Posts for category ‘Spökhistorier’
Gamle Tim är död
Vanja | January 17, 2010 | 19:01 | Spökhistorier | No comments

Spökhistoria från England

gamletimDödgrävarens fru satt vid brasan och stickade och deras katt låg och sov vid hennes fötter. Hennes gubbe kom hem från efter en lång dags arbete och såg skärrad ut. “Vad är det med dig?” frågade hustrun. “Du är alldeles likblek.” “Jo, det ska jag berätta för dig”, svarade dödgrävaren. “Jag trodde jag var färdig för dagen. Det hade börjat mörkna och jag kunde knappt se var jag grävde längre. Just som jag skulle dra mig hemåt fick jag se åtta svarta katter bärande på en liten likkista och framför dem gick ännu en svart katt. Så stannade de och katten som gick framför kistan kom fram till mig. Ja, han kröp så nära att vi stod näsa vid näsa med varandra och så talade han till mig!” “Vad säger du!” utropade hustrun. “Talade katten?? Vad sa han??” “Jo, det är ännu märkligare, för jag vet inte vem han pratade om. Men han sa så här: Säg till Tom att gamle Tim är död!”

Plötsligt vaknade den svarta katten vid hustruns fötter upp. Han jäste upp och blev minst tre gånger så stor som innan. Hans ögon glödde som brinnande kol och han utstötte ett blodisande gapskratt. “Vad säger du?” skrek katten. “Är gamle Tim död?? Då är ju jag katternas kung!!” Så försvann katten som en svart blixt uppför skorstenen och försvann, utan att någonsin synas till igen.

Guldbenet
Vanja | January 17, 2010 | 18:56 | Spökhistorier | No comments

guldbenet1

Spökhistoria från Frankrike.

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig –ja, till och med dansa- lika bra som förr. En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. “Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu”, tänkte han. “Jag kan lika gärna ta det.” Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa: “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet. “Er hustru har inte ro i er grav!” förklarade han. “Ni måste skicka någon som lugnar ner henne.”
guldbenet2
Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav. “Kära hustru, vad är det du vill?” undrade han. “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” klagade en röst från graven. “Du har ju ditt guldben”, menade mannen. “Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid.” Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det. “Er hustru är fortfarande orolig”, berättade prästen för den rike mannen. “Ni får ordna någon annan son kan tala med henne.” Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru. “Vad vill frun?” undrade kammarjungfrun. “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” “Snälla frun, nu är ni oresonlig”, sa kammarjungfrun. “Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er.” Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått. “Då får du ge dig av och göra ett försök”, sa den rike mannen till sin betjänt. “Nej, nej, det vågar jag inte!” gnällde betjänten. “Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne.” “Nej, jag törs inte, herrn!” “Nu går du annars skjuter jag dig!” hotade den förnäme mannen. Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga: “Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!” “Snälla frun”, pep betjänten, “Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?” “Jag vill ha DIG!” väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

Varulven
Vanja | January 17, 2010 | 18:46 | Spökhistorier | No comments

Spökhistoria från Blekinge, Sverige.

Den man som var varulv hade det inte lätt. Om nätterna “sprang han tasse”, som det hette. Han förvandlades till en gräslig varg av ett slag man annars aldrig ser i naturen. Hans hud, som var luden på insidan, vändes ut och in så att pälsen kom fram. Hans ögon blev gula och lysande, och hans armar och högerben förvandlades till varglemmar, medan vänsterbenet blev en svans. I denna skepnad sprang varulven omkring och dödade alla som kom i hans väg, ty hans hunger efter människokött var stor. Det var inte lätt att bli botad från varulvssjukan. Det fanns bara två sätt. Någon måste känna igen varulven och som människa och säga till honom “Du är en varulv!” Då var han botad. Men om det aldrig hände kunde varulven bota sig själv på ett fruktansvärt sätt –Han måste finna en gravid kvinna, slita ut fostret och sluka dess hjärta.

I Sillhövda socken i Blekinge bodde Kalva-Lasse som hade ett litet torp med en stor äng. En gång hjälpte hans granne Hildas Kalva-Lasse att hässja hö på ängen medan hon ännu bar på sin ofödda dotter. De höll på långt inpå kvällen eftersom det ännu var sommar, och ingen tänkte egentligen på hur sent det i själva verket var. Snart började fullmånen gå upp över grantopparna och Kalva-Lasse blev plötsligt väldigt nervös och stirrig. Han sprang bort till Hildas och sa: “Om det kommer nåt djur och anfaller dig, så mota det med tjugan, men stick inte.” Sedan rusade han in i skogen och försvann. Inom kort hade fullmånen nått sin fulla höjd på himlavalvet och spred sitt blåa sken över nejderna så att det nästan var lika ljust som på dagen.

varulven

Hildas hade just börjat packa ihop sina saker, då hon fick se något komma springande ut ur skogsbrynet med en konstig linkande gång. När skepnaden kom närmare såg hon att det var en jättelik svart varg som störtade fram mot henne. Hon mindes i det samma Kalva-Lasses märkliga ord och grep tjugan för att försvara sig. Genast var odjuret över henne och slet med sina dreglande käftar loss ett stort stycke av hennes röda kjol. Huldas mor lät en skur av hårda slag från tjugskaftet regna över varulven, och till slut måste besten lämna sitt byte och försvann in i skogen igen.

Den gravida kvinnan sjönk utmattad ihop på marken, tacksam över att hennes desperata vildhet i stridens hetta hade matchat varulvens och att både hon och hennes barn faktiskt var helt oskadda. Plötsligt dök Kalva-Lasse upp alldeles bredvid henne. Han var helt blåslagen i ansiktet och en röd tråd hängde ut ur ena mungipan. Huldas mor reste sig upp och gav honom en rejäl örfil.

“Jasså, det är du som är varulven!” skrek hon. “Du borde skämmas som försöker ge sig på en havande kvinna för att frälsa dig själv från din egen olycka. Tvi vale!”

“Jo, jag skäms”, mumlade Kalva-Lasse generad. “Men jag kunde inte rå för det som hände. Men nu när du har känt igen mig som varulv, så är jag äntligen kvitt förbannelsen, och det är jag dig evigt tacksam för.” Och så var det. Sedan den kvällen sprang Kalva-Lasse aldrig tasse igen.