattresan
Vanja | January 19, 2010 | 20:14 | Sagor, Vers | No comments

Lillan gick på vägen ut,
Mötte där en katt,
Blev så rädd så att
Hon hävde upp ett tjut.

Katten sade: “Jam,
Jag är snäll och tam,
Jag är snäll och inte stygg,
Du får åka på min rygg!”

Lillan satt sej genast opp,
Det bar av uti galopp.
Lillan var så gla, så gla.
Katten sprang så bra, så bra.

Snart så mötte dom en tupp.
Lillan skrek: “Se upp, se upp!”

Och han blev så rädd och sprang
Hemåt till sin tuppmadam.

Sedan mötte dom en gris,
Han blev skrämd på samma vis.

Och han blev så rädd, så rädd.
Kröp ner uti sin grisebädd.

Sedan mötte dom en gås.
Han blev lika rädd förstås.

Han blev så rädd, så han blev blek.
Och sträckte på sin hals och skrek.

Sedan kom dom till en å,
Katten sam med lillan på.
Fiskarna i vattnet sam
Mycket rädda om varann.

Lillan hon kom snart i land,
Plocka blommorna på strand.

Sedan mötte dom en ko,
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte “möh” och sprang
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon, den fick så mycket dask.

Sen mötte dom en krokodil.
Katten sprang liksom en pil.
Den ville äta lillan opp,
Men katten rädda lillans kropp.
Ty katten sprang så fort, så att
Ingen kunde få den fatt.

Krokodilen grät så mången tår,
Han led utav en hunger svår.
Men lillan skratta och va gla,
Att den ej kunde lillan ta.

Sedan mötte dom en häst,
Han var klädd i blommig väst.
Stövlar hade han också,
Men svansen den var inget på.

Sedan mötte dom en kalv,
Han blev så rädd så att han skalv.
En gubbe kom med näsa blå
Och han var klädd i kalikå.
Han var så hemsk, så ful och stor
Så katt och lilla skrek på mor.

Men katten satt i väg i språng
Och gubbens näsa blev så lång.

Sedan kom dom till en sta,
Där stod husen ra i ra.

En polis gick av och an.
Blanka knappar hade han.
Och hans kläder dom var blå
Och han var så viktig så.

Sen fick dom se en fru så skön
Klädd uti en klänning grön.

Och uti en droska satt
Kungen själv så trött och matt.
Två lakejer stodo bak,
Kusken satt på droskans tak.
Fyra hästar drogo brått
Droskan hem till kungens slott.

Katten sprang så fort, så fort
Ända fram till slottets port.
Katt och lilla stod och neg,
När kungen ut ur droskan steg.
Och när han fick lillan se
Blev hans mun så gla och bre.
Och han sa till en lakej:
“Hör du, Karlsson, skynda dej
Och gå efter något gott:
Saft och kakor och kompott.”
Lakejen sprang i slottet in
Och kom tillbaka som en vind
Med saft och kakor och kompott
Och mycket annat smått och gott.

Lillan mumsa med besked,
Katten han fick smaka med.

Och dom blev så mätta så
Dom inte orkade att gå.

Katten åt så att han sprack,
Lillan skrek och ropte ack!
Men kungen trösta’na och sa:
“Vi ska göra katten bra.”
Och en skräddare kom strax
Med en nål och tråd och sax.
Och han började att sy,
Katten skrek i himlens sky.

Men snart så var han frisk och kry,
Precis som om han varit ny.

Och dom var så glada så.
Nu kunde katten åter gå.

Och så sade dom adjö,
Katten sprang så han blev rö.

Och så kom dom hem till mor.
Där blev glädjen mycket stor.
Men dom var så trötta så
Dom genast somna bägge två.
Och de sova nu så gott
Efter allt de genomgått.

Vintergatan
Vanja | January 19, 2010 | 19:42 | Sagor, Vers | No comments

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternatens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt.
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem,
omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem.
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Sulamit i brand.

Och då har Sulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att byga sig en bro av ljus från värld till värld.
Och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
- O Herre, se vAd Salami och Sulamit har byggt!
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred:
- Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.

Och Salami och Sulamit, när bryggan färdilg var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom et hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.