Posts for category ‘Tomtar och troll’
Varulven – en bitsk best
Vanja | December 31, 2009 | 18:54 | Tomtar och troll | No comments

Det var en gång en torpare och hans hustru som var i färd med att skörda hö från en äng. Eftersom det råkade vara mycket lämpligt slåtterväder höll de på med sitt arbete till in på sena natten, vilket var desto lättare som det råkade var full måne. Hustrun var med barn, och hon hade inte den minsta aning att hennes man var en varulv.
När midnattstimmen nalkades kände torparen hur stunden för hans förvandling närmade sig. Han låtsades då för sin fru att han behövde gå avsides för att uträtta ett naturbehov, men innan han lämnade henne där ute på ängen sade han:
- Hör du, om det skulle komma en folkilsken hund medan jag är borta, så se till att värja dej med tjugskaftet, men stick inte med gaffeln!
Hustrun blev väl förvånad över hans ord, men lovade att göra som han bett henne. Så stegade mannen iväg mot skogsbrynet och han hade bara varit försvunnen någon minut innan det mycket riktigt kom en vidrig ylande och skällande blodhund rusande fram mot kvinnan. Hon blev förstås ordenligt uppjagad vid åsynen av den väldiga besten, men hon mindes i alla fall sitt löfte och gav odjuret några rejäla slag med tjugans skaft, så att det efter en stund tjutande sprang därifrån.

Men dessförinnan hade besten hunnit bita sig fast i hennes rödvitrandiga förkläde, och när han stack därifrån fick han med sig en bit av tyget i gapet.
Ännu en stund senare återvände hennes man till ängen, och när han kom fram till henne fick hon se att han var alldeles mörbultad i ansiktet med blåmärken och skrapsår både här och där. Mannen låtsades emellertid som ingenting utan började prata alldeles som vanligt med henne.
När han då öppnade munnen fick hustrun se att det hängde röda och vita trådar mellan tänderna på honom, och därmed gick den hemska sanningen upp för henne – det var han, hennes egen man, som försökte bli kvitt sin varulvsförbannelse på sin egen hustrus och sitt ofödda barns bekostnad – och därmed var det slut på tomtebolyckan i den familjen!

Älvor
Vanja | December 31, 2009 | 18:52 | Tomtar och troll | No comments

Älvorna såg oftast ut som mycket vackra och små flickor. Storleken kunde variera, somliga ansåg att de var ungefär lika stor som en blomma, medan andra trodde att de var lika stora som mänskliga småbarn. De klädde sig oftast i vitt, och störst chans att se dem hade man på ängar under sommarkvällar och -nätter. De dansade då på ängarna och man såg dem i form av dimman som virvlade runt. Man kunde också se var älvorna hade dansat. De nötte nämligen ut gräset de dansade på, och lämnade runda ringar där gräset var dött. Människor förr aktade sig noga för sådana älvringar, eftersom älvor var farliga varelser. De kunde sätta sjukdomar på människor. Den vanligaste sjukdomen var älvablästen, som man fick när en älva blåst på en. Den yttrade sig som ett slags hudutslag som kliade väldigt mycket. Det fanns flera sätt att kurera älvabläster, t.ex. kunde man samla en slags lav, bränna den och blåsa ut röken på den utsatta kroppsdelen.

Älvorna var särskilt farliga för män, eftersom en man som tog en älvas hand blev trollbunden så att han följde med till älvornas land. Där var inte tiden som i vår värld, den gick mycket långsammare. Om man var en minut i älvaland kunde det gå flera dagar innan man kom tillbaka. En man som deltog i älvornas dans kunde lätt förlora förståndet.
Särskilt utvecklad var tron på älvor kring Mälardalen. Kelterna hade en motsvarighet till vår älva, och det är troligtvis från kelterna våra älvor har kommit.

I vår tid har vi en mer vetenskaplig teori för hur älvringarna uppkommer. Det beror på att svampar som växer i ring tränger ut och dödar gräset.
Det skulle också finnas manliga älvor. Dessa kallades på somliga dialekter alver. Det finns språkforskare som menar att ordet alv går att förknippa med ett för länge sedan använt adjektiv, alv. Detta adjektiv skulle betyda vit, och således ska alverna fått sitt namn eftersom folk trodde sig se sådana när de såg den vita dimman virvla på ängar och myrar.

Vättar
Vanja | December 31, 2009 | 18:51 | Tomtar och troll | No comments

Vättarna var små väsen som levde under marken. De tycks ha varit vanligast i de södra delarna av landet. De klädde sig oftast grått, och de var ungefär så stora som råttor. Ibland kunde de ta sig formen av djur, och då oftast paddor. Därför behandlade folk paddor ofta ganska varsamt. Vättarna skulle man nämligen vara vänliga mot. De belönade sådana som var vänliga mot dem, men kunde ordna olyckor för den som avsiktligt retade dem.
 En familj vars barn brukade leka med vättarna råkade illa ut när föräldrarna upptäckte det. Mamman i familjen tyckte att barnens lekkamrater var i farligaste laget, och försökte jaga bort dem genom att hälla varmt vatten genom köksgolvet. Nerifrån kom ett skrik och sedan en röst som sade “Du brände mitt lår, nu ska jag bränna din gård”. Ett par dagar senare brann huset ner.
 Det finns också liknande sägner som berättar om hur folk har bränt vättar med varmvatten. Någon gång har vättarna hämnats genom att orsaka brännblåsor i ansiktet på den som bränt dem.
 Men vättar kunde också vara mycket tacksamma. En sägen berättar om en kvinna som hjälpte en vättekvinna att föda. Kvinnan fick som belöning någonting som liknade skräp, men hon sparade det ändå. Nästa dag hade skräpet förvandlats till pengar.
 Två år i rad hade en bonde sett en liten varelse på julafton, och det tredje året började han samtala med varelsen. Det visade sig att varelsen var en vätte som bodde under bondens ladugård. Vätten hade problem med takdropp som kom från gödselstacken, och lovade bonden tur om han flyttade sin ladugård. Det gjorde bonden, och efter det fick han alltid friska och välmående djur.
 Ordet vätte härstammar från asatron, där alla övernaturliga väsen, till och med gudarna, var vättar.

Vittror
Vanja | December 31, 2009 | 18:50 | Tomtar och troll | No comments

vittror_31Vittrorna var små, människoliknande varelser som mestadels höll sig osynliga. Ytterst få fick träffa dem, och alla som fick se dem var inte lyckliga över det. Vittorna kunde nämligen, liksom många andra väsen, orsaka både olyckor och glädje. Namnet vittra är besläktat med vätte, och vittrorna har vissa vättedrag. Det finns sägner om vittror som lever under ladugårdar. Det finns också släktskap med troll och skogsrået. Liksom trollen kan vittror byta ut sina ungar mot människobarn, och liksom skogsrået kan vitterkvinnor locka män till sexuellt umgänge. Men vittror är egna varelser, som liknar människor mer än många andra väsen. De lever tillsammans i stora grupper och de firar sina högtider där bl.a. Lucia och namnsdagar ingår. Enligt folktro i åtminstone somliga delar av Jämtland skulle vittrorna vara ättlingar till Lucia, som skulle ha varit Adams första hustru. Vittrorna var alltså från början människor, men hade utvecklats på ett annat sätt. Det kunde därför hända att vittror som fått stål över sig, gifte sig med människor. Detta skulle främst ha skett mellan vitterflickor och människopojkar. Vitterpojkar som fått stål över sig blev nämligen ofruktsamma. Det finns dock sägner om vitterpojkar som vill gifta sig med människoflickor och tvinga dessa att leva vitterliv. Dessa sägner slutar oftast med att flickan räddas innan bröllopet.
 Vittrornas utseende finns det lite olika teorier om. Somliga säger att de är pyttesmå, men oftast sägs de vara lika stora som människor. De brukar vara rödklädda, men färgen skiftar med humöret. En glad vittra är vitklädd, en arg eller sorgsen är rödklädd. Vitterkvinnorna sägs vara vackrare än människokvinnor.
 Oftast bor vittrorna i fäbodar. De har boskap, sliter hårt och festar ibland loss ordentligt med starka drycker. Vittrornas boskap var mycket eftertraktad, eftersom den gav så gott om mjölk. En vitterget kunde ge mer än en normal ko. Oftast mjölkade deras kor och getter ett kärl fullt, men inte mer än ett kärl. Alltså skulle man hitta ett väldigt stort kärl.

Troll
Vanja | December 31, 2009 | 18:50 | Tomtar och troll | No comments

Trollen används numera mest för att göra sagor mera spännande, men förr i tiden var de mer än bara sagoväsen. I våra sagor är trollen oftast hemskt fula och elaka. I gammal folktro var troll ibland fula, men ibland vackra, och de var ofta elaka, men inte alltid. De var ofta vänliga om man själv var vänlig.
Ett troll kunde liksom många andra väsen ta sig många olika skepnader. De kunde t.ex. förvandla sig till små nystan, eller till olika djur. Deras människogestalt finns det många uppfattningar om. Ibland var trollen större än människor, ibland mindre, ibland lika stora. Ibland var de fula, ibland mycket vackra (detta gällde främst trollflickor). De såg ofta ganska normala ut. Men oftast hade de en svans som de försökte dölja.
Trollen var inga enslingar, utan de bodde tillsammans i familjen. De firade liksom människor bröllop och begravningar, och de hade fester. Oftast bodde de i ett berg, men de kunde också bo i hålor, stenar eller övergivna ladugårdar.

Ett vanligt fenomen som förknippades med troll var att de bytte sina ungar mot människobarn. Detta gjorde de för att de ville ge sina barn en mänsklig uppfostran eller för att de inte kunde ge sitt barn tillräckligt mycket mat. Trollungar åt nämligen ofantligt mycket. Ett tecken på att man fått en bortbyting kunde vara att barnet åt väldigt mycket utan att växa något, eller att det hade hårväxt både på ut- och insidan av öronen. Om man misstänkte att man fått en bortbyting skulle man först få ungen att avslöja sig. Då skulle man göra något väldigt konstigt. En sägen berättar om att modern i huset lade gröten i ett äggskal och försökte vispa den med en grantopp. Då reste sig barnet och sade “Sju ekeskogar har jag sett växa upp, och sju har jag sett ruttna ner, men aldrig har jag sett en så stor visp till en så liten gryta!” När ungen avslöjat sig la modern det på en bakspade och låtsades förbereda sig på att steka barnet. Då kom trollmor till undsättning och bytte tillbaka barnen.

Störst risk att bli utbytta löpte barn som inte hunnit döpas. Troll undvek nämligen allt som hade med religion att göra. Man kunde skydda sitt barn mot troll genom att lägga en stålföremål i sängen där barnet låg, eftersom stål skyddade mot allt övernaturligt. En psalmbok eller en bibel var också effektiva skydd.

Det var inte bara spädbarn som troll gav sig på. De kunde också röva bort vuxna människor, eller äldre barn. Det kallades att människor blev bergtagna. Mestadels var det kvinnor som nyligen fött barn som blev bergtagna, men vem som helst kunde råka ut för det. Om någon blev bergtagen kunde denna bli frisläppt genom t.ex. att inte äta något, eller genom att sjunga en psalm. Om en präst stod utanför berget och bad eller klämtade med en kyrkklocka brukade trollen också släppa den bergtagna. När den bergtagna skulle gå gällde det att vara väldigt försiktig, eftersom trollen brukade sticka sina spjut i riktning mot utgången. Lyckligtvis tålde de inte solljuset och kunde inte sikta speciellt väl.

En människa som kom tillbaka efter en bergtagning kunde klara sig helt utan psykiska eller fysiska skador, men ofta blev den bergtagna mentalt skadad efteråt. De kunde t.ex. ha minnesluckor, eller så kunde de bli helt knäppa och sinnesförvirrade. Bergtagningar användes alltså förr för att förklara att människor förlorade förståndet eller började uppföra sig konstigt.

Tomten
Vanja | December 31, 2009 | 18:49 | Tomtar och troll | No comments

Tomten som vi känner honom idag är mycket olik den tomte som folk förr trodde på. Den rödklädda, mysande tomten som delar ut julklappar tros härstamma från S:t Nikolaus, en biskop från Asien som utförde många underverk. När den nuvarande tomten dök upp fick han mycket stöd från köpmän och folk som ville tjäna pengar.
 Den gamla tomten levde på lantgårdar och var inte alls lika snäll som den nuvarande. Han var ofta en vresig liten figur. Han kunde se ut som ett barn i 7-8-årsåldern, fast med skägg och fårat ansikte. Den lilla tomten var dock inte så klen som hans utseende ville inbilla folk. Han var mycket starkare än vanliga människor, vilket många stackars människor fått erfara när de retat upp honom. Ett exempel på hur stark tomten var finns i en sägen om när det blåst mycket på natten, och när bonden på gården nästa dag gick ut i stallet såg han hur tomten med hjälp av en planka höll upp hela stalltaket. Hade han inte gjort det skulle alla djuren i stallet ha krossats av det tunga taket.
 I gamla tider var tomten bannlyst av kyrkan, som ansåg att man genom att tro på och hedra tomten bröt mot det första budordet, “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Tomten kallades också tompta gudh. Många framstående kyrkliga personer har varnat folk för att tro på tomten, däribland den heliga Birgitta.
 Man skulle behandla sin tomte väl, annars kunde han ställa till med alla möjliga olyckor. En man som ville busa med tomten när han skulle ställa ut gröten till tomten lade den obligatoriska smörklicken i botten av tallriken. När så tomten kom och skulle äta sin gröt och inte hittade smöret blev han väldigt upprörd och gick ut i stallet och slog ihjäl en ko. Sen gick han tillbaka och åt upp gröten. När han hittade smöret på botten av tallriken fick han samvetskval och bar bort den döda kon. Han gick sedan långt för att hitta en lika bra ko, och tog kon han hittade tillbaka till gården.
 En annan sägen berättar om hur en man såg tomten komma gående med en liten mängd säd till förrådet. Mannen skrattade åt hur lite tomten kom med, men då blev tomten arg och flyttade i fortsättningen säd från förrådet, och folket på gården fick det mycket svårt. Tomten kunde nämligen trolla så att en mycket stor mängd säd såg ut som väldigt lite.
 Man skulle alltså behandla tomten väl, men om man var för snäll kunde det också straffa sig. Om man t.ex. gav tomten nya kläder så kunde han bli för mallig för att hjälpa till, eller så kunde han se det som en förolämpning, eftersom han alltid var väldigt noga med hur han klädde sig.

Skogsrå
Vanja | December 31, 2009 | 18:48 | Tomtar och troll | No comments

Skogsrået fanns i hela Sverige, men såg lite annorlunda ut i olika delar av landet. I söder var hennes rygg lik en urholkad trädstam, i norr hade hon svans. Ibland var det en blandning. Hon var på de flesta ställen mycket vacker, men här och där var hon hemskt ful. Där hon var ful var det vanliga att hon förvandlade sig så att hon såg vacker ut.
 Hon var mycket förtjust i män, och försökte ständigt locka män till sexuellt umgänge. I de fall hon lyckades var männen sedan tvungna att gå till henne så snart hon kallade på dem. Hon var ofta ett mycket otrevligt väsen, som orsakade många mäns död i skogarna. När hon lockat ut dem i skogen och legat med dem kunde hon lämna dem vilse i skogen, så att de svalt ihjäl. Det var dock vanligare att männen klarade sig men sedan var bundna till henne. Hon kunde också vara till hjälp för den som var ute i skogen. T.ex. kunde hon varna en kolare om dennes mila höll på att brinna ner, och hon kunde hjälpa jägare. Hon bestämde över djuren i skogen, och om hon ville vara snäll mot en jägare kunde hon leda byte till honom. Hon hade också makt över jaktgevären. Om hon förbannade en bössa så skulle ingen, oavsett hur duktig denna var på att skjuta, träffa något med den. Hon kunde också göra så att bössan alltid träffade. Somliga djur var skogsråets riddjur, och de gick aldrig att skjuta.
 Skogsrået kunde kolare och andra män som länge var ensamma i skogen träffa på, och det var främst de som trodde att hon fanns, men även folk i städerna trodde att hon fanns. Det fanns under 1600- och 1700-talet män som blev dömda till döden för “olovlig beblandelse”, dvs. de hade haft sexuellt umgänge med skogsrået.
 Hennes vanligaste namn var skogsrå, men hon kallades också Skogsfrun, Skogstippa, Tallkotte-Mari, Talle-Maja, Skogsnuvan mm.

Näcken
Vanja | December 31, 2009 | 18:47 | Tomtar och troll | No comments

Näcken är liksom skogsrået en erotisk varelse. Han lever i vatten och är en mästare på att spela fiol. Oftast ser han ut som en människa, men han är duktig på att ändra gestalt. Han tar ofta formen av djur, vanligast är att han är en vit häst. Denna häst är i somliga delar av landet inte näcken utan en egen varelse. Som häst försöker han få människor att rida honom. När de satt sig upp springer han till närmsta vatten och dränker sin ryttare. När näcken är människa så ser han olika ut i olika delar av landet. Ibland är han gammal, ibland en yngling. Ibland är han ful, oftast är han vacker. Ibland har han kläder, ibland inte.
 En vanlig sägen om Näcken är att han spelar på sin fiol och en stackars människa kommer förbi. Människan börjar stampa takten, och då får näcken makt att styra människans steg. Det slutar antingen med att människan blir räddad eller drunknar.
 När flickor var i närheten av vatten kunde det hända att det kom en stilig man och pratade med dem. Han uppförde sig mycket väl och till slut frågade han om flickan ville följa med honom och gifta sig med honom. Om hon svarade ja så tog näcken med henne ner i vattnet och hon syntes aldrig mer till. Om flickan förstod att det var näcken hon pratade med och nämnde honom vid namn så förlorade han all sin makt och var tvungen att försvinna så fort som möjligt.
 Många sägner berättar om hur spelmän hade lärt sig spela fiol av näcken. En sådan lektion var mycket farlig, eftersom näcken brukade försöka dränka spelmannen vid lektionens slut. Då var det bra att ha en gåva med sig. När lektionen var slut skulle man slänga gåvan åt näcken så att han fick nåt annat att tänka på.
 En spelman som haft näcken som lärare kunde bli mycket framgångsrik, men många ansåg att han förlorat sin själ under lektionen. Musiken han spelade kunde också vara farlig. En spelman skulle för första gången spela en ovanligt farlig låt, som han aldrig vågat spela tidigare. Låten visade sig farligare än spelmannen trott, ty han kunde inte sluta spela, och ingen av de han spelade för kunde sluta dansa. Lyckligtvis fanns där en döv pojke som inte blev påverkad av melodin. Han märkte vad som höll på att ske och räddade allihopa från att dö av utmattning genom att skära av strängarna på fiolen.

Maran – en ryslig ryttarinna
Vanja | December 31, 2009 | 18:46 | Tomtar och troll | No comments

Det var en gång en ung, ogift bonde som natt efter natt plågades något alldeles förskräckligt av en mara. Hon red honom så gått som varenda natt, och det är lätt att förstå att han mer en gärna ville bli av med den otäckan.
 Han funderade mycket på hur han skulle bära sig åt, och så äntligen en dag kom han på en krigslist och bad en god vän hjälpa honom med att utföra den.
 Vännen kom en kväll och satte sig att hålla vakt i farstun utanför sovrummet, medan bonden själv gick till sängs.
 Vid midnatt hörde den vakande mannen hur bonden vred och vände sig i sängen och hur han jämrade sig av obehag i sömnen. Då förstod vännen att maran var på plats och i full verksamhet, och precis som de kommit överens om tog han och satte en kork i nyckelhålet.
 En stund senare vaknade bonden av marritten, rusade upp ur sängen och grep efter en stor yxa, som han på kvällen hade placerat bredvid sig vid sängkanten. När maran såg sitt offer vakna upp försökte hon förstås genast ta sig ut genom den vanliga vägen genom nyckelhålet, men se, det gick inte – där satt korken!
 Nu utspelade sig en vild jakt runt i rummet, maran före och bonden efter med yxan i högsta hugg för att göra processen kort med plågoanden. Till slut lyckades han stänga in maran i ett hörn och skulle just till att slå ihjäl det lilla djuret när maran tillgrep en förtvivlad utväg – hon förvandlade sig plötsligt till den flicka hon i själva verket var.
 Nu stod där alltså spritt naken flicka i stället för en otäck mara framför den unge bonden, och inte nog med det, hon var dessutom särledes fager såväl under ögonen som lite varstans. Ja , han kände sig alldeles omtumlad av den läckra åsynen – han hade aldrig i hela sitt liv sett något vackrare – så istället för att hugga till med yxan friade han på stående fot till flickan. Och hon var inte mindre omtumlad och hade ju dessutom inte mycket att välja på i den här belägenheten utan fann för gott att tacka ja, sedan stod det inte länge på förrän de unga tu gifte sig, och därefter levde de länge och lyckliga tillsammans.
 Men så en dag gick det som det kan gå även i de bästa och lyckliga äktenskap, de kom ihop sig och började att gräla om någonting, visserligen om en struntsak, men grälade gjorde de likafullt. Mannen blev ordentligt arg och ville eftertryckligt sätta sin hustru på plats, varför han utbrast:
 - Hur vågar du sätta dig upp emot mig, du din gamla satmara!
 Hustrun låtsades bli alldeles förbluffad över detta tillmäle och frågade upprörd:
 - Vad menar du med att ge mig ett sådant namn? Ser jag ut som en mara, jag?
 Då tog mannen henne i hampan, ledde henne fram till dörren, där korken fortfarande satt kvar i nyckelhålet, och röt:
 - Vill du förneka att du kom krypande in i mitt hus genom det där nyckelhålet, din marusling?
 Och för att ge ytterligare skärpa åt sina ord satte han pekfingret mot korken och tryckte ut den ur hålet. Men se, det skulle han nu inte gjort, för i samma ögonblick som korken försvann ur nyckelhålet öppnades därmed på nytt marans enda reträttväg – i ett huj återtog hustrun sin margestalt och for ut genom nyckelhålet som en blixt, och sedan såg han henne aldrig mer. Allt som fanns kvar var en hög kläder på golvet innanför farstudörren.
 Nu förhöll det sig dessutom så tragiskt att hustrun nyss fött ett barn som låg i vaggan. Bonden skötte om det så gott han kunde, men i fortsättningen hände det ibland om nätterna att han tyckte sig märka hurusom någon osynlig varelse kom in i rummet, gick fram till barnet, lyfte upp det ur sängen och vyssjade och ammade det, medan tårarna strömmade ur hennes ögon. På morgonen var barnet då alldeles vått av sin moders ymniga tårar – det var i alla fall faderns tolkning.

Jättar
Vanja | December 31, 2009 | 18:45 | Tomtar och troll | No comments

Jättarna som förr fanns hade mycket gemensamt med trollen. Den största skillnaden var givetvis att jättarna oftast var större. Det tycks också ha funnits jättar som var av mänsklig storlek, eftersom det finns sägner som berättar om hur människor och jättar gift sig. En sådan sägen handlar om en pojke som ute i skogen får syn på en vacker flicka som sitter och kammar sitt hår. Eftersom han förstår att det är bergsjättens dotter så tar han en bit stål och kastar den mellan flickan och ingången till berget. Först blir flickan bedrövad, eftersom hon av stålets makt inte kan återvända till sin far, men efter ett tag blir hon god vän med pojken. Det slutar med att de gifter sig och flickans far, jätten, kommer på bröllopet. Jätten ger paret en stor säck fylld med pengar om pojken kan bära hela säcken. Den är på tok för stor, men flickan gör en brygd som gör pojken starkare. Efter att paret levt lyckliga några år börjar pojken uppföra sig illa och slå sin hustru ibland. Men en dag när de är ute får deras häst problem med ena skon. De har med sig en extra sko, men den passar inte. Då tar flickan skon och böjer den så att den passar. Pojken blir rädd för sin hustrus styrka, och hon förklarar att hon inte gett igen när han slagit henne eftersom hon på bröllopet sagt att hon ska vara lydig och snäll mot sin man. Efter det uppför sig mannen bättre…
 Den sägnen är lite underlig och stämmer inte mot övriga uppgifter om jättar. Jättar skulle förr ha varit vanliga, men efter kristendomens intåg i norden flyttade de eftersom de inte tålde kyrkornas klockor. Att jätteflickan, som blivit bunden av stålet, klarade av ett bröllop är väl kanske förklarligt, men att hennes far besökte bröllopet är lite svårare att förstå.
 Jättarna var helt emot allt som hade med kristendom att göra. De kunde ställa sig på avstånd och kasta stora stenar mot kyrkorna. Att de missade berodde dels på att de stora jättarna oftast var mycket klumpiga, men kyrkorna skyddades dessutom av Gud. Spåren av jättarnas bombardemang mot kyrkorna går ännu idag att se i form av stora stenblock som ligger spridda här och där i naturen. Dessa stenblock är egentligen flyttade dit av inlandsisen, som slet stora bitar av landet och flyttade dem i samma takt som isen rörde sig. Det är åtminstone vad vi idag tror…
 Jättar var klumpiga och dumma, men de hade ofta stora skatter. Det var därför populärt att försöka lura av dem pengar. Detta kunde man göra t.ex. genom att bjuda dem på bröllop. Då gav de en faddergåva. Om man sedan sade att trumslagarn skulle komma, så vågade inte jätten komma, eftersom trumslagarn, det var den gamla asaguden Tor, som brukade dräpa jättar.

Nordiska Folktroväsen
Vanja | December 31, 2009 | 18:01 | Tomtar och troll | No comments

I den nordiska folktron finns en mängd olika väsen, som ofta tros kunna göra sig osynliga eller alternativt är osynliga men som kan göra sig synliga. På eller intill gården finns vättar eller tomtar. I skogen finns exempelvis skogsrået och trollen och på ängarna älvor. På Gotland finns ett särskilt skogsväsen kallat bysen. I vattendrag och sjöar finns näcken, bäckahästen och sjörået. Varje del av naturen verkar ha sina rådare, som dock fått olika namn i olika områden under olika tider. Inom fäbodkulturen i norra och mellersta Sverige finns vittra och i Norge huldra. På Island är alverna de vanligaste väsendena och där är folktron så utbredd att man till och med tar hänsyn till alvernas boningar när man bygger nya vägar.

En del väsen kan vara till hjälp exempelvis gårdstomten, skogsrået, gruvrået och kvarngubben. Väsen som bjäror eller mjölkharar tillverkas av trollkunniga för att tjuvmjölka grannens kor. Andra väsen uppträder i djurgestalt som exempelvis gloson, kyrkogrimen och lindormen.

Oknytt
Vanja | December 31, 2009 | 17:55 | Tomtar och troll | No comments

Oknytt är en samlande benämning på små övernaturliga väsen i skandinavisk folktro. Deras karaktär växlar, men en viss illvilja och lust till rackartyg dominerar.

Ett axplock: Småtroll, dvärgar, tomtegubbar, gårdstomte, pysslingar, brunnsgubbe, älvor, alver, Mara, di sma undar jordi, vittra, vättar, skogsrå, huldra, Näcken, Lindorm, myling, lyktgubbar, irrbloss, hamnskiftare med flera.

Folktro är en form av utbredd vidskepelse, geografiskt eller i en etnicitet. Folktron kommer oftast inte från religionen men är ofta uppblandad med religiösa idéer. Folktron kan bestå i sägner, folkminnen, folkliga traditioner och skrock.

Trolltyg i tomteskogen
Vanja | December 5, 2009 | 19:10 | Tomtar och troll | No comments

“Texten hämtad från Wikipedia”

“Trolltyg i tomteskogen (originaltitel: Gnomes) är en amerikansk tecknad film från 1980 baserad på boken Tomtar av nederländarna Wil Huygen (1922–2009) (text) och Rien Poortvliet (bild).
 Filmen handlar om skogstomten Tor som vid 101 års ålder skall gifta sig.
Bruden, en blondin vid namn Lisa, skall komma med sina föräldrar till skogen. Onkel Kostja har rest ända från Sibirien för att få vara med på bröllopet. I tomteskogen bor det också troll som retar sig på att tomtarna släpper ut de djur som har fastnat i trollens fällor. De har smitt en plan som ska sättas i verket precis på bröllopsdagen, att kidnappa Lisa. “Tomtarna måste bort – skogen är för liten för både tomtar och troll”, säger trollen.
 Trolltyg i Tomteskogen har sänts av Sveriges Television 27 december 1981, 1982, 5 januari 1984, två gånger 1987 och senaste gången 1989.
Det är en av de mest efterfrågade repriserna och Sveriges Television har i många år försökt att få visa filmen på nytt, men efter en konkurs är det ingen som riktigt vet vem som äger rättigheterna. Så länge det inte är klargjort, kan SVT inte visa filmen förrän upphovsrätten har upphört. Riksdagsledamoten Karl Sigfrid riktade en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask hur denna och liknande situationer bör hanteras.”

 Filmen finns på You Tube, du kan se den här: