Posts for category ‘Sagor’
TÖRNROSA
Vanja | January 1, 2013 | 22:47 | Sagor | No comments

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:

- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.

Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:

- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

- Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

- Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.

- God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?

- Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

- Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa – så kallades nämligen prinsessan – och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

- Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bröderna Grimm

LILLA RÖDLUVAN
Vanja | December 19, 2012 | 10:04 | Sagor | No comments

Det var en gång en liten flicka som bodde på landet och som var så söt att ingen kunde bli sötare. Hennes mor var innerligt förtjust i henne och hennes mormor ännu mer. Mormor hade sytt en liten röd luva till henne, och den klädde henne så bra, att alla kallade henne Lilla Rödluvan.

En dag när Rödluvans mor hade bakat bröd och gjort pannkakor, sa hon til Rödluvan:

- Jag har hört at mormor lär vara sjuk; gå du till henne och se hur hon har det och ta med dig pannkakor och en liten kruka med smör.

Rödluvan gav sig raskt iväg till mormor som bodde i en annan by. Hon tog vägen genom skogen, och där mötte hon Vargen, som hade stor lust at ta henne, men han vågade inte på grund av några vedhuggare som arbetade i närheten. Han frågade henne, vart hon skulle ta vägen. Det stackars barnet visste inte, att det är farligt att stanna och lyssna på en varg, så hon svarade:

- Jag ska till mormor med pannkakor och en liten kruka med smör från mor.
- Bor din mormor långt härifrån? frågade vargen
- Ganska långt, svarade Rödluvan. Hon bor på andra sidan kvarnen som du ser där borta, i det första huset i byn.
- Javisst, sa vargen. Jag vill också gå och hälsa på henne. Jag går den här vägen och du kan gå den andra, så ser vi vem som kommer först.

Vargen tog den kortaste vägen och sprang det fortaste han kunde. Rödluvan tog den längsta vägen och hon stannade ibland för att plocka nötter och hon jagade fjärilar och gjorde små buketter av de blommor hon fann längs stigen.

Vargen kom snart fram til mormors hus. Han bankade på dörren: Bank, bank!
- Vem är det som bankar, frågade mormor.
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn, sa vargen och försökte göra rösten så ljus som Rödluvans.
- Jag har med mig pannkakor och en liten kruka smör från mor.

Mormor låg til sängs, för hon var inte riktigt kry. Hon ropade:
- Tryck på klinkan, så går det att öppna dörren.

Vargen klämde på klinkan och dörren öppnade sig. Strax kastade han sig över den stackars kvinnan och åt upp henne i ett nafs, för det var mer än tre dagar sen han hade ätit senast. Så stängde han dörren och gick och la sig i mormors säng, medan han väntade på Rödluvan. Strax efteråt bankade Lilla Rödluvan på dörren: Bank, bank!

- Vem är det?

Först blev Lilla Rödluvan rädd, när hon hörde vargens grova röst, men så tänkte hon att det var nog för at mormor var förkyld, och så svarade hon:
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn. Jag komer med pannkakor och smör från mor.
Vargen gjorde sig til med rösten och sa:
- Kläm på klinkan, så öppnar dörren sig.
Rödluvan klämde på klinkan och dörren öppnade sig. När vargen såg henne komma in gömde han sig under täcket och sa:
- Sätt pannkakorna och smöret på spisen och kom och lägg dig hos mig.

Lilla Rödluvan kläde av sig och skulle just krypa ner i sängen, när hon blev mycket förskräckt då hon såg hur mormor såg ut utan kläder. Hon sa:
- Men mormor, så långa armar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men mormor, så långa ben du har!
- Det är för att jag ska kunna springa fortare, mitt barn.
- Men mormor, så stora öron du har!
- Det är för at jag sk kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men mormor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men mormor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig! Och med dessa ord kastade sig den grymma vargen över Lilla Rödhättan och åt upp henne.

Snövit och de sju dvärgarna
Vanja | January 26, 2010 | 20:19 | Sagor | No comments

Snoevit

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholz. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:

- Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholz! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholz, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och då svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.

Snövit växte emellertid upp och belv allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drotningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i lande är!!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flckan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig enjägare och sa;

- För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som et bevis på att du har gjort det.!

Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:

- Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:

- Spring iväg, stackars barn!
Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. Och när ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon spirnga och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade,

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det tillstökat, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.

Den förste Sa:
- Vem har suttit på min stol? Den andre:
- Vem har ätit p min tallrik? Den tredje:
- Vem har tagit mitt bröd? Den fjärde:
- Vem har smakat på mina grönsaker? Den femte:
- Vem har använt min gaffel? Den sjätte:
- Vem har skurit med min kniv? Den sjunde:
- Vem har druckit ur min bägare?

Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:

- Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
- I min har också någon legat! Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.

- Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn! I sin stora glädje för mådde de inte väcka henne utan lät henne liga kvar där och sova Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.

När dagen gryde, vaknade Snövit, och när hon fic se de sju dvärgarna, belev hon förskräckt, Men de var så vänliga och de frågade:

- Vad heter du?
- Jag heter Snövit, svarade hon.
- Hur har du kommit hit til vårt hus? frågade de vidare.

Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.
Dvärgarna sa:
- Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.

- Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
- Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!

Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit, som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.

Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:

- Vackra varor til salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
- Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
- Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke. – Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit; hon läste upp dörren och köpte sig ett vackert band.

- Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.

Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.

Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.

En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död! De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så smånilngom vaknade hon till medvetande igen.

När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:

- Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!

Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon at Snövit hade blivit levande igen.

- Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trolknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en fögiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;

- Goda varor til salu!
Snövit tittade ut och sa:
- Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
- Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
- Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flckan föll medvetslös till golvet.

- Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var dt snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern; de letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.

I slottet ställde sig drottningen framför speeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
- Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kasta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor; var och en som såg det fick lust at äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:

- Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
- Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks!
- Nej, sa Snövit, jag får ilnte ta emot något.
- Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg at bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottninen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
- Vit som snö, röd somblod och svart som ebenholz! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, omnu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.
När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livsstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte – den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
- Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.
Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholz.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste utanskriften. Då sa han till dvärgarna:

- Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!Men dvärgarna svarade:
- Vi säljer den inte för allt guld i världen.Då sa han:
- Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.

När han talade så, tyckte de snålla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.

- Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:

- Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
- Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pomp och ståt.

Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem somvackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här,
Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sigl. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måse iväg och se den unga drott’ingen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlilg av skräck och fasa.

Men man hade rdan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måse hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.

Den knepiga köksan
Vanja | January 21, 2010 | 23:36 | Sagor | No comments

Det var en gång en köksa som hette Grete. Hon hade skor med röda klackar, och när hon använde dem, vände och vred hon på sig och tänkte helt glad:

- En sån vacker flicka jag är! Och när hon kom hem, drack hon i glödjen en klunk vin, och eftersom vin ger aptit, smakade hon på det mesta hon hade tillrett, ända tills hon blev mätt. och faten blev tömda
- En köksa måste ju veta hur maten smakar, tyckte hon.

En dag sa husbonden till henne:
- I kväll kommer det en gäst, Grete. Tillred ett par riktigt goda hönor åt mig!
- Det ska jag göra, husbonn! svarade Grete. Så nackade hon hönsen, svedde och plockade dem, satte dem på ett spett och framemot kvällen ställde hon sig vid spisen och stekte dem.

Hönorna började bli bruna och möra, men gästen hade inte kommit än. Då ropade Grete till husbonn:
- Kommer inte gästen, måste jag ta hönorna ur elden, men det är synd och skam att de inte ska ätas nu, när de är som läckrast.
- Jag går ut själv och möter gästen, svarade husbonn. När han hade kommit ur synhåll, la Grete spettet med hönorna åt sidan och tänkte:
- Man blir svettig och törstig av att stå så länge vid spisen. Vem vet när de kommer! Jag hinner kila ner i källaren och ta mig en slurk. Så sprang hon ner och satte en mugg till kvarnen.
- Gud signe dig, Grete! sa hon sen och tog en rejäl klunk. Det smakar mer, fortsatte hon, och det är inte nyttigt att sluta så tvärt. Och hon tog ytterligare en redig klunk,

Sen gick hon och satte hönorna över elden igen, strök smör på dem och surrade glatt på spettet. Men eftersom steken luktade så gott, tänkte hon:
- Kanske det fattas något – jag måste smaka! Hon slickade på fingret och brast ut:
- Ah, vilka goda höns! Det är då både synd och skam at inte äta upp dem meddetsamma. Så sprang hon fram till fönstret för att titta efter husbonn och hans gäst, men ingen kom. Hon ställde sig vid spisen med hönsen och tänkte:
- Den ena vingen blev bränd, det är bäst at jag äter upp den. Alltså skar hon av den och åt upp den och den smakade mycket gott. När den var uppäten, tänkte hon:
- Den andra måste också bort, för annars märker husbonn att det fattas något.

När de båda vingarna var uppätna, gick hon åter iväg för att titta efter husbonn, men hon såg honom inte.
- Vem vet, tänkte hon, kanske har de gått in någon annan stans och kommer inte alls. Sätt igång, Grete! Den ena hönan är ju påbörjad; ta dig en redig klunk och ät sedan upp hönan hel och hållen! När den är slut är du mätt. Varför slösa bort gudsgåvan?

Alltså gick hon än en gång ner i källaren, tog sig en riktigt stor klunk och åt upp hönan med god aptit. När hon hade satt den i sig och husbonn ändå inte kommit, tittade hon på den andra hönan och sa för sig själv:
- Där den ena är, måste också den andra vara, de båda hör ihop. Den ena förtjänar samma öde som den andra. Jag tror att jag tar mig en slurk till, det skadar inte. Alltså tog hon sig ytterligare en klunk och lät den andra hönan göra sällskap med den första.

Bäst som hon satt och åt, hörde hon husbonden ropa:
- Skynda dig, Grete, gästen kommer strax!
- Ja, husbonn. Jag skall göra maten i ordning, svarade Grete.
Husbonn såg efter att bordet var ordentligt dukat och tog den stora kniven som han skulle skära upp hönsen med och slipade den.

Under tiden kom gästen och knackade helt lät och artigt på dörren. Grete såg efter vem det var, och när hon fick se gästen, la hon fingret på munnen och sa:
- Tyst! Tyst! Skynda er iväg kvickt, för om husbonn får tag i er, går det er illa. Han har visserligen bjudit er till kvällsmat, men det enda han tänker på är att skära av er båda öronen. Hör bara hur han slipar kniven! Gästen hörde det och rusade nerför trappan, så fort benen bar honom.

Greta rusade skrikande till husbonn:
- Det var just en skön gäst ni har bjudit hit! ropade hon.
- Vad nu då, Grete? Vad menar du?
- Jo, sa hon, han tog bägge hönorna från fatet just som jag skulle bära in dem, och så sprang han sin väg med dem.
- Det var ett snyggt sätt! utbrast husbonn, och det grämde honom att bli av med de läckra hönsen. Om han åtminstone hade lämnat kvar det ena, så hade vi haft något at äta!
Han ropade till gästen att han skulle stanna, men denne låtsades inte höra.

Då rusade värden efter honom, fortfarande med kniven i handen, och ropade:
- Inte båda två! Inte båda två!. Med det menade han att gästen åtminstone skulle lämna kvar den ena hönan. Men den andre trodde, att han bara skulle mista ena örat och sprang därför som om han hade eld i byxorna. Han ville ju gärna komma hem med båda öronen i behåll!

Kattresan
Vanja | January 19, 2010 | 20:14 | Sagor, Vers | No comments

Lillan gick på vägen ut,
Mötte där en katt,
Blev så rädd så att
Hon hävde upp ett tjut.

Katten sade: “Jam,
Jag är snäll och tam,
Jag är snäll och inte stygg,
Du får åka på min rygg!”

Lillan satt sej genast opp,
Det bar av uti galopp.
Lillan var så gla, så gla.
Katten sprang så bra, så bra.

Snart så mötte dom en tupp.
Lillan skrek: “Se upp, se upp!”

Och han blev så rädd och sprang
Hemåt till sin tuppmadam.

Sedan mötte dom en gris,
Han blev skrämd på samma vis.

Och han blev så rädd, så rädd.
Kröp ner uti sin grisebädd.

Sedan mötte dom en gås.
Han blev lika rädd förstås.

Han blev så rädd, så han blev blek.
Och sträckte på sin hals och skrek.

Sedan kom dom till en å,
Katten sam med lillan på.
Fiskarna i vattnet sam
Mycket rädda om varann.

Lillan hon kom snart i land,
Plocka blommorna på strand.

Sedan mötte dom en ko,
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte “möh” och sprang
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon, den fick så mycket dask.

Sen mötte dom en krokodil.
Katten sprang liksom en pil.
Den ville äta lillan opp,
Men katten rädda lillans kropp.
Ty katten sprang så fort, så att
Ingen kunde få den fatt.

Krokodilen grät så mången tår,
Han led utav en hunger svår.
Men lillan skratta och va gla,
Att den ej kunde lillan ta.

Sedan mötte dom en häst,
Han var klädd i blommig väst.
Stövlar hade han också,
Men svansen den var inget på.

Sedan mötte dom en kalv,
Han blev så rädd så att han skalv.
En gubbe kom med näsa blå
Och han var klädd i kalikå.
Han var så hemsk, så ful och stor
Så katt och lilla skrek på mor.

Men katten satt i väg i språng
Och gubbens näsa blev så lång.

Sedan kom dom till en sta,
Där stod husen ra i ra.

En polis gick av och an.
Blanka knappar hade han.
Och hans kläder dom var blå
Och han var så viktig så.

Sen fick dom se en fru så skön
Klädd uti en klänning grön.

Och uti en droska satt
Kungen själv så trött och matt.
Två lakejer stodo bak,
Kusken satt på droskans tak.
Fyra hästar drogo brått
Droskan hem till kungens slott.

Katten sprang så fort, så fort
Ända fram till slottets port.
Katt och lilla stod och neg,
När kungen ut ur droskan steg.
Och när han fick lillan se
Blev hans mun så gla och bre.
Och han sa till en lakej:
“Hör du, Karlsson, skynda dej
Och gå efter något gott:
Saft och kakor och kompott.”
Lakejen sprang i slottet in
Och kom tillbaka som en vind
Med saft och kakor och kompott
Och mycket annat smått och gott.

Lillan mumsa med besked,
Katten han fick smaka med.

Och dom blev så mätta så
Dom inte orkade att gå.

Katten åt så att han sprack,
Lillan skrek och ropte ack!
Men kungen trösta’na och sa:
“Vi ska göra katten bra.”
Och en skräddare kom strax
Med en nål och tråd och sax.
Och han började att sy,
Katten skrek i himlens sky.

Men snart så var han frisk och kry,
Precis som om han varit ny.

Och dom var så glada så.
Nu kunde katten åter gå.

Och så sade dom adjö,
Katten sprang så han blev rö.

Och så kom dom hem till mor.
Där blev glädjen mycket stor.
Men dom var så trötta så
Dom genast somna bägge två.
Och de sova nu så gott
Efter allt de genomgått.

Vintergatan
Vanja | January 19, 2010 | 19:42 | Sagor, Vers | No comments

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternatens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt.
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem,
omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem.
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Sulamit i brand.

Och då har Sulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att byga sig en bro av ljus från värld till värld.
Och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
- O Herre, se vAd Salami och Sulamit har byggt!
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred:
- Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.

Och Salami och Sulamit, när bryggan färdilg var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom et hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Kung Mamud och pastejbagaren
Vanja | January 19, 2010 | 19:33 | Sagor | 1 Comment

I ett av österlandets många riken regerade för länge sedan en gammal kung, som älskade sitt folk mycket högt. Därför uppfostrade han också sin son till en god härskare och försummade inga tillfällen att utveckla hans förstånd och goda anlag.

Snart återstod bara en sak, innan hans uppfostran kunde anses fullbordad. Han borde göra en resa till främmande länder för att lära känna lite mer av världen. Den gamle kungen ville inte gärna släppa honom ifrån sig, ty han visste, att hans dagar var räknade. Men slutligen bestämde han sig för att låta honom fara, ty när sonen blivit kung, kunde han ju inte resa från sitt rike.

- Min käre Mamud, sa den gamle en dag, eftersom det ser ut, som om jag skulle bli hundra år, är det inte längre värt att uppskjuta din resa. Ta den bästa hästen i mitt stall och två pålitliga följeslagare! Stoppa på dej två börsar med tretusen sekiner i varje. Rid så ut i världen och kom tillbaka klokare och visare än du är nu!

Mamud kysste sin fars hand och gav sig glad ut på sin resa. Många länder, många städer och många märkvärdigheter såg han, men ingenting gick upp mot en underslön flicka, som han träffade hos kalifen i Bagdad. Hon var dotter til slottsfogden och lika god som skön.

Den vackra Naima förtrollade honom så genom sitt fagra ansikte och sitt ljuva väsen, att han dröjde kvar i hennes närhet mycket längre än han ämnat. Slutligen kom han underfund med, att han inte kunde leva utan henne. Visserligen var hon inte av kunglig börd, men hennes behag, hennes stolta hållning och hennes skönhet var värdiga en drottning, och han beslöt att anhålla om hennes hand.

En morgon kallade han därför till sig hennes far, slottsfogden. Då denne stod bugande inför honom, vinkade prinsessan nådigt åt honom att sätta sig.

- Jag har låtit kalla dej, sa han, därför att din dotter gjort ett djupt intryck. Jag önskar göra henne till min gemål, såvida min far inte har något emot det.

Slottsfogden steg upp och bugade sig åter.

- Förlåt, herr prins, men saken är inte avgjord för det, sa han.

Prinsen hade alltid varit van att få sin vilja fram. Han ansåg dessutom, att han bevisade den enkle slottsfogden en oerhörd nåd, som denne borde tacka för på sina bara knän. Mamud blev mycket häpen. Han satt alldeles stilla och betraktade fogden med uppspärrade ögon.

- Vad menas med det? frågade han slutligen.

- Jo, jag har också ett ord med i laget.
- Kanske du inte tycker att jag är tillräckligt fin? frågade prinsen hånfullt.

- Åjo, herr prins, vad det beträffar, kunde jag nog vara nöjd, sa slottsfogden. Men se, det är så, att jag en gång har lämnat ett heligt löfte att aldrig ge min dotter åt någon, som inte kan ett yrke. Nu kan det väl tyckas, att du som blivande kung inte skulle kunna komma i nöd och bekymmer. Men hur det är, så är ingenting säkert, och en kung kan också bli utan sina pengar. Och man bör alltid kunna tjäna sitt eget bröd. Om du vill ha min dotter, så får du alltså lära dej ett yrke. Det är mitt sista ord.

Detta tal föreföll emellertid prinsen så oförskämt, att han genast avskedade den djärve slottsfogden. När dottern på eftermiddagen tog sig en promenad i slottsträdgården, gick prinsen direkt fram til henne. Han förklarade henne utan omsvep sin kärlek och bad henne överge sin far och följa honom. Men hon såg stolt på honom.

- Min prins, sa hon, utan min fars samtycke gifter jag mig aldrig.

För andra gången hade han således misslyckats. Uppfylld av vrede och harm begav han sig tvärt på hemväg. Han beslöt sig för att l mna den högmodiga flickan och hennes ännu mer högmdiga far. Var det rimligt att sätta upp villkor för en prins, när han friade till en simpel slottsfogdes dotter? Och en sådan skymf att föreslå honom att lära sig ett yrke!

När han kom hem till sitt land, fick han emellertid annat att tänka på, ty han möttes av budskapet, att fadern hade dött endast några få dagar tidigare.

Han hade älskat sin far, så hans sorg var djup och allvarlig, och hann tyckte sig nu stå helt ensam i världen. Varken hans nya plikter som kung eller folkets tilgivenhet kunde lindra hans saknad. Mer och mer började han längta efter den vackra Naima, som hade vunnit hans hjärta. Hon ensam kunde trösta honom.

Men utan att kunna ett yrke fick han henne inte till gemål, och hur det var, bestämde han sig till sist för att lära sig tillverka silkesmattor. Det var ett fint och prydligt hantverk, och han bad sin storvisir att i hemlighet skaffa en läromästare. En sådan fann man snart, och kung Mamud satt  nu var kväll och övade sig att göra silkesmattor och han prydde dem med inflätade mönster eller tänkespråk på grekiska. Det språket tyckte han mycket om.

Äntligen hade han gjort en matta, som storvesiren fann så utomordentligt vacker, att den var skönare ån både sol och måne. Även läromästaren fann den ganska bra. Läraren gav kung Mamud  ett mästarbrev på att han var utlärd i det ädla mattknytningsyrket, och då kunde han fria igen.

Nu fanns inte längre något hinder. Slottsfogden var idel stolthet och solsken, för om hans dotter fick en mattvävare till man, förstod han att hon skulle bli anständigt försörjd ttt D et var säkrare än att vara kung.

Det blev et ståtligt bröllop med fester över hela riket, och kung Mamud levde lyklig och nöjd med sin sköna drottning under flera år. Han fick vackra barn och styrde sitt folk med mildhet och vishet, älskad av alla. Platsen på tronen tycktes inte så osäker som svärfadern hade fruktat

Men en dag skule han få erfara, att den gamle inte hade haft så orätt.

Liksom den store sultanen Harun al Raschid och många andra österländska härskare, hade även kung Mamud den vanan at förklädd ströva omkring bland sina undersåtar för att lära känna deras förhållanden.

En gång hade han klätt sig till dervisch och gått ut ensam tidigt på morgonen.På sin vandring kom han ända bort till stadens utkanter. Han såg mycket som intresserade honom, och tiden gick fortare än han trodde. Slutligen kände han sig hungrig, och eftersom det var långt till palatset, beslöt han stiga in till en pastejbagare, som hade hängt ut en frestande skylt.

Han fann boden mycket fin och prydlig. Pastejerna låg vackert uppradade på disken och allting såg rent och inbjudande ut. Genom en dörr som stod halvöppen, skymtade ett ännu vackrare rum. Väggarna var utsirade med målade blomstergirlander, och svällande, röda kuddar låg i hörnen. Allt lockade till vila. Den beställsamme pastejbagaren, som skyndat sig att välkomna den nyanlände gästen, frågade ocjkså genast om han ville stiga in.

- Man sitter så bra där, sa han. Och alldeles ostörd går det an att bli, eftersom det inte är någon därinne för tillfället. Jag kan stänga dörren så ingen kommer in heller.

Kung Mamud som var glad för at äta och vila i lugn och ro, gick in i nästa rum. Han lät pastejbagaren bära in några pastejer, som ställdes på ett litet bord bredvid den mjukaste kudden. Så snart mannen hade stängt dörren efter sig, sjönk kungen ner på det röda dunbolstret och grep begärligt en av pastejerna.

Knappt hade han hunnit smaka på den, förrän han til sin fasa kände, att han sjönk ner genom golvet. Och innan han hade hunnit göra en rörelse, blev det mörkt omkring honom, och han kände en stark duns. Falluckan hade nått botten, och halvt medvetslös tumlade han om på ett fuktigt jordgolv.

Då han hunnit sansa sig och kunde tänka en klar tanke, förstod han, att han hade kommit ner i en källarhåla. Genom dagern från en liten glugg uppe vid taket kunde han skönja föremålen runt omkring sig.

Men på samma gång upptäckte han något ohyggligt. Omkring sig såg han stympade lik av människor, som efter allt att döma blivit mördade. Överallt låg huvudskålar och ben, och en outhärdlig stank höll på att kväva honom.

Efter en liten stund öppnades en järndörr borta i den mörkaste delen av källaren, och en karl kom insmygande med en yxa, som blänkte i halvdagern. Ett ögonblick föll ljuset på mannens ansikte, och kung Mamud kände igen honom. Det var pastejbagaren.

I dunklet visste skurken inte riktigt var han hade sitt offer, men bäst det var fick han syn på kungen, och då rusade han emot honom med yxan i högsta hugg.

Denne hade dock märkt hans avsikt och tog skydd bakom en stor kista, som stod i ett hörn. Hans första tanke var att tala om, vem han var, men han insåg strax, att detta inte skulle hjälpa honom. Av fruktan för straff skulle boven aldrig våga släppa honom levande ifrån sig.

Då föll det honom in at söka rädda sig på ett annat sätt.

- Skona mej! ropade han. jag är ju bara en fattig dervisch, som du inte kan tjäna mycket på. Men om du låter mej leva, kan du göra dej en god vinst på mitt arbete, för jag kan ett bra hantverk.

Pastejbagaren såg tveksam ut. Dervischens kläder verkade inte vara värda mycket, och hade fången pengar, kunde han ju ta dem utan att mörda honom.

- Nå, vad är det du kan då? brummade han.

- Jag kan göra de allra vackraste mattor, sa kung Mamud. Ge mej bara silke, garn och guldtråd och sätt ner en lampa åt mej, så ska jag göra såna arbeten som furstar och kungar kommer att avundas dej, och du kan bli rik genom att sölja dem.

- Du ljuger väl, sa pastejbagaren, men du kan få försöka.

Han gick sin väg och kom efter en stund tillbaka med lite garn och silke och en lampa, så att Mamud kunde göra ett prov.

Denne satte sig genast till verket,och när banditen såg hur väl fången arbetade, bestämde han sig för att låta honom leva. Mattor var en eftersökt vara, när de var så konstrikt utförda. Han räknade snart ut, att han skulle tjäna mer på denne ende fånge än på tio vanliga gäster, som han lät ramla ner genom falluckan.

För att Mamud inte skulle fara alltför illa i källaren, skaffade han till och med ut de döda kropparna, sopade, gav honom en bädd av halm och bar två gånger om dagen mat och dryck till honom. Dessutom lämnade han honom rikligt med silke, garn och guld och gladdes åt den präktiga stora matta, som växte fram under hans ofers fingrar. Glada, brokiga färger bildade tillsammans ett vackert mönster, men kring kanten löpte en bård av underliga figurer, som pastejbagaren inte riktigt förstod sig på,

- Vad ska det där vara? frågade han.

- Åh, det är ett nytt slags mönster, som har blivit mycket på modet, svarade kungen.

Men i verkligheten var det inte alls något mönster utan grekiska skrivtecken, och hela kungens hopp om räddning, hängde på denna underliga bård.

Då ett par veckor förflutit, var mattan äntligen färdig, och pastejbagarens svarta, giriga själ fröjdades åt dess glans och prakt. Man borde kunna få bra med pengar för den.

- Jag ska säga dej, vart du ska gå för att sälja den, sa Kung Mamud. Kungens storvisir är mycket förtjust i vackra mattor. Ingen förstår sej så bra på såna, och ingen kan heller betala dem bättre.

Pastejbagaren nickade, rullade ihop mattan och tog den under armen. Han begav sig genast till visiren, som bodde i det kungliga palatset. Men när han kom dit, var hela hovet försänkt i djup sorg över sin älskade kung, som i veckor varit försvunnen. Visiren ville först inte höra talas om att köpa några mattor. Men eftersom pastejbagaren var mycket envis och lät hälsa, att ingen någonsin hade sett maken till en sådan matta, blev visiren slutligen intresserad. Konstnärligt arbetade mattor påminde honom om hans ädle herre och kung, som han trodde sig för alltid ha förlorat.

- För in mannen, sa han, så får vi se vad han har för något.

Pastejbagaren fördes in och han vecklade ut mattan framför visiren, som genast fann behag i den. Men vad var det för en besynnerlig bård? Han lutade sig ner och tog den i närmare betraktande. Och allt mera förundrad blev han. Det var ju skrivtecken och grekiska ord!Han började stava och lägga ihop, och när han slutat läsningen, stod han stel av häpnad och besörtning. Innehållet löd:

“Följ efter mannen, som bjuder ut denna matta! Han är en skurk och håller er kung fången i sin källarhåla.”

Visiren lät ingenting märka utan gav befallning om, att hundra sekiner skulle betalas ut åt pastejbagaren. Men då denne ville avlägsna sig, gav visiren i hemlighet befallning, att två rättstjänare skulle följa efter på avstånd. Själv kastade han över sig en kappa och smög bakom tjänarna med största försiktighet.

Bagaren anade ingenting. Han tänkte bara på de många sekinerna han fått för mattan och gick förnöjd hem för att göra sig en glad dag. Men just som han kommit inom dörren och höll på att knyta på sig sitt bagarförkläde, trädde de två rättstjänarna in och grep honom i axlarna. Och i nästa ögonblick stod visiren i dörröppningen,

- Skurk, dina bovstreck är upptäckta! För oss strax ner i källaren! ropade denne med tordönsröst.

Pastejbagaren skälvde som ett asplöv, ty han förstod, att det nu var slut med honom. Utan några invändningar letade han fram nyckeln till kung Mamuds fängelse. Visiren skyndade ögonblickligen dit ner, och öppnade källardörren på vid gavel. I nästa sekund låg hans herre och kung i hans armar, och de grät tillsammans över den lyckliga befrielsen.

Under tiden hade det blivit bekant i hela kvartéret, vad som skett i pastejbagarens hus. Folket stod packat utanför källardörren och när kung Mamud trädde ut, hälsades han med ett ändlöst jubel.

Men när rättstjänarna kom ut ur boden med pastejbagaren, belv det ett annat mottagande. I en handvändning slet folkmassan honom ur deras händer och stenade honom.

Efter detta äventyr levde kung Mamud åter lugn och lycklig tillsammans med sin familj och sina undersåtar. Men så fort han fick tid, gjorde han en resa till sin svärfar och tackade honom för att han tvingat honom att lära sig ett yrke. Nu kunde han inte förneka, att det hade varit honom till stor hjälp.