I mitten av augusti 2009 sökte jag läkarvård för vad jag själv var övertygad om var muskelbristningar i en lårmuskel. Anledningen till att jag själv var så övertygad är att jag tidigare vid flera tillfällen haft rejäla bristningar i sagda muskel och att smärtorna kom efter några dagars kraftig ansträngning.

När jag äntligen hade gnekat mig fram till vårdcentralen stöttandes på en bågnande paraplykrycka  fick jag träffa en läkare som talade så dålig svenska att jag knappt kunde förstå henne. Hur mycket läkaren förstod av det jag sa kan man gissa sig till. Jag trodde att en läkare som jobbar inom Landstinget skulle förstå svenska och kunna göra sig förstådd på svenska. Det måste ju ändå vara en av förutsättningarna för att kunna ställa en korrekt diagnos.

Läkaren tittade i journalerna och upptäckte att jag tre år tidigare fått diagnosen “lätt till måttlig höfledsarteos”. Hon undersökte rörligheten i lederna, lyssnade på hjärta och lungor och eftersom jag kom på fastande mage blev den en omfattande provtagning. Vad för slags prover man tagit har jag inte fått veta.

Den enda diagnos jag fick var hjärtsvikt, vilket ju är oroande, så jag skulle få en remiss till EKG-undersökning. Efter mycket dividerande om smärtstillande mediciner och om att jag inte tål syntetiskt morfin skrev hon ett recept på starkare NSAID och Alvedon för smärtorna i benet. Hon skrev även en remiss till röntgenundersökning av höfter, ländrygg, knän och bäcken. Jag frågade om jag kunde få någon sorts hjälpmedel såsom kryckor och toalettstolsförhöjare för att minska belastningen på lårmuskeln och hon skulle skriva en remiss till en arbetsterapeut. Orden käppar, kryckor och toalettstolsförhöjare hade läkaren inte hört förut så jag fick peka på bilder! När jag gick därifrån frågade jag i receptionen om det fanns några kryckor jag kunde få med mig men jag blev hänvisad till hjälpmedelscentralen på sjukhuset.

Hemresan gick via Apoteket och väl hemma igen tog jag värkmedicinerna enligt anvisningarna. Efter en stund satte jag mig att läsa bipacksedlar och såg att den ena medicinen inte får förskrivas till patienter med hjärtsvikt! Jag slängde mig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen för att höra hur jag skulle göra med den här medicinen och fick till svar att eftersom läkaren förskrivit den skulle jag ta den. Av två onda ting får man välja det minst onda.

Efter drygt en vecka ringde arbetsterapeuten och undrade om jag kunde komma in och hämta mina hjälpmedel. Jag bad henne göra ett hembesök för att hon lättare skulle kunna se vad jag behövde. Undrar om någon överhuvud taget hade haft några funderingar på hur jag skulle klara mig själv i en dryg vecka när jag stundtals inte ens kunde stödja på benet. Tur som tokig fick jag låna ett par kryckor av en bekant under tiden.

Efter ytterligare några dagar fick jag tid för EKG. Undersökningen tog högst 5 minuter och jag fick veta att EKG:t såg bra ut men att proverna visade att jag lider av hjärtsvikt och att den troliga orsaken var en eller flera tidigare infarkter. Hon skrev ut ett recept på blodtryckssänkande medicin och en remiss till ultraljudsundersökning av hjärtat. Min första fråga var varför jag skulle äta blodtryckssänkande medicin när jag hade normalt blodtryck och jag fick till svar att det var för hjärtat. Jag åkte till Apoteket och hämtade ut hjärtmedicinen på vägen hem. Väl hemma läste jag bipacksedeln på hjärtmedicinen och den första varningen jag såg var att medicinen inte fick tas tillsammans med NSAID. Man rekommenderade också att första dosen skulle tas under uppsikt av vårdpersonal eftersom många drabbas av kraftigt blodtrycksfall och svimningar. Jag tog kontakt med apotekspersonal och de avrådde mig från att ta medicinen så länge son jag måste äta NSAID.

Efter ytterligare en vecka kom en bekräftelse på remissen för ultraljudsundersökning av hjärtat. Där informerade man tydligt om att väntetiden var minst 6 månader. Givetvis började jag fundera på det här med vårdgarantin och har också åberopat den men inte fått någon respons. Eftersom det hanlar om hjärtat får man tycka att det borde vara ganska bråttom. Hjärtsvikt är ju trots allt ett livshotande tillstånd.

Efter ytterligare en vecka fick jag tid för röntgenundersökning av höfter, ländrygg, bäcken och knän. Jag fick komma in direkt … men röntgensköterskan hade ingen som helst förståelse för att jag hade fruktansvärt ont och hade mycket stora svårigheter att liggga i de ställningar som hon ville. Hon förutsatte att jag var smärtlindrad! Det var mycket bånglande och bändande. När jag sedan skulle försöka ta på mig kläderna tyckte man att det gick för sakta för det var någon svårt sjuk som väntade på att få komma in. Om det nu var så bråttom kunde man väl ha hjälpt till med påklädningen!

Efter två veckors väntan fick jag svar på röntgen. Det var min läkare som skickade svaret på en tämligen obegriplig svenska, men kontentan av det hela var att smärtan troligen berodde på artros och att min högra höft var försämrad mot för tre år sedan samt att övriga leder var oförändrade.
Min spontana fråga blev “vilka leder?” Man hade ju inte röntgat något annat än höftlederna för tre år sedan, så vad hade man jämfört med?

Eftersom smärtan bara blev värre bad jag om något annat smärtstillande och då förskrev läkaren Citadon som innehåller Kodein, ett morfinliknade ämne.
Jag ringde till vårdcentralen och undrade varför läkaren förskrivit Citadon. Jag hade ju berättat att jag inte tålde morfin och att jag har benägenhet att få kramp i gallgångarna. Efter en stund ringde en sköterska upp och sa att det var inte farligt med den här medicinen eftersom jag inte hade några kända gallbesvär!

 När jag hämtade medicinen på Apoteket frågade jag pharmaceut om hur hon trodde medicinen skulle verka på mig eftersom jag tidigare fått kramper i gallgångarna av medicin med syntetiskt morfin. Hon avrådde från att ta medicinen eftersom chansen att slippa kramp i gallgångarna endast var c:a 5%.

För c:a tre veckor sedan slutade jag med Ibuprofenet (NSAID) eftersom jag fick ett kraftigt ödem i det friska benets fotled. Jag har även trappat ner Alvedonet. Efter bara ett par dagar var ödemet borta och smärtan har faktiskt minskat avsevärt. Till och med bäckenmuskulaturen verkar fungera nästan som den ska. Det jag känner av mest nu är trötthet och kraftig stelhet i lårmuskeln och i korsryggen. Det är bara någon gång ibland som lårmuskeln låser sig i kramp. Troligtvis skulle jag bara behöva rätt sorts sjukgymnastik nu för att komma igång ordentligt.

Vi är nu i börja på december. Det har gått 3,5 månad och jag har fortfarande inte fått en vettig diagnos utan man har bara försökt behandla symptom som man inte vet varifrån de kommer. Om två veckor har jag tid på ortopedkliniken. Vi får väl höra vad de säger.
Fram på vårkanten kanske jag har avancerat i kön till hjärtundersökningen också.

Primärvården litar jag definitivt inte på!