Posts for category ‘Sägner’
Paulus i Neapel
Vanja | December 24, 2012 | 08:52 | Historier, Sägner | No comments

Från 1907 ur Sägner, berättelser och skizzer av Viktor Rydberg:

En vacker dag år 61 efter vår Herres börd sågs ett alexandrinskt skepp, kalladt »Dioskurerna» och prydt med bilderna af Kastor och Pollux, fälla ankar i hamnen till den tempelrika staden Puteoli, ett par timmars väg från Neapel.

Om bord var en afdelning romerska soldater med några statsfångar. Soldaterna, infödde italienare, återsågo sitt fosterland med så mycket större glädje, som de länge haft en mödosam tjänstgöring i det aflägsna Judalandet, hvars innebyggare alltid visat dem en mulen uppsyn och där många tecken förebådade en folkresning. Landstigningen till ära hade de blankfejat sina rustningar och påsatt hjälmbusken, som vittnade, att de tillhörde en liftrupp, den augustiska kohorten, jämbördig med pretorianska lifvakten i Rom.

Fångarne hade mindre skäl att glädja sig vid åsynen af Italiens kust. De skulle forslas till hufvudstaden och ställas för kejsarens domstol. Men kejsaren hette

då Nero, och domstolens utslag buro allt för ofta stämpeln af envåldsherrelynnets grymma nycker.

Bland fångarne var det en som både skeppsmanskap och soldater visade synnerlig aktning — en kortvuxen, mager, något framlutande man med kalt hufvud och i förtid åldrade drag, bågformiga, sammanvuxna ögonbryn, rikt skägg, vacker anletsbildning och själfulla ögon. Han var en jude, bördig från Tarsus, af en aktad släkt, som ägde romersk medborgarerätt, hvilket den tiden var ett slags adelskap. De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat honom som förbrytare mot deras lag och tempel och, hvad värre var, mot romerske kejsaren, och den åtalade hade, på grund af sin medborgarerätt, vädjat till Cesars domstol. För den skull var han nu på väg till Rom. Fången kallade sig Paulus.

Puteolis hamn var fylld af skepp från alla Medelhafsland, och dess gator vimlade af främlingar: greker, syrer, judar, egypter, afrikaner och hispaner. Höjderna där omkring stodo öfversållade af praktfulla lustslott och landtgårdar, tillhörande romerske senatorer och riddare. Nero själf älskade att vistas i denna yppiga natur, såsom Lukullus och Cicero gjort före honom.

Bland de talrike judarne och grekerna i Puteoli funnos någre, som låtit döpa sig till Kristus och ofta samlades till inbördes upphyggelse. Hade de vetat, bvem »Dioskurerna» nu förde i land, skulle de hastat Paulus till mötes, ty hans namn och gärningar voro bland dem väl kända, och hans bref till romarne hade i afskrifter hunnit äfven till Puteolis kristianer och lästes af dem med akt och id.

Man var nu färdig att gå i land. Julius hette

soldaternas höfvidsman. Apostlagärningar ger honom det vitsord, att han i sitt uppförande mot Paulus ådagalade ett människokärt sinnelag. Han kallade Paulus till sig och sade: »Innan vi fortsätta färden till Rom, stanna vi sju dygn i Puteoli. Nyttja dem som dig lyster! Du kan gå hvart du vill, dock följd af en soldat. Vill du under tiden se Neapel, står det dig fritt. Tack för dina goda och hjälpande råd i lifsfarorna, som vi utstodo på hafvet! Vare du i gudomens hägn!»

Paulus uppsökte sina trosbröder, och ännu samma afton sutto de endräktigt tillsamman. Den puteolanska församlingens äldste sände bud till kristianerna i Rom och läto säga dem: »Paulus, vår frälsares förkunnare och tjänare, är här och skall om sju dagar vara i Rom. Gån honom till mötes!»

*

Här börja sägnerna. Tåla de ej att skärskådas af häfdagranskarens öga, tåla de må hända att höras.

Paulus följde gärna den vänlige höfvidsmannens råd att se Neapel. Ej därför att stadens och nejdens skönhet eller konstverk eller glada folklif skulle särskildt lockat honom, som så många andra. Han hade sina egna skäl därtill. Det främsta var, att Jesus, den tid han som gosse och yngling vandrade i drömmar vid stranden af Genesaret, hade längtat att se denna förtrollande ängd, och att han tillfredsställt sin längtan och kommit dit och stigit upp på Vesuvius och sett.

Paulus ville trampa det stoft, hvarpå den syndfrie en gång satt sin fot, och skåda samma syner som han.

Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel, borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade han bakom sig och gick upp emot Vesuv.

Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre. Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje och romersk vällust firade tryggt sina fester i de lundar och lustgärdar, som klädde sluttningarna ända upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man lefde och njöt på skalet af en vulkan.

Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande städer strödda kusterna, de blånande öarna, det ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»

*

Strax ofvanför det ställe, där Paulus enligt sägnen stannade, fängslad af dessa ängders öfverväldigande prakt, ligger i våra dagar det observatorium, där en ifrig vetenskapsman, Palmieri, följer hvarje rörelse inom Vesuvs lidelsefulla barm.

Ett stycke nedanför observatoriet finner man en osteria förr en eremitboning. Den fryntlige värdshusvärden framsätter gärna för trötta gäster ett rödt vin, som han kallar lacrymæ Christi, men som vanligen har en förunderlig likhet, hvad smaken vidkommer, med saften af Ischias eller af Marsalas drufvor. Men misstänker han i färdemannen en vinkännare, händer det ock, att han smyger fram ett vin, som verkligen vuxit på Somma och verkligen är lacryma, igenkännlig på sin fulltoniga färg och fina doft.

*

Här stod på Paulus’ tid en landtmans hydda. Hennes ägare, en silfverhårig gubbe, upphörde, när han såg främlingen, att syssla med sina vinstockar och gick fram till honom. Paulus emottog hans inbjudning att hvila under hans tak och förfriska sig vid hans bord. Frukterna, som husets dotter framsatte, voro saftrika och vinet öfver måttan ljuft. Paulus rosade det som en god gåfva, och värden sade: »också är dess uppkomst en den underbaraste.» Och han förtalde därom följande:

En dag för omkring trettio år sedan hade han, just på den fläck, där han nyss funnit sin gäst, sett en okänd yngling med guldgula lockar och liljehvitt änne, klädd som hebré, men skön som en gudason och icke olik

Dionysos. Ynglingen skådade ut öfver landet och kusterna och hafvet, och sade att denna nejd är en flik af paradisets härlighet, af den sanne Olympens dyrd, som sjönk ned till jorden under kampen i tidens morgon mellan goda makter och onda titaner. Och han grät vid tanken på de lidanden och synder, hvaraf denna lustgård är uppfylld. Sedan han gått, uppspirade ur marken, som hans tårar fuktat, en ranka, som växte med underbar hast och bar de första af de drufvor, som nu pressats i Paulus’ bägare.

»Jag har mina egna tankar om denne yngling», sade den silfverhårige värden. »En gud har ärat min hyddas grannskap med sin uppenbarelse. Han var Dionysos, drufvans gifvare, den högste gudens son!»

»Jag tror som du», sade soldaten, Paulus’ vaktare, och tömde sin bägare.

»Ja, en gudason var han visserligen», genmälde Paulus, »och ett ädelt, lifgifvande vin har han skänkt oss i den kalk, som jag fått nåden dricka till hans minne.»

»Du känner honom då, äfven du?»

»Ja, äfven för mig har han uppenbarat sig. På jorden hette han dock icke Dionysos, utan Jesus från Nasaret.»

»I sanning, så nämnde han sig!» ropade den gamle och for med handen öfver pannan som för att upplifva ett bleknadt minne.

»Viljen I höra mer om honom?» frågade aposteln.

»Ja, säg oss allt hvad du vet!»

Och Paulus talade. Han talade ännu då solen sjönk ned bakom Ischia och öfvergöt hafvet och dess

sväfvande segel med aftonpurpur. Husets folk hade samnats kring honom. Framför honom satt värdens dotter, andäktigt lyssnande, med händerna i skötet. Det mörknade, lampan tändes, och han talade ännu.

Innan han följande morgon bröt upp, hade han döpt dem alla, äfven soldaten, som följde honom, till Kristus’ namn.

Men det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige ynglingens tårar, växer ännu på Vesuvius och kallas Kristus-tårar — lacrymæ Christi.

*

Hyddans gamle ägare var en rätt kunnig man. Böcker ägde han icke många, men han hade dock en, som han flitigt läst, och det var Georgicon af Virgilius, ty där hade han i klingande verser fått ypperliga råd, huru man skall rätt sköta vingård, åker, husdjur och bikupor.

Därför gladde det honom, när Paulus sade, att äfven han hade någon reda på hvad Virgilius sjungit; ja, att det ena af de två skäl, hvarför han kommit till Neapel, var att han ville se skaldens graf.

På andra sidan Neapel och viken ligger Posilippoberget. Enligt sägnen är Virgilius’ aska jordad där. Den antika griften, ett så kalladt kolumbarium, som tros förvara hans stoft, är en af stadens märkvärdigheter, som hvarje neapolitansk gosse känner till.

Dit styrde nu Paulus kosan, ledsagad af sin värd. De förkortade vägen med samtal. »Räknar jag rätt», sade gubben, »visade sig vår Herre och mästare på Vesuvius just samma år som Virgilius dog.» »Ja», sade

Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få sjunga om den korsfäste segerhjältens storverk …

»O, må min lefnads höst förlängas och åldringcn unnas
Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!»

men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius skådat honom.»

»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från Vesuvius.

Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:

»Om jag mött dig på min stig,
Hvilken man jag gjort af dig,
Du den störste skald bland alla!»

Nära Virgilius’ hvilostad fanns den tiden en ståtlig, med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka griften, hvilken för honom var helig som ett tempel. Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,

öfverhöfdingen för den vid Misenum förlagda romerska flottan. Kransade och höljde i sina togor närmade de sig den judiske främlingen och inläto sig i vänligt samtal med honom. Paulus sade till Silius: »Äfven jag kan sia, ehuru jag ej är skald. Och nu säger jag dig, att vi två skola på skilda vägar, men på samma år, gå till vår äras högsta mål. Din väg skall föra upp för Kapitolium, och framför dig skola stål blänka. Min väg skall föra ned för Aventinska berget, och bakom mig skall ett stål blodas.»

Sju år därefter vardt Silius Italicus romersk konsul och framför honom buros de konsulariska hederstecknen: liktorernas yxor. Samma år fördes aposteln utanför ostiensiska porten och halshöggs.

*

Det är en märkvärdig sak med denne Virgilius. Icke kunde han, den blyge, ungmölike, tillbakadragne mannen, i lifstiden ana, att han skulle med trollmakt fängsla alla kommande århundradens inbillningslif. Han kunde dess mindre ana det som han, dömande alla andra mildt, dömde sig själf och sina sånger hårdt, med misstro upptog den förtjusning, som ägnades dem, och aktade ett så kalladt odödligt namn för intet. En stilla lefnad, förljufvad af vänskapen, och glömska efter döden var det bästa han önskade sig. Hans mest frejdade verk, Eneiden, räddades från lågorna endast dymedelst, att man bröt mot den döende skaldens sista vilja. Men, som sagdt, hans namn har gått till alla århundraden, och alla tider hafva älskat honom. Äfven den mörkaste

medeltiden hedrade honom på sitt vis, ty folktron gjorde honom då till en välgörande och människoälskande trollkarl och hopdiktade Virgilius-sagor, som hunno ända till Island, medan kyrkan gjorde honom hardt när till en kristlig profet, intog hans namn i sin liturgi och gaf honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets siare. Och detta synes ej så underligt, när man läser det fjärde i ordningen af hans herdekväden, där han till ett barns vagga knyter förutsägelsen om en ny tidernas ordning, en guldålder, då rättfärdigheten skall återvända till jorden, våra synder afplånas, ormen söndertrampas och lammen beta i frid bland lejonen. Mången skummare profetia har man hänfört till Messias.

När Dante i anden företog sin färd genom underjordens fasansfulla ängder, gick vid hans sida, undervisande och lugnande, en mild, lagerkransad skugga: Virgilius. Lyckligare har Gustave Doré icke fört sitt ritstift, än då han i sina teckningar till Dantes »Gudomliga komedi» ställt desse vandrare bredvid hvarandra, den ene med antikens plastiska hållning och ädla måtta i sina rörelser, den andre öfverretad och lidelsefull i alla åtbörder. När Svedenborg i sitt lusthus uppe i Stockholm hade emottagning för gäster från andevärlden, var Virgilius en af dem, med hvilka han helst samtalade. År efter år tåga pilgrimsskaror, såsom i forntiden Paulus, till Virgilius’ graf. Många komma endast för att hafva varit där. Men visserligen äro äfven de många, som gå dit för att offra på hans grift en varm tacksägelse för de vackra och storartade bilder, hvarmed han fyllde deras gossedagars inre värld.

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs

Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

Sul mare luccica
l’astro d’argento,
placida è l’onda,
prospero il vento …
O, dolce Napoli,
suolo beato,
doce sorridere
volle il creato …

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Har du slitit dig lös från detta rum, så äro Posilippogrottan och höjden, där Virgilius’ graf visas, icke långt borta, om du ej är allt för nogräknad med minuterna. Med en »custode» som vägvisare vandrar du upp för en slingrande trappgång, omgifven å ömse sidor af söderns rika växtlighet; du kommer till utsikter, som du aldrig skall glömma, sedan du en gång sett dem, och du föres slutligen ned i grifthvalfvet, som med sina nischer för askurnorna liknar så tämligen andra kolumbarier, men där du återfinner den välkända grafskriften:

Mantuas son och Kalabriens rof, i Partenope gömmes
Stoftet af mig, som besjöng hjordar och skördar och krig.
(Mantua me genuit, Calabri rapuere, tenet nunc
Parthenope, cecini pascua, rura, duces.)

Inskriften stod under medeltiden att läsa på hvalfvets fris. Nu åter ser man henne på ett slags minnesvård, som en fransman med en icke alldeles sällspord gallisk fåfänga upprest, för att till möjligast billiga pris låta Virgilius’ namn draga hans eget in i odödlighetens hamn. Minnesvården tillkännager högtidligt, att han är »consacré au prince des poètes latins» af hr*** (namnet gör jag rättast i att utelämna), »bibliothécaire de la reine des Français». Dock — Virgilius odödliggjorde Bavius; hvarför då icke äfven en välmenande »bibliothécaire» från Paris?

*

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom, tyngd af dystra tankar, men vid Forum Appii och Tres Tabernæ, flere mil från hufvudstaden, var en mängd kristianer på appiska vägen honom till mötes, och när han såg dem, säger Apostlagärningar, kände han tröst och tackade Gud. Han hade då färdats öfver Pontinska träsken. Till höger hade han de vilda volskiska bergen, framför sig Albanbergen, på hvars sluttningar sågos städerna Velitræ och Lanuvium. Nu färdades man genom allt skönare och rikare ängder, öfversållade af slott, villor, landthus och praktfulla grafvårdar, och ändtligen visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning, med sina stadsmurar och af härliga palats och tempel krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den eviga staden. Vi skola återfinna Paulus där.

Paulus i Rom
Vanja | December 23, 2012 | 20:53 | Historier, Sägner | No comments

Bland de kristianer, som på appiska vägen vandrat Paulus till mötes för att välkomna och trösta honom, var en man vid namn Martialis. Om honom visste alla trosbröder att förtälja följande:

Hans föräldrar bodde i Judaland på hinsidan Jordan. En dag kom Jesus med sina lärjungar till den nejden, och, som vanligt, samlades mycket folk för att höra den galileiske mästarens ord. Jesus talade denna gång om helgden af äktenskapets band och om den kärlek, som gör hemmet till Guds boning. När de mödrar, som voro bland åhörarne, förnummo detta, trängde de fram med sina barn för att han skulle välsigna dem. Bland kvinnorna var Martialis moder. Sakta skjutande sin son framför sig, stod hon, blyg och bedjande, inför frälsaren, som läste i hennes blick, att hon ville på gossens hufvud föra hans välsignelse in i sitt hem. Lärjungarne tillbakavisade henne. Då ville hon vika undan, men Jesus sade: »Låten barnen komma till mig och hindren dem icke, ty

sådana höra Guds rike till.» Och han tog gossen i famnen, lade välsignande sina händer på hans lockar och sade till de kringstående: »Den som icke undfår Guds rike som ett barn kommer aldrig där in.»

Från den stunden följde Martialis Jesus. När denne underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det han som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han, som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända främst räknade inom den lärjungakrans, som omgaf Jesus och apostlarne och kallas: »de sjuttio».

Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna kristendomen i världens hufvudstad. Nu var han sedan flere år bosatt i Rom, där han ägde ett hus vid via lata (samma gata som efteråt fått namnet Korso), i hvilket de troende ofta samlades.

*

Höfvidsmannen Julius förde Paulus och de andre fångarne till pretorianske gardes-öfverhöfdingens ämbetspalats, där han aflämnade dem.

Näst kejsaren var gardes-öfverhöfdingen den mäktigaste mannen i romerska världsriket. Den som nu innehade detta ämbete hette Burrus Afranius, en sedesträng man och god fältherre. Han hade jämte filosofen Seneka varit kejsar Neros uppfostrare och lärare, men kände nu ingen glädje däröfver. Burrus genomläste noga de ämbetsskrifvelser Julius öfverräckt honom om fångarne, hvarefter han tillkännagaf: »Den man, som heter Saulus och kallas Paulus, må vistas på fri fot, men vaktad af en

soldat.» Festus, ståthållaren i Judéen, hade nämligen skrifvit, att Paulus’ sak rörde endast ett ömkligt gräl mellan judiska meningsflockar, och att han, Festus, själf skulle frigifvit den åtalade, om denne icke hade vädjat till kejsarens domstol.

När kristianerna, som med fångarne väntade nere på borggården, hörde, att Paulus, i stället för att kastas i fängelse, finge gå fritt omkring, gladde de sig, och Martialis och hans hustru tillbjödo honom ifrigt en bostad i deras hus. De sade: »Hos oss kan du hvila ut, ty Gud har välsignat vårt hem med trefnad och frid.»

»Frid har jag ingen rätt att söka», svarade Paulus; »men här bredvid mig sen I en broder, som har det goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar fullgöra. Han är mångsidig konstnär: läkare, målare och skriftställare. I edert hus skall han måla bilder af vår frälsare och hans moder, så att vi och de, som komma efter oss, må se dem, som hade vi de älskade lekamligen för våra ögon, och hos eder skall han i andens ingifvelse skrifva häfderna om vårt brödraskaps första öden och om Kristus’ sändebuds gärningar.»

Så skedde ock. Lukas följde Martialis till hans hem och skref där under årens lopp sitt evangelium och Apostlagärningar, och fäste med färger på duken Jesus’ och ungmön Marias drag. Paulus hyrde sig ett hus helt nära den stadsdel, där hans fränder i köttet då hade och ännu hafva sin varelse — det så kallade Ghetto, hvars egna folklif och trånga, smutsiga gränder mana konstnärens pensel till verksamhet och hans luktsinne till hvila.

Detta hus eller rättare en efterträdare på den tomt, där det var byggdt, kallas än i dag Paulus’ skola,

emedan han där dagligen under två års tid lärde och undervisade om Kristus och härunder själf inträngde allt djupare i Messiaslärans hemligheter. Där skref han brefvet till Efeserna, Filipperna och Kolosserna, äfvensom det lilla både mänskligt och konstnärligt sköna brefvet till Filemon. Där säges han hafva emottagit filosofen Seneka — sägnen känner till en brefväxling mellan Paulus och denne — samt en annan högt stående romare, Teofilus, hvilken Lukas tillägnat sitt evangelium. Genom soldaterna, som vaktade Paulus, spred sig från samma medelpunkt den nya lärans kännedom till höfvidsmän för pretorianerna och genom dem till medlemmar af kejsarens hus.

Mellan Sixtus-bron och Ghetto, vid Via della Regola, bakom den gamla kyrkan Paolo alla Regola, återfinner man »Paulus’ skola». Nu företer hon sig som en tämligen stor sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk ur Apostlagärningar, men där i öfrigt ingenting ålderdomligt eller märkligt är att se.

*

När Paulus andra gången kom till Rom, emottog han Martialis’ förnyade inbjudning och stannade i dennes hus, tills han under kristianernas tårar släpades därifrån till mamertinska fängelset.

Den frid, som rådde i Martialis’ boning, var ej af det yttre slaget, ty på ena sidan af huset gick via lata (Bredgatan), pulsådern mellan romerska torget, Kapitolium och Marsfältet, och strax bredvid utsträckte den stora basaren Septa Julias portik sina pelargångar. Men medan

folkböljorna brusade där rundt omkring, stod hemmets barnaskara i andäktig tystnad kring Paulus’ skrifbord eller vid Lukas’ tafvelställ och följde med undran pennans rörelser på pergamentet eller penselns på duken, och medan de stodo så, hände som oftast, att de sågo bredvid sig andra barn, vingade och strålande af öfverjordisk skönhet, som kommo för att blanda Lukas’ färger eller för att hviska någonting till Paulus, när denne tankfull lät skrifstiftet hvila.

Om man från Piazza di Venezia går in på Korso, Roms hufvudgata, har man strax till vänster palatset Doria-Pamfili och där bredvid en kyrka, Santa Maria in via lata. En gång om året firas i detta mer grant än smakrent utstyrda tempel en högtidlig mässa, och man har då tillfälle att öfver högaltaret skåda en madonna, som enligt sägnen är af evangelisten Lukas’ hand och hittats under kyrkan, där man finner lämningarna af Martialis’ hus, förvandlade till en krypta med två kapell. Två trappor leda ned till de kamrar, där Paulus skref brefven till Timoteus och Titus, och där Lukas målade eller författade. Väggarna bära ännu spår af fresker från den antika tiden. De fromme, för hvilka sägnen är historia, lämna icke den heliga skymningen här nere utan att hafva druckit ur en källa, som Paulus uppkallade för att däri döpa. I den tiden lågo dock kamrarne ofvan jord och hade tillräcklig dager för pennan och staffliet. Men Roms gator hafva höjt sig med århundradena. Den eviga staden är ett slags historiens geologi. Hvar helst man gräfver där, finner man häfdernas skeden lagrade öfver hvarandra.

*

I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse, som fängslade allas nyfikenhet och allas uppmärksamhet, tills en ny dag kom med en ny händelse. Än gaf kejsaren i amfiteatern eller i Circus maximus eller på Marcellus’ skådebana någon festlig tillställning af häpnadsväckande prakt. Än uppträdde han själf inför romerska folket som sångare eller körsven. Ofta kringlopp ett rykte, att någon medlem af kejsarens hus eller någon för republikanska tänkesätt misstänkt storman rödts ur vägen. Dess emellan talades om hemska järtecken, som visat sig i de aflägsnare landsdelarne, om sammansvärjningar i Rom, om upproriska rörelser bland de vid rikets landamären stående härarne. Men vid denna tid var det särskildt en sak, som utgjorde allmänna samtalsämnet ej endast för dagen, utan för veckor och månader, i alla romerska kretsar. På forum, i de stora badhusen, öfver allt där medborgare och främlingar strömmade tillsammans, sporde man hvarandra: har du sett Simon visdomsmannen? Har du hört omtalas det underverk han senast utfört?

Ej mindre ordades om hans ledsagerska, Helene. Den gudomliga visheten sades hafva förkroppsligat sig i henne. En skönare kvinna hade ingen sett. Men de fleste tillade, att hennes skönhet kom dem att rysa. Hon liknade en Isisbild. Hennes anletsdrag voro orörliga, hyn bar den pariska marmorns färg, ögonen hade ädelstenens, men icke lifvets glans. Var hon en bildstod, som Simons trollkonst gifvit rörelseförmåga? Var hon människa eller demon?

När Paulus vistats några dagar i Rom, gjorde han en färd öfver Marsfältet bort åt flaminiska porten och

lustgårdarnes kulle (Monte Pincio). Marsfältet höljdes af människoskaror, som utlockats af ryktet, att Simon undergöraren och Helene skulle visa sig. Och de kommo, dragna af hvita hästar i en guldglänsande segervagn, Simon klädd som Jupiter Serapis med det juvelgnistrande sädesmåttet på hufvudet och spira i handen, Helene som Isis med byssos-slöja, halfmånformigt diadem och i lockarne en lotusblomma. I deras körsven igenkände man kejsaren själf. Vagnen omgafs af kransade sångare och gossar, som svängde rökelsekar. Framför och bakom honom redo pretorianer i gyllene rustningar. Längs hela vägen, på hvilken tåget rörde sig, sjönk folket på knä och ropade: hel guden från Samarien, Cesars vän! hel den gudomliga visheten, Helene! — Från båtarne på Tibern ljödo sång och strängaspel, och i floden kastades korgar, fulla af lotusblommor, som, gungande på böljorna, kunde komma en att tro, att Romas och Memfis’ heliga strömmar förenat sig till ett.

I hopen fanns en och annan filosof eller republikan eller kristian, som icke ville falla i stoftet för trollkarlen och hans världsrådande körsven. De skyndade bort. Men Paulus stod upprät, och hans öga sökte och fann Simons.

Han hade gissat rätt. Det var samme svekläggare, som af apostlarne velat tillköpa sig den helige andes kraft, i den tro, att allt, äfven det heligaste, vore falt för penningar. Ja, det var utan tvifvel Simon magus, trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske prästernas läring, kristendomens värste fiende, densamme, hvars skamliga tillbud Lukas just samma dag hade skildrat i sitt fortskridande verk om apostlarnes gärningar. Och Paulus

visste nu, att han skulle få en hård kamp med den man- nen att utstå.

*

I Rom utöfvade Simon omätligt inflytande. Han var kommen dit för att stifta en ny religion. Människorna, föga nöjda med den gamla de fått i arf, sökte då på alla håll bättre tillfredsställelse för sina fromma känslor och dragningen till det hemlighetsfulla. Därför vallfärdade stora flockar, synnerligen de förnäma kvinnorna, till Isistemplen och Mitrashålorna, där de i en hjärtgripande musik, ofattliga böneformler och underliga tempelbruk tyckte sig skönja en högre värld. Nu hade Simon gjort sig till öfverstepräst både uti Isis’ tempel och i Mitras’ grottor, där han med sin trolldom rusade alla sinnen och döfvade allt förstånd. Paulus fann med grämelse, att många, som förut lyssnat till kristendomen, bortrycktes från honom och följde svekets dagligen växande ström.

Innan Simon magus kom till Rom, hade kejsar Neros styrelse bådat godt, vittnat om hug för gagnande storverk och om människovänligt sinnelag. Men nu var han med ens förändrad till en vanvetting, ett vilddjur. Hvaraf kom det?

Nero hade önskat se Helene i sitt palats och höra från hennes läppar den gudomliga vishetens lönligaste sanning. Det var annars förbjudet att tala till Helene, och själf talade hon till ingen. Då hon någon gång visade sig i en utvald krets, var det endast för en flyktig stund, och då glömde man, att hon var tystnaden, ty det majestätiska i hennes sätt och det väna i hennes later verkade som ett demosteniskt tal. Hos en gudinna, lik

henne, var ett insegel på läpparne, hvad det är hos mången annan: den klokaste och mest inverkande vältaligheten.

Simon magus gaf sitt samtycke till kejsarens önskan, men med följande villkor: Helene, följd af honom, skulle komma nattetid och vid nedan till palatset. Intet ljud, som påminde om dagens lif, finge förnimmas inom dess murar. Hofmän och vakt skulle mottaga dem med tystnad. Ljus och facklor borde endast sparsamt lysa deras väg. Kejsaren skulle ensam och i sin tronsal emottaga Helene och höra henne utan att själf yttra ett ord.

Så skedde ock. Följd af Simon kom hon en natt i bärstol till palatset. Genom marmorskimrande, af glesa lampor upplysta gångar och salar fördes den slöjade kvinnan af en tigande hofman allt djupare in i den palatinska borgen. Här och där sågs en vaktande gardescenturion, stel och orörlig som om mejseln huggit honom ur väggen där han stod. Simon stannade vid tronsalens dörrar. Där inne brunno endast några kandelabrar, och i bakgrundens skugga satt kejsaren på sin tron. Helene, klädd som egyptisk prästinna, sväfvade in, nalkades med ljudlösa steg, skred upp för tronens trappa, slog slöjan tillbaka, lutade sitt marmorlugna hufvud öfver Nero, fäste sina kalla ädelstensögon med ormtjusarens kraft i hans blick och hviskade i hans öra — hvad? »Den gudomliga vishetens lönligaste sanning.» Men hur lyder den? Nero satt som förstenad. Helene sväfvade bort. Men följande natt lät Nero kalla till sig giftblanderskan Lokusta, som inför hans ögon tillredde dödsdrycken åt Britannikus. Därefter följde mord på mord.

*

Aposteln Petrus, romerska församlingens föreståndare, var vid denna tid stadd på omvändelsefärder i västern. En ängel återkallade honom till Rom för att samverka med Paulus i kampen mot Simon undergöraren.

*

Vid en förtrolig fest hos kejsaren, till hvilken endast Simon, den kvinnligt vackre gunstlingen Sporus och några få förnäma vällustingar inbjudits, yttrade Sporus under falernvinets inflytande till Simon:

»Stora äro dina underverk. Dock kan intet af dem mäta sig med nazaréen Jesus’ sista under, då han lefvande uppfor till himmelen. Gör den saken efter, om du kan, eller vidgå, att du är öfvervunnen!»

Simon svarade: »Slikt kan blott den okunnige hålla för underverk. I döden afkläder sig människan sitt gröfre omhölje, och hvad som då återstår är en förklarad lekamen, på hvilken stjärnorna utöfva oemotståndlig dragningskraft. Men ett verkligt under, och väl det största af alla, vore, om någon, iklädd sin förgängliga stofthydda, uppstege till Olympen. Det har ännu aldrig händt, ehuru judarne hafva åtskilligt prat om dylikt.»

»Och det är omöjligt äfven för den störste undergörare», sade Nero.

»Nej, Cesar, för dig och Simon är ingenting omöjligt», inföll trollkarlen från Gitton.

»Jag tager dig på orden», ropade den halfdruckne Nero. »Du skall göra en himmelsfärd inför mina och romerska folkets ögon, eller du skall dö!»

»Jag skall med dessa lemmar, i din åsyn och i det

allbjudande romerska folkets, upplyfta mig öfver skyarne till min fader Jupiters konungastol, dricka Cesars välgång i den bägare Ganymedes bräddar och därefter återvända till jorden och till jordens gud, min kejserlige vän.»

»Godt», ropade Nero, »det varder ett skådespel att bjuda folket, hvartill man aldrig sett maken. Men snart, snart!»

»Om fjorton dagar, räknade från denna, skall min himmelsfärd företagas. Därefter skall allt folket tro mig.»

Simon tömde sin bägare och tillade: »underverket är ensamt i sitt slag, men för mig en småsak. Cesar låt oss nu orda om allvarligare eller lustigare ting!»

Följande morgon visste hela Rom dagen och stunden, då Simon undergöraren skulle från Kapitolium flyga till himmelen, och man talade om ingenting annat.

Petrus skyndade till Paulus, och de båda apostlarne öfverenskommo att på den afgörande dagen vara bland åskådarne på Forum.

Trollen i Röberget
Vanja | December 22, 2012 | 10:50 | Sägner | No comments

:

På gården Bassune under Tyllinge bodde en gång en bonde vid namn Fnasken. Han hade gjort sig uppmärksam på att trollen som bodde uppe i det höga Röberget intill sjön Björken, var de som stal och gjorde illa för hela grannskapet runt omkring. Han gick därför till berget en kväll och lade sig för att lyssna. Han hörde då ett troll som de kallade för mårrfar, som sade åt alla de andra trollen vad de skulle göra dagen därpå. Ett av trollen skulle ta sig ned till Bassune på morgonen, för då gick pigan för att vända på maltet, och hon tvättade sig aldrig sa trollet, och då hade trollen makt till att ta allt maltet. Där låg nu Fnasken och hörde allt detta, så när han kom hem sa han till pigan att hon äntligen skulle ta och tvätta sig om morgonen. Pigen glömde dock detta och kom på det först när hon kom ned med en näve med malt. Då tvätta hon sig genast och maltet hon hade i näven kastade hon på golvet, och detta var det ända som trollen kunde komma åt.

Kvällen därpå gick Fnasken till berget igen, då var trollen därinne så arga så. Till sist hörde Fnasken gamle mårrfar säga: I morgon då ska Fnasken slakta, då svär de och förbannar alltihop och si då kan vi ta det. Fnasken gick då hem och sa till dom som skulle slakta, att dom under hela tiden inte fick svära på något, och så gjorde de inte heller och trollen fick därmed ingenting med. Trollen tänkte då att de istället skulle försöka att bli överens med Fnasken, och bjöd honom därför till sig när de hade kalas. Nu var det så att trollen tänkte sig göra sig av med honom, men Fnasken var på sin vakt, så var kväll före ett kalas gick han till berget för att höra vad trollen sa.

När Fnasken hade varit med på ett par kalas gick han till prästen och bad att få lite nattvardsvin. Det fick han gärna och så gick han till berget en kväll och sade till dem: Ni har bjudit mig så många gånger men jag har aldrig haft med något till er, men ikväll ska jag fägna er. Han delade ut vinet så att alla trollen fick och då de drack blev de så yra och galna så att de slog ihjäl varandra under natten.

Fnasken gick tillbaka till berget på morgonen och då var de döda allihop, utom en liten trollkärring som låg uppkrupen på ugnen. Hon kände igen Fnasken då han kom, och hon sa till honom; Jag är så gammal så att sju ekskogar har vuxit upp och ruttnat ner, men aldrig har det varit något sådant slagsmål i Röberget förr som här har varit inatt ! Då sade Fnasken till henne: Har du inte fått något med av Kristi vin så ska du få smaka på Kristi flaska, och så tog han upp flaskan och slog kärringen i skallen, varvid hon dog tvärt.

Nu var det Fnasken som tog hand om allt guld och silver som trollen hade haft där i berget. Efter detta blev han en förmögen man och det sägs att en gård i Drabo är köpt för en del av de pengar som fanns där i berget.

Gramers berättelser – 4
Vanja | October 24, 2011 | 12:49 | Sägner | No comments

FJERDE BERÄTTELSEN

Många århundraden sedan Filmers borgen blifwit förstörd, och andra hyddor wuxit upp här och der i nejderna kom en dag ett segel swäfwandes öfwer böljorna och båten landade wid Filmers kulle. Upp på densamma trädde en man, som war af en hög och reslig wäxt, hade långt grått hår, som fladdrade kring skuldrorna, långt hwitt skägg, som räckte ned till midjan blå talande ögon, som lifligt lyste liksom af en helig eld, på sin hjessa bar han en tvåspetsad mössa, hans klädnad war som en messeskjorta, hwit och fotsid med en gördel om lifwet, och i handen bar han ett stort kors. När han kommit upp på Filmers kulle började han tala för det församlade folket om den hwite Christ, och talade så hjertligt, att hela folkhopen blef så betagen af talet, att de sade med en mun: wi wilje bygga en kyrka der wi kunna få höra talas om den hwite Christ. Men hwar skole wi bygga henne? Somliga wille, att man till kyrkoplats skulle wälja sjelfwa Kung Filmers kulle. Men andra sade: “icke här; ty här har en hedning bott och marken är fläckad med menniskoblod”. Andra åter wisade till en hög sandås på andra stranden af Films sjön. En annan del kastade sina blickar åt de löfbewuxna backarne i storängen; der, sade de, mellan twänne de täckaste backkullar ligger en tyst, en fredlig dal. Der, der, låtom oss bygga templet. Denna mening blef för ögonblicket segrande. Med stor ifwer började folket släpa byggnadsmaterialier och werktyg till den förtjusande dalen, men knappt äro de komne dit förr än ett annat partie fick öfwerhanden. Denna olikhet i åsigter skulle säkert, liksom fordom wid tornbyggnaden i Babel säges warit fallet, förbistrat alla hjertan och gjort hela tempelbyggnaden om intet, så framt ej en osynlig hand gripit in i saken. Hwarken på Filmers kulle, eller i den der dalen, som ännu i storängen wid Österby igenfinnes under namn af Sakristihålet, skulle templet uppföras, utan der borta öfwer sjön, på den fria och höga sandåsen. Det släpades under nätterna af osedda händer alla byggnadens werktyg och materialier och ehuru de om dagarna fördes tillbaka till Sakristihålet, flyttades de åter om den kommande natten till den höga sandåsen. Omsider insågo alla, att det war Guds wilja att kyrkan här skulle byggas. Snart reste sig den enkla byggnaden och speglar ännu idag sin hwita bild i det förbiflytande wattnet i Films sjön.

Gramers berättelser – 3
Vanja | October 19, 2011 | 09:02 | Sägner | No comments

TREDJE BERÄTTELSEN

För långt, långt tillbaka, kanske före Kung Göstafs tid, hade en smed en Lördagsmorgon, i sällskap med sin 13:åriga dotter, gått ned till Films sjön, att fiska. Flickan rodde och fadren skötte fiskbragden. Hela dagen flackade de omkring på sjön, men fingo intet.
Komne in emot stranden af Filmers kulle, sköt smeden ut sitt nät i wattnet och började plumsa med forsken för att skrämma fisken på nätet. När han omsider skulle taga det upp, kändes det ovanligt tungt, och der war mycket fisk uppå. När han fått nätet nära till sig, såg han något swart, liksom ett skrin, fastnadt på detsamma. Smeden wände sig till flickan och gjorde en åtbörd med fingret, att hon skulle wara tyst, ty nu hade han funnit, som han trodde, på någon skatt, och då får man icke tala. Tyst satt flickan wid årorne, och tyst skötte smeden nätet, och plockade af den ena storbraxen efter den andra i båten. När han nu kom till den swarta klumpen, som fastnat på nätet, tog han ned i fickan efter sin fällknif, för att med den widröra fyndet, ty med stål måste sådant gods widröras, annars får man icke behålla det. Medan fadren sökte efter knifwen, kom en liten råtta simmandes, hoppade behändigt upp i båten, begynte leka med flickan, och göra diverse krumsprång kring henne. Flickan började flina och skratta, samt bortglömda årorna. Fadren såg sig om, för att se hwad det war, som framkallade munterheten hos flickan, blef warse råttan och ropade oförvarandes: kör ifrån dig rättungen och sköt årorna! Det behöfdes icke mer. Han hade talat, och när han wände sig till nätet, så war fyndet borta.
- Gamle mjölnarn i Nerqwarnen och twå andra drängar skulle en Thorsdagsqwäll gå till gamla Österbyängen och söka jordgods i Kung Filmers borgruiner. (Det lär inte duga att söka jordgods annars än på en thorsdagsqwäll.) Tysta gingo de åstad, försedde med spett och skyfflar, och när de kommit fram till stället, tände de på en lykta och begynte gräfningen. Aldrig ett ord kom öfwer deras läppar. Redan hade de gräfwit en temligen djup grop, men intet funnit ännu; då de kommo att se sig omkring fingo de se en underlig syn. De sågo en höna som kom dragandes med ett halmlass. Då de sågo förvånande på hönan som drog lasset, kom ett nytt under som gjorde dem helt och hållet bestörta: hönan frågade dem: “är det här wägen till bruket?” Då glömde sig en af skattgräfwarne och swarade förtretad: “drag åt h-e höna!” Och med detsamma war höna och lass sin wäg, lyktan slocknad, och der stodo de förvirrade i natten och mörkret och måste med oförättadt ärende återwända.
En annan gång hände sig, då man byggde stenmurarne kring prestängen, hwartill stenarna för det mesta togos från Filmers kulle, att man i backen påhittade en stor wacker sten, men som satt hårdt fast i jorden. Länge bände man med spett och stänger och just som man fått stenen lös, ringde det middag, hwarföre arbetarna gingo hem, lemnande sina spett stående kring stenen. När de återkomma stodo spetten i samma ordning de blifwit ställde, men stenen war borta. x)
x) När koleran rasade i Swerige inwigde referenten en kolera-kyrkogård på Filmers kulle, hwarefter twänne grafwar öppnades för blifwande koleralik. Under gräfningen hittades en urgammal nyckelknippa, som ännu förwaras på Bruket.

GRAMERS BERÄTTELSER -2
Vanja | September 29, 2010 | 17:53 | Sägner | No comments

ANDRA BERÄTTELSEN

Wi lemna nu Filmer och hans män, att försvinna ur både tiden och sagan. Wi känna mer än wäl huru de wid Ingialds kröningsfest församlade Fylkiskonungarne öfwerföllos och dels innebrändes, dels nedgjordes, för hwilken illbragd han erhållit en outplånlig skamtitel i historien. Wi återsände till Filmersborg. Der gick Gauthe bland sina män och räknade med oroligt sinne den långsamt framilande tiden. Omsider när han tyckte det dröjde för länge med fadrens hemkomst utbrast han:

- Hwad göra min fader och hans män? Redan uppgår för trettionde gången solen öfwer dessa nejder, sedan han reste till Upsal. Gifwe Odin intet ondt måtte hafwa händt honom och hans redliga män.

- Lugna dig, swarade Rander – så hette en gammal trotjenare, som säkert gifwit namn åt byn Randersbo i Films socken, liksom kung Filmer lemnat sitt att bäras af socknen, – lugna dig! Din fader är stark, är Gudars wän och älskling, och har starka män med sig. Intet ondt skall hända honom.

- Om du wisste, Rander, hwad jag wet, sannerligen du sade icke: Lugna dig Gauthe!

- Hwad synnerligt är det då som du wet, och som beröfwar dig ditt wanliga lugn?

Nu berättade Gauthe hwad han hört talas om natten på kung Ingialds skepp. Randers blickar mörknade, men snart återtog han sin lugna fattning och sade:

- Jag minnes ännu, fast jag då war en liten pilt, din farfarsfar, den wäldige Troste; jag minnes hur ofta han hemkom dit med rika byten och hur han war fruktad och wördad öfwer allt. Jag minnes din farfar, Sibbo den bålde, och följde ofta med honom på härtåg, och se der, kring wäggarne hänga ännu minnen af hans lysande segrar. Man sade om dessa bägge männer, att Thor, gifwit dem styrka, Odin tapperhet och Frey wisdom. Se denna borg! den uppbyggda din farfar den hugstore Sibbo. En sådan uppbygges wäl icke af någon, den Gudarne äro ogunstige. Jag har tjenat din fader, den starke widtfrägdade Filmer, jag har mången gång sett hans mannamod i mannadåd. Jag wet, han bleknar ej för någon fara; han skyr ingen strid, och ännu kom han aldrig från någon kamp, utan seger och byte. Menar du, att den de Höga Gudar så älska, den, hwilken de så gynnat, de nu skulle lemna utan wård och bistånd på en färd, icke bland fiender – utan till Sweas konung? Nej – war lugn Gauthe, war lugn! Måtte du en dag med dina bragder och ditt mannamod kunna om ej öfwerglänsa hela den lysande linien af dina ärorika förfäder, åtminstone wisa dig wara en wärdig ättling af deras frägdade stam!

- Nu är det min tur att säga: “lugna dig Rander”. Den dag skall komma, då äfwen jag skall wisa, att jag är en wärdig son af den frägdade Filmer. Komme blott snart för mig tillfället att med gerningar få bewisa allwaret i mina ord.

- Mana icke faran! Hon kan möjligen stå nära på lur, höra dina ord och hastigt framträda och fråga: war det allwar hwad du sade?

- Jag är nu höfding på denna borg; men wille någon under min faders bortowaro försöka ett anfall, menande att Gauthe är för ung och för wek att förswara detta fäste, som förwarar Filmers rika skatter, han skulle se och förnimma, att förr skulle Gauthe sjunka blodig och död till jorden, än någon fiende, huru stark han ock må wara, skulle hit få intränga.

- Wäl sagdt, Gauthe, swarade gamle Rander och en segerglädje lyste fram ur hans åldriga blickar. Här, sade han, – lyftande mot höjden sin hand, i hwilken han höll en nyckelknippa – här bär jag nycklarna till det rum der Filmers skatter ligga. Just den här lilla nyckeln går till det lilla skrinet, som står der nere i hwalfwet, med sitt owärderliga innehåll, af perlor, ädelstenar, guld och silfwersmycken. Ingen skall rycka dessa nycklar ur min hand, fast jag är gammal och grå. Nej, de skola följa mig i döden. Och hittar man händelsewis på dem en gång, under gruset af denna borg, så kan man wara säker, att på denna plats föll den trogne Rander – Tyst! Hwad är det?

- Det ropar från muren: “Ett segel synes i fjärran”‘.

- Det är helt wisst min fader, utbrast Gauthe med öfwerswallande glädje. Ut, att wälkomna honom! Hissen flaggan! Reden till mjödhornen! Och dermed skyndade han ut På muren. Han spejade med spända blickar ut åt sjön, igenkände sin faders snäcka och ropade mot den ännu på långt afstånd warande seglaren: Wälkommen min fader! Wälkomne åter I hans bålde män!

Då Gauthe war nära bortkommen i sin barnsliga och ädla hänryckning, och starkt fixerade den mot bryggan ilande seglaren, sprängde på löddrig häst en ryttare fram ur skogen, ilade upp till borgen och ropade med stark ifrande stämma:

- Rädda dig Gauthe! Din fader är mördad af kung Ingiald i Upsala. Det är ej din faders snäcka du ser. Det har warit hans. Ingialds blodhundar har röfwat henne åt sig, sedan de lömskeligen öfwerfallit och mördat din faders män. De komma nu, att taga dig och borgen med alla dess skatter. Rädda dig Gauthe!

En stund stod Gauthe förhängd öfwer hwad han hörde. Men snart återkom han till full besinning, och som ett retadt lejon rusade han upp i borgen, samlade sina män omkring sig, och utdelade wapen och befattningar. Snart war muren beklädd med wapenrustade män – och nu nalkades med saktad fart den kommande snäckan. När den kommit så nära bryggan, att man talande kunde höra hwarandra, ropade en röst:

- Gauthe! Wi komma med bud och helsningar ifrån kung Ingiald och ifrån din fader, den hugstore Filmer; de sitta nu båda i gästwänligt lag i Upsala-drottens herrliga salar och tömma mången skål till hågkomst af hugstore hädangångne, och till framgång och lycka för stora företag. Dig helser kung Ingiald att komma till honom att blifwa en af hans män! Dig helsar din fader att emottaga det ärorika anbudet, och bewisa dig i handling wara en wärdig son af din frägdade ätt!

- Ärofull för mig är wisst din konungshelsning; men är den ock sann: mig tyckes det luktar blod, och månne ej under dina fagra ord gömmer sig räfwalist?

- Hwi misstänker du så en mäktig konungs sändebud?

- Jag wet redan att min fader är af kung Ingiald, under gästwänligt lag i Upsala, mördad och bränd. Men bida, – när sanningen kommer i dagen, är ock hämnden icke fjerran.

- Din fader är icke död. Det är ju hans snäcka. Han bjöd mig taga den för att hemta dig, på det du ej skulle tweka att komma.

- Icke med list fångar du Filmers son; han fastnar ej på din krok. Ingen hugstor man, allraminst min fader, lemnar sin snäcka åt en annan, så länge han sjelf lefwer och är fri. I åren lögnare och bort med eder; bort I mördare, gästrättsbrytare, I Filmers hanemän, I fege nidingar, bort! bort! Och nu hwen en pilskur från muren ned på den wid bryggan liggande snäckan, som af detta owäntade mottagningssätt, redan började draga sig tillbaka.

- Du är förvillad Gauthe! Skall du så emottaga ett bud från kung Ingiald och ifrån din fader?

En ny pilskur blef swaret från Gauthe.

- Den der ungen lät icke fånga sig så lätt, som den gamle korsräfwen. – Men bida, wi få wäl dig ock i snaran en gång, och nog skall jag dra till, så att ögonen skola flyga dig ur skallen – mumlade en röst på den bortilande snäckan, som snart war försvunnen i aftonskymningen.

Natten steg in. I borgen slamrades med wapen och dryckeskärl. Allt war i en orolig spänning.

- Tror du de komma tillbaka, Rander? Frågade Gauthe.

- Så wisst som jag lefwer. De komma starkare igen.

Rander hade rätt. Midt i den djupaste natten landade flera galejor kring bryggan wid Filmersborgen och begynte ett ordnadt anfall på densamma. Länge och tappert afslogo de belägrade anfallen, och mången modig yngling stupade blodig utföre wallen, ett rof för foglar eller wilddjur, och på galejorna saknades icke heller blodiga brynjor. Länge pågick striden, utan att segren wardt afgjord. Omsider började Ingialds folk mot taken i borgen afskjuta pilar, wid hwilka rykande luntor woro bundna, och snart satt rödhanen skriande på borgtaket och flaxade omkring sig med glödande wingar. Härigenom blef försvaret inom borgen splittradt. Fienderna trängde in och nedgjorde allt som kom i deras wäg. Modigt mötte dem Gauthe och gömde sitt swärd i det första bröst, som wågade sig emot honom. Ett klubbslag, som träffade hans wenstra axel, förlamade hans arm. Han fällde skölden och nu rusade man emot honom med blixtrande brynjor. Den ena efter den andra af Gauthes män föllo, under det de tappert fäktade omkring sin höfding. Men nu inträngde elden i borgsalen. Nu föll takåsen ned och krossade Gauthes hufwud. Nu swämmade fienderna öfwerallt och Filmers-borgen brann långsamt ned i den hemska natten, ett återsken af illbragden i Upsala.

När Rander såg huru Gauthe och hans män woro slagne, huru borgen brann och fienderna hotande inträngde att plundra, gick han med sin nyckelknippa i den gömda gången, i den längst bort belägna delen af slottet, låste upp en dörr och försvann. Efter en stund kom han åter, bärande ett skrin i sina armar och gick upp till högsta tornet, midt genom ramlande och rykande bränder. Uppkommen på taket, såg han kring sig med gnistrande blickar och sade: “Se här, I lönnmördare och mordbrännare, se här, står gamle Rander, med Filmers skatt. Filmer har eder konung mördat, hans son och bålde män hafwen I dödat, den gamla ärorika borgen hafwen I wunnit och den brinner nu; men Filmers skatter skolen I icke winna: och dermed slungade han något ifrån sig, som tungt och plaskande nedföll i sjön och förswann i det djup, som war hardt nära stranden, och hwilket ännu i dag icke tillfryser, huru stark kölden ock må wara. Det war kung Filmers skatt, som den trogne Rander begrafde i Film-sjöns wågor. En stund stod han och såg omkring sig huru wildt elden frätte; då kände den gamle sitt inre gripas af en sällsam känsla. Med nyckelknippan i sin hand, den han upplyfte, utbrast gubben sålunda:

 

Länge jag lefwat
Mycket jag pröfwat
Mycket jag njutit
Mycket jag wunnit
Troste jag skådat
Sibbo jag tjenat
Filmer jag följde
Medan han lefde
Strid har jag mangen
Inwid hans sida
Ärligen kämpat.
Byter jag förde
Her Pliga rika,
Hem hit till borgen.
Troste är gången
Hädan till Wallhall.
Sibbo där sitter
Och utur sitt mjödhorn,
Fradgande, dricker.
Medan kung Filmer
Blöder och brinner
Borta hos nidkung,
Rödhanen frossar,
Lössläppt i borgen.

Gauthe, är fallen,
Herrlige Gauthe -
Fallne i striden
Äro de alle
Männerna ädle -
Rander är ensam
Öfrig af alla.
Honom ej höfwes
Längre att lefwa
Hädan till brödren
Längtar han wandra.
Skatten han lemnat
Ran att beskydda:
Göm den, ja, göm den
Godt uti djupet,
Nyckeln på handen
Rander will bära
Ärligt och troget
Hädan i döden.
Kommen till Wallhall
Will jag den lemna
Filmer den ädle -
Frossande lågor!
På edra tungor
Fören nu Randers
Friade ande
Friskt öfwer bifrost
Hädan till Wallhall!

Då Gubben slutat sin utgjutelse, störtade han sig med nycklarna i handen modigt ned i de wilda lågorne och förtärdes med hela den ståtliga borgen, som blef förwandlad till en grushög. Ur branden, sade man, lyfte sig en skriande drake, som länge swängde sig öfwer den rykande borgen och slutligen slog sig ned i densamma, att der rufwa på kung Filmers skatter. Tusende år derefter lefde ännu berättelsen härom, och war en hemsk saga i Filmsbygden. För länge sedan har han upphört. Sista slägtet, som måhända kände sagan i sitt rätta sammanhang, dog bort med digerdöden, och ligger tyst under stensättningarne i ladugårdsgärdets backar, hardt nära inwid den kulle der Films-borgen fordom war belägen. Dock huru mycket än tiden och digerdöden må hafwa bidragit till sagans om kung Filmers utplånande, lefwer ännu kung Filmers namn qvar i bygden. Och har stället, der Filmsborgen stått, mer än en gång blifwit påhelsadt af winningslystne och widskeplige skattgräfware.

GRAMERS BERÄTTELSER -1
Vanja | September 1, 2010 | 09:27 | Sägner | No comments

FÖRSTA BERÄTTELSEN
(omkring år 500 e Kr)

På en kulle i södra ändan af Films sjö, höjde sig fordom kung Fjolners borg, Inwid den med wäldiga stenar murade bryggan lago flera ståtliga fartyg af större och mindre dräglighet, förtöjde. Uppe i borgens smyckade salar satt Fjolner med sina män och drucko berusande drycker ur fradgande horn, under det en harpospelare med glada toner lifwade dryckeslagets glädje. Just som glädjen swallade högt i allas hjertan och målade med rosor allas kinder, ropade helt oförmodat wakten på muren: – Det blåser från söder – och ett segel synes i fjärran.

Wid detta rop satte Fjolner ifrån sig dryckeshornet och med honom uppstodo alla hans män, togo sina wapen och rusade ut på sina platser, glade, att någon kom och afbröt borglifwets enformighet. “Här”, menade enhwar, icke Fjolner undantagen, “nalkas en fiende.” – “Här stundar en strid”, hwiskade den ena till den andra och skickade spanande blickar utåt rymden, der en ståtlig snäcka ilade fram öfwer de skummiga böljorna och ställde sin kosa mot Filmsborgen.

- Hwem kan det wara? frågade Fjolner med wäxande ifwer der han stod bewäpnad ofwan på muren. Detta är ingen fiende, ingen öppen fiende åtminstone. Ser jag rätt, för han Sweakonungens färger i sin flagga.

Snart låg snäckan wid bryggan, och ett budskap uppträdde från konung Ingiald i Upsala, att till krönings- och hyllningsfesten dit inbjuda konung Filmer. Bjudningen emottogs med wördnad och straxt började man i borgen rusta och reda med stor ifwer till afresan. Budbäraren undfägnades med en slösande gästfrihet, och begåfwad med en äreskänk, wille han redan samma afton anträda återresan, men hindrades derifrån af den lefnads8lade Filmer, som, berusad af både konungens, såsom han trodde, ynnest, och mjödhornets aetheriska ångor, förde, med obetänksam ifwer sin gäst omkring i borgens alla irrgångar och dålda gömställen. Efter en festlig måltid och ett flitigt njutande af mjödhornens ljufwa innehåll, kom natten och hwar och en gick till ro. In i en ståtlig sofkammare wille Filmer föra sin gäst, men denne swarade: “jag går ombord på min snäcka, att när första strålen af morgonsolen förgyller din stolta borg, jag må kunna ila på hemfärd och till min konung föra ditt gynnsamma swar.”

- Godt – du följe din åstundan – men jag menar mig så fort som du wara hos konungen. Och nu – God natt!

Om en stund war allt tyst i borgen. Konungen med sina män sofwo godt. Blott wakten på muren gick af och an och spejade ut åt rymden.

Djupt nedanföre, der Kung Ingialds män befunno sig om bord, hördes genom natten några afbrutna ord; men windens susande och wågornas prasslande, nekade att kunna uppfatta någon hel mening. Emellertid af hwad man hörde kunde den slutsatsen dragas, att något försåt bereddes för Fjolner i Upsala, men hwari det skulle komma att bestå, kunde icke närmare utredas. Emellan wakterna på muren uppstod nu en tyst rådplägning. “Fjolner måste weta detta”, sade de, och dermed wille den ena gå och underrätta konungen om hwad han hört, men just som han stod färdig inträda i borgen, möttes han af Fjolners son, den blomstrande Gauthe, (en gård i Film bär ännu namnet Westgata), som från en annan punkt hade i mera sammanhang kunnat fatta hwad man i natten och mörkret hade talat om bord på Kung Ingialds snäcka.

- Wakt! blif på din plats. Du har fienden närmare än du tror: sade Gauthe med låg men bestämd stämma.

- Jag har hört misstänkta ord under natten och will derföre berätta dem för konungen – swarade wakten. Man stämplar någon illbragd mot konung Filmer, och jag will gifwa saken tillkänna.

- Blif på din plats, jag går till konungen, min fader. In steg Gauthe i gästsalen. Ännu brunno några lågor i eldstaden; ännu flämtade en lampa på stenbordet. Gauthe öppnade en dörr och förswann. Efter en stund återkom han med sin fader, som sade med lugn och wärdig hållning: – Hwarföre wäckte du mig så arla min son? Hela borgen och hela nejden ligga ännu i den djupaste sömn.

- Icke alla sofwa så djupt, som du menar, min fader. Der nere, sade han, pekande till bryggan. sofwer man ej, eller ock talar man underliga ord i sömnen. Jag beder dig, res icke till Upsaladrottens högtid.

- Jag är högtidligen och hederligen bjuden. Jag kan ej undandraga mig att komma. Utom dess är ju Upsaladrotten wår öfwerkonung. Man skulle kalla mig en förrädare, om jag uteblef från kröningsfesten.

- Men war på din wakt, ty man lägger försåt för dig. Jag gick ut ifrån borgen under natten, och ställde mig dernere på utsprånget, för att se ut *at rymden och njuta den friska och swalkande nattluften, då hörde jag på främlingsskeppet ett underligt samtal. En röst sade: “den här björnen fångar wi lätt, och kommer han wäl fast, blir han en fet stek på kalasbordet”, den andra rösten swarade: “Ja, men ha wi Filmer, ha wi derföre icke följet, icke ungen, icke borgen, icke skatterna.”

- Ingen fara. Få wi busen först och främst, följer nog det andra efter. Jag hittar nu i alla lönnhål deroppe. Filmer sjelf wiste mig allt utan förbehåll.

- Godt, men war tyst. Sjelfwa natten har lyssnande öron.

- Här lyssnar ingen. Alla deruppe sofwa godt. Mjödet gör tungt hufwud och tungt hufwud sofwer gerna. Sådane ord hörde jag under natten, jag beder dig derföre, blif hemma.

- Jag den äfwentyrwane Filmer, jag bli hemma från Upsala-kungens kröningsfest. Nej Gauthe, jag känner ingen fruktan. Fritt må listen smida sina ränker. Jag har waksamt öga och skarp brynja. Jag har män i följe som icke blinka när faran hotar, och sjelf är jag icke obekant med henne. Gif befallning genast till affärd.

- Du unnar mig wäl, min fader, få blifwa en i ditt följe?

- Nej, blir du hemma, att bewaka min borg. Wi gifwa dig några handfasta och bepröfwade män till ditt bistånd.

- Styre Odin till det bästa! suckade Gauthe, och lemnade sin fader för att gå ut och anordna om afresan. Knappt stack första solstrålen fram och förgyllda skogstopparne, förr än Filmer med sitt följe gungade på sin wäl utrustade farkost öfwer de glittrande böljorna. En frisk ostlig wind stack upp och fyllde seglen och under glada rop, ömsom från stranden och ömsom från de bortseglande, bar det af i sydwest rigtning. Filmer lemnade Ingialds folk långt efter sig. Som en pil sköt han förbi Bothenhäll, och snart war han förswunnen bakom den framskjutande udden.

Gumman vid källan
Vanja | August 19, 2010 | 10:20 | Sägner | No comments

Sägen från Odensvi socken

Inte långt från rövargrottan som är belägen mellan Möckelhult och Bockrössle finns en mystisk gammal källa sprungen ur marken. Denna källa får man aldrig dika ut eller på annat sätt förstöra. Här kan man nämligen vid vissa tillfällen se en gammal gumma som ligger på knä och byker sig tvätt. Förr i tiden tvättade man genom att såpa in tvätten och tvätta den i någon sjö eller källa varefter man bykade dvs slog ut vattnet med ett “bykträ”.

Blåkulla

Nu när påsken är här tycker jag att det är passande att  skriva om Blåkulla och påskkärringar (häxor).

Under den stora häxjakten åren 1668-1676 spelade berättelser om Blåkulla en stor roll, då barn sade sig ha blivit bortrövade dit av häxor. Barnens vittnesmål gav oftast ett liknande vittnesmål om Blåkulla:

På Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack och åt och dansade och hade sex till ljuset av ljus som stuckit i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade och helveteselden pyrde upp genom ett hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet, gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och vars sperma var vatten och födde sedan grodor som sopades upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig och de gåvor man fått hade blivit spån.

Ett intressant fenomen var att barnen, förutom Satan och demoner, också sade sig ha sett änglar i Blåkulla. Vägg i vägg med Satans matsal låg änglarnas kammare Vitkulla, inredd med bänkar som i en kyrksal och helt och hållet i vitt från golv till tak, varifrån Gud i en grå kåpa och grått skägg (”precis som herr Olof i Mo”) ropar till dem “Kommen hit i ären mina barn”. Änglarna hade fågelklor till händer och fötter, några flög omkring och de var klädda i vitt linne, mässärkar och snäva byxor, och de slog satansmaten ur händerna på barnen, grät tårar stora som ärtor och bad dem bekänna så att häxorna kunde utrotas och sände med budskapet att människor inte skulle arbeta på torsdagskvällar, inte använda mössor med krusade tröjärmar och inte sälja tobak till överpris.

Barnen var ju inte endast offer för häxorna som tagit dem dit, i Blåkulla hade barnen också själva deltagit i sexuell synd och försvurit sig till Djävulen och ätit hans mat. Att änglarna försökte hjälpa dem var därför ett sätt för barnen att understryka att de i första hand hade varit häxornas offer, och “Blåkullas vita änglar” var populär bland vittnesmålen. Platsen kallades bland Vitkulla. Men domstolarna var aldrig särskilt intresserade av änglarna. Rätten frågade varför änglarna, om de hade försökt hindra dem från att äta av satansmaten, inte försökt hindra dem att göra värre saker, som att ha sex med djävlarna. Den första som nämnde en ängel var troligen Erik Eriksson.

I gammal folktro är blåkulla är en mystisk plats dit häxorna färdas på skärtorsdagen eller valborgsmässoafton. Exakt vad de gör där vet man inte. Men enligt de flesta sägner så festar de med djävulen.
Häxorna flyger dit på sina kvastar eller annat redskap eller kanske på ryggen av deras husdjur.
Häxornas frånvaro märks aldrig för alla är förtrollade att tro att häxorna är hemma som vanligt.

Blåkulla är inte en specifik kulle utan kan variera.

Varför platsen för denna fest kallas just Blåkulla är något av ett frågetecken.
Vissa säger att namnet är en svensk version av tyskarnas Blocksberg. Där sägs häxor också samlas och festa. Fast då bara under valborgsmässonatten.
Men då får de flyga riktigt högt på sina kvastar för Blocksberg eller Brocken är den högsta toppen i bergskedjan Harz. Den är 1141 meter hög.

Det kan också vara efter den öländska ön Blå Jungfrun. Förr i tiden trodde man att det förde olycka med sig att säga namnen på farliga platser. Därför tabubelade man de äkta namnen och gav platserna så kallade noa-namn. Alltså ett totalt motsatt namn till vad det var. Blåkulla är ett noa-namn som gavs till Blå Jungfrun men Blåkulla blev snart också tabubelagt på grund av alla häxhistorier.

Det finns även lite andra platser i Sverige som kallas Blåkulla.
Ett bostadsområde i västra Laholm heter Blåkulla. Det heter även miljonprogramhusen i Hagalund i Solna, polishuset i Visby, en del av ett bostadsområde i Helsingborg och högsta toppen på Stora Brattön i Bohuslän.

Undrar om en massa vilsna påskkärringar virrar runt där nu?

Häxor från Odensvi
Vanja | April 2, 2010 | 11:38 | Sägner | No comments

  “Nu tillvitas kvina trolldom, och hon blir tagen på bar gärning, och det blir styrkt med säkra vittnen; då har hon förverkat sitt liv, och henne ska man stena ihjäl”

-Östgötalagen 1200-talet

När kristendommen tog över i vårt land förvandlades de forna hedninska gudarna till djävlar och demoner, och allt som inte kunde härföras till den kyrkliga magin förklarades vara djävulens påfund, trolldom och vidskepelse.
Fram till 1799 kunde man straffas för trolldom, och ett hundratal personer (mestadels kvinnor) avrättades. I Odensvi socken finns inga belägg för att någon skulle ha avrättats för trolldom, men ett par fall har varit uppe i tinget.

-Vid häradstinget i Gamleby avhandlades ett avancerat häxmål mot Ingeborg i Kila, Odensvi. Därvid erkände Margreta Persdotter i Kila att Ingeborg i Kila, Mårtens piga, hade sagt till henne “att bodde vi båda i en by skulle jag lära dig konster, rida åt Blåkulla och där är så vackra stugor målade”.
Här förekommer för första och veterligen enda gången i Tjust härads domböcker benämningen på den plats där de beryktade orgiastiska häxsabbaterna med djävulen som huvudfigur ansågs äga rum och som spelade en så framträdande roll under 1600-talets häxprocesser – i detta fall säkerligen ön Jungfrun i Kalmarsund. Mötesplatser för häxor fanns också förlagda till andra platser.
Det blev ingen blåkullafärd för Margareta Persdotter. Hon råkade dock någon tid därefter “en sen onsdag” Ingeborg, som uppmanade henne att följa med till Blåkulla. På Margaretas fråga hur det skulle gå till då hon saknade häst, hade Ingeborg svarat: “Tag du Jons dräng i Näringe och jag vill taga skräddaren Sven i Näringe”. Margareta svarade: “Iagh Räss the wajkner” (Jag är rädd för att de vaknar; ett intressant exempel på 1600-tals dialekten i Tjust. Ingeborg hyste inga dylika farhågor. “Nej”, sade hon, “de skall inte vakna förrän jag vill och kommer tillbaka igen”.
Kort tid efteråt följdes de båda pigorna i vall och gick då upp på ett högt berg, där en jätte haft sin boning. Där sade Ingeborg till Margareta: “Jag vill göra en konst” och gjorde en konst “och begynte resa sig upp” hur nu detta gick till. Margareta blev förskräckt och utropade “Gud allsmäktig bevara mig” och fick påskrivet för att hon nämnt Guds namn.

Målet förekom ånyo den 23 juni 1623 men avgjordes inte av häradsräten. Då det inte fanns andra beskyllningar mot “samme quinfolck och likuel icke wile bekenna” togs de omhand av länsmannen för transport till slottet i Kalmar. Här finns åter en lucka i domboken, varför det icke går attt utrönas om flickorna återkom i häradstinget eller vilket öde de mötte i källarhålorna i Kalmar slott. De torde dock inte ha behövt bestiga bålet i hemorten; det skulle antagligen ha avspeglat sig i hävderna, och deras brottslighet var ju f ö måttlig.

—————————————————————————————-

Vid kyndelsmässotid år 1409 hände följande. Ingeborg, hustru till Magnus Håkansson i Havet i Odensvi socken, hade en halvårs gammal styvson, som under en månads tid varit så missbildad att hans ansikte hade varit uppåtvänt och bakhuvudet böjt tillbaka mot ryggen, och varken syn eller känsel hade han haft. Sedan hon gjort löften för gossens hälsa till olika helgon utan att det hade hjälpt lovade hon att till herr Nikolaus av Linköping offra två ögon av vax och att gossen, när han blev så gammal att han kunde sitta till häst, skulle vallfärda till den ärorike herr Nikolai grav, om etc. Sedan löftet avlagts, började gossen tillfriskna, och inom åtta dagar hade han fullständigt återvunnit sin forna hälsa. Sitt löfte infriade Ingeborg samma år på Persmässoafton tillsammans med sina grannar Peter och Nils.

“En trollkvinna skall du icke låta leva” -andra Moseboken 22:18

—————————————————————————————

Gammaltrollets fisksopopa
Vanja | January 30, 2010 | 19:03 | Sägner | No comments

Ola i Nätviken är rät i sina gärningar men krokig i sina ord. Men det beror inte därpå, att han kan tala om mer än andra, utan därpå, att han ser mer än andra.
-Det skedde i min ungdom, sa Ola, jag tog vinkel en eftermiddag och rodde ut till grundet, som ligger strax utanför Korpklinten på andra sidan viken. Jag hade just släppt ned och kände ett duktigt napp, då det skrällde till alldeles förskräckligt i berget framför mej, och då jag såg upp, varsnade jag en stor öppning liksom en dörr öppnats för en gång rakt in i berget.
Rädd blef jag, men jag var också nyfiken att se, hvad det skulle blifva af och därför satt jag kvar i båten ute på grundet. Så kom där först ett par gubbar, troll, förstår du, ut ur berget och buro mellan sig en stor blankskurad kopparkittel, som de fyllde till två tredjedelar med vatten, hvarefter de placerade den på ett par stenar alldeles i närheten. Rädd var jag , men mera nyfiken. Nå trollen vände så åter in i berget, men återkommo strax, den ene bärande en väldig fång ved, och den andre en fiskhåf. Den förre gjorde så upp eld under kitteln och den andre begynte håfva fisk ur sjön. För hvarje håftag hade han håfven full med fiskar, stora och små om hvarandra och alla tömde han i kitteln med småstenar, snäckor och annat slam, som följde med håfven upp från sjöbotten. När så braständaren fått elden i fart, gick han in i berget och hämtade en saltpåse, som jag tyckte, hvilken han också tömde i kitteln, som nu blifvit bräddfull och kokte och puttrade, så det mullrade långt ut åt sjön.
Jag trodde , att trollen skulle slå sig ned och äta, sedan fisksoppan blifvit färdig, och var nyfiken att få se, huru de skulle bära sig åt och så stannade jag kvar, oaktadt rädslan.
Ändtligen blef soppan kokt, kunde jag förstå, ty trollgubbarnansmakade af den, grinade belåtet och gingo in i berget.
Jag trodde de skulle hämta någonting att bära kitteln med, men strax kommo de åter ledande mellan sig en anskrämmeligt stor, okristligt tjock och riktigt mossgammal jättegubbe. Det var nog gammelfar själf, kunde jag begripa, han höll minst tio fots diameter i storcirkel och han sa någonting som lät likt en aflägsen åska. Gubben placerades på en stor flat sten, och så begynte de bägge smågubbarna att vrida om hufvudet på honom, så jag trodde meningen var att bringa honom om lifvet, men till min häpnad och ej lilla förskräckelse såg jag, att de endast skröfvo hufvudet af den oformliga kroppen och ställde det på marken bredvid. Därpå gingo de efter kitteln och stjälpte hela dess innehåll i jättegapet och så satte på hufvudet och skröfvo fast det igen. Där satt nu jättegubben och såg så innerligt nöjd och belåten ut, han klappade sig på magen och hela hans anlete skan af välbehag. Efter en stund ledde de in honom i berget, hvarefter de kommo ut och hämtade kitteln och fiskhåfven. När gubbarna så ingått, slogs berget igen med en skräll, och en skakning så att en stor sten, som låg där ofvanpå, stor som en halmdös, ramlade ned och kan ses än, där den ligger i sjölaggen.
Ja, du må tro´t om du vill, men så va dä i alla fall, sa Ola.

Gengångerskan
Vanja | January 27, 2010 | 19:06 | Sägner | No comments

I en af de små byggnaderna, som den tiden befunno sig på westra stranden af Stordammen och af hwilka en eller annan ännu står qwar, hade för långt tillbaka en gammal enka, hwilken som jag och alla enkor här wid bruket, hade en månadtlig gratial, samt nästan alla årstider, tillfälle till arbetsförtjenst, och då bruket derjemte bestod henne wed och kofoder samt ett planteringsland, så bergade hon sig ganska bra. Efter sin man hade hon ett wackert bo och derjämte litet pengar. En enda dotter war frukten af det äktenskap, som blef tidigt afbrutet genom döden. Denna dotter uppfödde enkan med all ömhet och omsorg, och som hon war både wacker och snäll, fick hon snart friare och blef gift. Enkan utstyrde sin dotter så hederligt och wäl, som önskas kunde, och höllt ett hejdundrande bröllop. Sjelfwa Patron war med och dansa med bruden och gaf henne en wacker brudgåfwa. När brudgummen togs ut, så war det så mycket folk för att fä se Henrik (så hette han och war hammarsmed), att alla gator woro fullproppade, och det war en så stor skara, som följde brudgummen, att när spelman war nere wid klockan räckte processionen ända upp på halfwa Qwinnogatan. På sådant sätt gingo de med brudgummen upp i kyrkan att bewista gudstjensten. sedan gudstjenstén war slutad kom bruden med sitt följe. Bruden åkte i en täckwagn, med 2 stora hästar före, och efter den kommo flera wagnar, och så blefwo brudparet wigde. – Jag minnes det liksom det warit i går, då stordamms Anna gifte sig med Lechous Henrik. Det war en ståt som war obarftlig och alla både önskade och spådde dem godt. Men hur det war, så gick det för dem, som för mången annan. – Deras glädje räckte ej längre än till bröllopsdagen. Anna war girig och snål. Henrik inte stort bättre; ehuru han ibland kunde lämna en och annan daler på Värdshuset som man sade; men fast Henrik gick dit, kostade han i sjelfwa werket icke det minsta på sig utan lät sina kamrater för det mesta bjuda sig. Han spelade rolen af en fattig så wäl, att man allmänt trodde honom Verkligen wara fattig. Den ena gången efter den andra blef swärmodren anlitad om lån af hwarjehanda, och godtrogen hade hon innan kort lemnat nästan allt hwad hon egde till dottren och mågen, som sjelfwe dock lefde snålt och ofta twungo Gumman, att umbära saker, som hon ifrån långliga tider tillbaka warit wan wid. Gumman blef gammal. Hon orkade ej mer som förr att arbeta. Hennes kläder och linnen förföllo, och blefwo icke mera af nya ersatte. Dotern blef liknöjd om den gamla modern och Henrik tog sig före att supa och så dröjde det icke länge för än wälmågan flög sin kos, och till slut blefwo de så fattiga att de knappt hade brödfödan. En dag kom gamla modren till dottren och magen och sade, kära Anna du wet hur jag styrde ut dig då du gifte dig och du Henrik wet wäl hur jag försåg edert hus. Nu är jag gammal och orkar ej reda för mig som förr, mina kläder äro trasiga, och mina lemmar utnötta, hjelpen mig, att få något på mig, att jag ej förgår i eländet.

Wi ha intet att lemna. Wi äro ju sjelfwa fattiga och lida brist och han sade sannt – så widt man kunde förstå och sluta sig till af utseendet inom huset. Gumman gick ifrån dem med blödande hjerta och tårade ögon. Inkommen i sin kammare satte hon sig i spisen och grät. In på qwällen kom dottren till modren med förskräckelsen i halsen och sade: Herre Jesus Mamma, Henrik har fått slag och är död – Gudantröstiga mig!

- Lugna dig bara – sade gumman och borttorkade en tår – lugna dig och haf din förtröstan till Gud.

- Ja det är godt och wäl – men hur skall det nu gå för mig?

- Gud styrer nog.

- Jag har ju intet hwarken till begrafning eller bergning.

- Bruket begrafwer wäl den fattiga, såsom tillförne skett, och hwad dig beträffar, så får wäl du liksom andra enkor, din gratial. Du är ensam,, och ännu arbetsför. – Du kan med Guds hjelp förtjena dig din rikliga bergning. Ger Gud dag, ger han råd också.

Efter begrafningen flyttade dottren till modren och bebodde samma rum med henne och man trodde nu att gummän skulle få bättre; men twertom. Dottren war och fötblef snål, nekade både modren och sig sjelf allt hwad nekas kunde, och det såg så fattigt ut inne hos dem, att alla förundrade sig öfwer hur det kunde wara så uselt för dem. Gumman hade warit förmögen, dottren hade haft ett wackert bo, och mannen en god förtjenst medan han lefde och ändock tiar det så fattigt för honom och fattigt äfwen för hans efterlefwande enka. En julafton sade modren till dottren, “i qwäll är ju julafton. I alla andra boningar wid bruket brinna ljus på landet och god mat wankas. Wi ha intet ljus och ingen julgröt – kära Anna gå och mjölka min ko – wi skola åtminstone äta litet uppkokt mjölk, och här är några styfwer, skynda till wärdshuset och köp ett ljus”, – Anna mottog penningarna och gick ut att mjölka kon, när hon skulle bära in mjölken, mötte hon en som frågade, har du någon mjölk att aflåta, så låt mig köpa; jag betalar bra – Anna kunde ej motstå frestelsen, att förtjena några skilling, hon sålde hälften af mjölken och tog emot betalningen, invecklade den i en linnetrasa, jemte ljuspenningarna, och gick in i källarswalen och gömde dem. Dit hade hon gått mången gång tillförne och gömt på samma sätt. Inkommen till modren föregaf hon, att hon snafwat och då hade en del af mjölken sqwimpat ur kärlet, och på samma gång hade hon tappat penningarna och kunde i mörkret icke få igen dem. Gumman sade intet men suckade djupt.

Efter någon tid blef Anna sjuk och dog. – Hon begrafdes och nu satt gunnan ensam i sin lilla kammare i spisen, hon satt der mången dag och mången natt och tänkte på sin försvunna wälmåga och sina bortgångna wänner. En mörk afton, då det blåste och stormade förfärligt, och wågorne gingo skummige på Stordammen, satt gumman i sin tillslutna hydda och hörde hur stormen röt, och hwen kring alla knutar. Än tjöt det i skorstenen, än ruskade det på dörren, än knackade det på luckan, och än nådde hemska I ufwerop hennes öra. En rysning genomför derwid hennes inre.

- Tyst jag tror det bultar.

- Hwem är det som bultar?

- Låt upp det är jag – din dotter Anna. Låt upp, ty jag får ingen ro i min graf.

- Hwarföre får du ej ro i din graf? Stackars min Anna.

- Jo medan jag lefde war jag girig, unnade warken dig, mig eller min man något. – Allt jag kunde wände jag i penningar. Jag sålde allt hwad säljas kunde, och gräfde ned det. Folket trodde wi woro fattiga och dock hade jag många skatter – men de woro gömda; och ingen mer än jag wet hwar de ligga.

- Hu du förskräcker mig.

- Nej, kom och följ mig, och tag igen dina och mina skatter, att jag må få ro i min graf.

- Jag törs ej.

Då började dottren gråta och tjuta, som en hund och gamla modren öppnade dörren och följde henne bäfwande. De gingo till källaren, och der inne i swalen låg en hög stenar. “Här ligga de”: sade dottren och förswann.

- När dager wardt, gick gumman dit och såg efter hur det war, och då igenfann hon der mer än en af de guld- och silfwersmåsaker hon gifwit dottren och dessutom en liten låda med hwita pengar m m. Derefter hördes aldrig mer att Anna kom igen, och gamla modren fick må wäl på sin ålderdom. Man gjorde en wisa härom, som jag hörde mången sjunga och sjelf äfwen sjöng i min ungdom.

Vanakriget
Vanja | January 19, 2010 | 15:30 | Sägner | No comments

Vanerna är ett gudasläkte som står för fruktbarhet, rikedom och trollkunnighet. En vanakvinna som hette Gullveig, avskyddes av asarna just på grund av sin trollkunnighet eftersom hon med den spred osämja i Asgård. När asarna dödade henne så blev vanerna rasande och när sedan Oden kastade sitt spjut Gungner över vanerna, så utbröt Vanakriget. Vanerna vann och flyttade då från Asgård till Vanaheim. Vanerna och asagudarna bestämde sig sedan för att leva i fred från och med det. Vanerna skickade fiskeguden Njord med sin son Frej och dotter Freja för att bo med asarna. Asarna skickade i sin tur den vise Mimer och asaguden Höner. Freden firades med ett gille där alla asarna och vanerna spottade i ett kärl. De skapade en jätte med namnet Kvaser. Han blev tecknet på att fred och harmoni nu skulle råda mellan dem. Det gjorde den också ett tag. Av något outgrundligt skäl tog vanerna Höner till hövding och blev mäkta förargade då de fann att han inte var till någon nytta utan Mimer. Därför högg vanerna huvudet av Mimer. Oden sörjde detta djupt och balsamerade huvudet och placerade det i en brunn som därefter kallades Mimers Brunn.

Utgårdaloke
Vanja | January 19, 2010 | 15:27 | Sägner | No comments

Loke och Tor med sina människotjänare Tjalve och Röskva är på väg till Jotunheim för att lämna tillbaka det besvärliga jättebarnet Quark. När natten kommer är de trötta och blir glada när de ser en stor tom sal, som verkar vara varm. På morgonen upptäcker de att de sovit i en jättevante, och att jätten ligger bredvid dem och sover. Tor försöker väcka honom, men till när jätten aldrig vaknar slår Tor till honom med Mjölner rakt i pannan. Jätten grymtar lite om något löv som fallit ned på honom, vänder sig om och sover vidare. Tor slår till honom en gång till, lite hårdare och nu öppnar jätten ena ögat och säger att ett ollon måste ramlat ned på honom från något träd. Då höjer Tor hammaren igen och slår med all sin kraft. Jätten tittar upp i himlen, ty han tror att någon fågel släppt lite fågelspillning på honom. Tor ger upp och väntar tills jätten vaknar av sig själv, men det gör han turligen ganska snart.

Det visar sig att det är jätten Skrymer som har varit ute på promenad. De tar sällskap med Skrymer, som egentligen är en förklädd Utgårdaloke, som har ont i pannan trots att han med trolldom tog skydd av tre stenblock mellan sig och Mjölner. Stenblocken hade nu varsitt djupt jack. Efter ett tag säger Skrymer att han nu ska åt ett annat håll, och de skiljs åt. Utgårdaloke som absolut inte vill ha Quark hemma hos sig, skyndar sig hemåt för att förbereda inför gudarnas ankomst. Vid middagstid anländer gudarna. Utgårdaloke erbjuder dem att mötas i några tävlingsgrenar och sedan låta vinnaren ta hand om Quark i fortsättningen. Tor svarar nej på detta, med motiveringen att Quark är en jätteson och bäst tas hand om av jättarna själva. Utgårdaloke som ordnat förberedelserna så noga, blir mer och mer desperat, men när han frågar om Tor möjligtvis är feg viker sig denne. Tävlingarna kan starta.

Loke erbjuder sig att äta i kapp med någon av jättarna. På väg till matsalen lägger Tjalve och Röskva märke till några korpar som de tycker liknar Hugin och Munin. Loke presenteras för sin medtävlare, Loge och de sätter sig till bords. De börjar båda två att äta i en hisklig fart och når mitten av mattråget samtidigt. Enda skillnaden är att Loge även ätit upp sin del av tråget. Jättarna vinner första ronden och nästa gren blir löpning. Tjalve ska springa mot en jätte i samma storlek, Huge. När startsignalen går av rusar Tjalve iväg, medan Huge blir stående på stället. Tor hejar vilt. Men precis när Tjalve är före målstrecket flyttar sig Huge i ljusets hastighet i mål. Tor blir arg och säger att nu börjar det bli dags att han får visa vad han kan. Utgårdaloke nickar och ber sina tjänare hämta mjödhornet. Mjödhornet visar sig vara det största någon av gudarna sett, men Tor talar om att han är törstig så det ska nog gå bra. Han börjar dricka, men måste snart avbryta för att hämta luft.

Samtidigt ser Tjalve Hugin och Munin igen. De kraxar och visar honom bordet där kappätningen ägde rum. Bordet är helt förkolnat i den änden Loge åt från. Tjalve förstår att jättarna fuskat och försöker väcka den mätta Loke. Tor drar ett djupt andtag och tar en andra klunk, men inte nu heller lyckas han tömma hornet. Tredje klunken likaså och han ställer ned hornet. Jättarna jublar. Tjalve går fram till hornet för att se hur mycket mjöd Tor lämnade kvar och upptäcker då att man kan höra havet brusa däri. Utgårdaloke sjasar dock snabbt iväg honom. Han deklarerar för Tor att nästa gren är tyngdlyftning. Tors uppdrag är att lyfta Utgårdalokes katt. Tor fnyser, men går fram till katten. När han lyfter den sträcker katten på sig och blir längre och längre. Hur högt han än håller katten har den alla ben i marken. Tjalve som smyger omkring i Utgård ser genom en spegel att Tor inte alls lyfter någon katt, utan självaste Midgårdsormen. När Tor efter en stund lyckas lyfta kattens ena ben blir jättarna oroliga och avbryter kampen.

Tor talar om att han nu vill slåss, det kan ändå inte finnas någon som slåss bättre än han i Utgård. Tja, säger Utgårdaloke. Du kan ju alltid börja med min gamla farmor, Elle. Tor säger att han inte slåss mot kvinnor. Han vill möta Utgårdaloke man mot man, men Elle ställer sig i vägen. När Tor ska lyfta undan henne blir han stående med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han kan inte rubba henne. Han försöker igen utan att lyckas. Plötsligt tar Elle tag i honom och Tjalve och Röskva ser till sin förfäran hur Tor börjar åldras. Det går snabbt och efter en stund släpper Elle Tor som blir liggande på marken. Jättarna går triumferande därifrån och förtrollningen bryts steg för steg tills Tor slutligen sakta kan resa sig upp. Utgårdaloke suckar, och eftersom det uppenbarligen inte finns något sätt att bli av med Tor, talar han om att kvällsmaten serveras om en stund. “För ni måste ju äta innan ni reser hem imorgon.” Med Quark, tillägger han.

Gudarna äter och går tidigt i sängs. Då äntligen får Tjalve chansen att berätta för Tor vad han vet, att Loge var eld, att mjödet var havet och att katten var Midgårdsormen. Då säger Tor att det ändå inte finns någon ursäkt för att ha besegrats av en gammal tant, Elle. Namnet Elle får Loke att reagera. Elle, är inte det ålderdomens gudinna? När Tor får reda på detta blir han först lättad, men sedan arg. Han grabbar hammaren och är precis på väg ut genom dörren när Loke hejdar honom. Loke, som alltid varit mästare på att lura folk, viskar något i hans öra. Tor nickar gillande, ställer undan hammaren och lägger sig i sin säng för att sova vidare. Tidigt nästa morgon är det dags för avfärd och gudarna, människobarnen och Quark står uppradade utanför Utgårds mur. Med Tor på säkert avstånd ropar Utgårdaloke att han faktiskt har lurats lite. Han talar om det som gudarna redan visste, men även att Huge som Tjalve sprang mot var Utgårdalokes egen tanke. Loke ropar då tillbaka och undrar om de har upptäckt gudarnas lilla trick än? Jättarna tittar förvånat på när Quark som står bredvid gudarna förvandlas till en höna. Detta, skriker Loke, är en höna. Quark blir kvar hos er i Utgård!

Tor och Rungner
Vanja | January 17, 2010 | 18:18 | Sägner | No comments

En dag red Oden omkring på Sleipner i Jotunheim. Jätten Rungner fick syn på honom och ropade att hans egen häst Gullfaxe var mycket snabbare och föreslog att de båda skulle rida ikapp. Oden gick med på detta och de satte både sitt huvud som insats. Detta var inte speciellt dåraktigt av Oden då han visste att Sleipner var snabbast i världen. Oden vann, men den efterföljande jätten var så arg att han inte ens märkte att de kommit innanför Asgårds murar. Eftersom de ändå var där ansåg Oden att han likväl kunde bjuda in Rungner på några öl. Freja bar fram ölet åt honom i det stora hornet som Tor brukade använda. Rungner drack snabbt ur hornet och krävde mer. Efter en stund var han riktigt berusad och började skryta om att han kunde lyfta upp hela Valhall och ta med det hem om han ville. Han skulle slå ihjäl alla asar utom Siv och Freja, dem tänkte han ta med till Jotunheim för att gifta sig med dem.

Gudarna började då tröttna på Rungners skrävlande och ropade på Tor, som strax dök upp och hotade att krossa Rungner med sin hammare. Genast började Rungner reta Tor för att han hotade en obeväpnad. Rungner utmanade istället Tor till holmgång på avtalad tid vid Grotunagard, precis vid Jotunheims gräns. När Rungner kommit hem började alla jättarna bygga på en medhjälpare till Rungner. Han byggdes av lera, blev nio mil hög med tre mils bredd över bröstet. De gav honom liv med ett riktigt hästhjärta och kallade honom Mörkkurkalve. När dagen var kommen for Tor iväg på sin åskvagn. Han hade skickat den skicklige löparen Tjalve i förväg för att se om Rungner hade hittat på några dumheter. När Tjalve kom fram såg han Rungner stå beredd med sin stenblockssköld framför sig och sin oskaftade flintsten över axeln färdig att slungas.

Tjalve talade då om för honom att detta var inget bra sätt att möta Tor på, ty han anfaller alltid underifrån. Jätten lade då sin stensköld på marken och ställde sig på den. I samma ögonblick kom Tor farande och den väldige Mörkkurkalve blev så rädd att han lät sitt vatten. Men Rungner kastade flintsten samtidigt som Tor kastade sin hammare. De båda vapnen slog ihop i luften med en öronbedövande smäll. Mjölner smulade sönder flintstenen i tusentals flisor, fortsatte sin väg framåt, ty Mjölner träffar alltid sitt mål, och krossade slutligen Rungners skalle. Ett av flintasplittren trängde in i Tors huvud och han tappade balansen och föll. Den tunge Rungner landade med sitt ena ben rakt över Tor. Alla gudarna sprang fram och försökte lyfta bort benet, för man såg att Tors luft började ta slut.

Till slut hämtade man Magne, Tors blott tre dagar gamle son, född av jättinnan Järnsaxa. Magne lyfte lätt undan benet och sade att de skulle hämtat honom tidigare så kunde han ha tagit ihjäl Rungner med knytnävarna. Tor gav sin son Rungners nu ägarlösa häst Gullfaxe i belöning, trots Odens protester att den var för snabb för att ge till barn, en sådan gåva skulle passa bättre till en far. För att bli av med splittret gick Tor till Aurvandils trollkunniga hustru Groa för att be henne sjunga galdrar. När stenen började lossna ville Tor på något sätt visa sin glädje så han sa att han stött på hennes man Aurvandil samma dag och att han var på väg hem. Detta skulle han inte sagt för Groa blev så glad att hon glömde alla galdrar. Och splittret blev kvar i Tors huvud.

Tor och Geiröd
Vanja | January 17, 2010 | 18:05 | Sägner | No comments

En dag när Loke var ute och flög i Frejas falkhamn blev han tillfångatagen av jätten Geiröd. Loke hölls fången i en kista i tre månader. När Loke slutligen släpptes ut talade Geiröd om att han skulle låta Loke leva om han kunde hämta dit Tor utan varken Mjölner eller Mengingjord. Loke lyckades med detta och Tor begav sig obeväpnad mot Geiröds gård. Han tog vägen förbi den vänliga jättinnan Grid som lånade honom sin trollstav, Gridarvöl, ett nytt styrkebälte och ett par järnhandskar, ty hon visste att Geiröd inte var att leka med. Loke och Tor fortsatte sin färd och kom till floden Vimur. Mitt i floden började vattnet stiga oerhört fort och Tor tvingades svinga sig upp ur vattnet med hjälp av en rönn, med Loke hängande i bältet. Väl iland såg de att Geiröds dotter Gjalp varit den som orsakat översvämningen när hon kissade. Till slut var de framme och steg in i Geiröds gethus. Tor satte sig i en stol för att invänta jätten, men då lyftes stolen upp mot taket med en sån kraft att Tor hotades att krossas mot taket. Tor lyckades dock ta spjärn mot väggarna och stolen föll ned igen. Stolen landade med buller och brak på jättens döttrar Gjalp och Greip som båda bröt ryggen. Då kallade Geiröd in Tor i sin sal för att tävla. Jätten började med att slänga en glödande järnklump mot Tor. Han fångade klumpen med sina järnhandskar och jätten gömde sig genast bakom en järnpelare. Tor tog sats och slängde iväg den glödande massan som krossade både pelaren och jätten Geiröd.

Oden besöker Vavtrudner
Vanja | January 17, 2010 | 17:56 | Sägner | No comments

Vavtrudner, den visaste av jättarna, uppsöktes en gång av Oden, som ville veta hur mycket han kunde. Frigg försökte avråda honom, men han gav sig i väg, under namnet Gangnråd. Väl framme ställde jätten fyra frågor till Oden: om namnen på dagens och nattens hästar, om gränsälven mellan Asgård och Jotunheim och om Ragnaröks slagfält. Vavtrudner nöjde sig med svaren och erbjöd Oden att sitta ned. De kom överens om att ett fel svar från Vavtrudners sida gav Oden rätt att döda honom. Oden började med att ställa tolv frågor med inledningen “Om ditt vett duger, och du kan det.” Frågorna var: Varifrån kommer jorden och himmelen? Vad heter Månes och Sols far? Vem födde natt och dag, vinter och sommar? Vem är den äldsta bland alla varelser? Hur kom denne förste jätte till? Hur fick han själv avkomma och vad är det första Vavtrudner själv minns? Hur uppstår vinden? Var kom Njord ifrån? Hur lever enhärjarna? Hur kan Vavtrudner veta så mycket? Efter korrekta svar på frågorna ställde Oden sex frågor till, nu med inledningen “Mycket jag for, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat”. Frågorna handlade om vilka som överlever Fimbulavintern, hur det blir sol efter Ragnarök, ödesnornorna vid barns födelse, vilka asar som överlever Ragnaröks världsbrand och hur Oden faller. Slutligen ställde Oden den sjätte frågan: Vad viskade Oden i Balders öra på dödsbålet? Detta vet bara Oden, så Vavtrudner erkände att han förlorat med orden “Med mun vigd till döden täljde jag min forntidsvisdom”.

Mjölner är stulen
Vanja | January 17, 2010 | 17:51 | Sägner | No comments

En dag vaknar Tor och upptäcker att Mjölner är borta. Han bli genast väldigt orolig, för han vet att det är tack vare den asarna klarar sig från jättarna. Han väcker Loke och talar om att de måste ge sig av och leta. Då hittar Siv en ring med inskriptionen Trym. Loke lånar Frejas fjäderhamn och flyger i väg till Tryms borg i Jotunheim. Trym erkänner på direkten, och talar om att han vill gifta sig med Freja, om Tor ska få tillbaka sin hammare. Loke flyger då tillbaka till Asgård och talar om för gudarna hur det gick. I samlad trupp går gudarna till Freja för att förmå henne gifta sig med Trym. Men Freja vägrar. Då föreslår Balder att Freja alltid kan åka dit, och sedan leta upp hammaren och fara hem. När Tor får höra detta, att kvinnofolk ska ta i hans hammare, bestämmer han sig för att göra det själv. Loke och Röskva kläs till brudnäbbar och Tor kläs, så gott det nu går, till brud. När sällskapet stiger i Tors vagn inser de att de måste ha någon med som kan köra, eftersom båda männen skall föreställa damer, så Tjalve får följa med.

De stannar till hos Utgårdaloke över natten för att få i sig ett mål mat. Alla förvånas över hur mycket mjöd Freja dricker, men Loke talar om att hon är nervös inför bröllopet. En av jättarna gör misstaget att nypa “Freja” i rumpan, ett misstag som han sent kommer glömma. Nästa dag startar färden till Trym. På vägen ansluter sig andra bröllopsgäster. När de kommit fram får de reda på att bröllopet inte ska vara förrän på kvällen så de smyger runt lite. Några av jättarna känner igen Tor, trots hans förklädnad. Då talar Loke med dem och antyder att de faktiskt var och en har något otalt med Trym, och vore det inte roligt att ge honom en näsbränna? Det håller jättarna med om. Loke och Tor fortsätter att smyga runt och Loke hittar Tryms skattkammare där Trym badar bland alla sina pengar.

Tor går det sämre för, han hittas av några av Tryms tjänare som sätter honom i köket för att diska. Vid avlöningen av personalen får Tor inte ens betalt som de andra därför att han ska bli fru i huset. Då blir Tor arg och ryter till. Tryms syster ser detta och går för att tala med Trym, men nervös som han är inför bröllopet har han låst in sig i sin skattkammare. Samtidigt hittar Röskva Mjölner i den hemliga skattkammaren i källaren och skyndar sig för att tala om det för Tor. Men precis när de skall hämta den kommer Tryms tjänare för att hämta bruden till bröllopet. Brölloppssalen är full av glada jättar som skålar över giftemålet. Efter alla tal är avklarade deklarerar Trym att han nu ska skicka efter sin dyrbaraste ägodel för att skänka den till sin fru. Hans syster försöker varna honom, men det är försent. Hammaren bärs in, och när Tor får Mjölner i sin hand tar det inte lång tid innan gudarna är hemma i Asgård igen

Lokes vad med Brokk
Vanja | January 17, 2010 | 17:46 | Sägner | No comments

Då dvärgen Brokk med sina bröder smitt Frejs Skidbladner, Odens Gungner och Sivs guldhår slog Loke vad om sitt huvud med Brokk att han inte skulle kunna smida maken till konstverk igen. Trots att Loke frammanade en fluga som gång på gång stack Brokk lyckades han med uppgiften. Han smidde en gyllene galt, Gyllenborst, en guldring, Draupner och en hammare, Mjölner. Sedan begav de sig till Asgård för att få vadet dömt av Oden, Tor och Frej. Gudarna enades om att Brokk vunnit vadet. Brokk som inte brydde sig så mycket om dyrbarheterna gav bort dem till domarna. Loke försökte fly, men han fångades upp av Tor. Brokk tyckte dock synd om Loke och bestämde sig för att endast sy ihop hans läppar. Det tog ett bra tag innan Loke lyckats slita upp sömmarna

Allvis giftemål
Vanja | January 17, 2010 | 17:40 | Sägner | No comments

Dvärgen Allvis kräver att få gifta sig med Tors dotter Trud. Tor går med på giftemålet endast om Allvis kan svara rätt på tretton frågor. Allvis som vet att han kan allt går med på det. Tor frågar honom om människor, asar, vaner, alver, jättar, helbor, de döda, ginnregin, de hemlighetsfulla gudarna över asarna och gudarnas värld. Tor får endast rätta svar på sina frågor, men plötsligt går solen upp och Allvis förvandlas, liksom ett troll, till en sten

Tor och färjekarlen
Vanja | January 17, 2010 | 17:11 | Sägner | No comments

En dag när Tor är på väg hem från jättejakt i öst kommer han till ett sund. Färjekarlen vid sundet är Oden själv, förklädd till en gammal man, och han är ytterst oförskämd. Han står på andra sidan vattnet med sin färja och talar om för Tor att han fått stränga order om att endast släppa över känt, gott folk, och inte skurkar eller hästtjuvar. Tor talar då om vem han är, men Oden säger sig inte känna till honom. En ordduell utbryter där Tor skryter om sin stora styrka och sina bedrifter, medan Oden talar vitt och brett om sina kvinnoäventyr och sina magiska förmågor samt hånar Tor med en massa spydiga kommentarer. Oden säger t.ex att jarlen som stupar på slagfältet tillfaller honom medan Tor bara får de av trälars ätt. När Tor tappar tålamodet och tänker svinga sin hammare Mjölner talar Oden om för honom att han i första hand borde vara ute efter sin hustru Sivs förförare vilket retar Tor ännu mer. Grälet slutar med att Tor måste gå runt vattnet.

Skaldemjödet
Vanja | January 17, 2010 | 17:11 | Sägner | No comments

En natt när jätten Kvaser, som bildats då asarna och vanerna spottade i samma skål, övernattade hos två dvärgar, som hette Fjalar och Galar, blev han mördad. Dvärgarna lät hans blod rinna ner i tre kar; Odrörer, Bodn och Son. Sedan blandade de blodet med honung för att göra det till mjöd. De upptäckte ganska snabbt att mjödet hade en mycket speciell egenskap, som gav den som drack det gåvan att dikta. De två onda dvärgarna bjöd sedan hem en jätte, Gilling, och hans hustru. Vid en fisketur dödade de jätten och lite senare hans hustru som börjat bli alldeles utom sig av sorg då hon fick höra vad de gjort med maken. Jätteparets son Suttung tog hämnd. Han tog med Fjalar och Galar ut på sjön för att dränka dem. Dvärgarna blev då rädda och bad om att få leva. När Suttung inte lyssnade på dem erbjöd de till slut honom det dyrbara skaldemjödet. Suttung fördes till berget där mjödet fanns och han satte sin dotter Gunnlöd utanför som vakt.När Oden fick höra om talas om skaldemjödet blev väldigt intresserad och började genast leta efter det. En dag kom han till en äng där nio drängar stod och slog hö. Deras arbete gick väldigt långsamt eftersom de hade så slöa liar. Oden slipade deras liar med sin brynsten och när drängarna märkte hur mycket lättare de var att slå höet med slipade liar, ville de genast köpa brynstenen. Till slut kastade Oden upp brynstenen över dem och i desperation att få tag i den så högg drängarna av varandras huvuden med de vassa liarna. Då förvandlade Oden sig till människan Bölverk. Han gick upp till gården, där jätten Bauge, Suttungs bror, satt. Han berättade om olyckan som hade skett och frågade sedan om diktarmjödet. Bauge sa att det var hans bror Suttung som ägde det. Bölverk frågade honom om ifall han kunde få lite mjöd om han stannade över sommaren och utförde nio mäns arbete. Bauge tyckte det lät som ett bra förslag och Bölverk började arbeta på gården.

Bölverk lyckades under sommaren utföra vad han lovat, men Suttung ville inte ge bort en enda droppe av mjödet. Bauge, som tyckte synd om Bölverk, borrade ett hål genom bergsväggen. Bölverk förvandlade sig till en orm och slingrade in. Sedan förvandlade han sig tillbaka till Bölverk igen. Där inne träffade han Gunnlöd, som blev väldigt glad när hon fick besök av en man. Han sov med henne i tre nätter och sedan var Gunnlöd så förälskad i Bölverk att hon lovade honom en klunk från varje kar. Men Bölverk drack upp allt mjöd i de tre karen och flög iväg i sin örnhamn. Suttung, som såg örnen, förvandlade sig och följde efter. Oden flög så snabbt han kunde och när han nådde Idavallen skyndade sig de andra asarna att bära ut alla kar de ägde. Sen spydde Oden upp mjödet i karen, men eftersom Oden flög i en sådan hög hastighet, rann lite mjöd ut baktill. Asarna fick mjödet och även en del människor fick lite mjöd, så de kunde dikta. Mjödet kan drickas av vem som helst, men det gör ingen till en skald, dock räcker det för att kunna rimma.

Skapelsen
Vanja | January 17, 2010 | 17:07 | Sägner | No comments

I söder låg det glödande Muspelheim. I norr låg det bitande kalla Nifelheim. Mellan dessa områden låg ett stort tomrum, Ginnungagap. En dag träffades den kalla rimfrosten från Nifelheim av varma vindar från Muspelheim och det började droppa. Ur dessa uppstod ett liv, jätten Ymer. En man och en kvinna växte fram ur hans ena armhåla och hans ena ben avlade en son med det andra. Ymer livnärde sig på mjölk från kon Audhumbla, som även hon uppstått ur dropparna. Audhumbla fick föda genom att slicka salt från en sten. En dag syntes det ett manshuvud på stenen och några dagar senare en hel man, Bure. Bure fick med tiden en son, Bor, som äktade en jättedotter, Betsla, och fick sönerna Oden, Vile och Ve.

När sönerna växte upp och blev större och starkare, bestämde de sig för att slå ihjäl den onde jätten Ymer. De lyckades och blodet som strömmade fram dränkte alla jättar utom Bergelmer och hans familj. Oden, Vile och Ve lyfte Ymers kropp till Ginnungagaps mitt där de skapade världen av honom. Jorden byggdes av hans kött, bergen av hans benknotor. Blodet blev floder och hav. Tänder och käkar blev klippblock och stenar. Av Ymers skalle skapade de himlavalvet och av hjärnan skapade de molnen. Gnistor från Muspelheim placerades ut som stjärnor. Likmaskarna i Ymers kött blev vad vi kallar dvärgar. De placerade ut fyra stycken dvärgar; Östre, Västre, Nordre och Södre i varsitt hörn av skallen för att hålla den uppe. En dag såg de tre bröderna en ask och en alm. Av det skapade de, de första människorna, Ask och Embla. Oden gav dem liv, Vile gav dem förstånd och Ve gav dem hörsel och syn. De lät människorna bo i Midgård med den skyddande ringmuren gjord av Ymers ögonbryn. De satte Måne och Sol, Natt och Dag för att på sina hästar rida runt jorden. Till sist skapade de Asgård och konstverket Bifrost.

Sagan om Rig
Vanja | January 17, 2010 | 17:05 | Sägner | No comments

En dag var Heimdall ute och vandrade längs en strand, under namnet Rig. När han såg en hydda gick han in. Vid elden satt två människor, Ae och Edda, i gammalmodiga kläder. Rig var kunnig och han satte sig mellan de två och gav dem råd. Då bjöd Edda på det bästa huset hade; grova kakor och soppa. Rig stannade kvar hos paret i tre nätter och nio månader senare föddes sonen Träl. Träl beskrevs som en med fult anlete, knotiga knogar och lutande rygg. Han träffade en mö, Ty, och tillsammans födde de tolv söner och nio döttrar. Därav kommer trälaätterna. Rig fortsatte sin vandring och kom till en hall. På golvet brann en eld och vid den satt husets ägare, Ave och Amma. Mannen, som hade välsittande skjorta, satt och täljde och kvinnan spann. Rig satte sig hos dem och gav dem råd. Amma serverade skålar fulla av kalvkött. Rig stannade också här i tre nätter och nio månader senare födde kvinnan en pojke, som de svepte i kläden. Han kallades Karl. Karl gifte sig med Snor och tillsammans födde de tolv söner och tio döttrar och blev stamfäder för de frias ätt, de som brukade jorden.

Rig vandrade vidare och kom till en sal. Där inne satt Fader och Moder. Fader satt och snodde strängar, skar på en båge och skaftade pilar. Moder hade smycken i håret och ögonbryn bjärtare, barm ljusare och hals vitare än snö. Rig satte sig också hos Fader och Moder och gav dem råd. Då lade Moder en vit linneduk på bordet och dukade i silver. Hon bjöd vitt vetebröd, fett fläsk och stekta fåglar att äta och vin att dricka. Rig dröjde i tre nätter hos paret och nio månader senare föddes en pojke som de lindade i silke. Han hette Jarl och hade bjärta kinder, blekt hår och glänsande ögon. När Jarl hade växt upp återvände Rig och lärde honom runor. Jarl gifte sig med en mö som hette Erna. De tillsammans fick tolv söner och de blev de högbornas stamfäder.

Hur Sleipner kom till
Vanja | January 4, 2010 | 18:49 | Sägner | No comments

En dag kom en man till Asgård och erbjöd sig att bygga en mur, som kunde skydda gudarna från jättarna, på bara tre vintrar. Om han lyckades skulle han få gifta sig med Freja och dessutom få Sol och Måne. Gudarna gick med på det, men sade att han bara fick en vinter på sig och om muren inte var klar till sommaren så skulle han inte få någonting. Mannen började bygga i en väldig fart, ty han hade en häst som hette Svadilfare som drog stenblock snabbare än gudarna någonsin sett en häst arbeta. Gudarna tvekade, men Loke intalade dem att mannen aldrig skulle hinna bli klar i tid.

Men månaderna gick, snart var sommaren kommen och det var inte mycket arbete kvar. Gudarna blev oroliga och Freja sa att hon vägrade att gifta sig. När det endast återstod tre dagar till bygget skulle vara klart, sade gudarna till Loke att om mannen skulle bli klar med muren skulle Loke få betala för det. Loke blev då rädd och förvandlade sig till ett sto och ställde sig i skogen och gnäggade. När Svadilfare hörde stoet blev han vild av glädje och rusade ut i skogen till stoet. Mannen insåg då att han inte skulle hinna bli klar med bygget och blev oerhört arg. Då förstod gudarna att det var en jätte som kommit för att lura dem, så Tor tog sin hammare, Mjölner, och slog ihjäl jätten. När Loke återkom till gudarna, så blev han tvungen att föla. Han födde ett litet grått hingstföl med åtta ben. Fölet, som gavs till Oden, fick heta Sleipner och blev den snabbaste hästen i världen.

Fenrisulven fängslas
Vanja | January 4, 2010 | 18:47 | Sägner | No comments

Fenrisulven växer upp på Valhall, men efterhand märker gudarna att den är för farlig för att ha gående lös. De fjättrar ulven med den starka kedjan Löding, men den håller inte. Inte heller den andra kedjan Drome, dubbelt så stark som den förra, håller. Oden beslutar då att skicka ner Heimdall med bud till dvärgarna Brokk och Sindre att smida den tåligaste kättingen i världen. Medan Heimdall väntar på att kedjan skall bli klar får han se de mest underliga saker. Dvärgarna bultar i luften, på tomma städ eller emot varandras släggor. När de är klara får Heimdall se en tunn, liten tråd som han inte märkt, trots att han har både bättre syn och hörsel än de andra gudarna.

Han återvänder med vargkopplet Gleipner i sin hand. Asarna tittar förundrat på tråden och undrar hur ett så litet ting ska kunna stoppa den väldiga Fenrisulven. Tor sade klart och tydligt att det inte skulle hålla. Aldrig om man drar i det. Idun tog lite diskret fram en nål och satte sig bakom Tor. Hon blinkade till Freja som uppmärksammat vad hon gjort. Freja tog nystanet och band det hårt i ett bordsben. Sedan lutade hon sig mot Tor och viskade något i hans öra. Man får anta att det var något om jättar i farstun. Tor flög i vilket fall upp från stolen och rusade iväg, men halvvägs blev det stopp. Han vände sig förvirrat om, men då han såg att ingen höll i honom tog han sats igen. Med sig ut från Valhall släpade han det tyngsta bordet med buller och slammer. Asarna gapskrattade och kände sig säkra på att kedjan skulle hålla.

Men för att binda ulven krävdes det också lite list. De kom fram till att den djärve Tyr som under ulvens hela tid i Asgård matat och tagit hand om den skulle få uppdraget. Tyr började med att ge den maten, sedan kliade han den bakom örat, och till sist kliar han den i munnen som han gjorde när den ännu var liten. Ulven tycks slappna av och Tyr låter kättingen långsamt glida ner över ulvens hals. Men plötsligt spänns linan till, Fenrisulven upptäcker att han är fast och slår i sin vrede ihop käkarna. Tyr mister sin hand.

Ägirs ölgille
Vanja | January 4, 2010 | 18:44 | Sägner | No comments

Sedan Tor hittade ett kärl stort nog för Ägir att brygga öl i har Ägir varje år inbjudit alla asar till ett ölgille i sin guldupplysta undervattensal Hlesey. En gång infinner sig Loke, trots att han inte är bjuden, och slår ihjäl Ägirs tjänare Fimmafäng och hotar hans kock Elder. Sedan går han helt fräckt in i salen och kräver mat och sittplats. Skaldeguden Brage kan inte behärska sig och grälet bryter ut. Loke börjar förolämpa alla i salen, han startar med Brage och sedan i tur och ordning Idun, Gefjun, Oden, Frigg, Freja, Njord, Tyr, Frej, Byggver, Heimdall, Skade, Siv och Beila. Brage är enligt Loke en feg okrigisk “bänkprydnad”, stor bara i orden. Han anspelar på att skalder oftast var duktigare på att sjunga än att kriga. Idun anklagas för att ha lägrats av en dråpare, vilket torde vara antingen Höder eller Loke själv. Oden anklagas för att vara omanlig, då han utövar sejd vilket är en kvinnlig företeelse. Han hävdar att Frigg upprepade gånger varit otrogen mot Oden, en gång till och med, med hans egna bröder.

Kärleksgudinnan Freja har enligt Loke haft samlag med alla asar och alver. Han retar den enhänte Tyr för att han blev av med handen i Fenrisulvens gap. Frej smädas för att han köpt sin brud Gerd för pengar. Heimdall beskylls för att “göra i byxorna” då han aldrig får lämna sin post vid Bifrost. Siv avbryter Loke med att ge honom påfyllning av ölhornet och ber honom samtidigt medge att hon varit Tor trogen. Loke tar hornet och säger sedan att åtminstone han själv har legat med henne. Beila beskylls för att vara “uslaste avskum bland asar, lortig ladugårdsdeja”, medan Byggver sägs vara lika obetydlig och lätt att tappa bort i golvhalmen som bjuggkornet han representerar. För att få slut på det hela nämner någon Tors namn och Loke sätter genast igång med sina anklagelser. När Tor med höjd hammare visar sig i salen tystnar han dock. Loke ger sig iväg från gillet mumlande på en förbannelse att Ägirs undervattensal skall brinna ned.

Vörlund Smed
Vanja | January 4, 2010 | 18:42 | Sägner | No comments

Smeden Vörlund var en mycket skicklig smed som smitt både trollringen Andvaranut och Sigurd Fafnesbares svärd Gram. När ryktet om hans mästerverk nått till kung Nidud beslutade han att smeden skulle jobba för honom. Så en natt blev Vörlund hämtad av kung Niduds män och förd till holmen Sävardstad där han sattes att smida dyrbarheter åt kungen. För att han inte skulle fly hade de skurit av hans hälsenor. Detta gjorde Vörlund till en bitter smed som ruvade på hämnd. En dag skickade kungen ned sina två unga söner till Vörlund för att de skulle få se hur han arbetade. Vörlund sade åt sönerna att han skulle visa dem något i en kista och sönerna böjde sig ner för att se ordentligt. Då smällde smeden igen locket. Av huvudena gjorde Vörlund två vackra dryckeskärl som han skickade till kungen och drottningen. De drack ofta ur dem, utan att veta att det var deras söners huvudsvålar. En dag skickade kungen ner sin lite äldre, vackra dotter Bödvild till smeden med en trasig ring. Då gav smeden dottern förtrollat mjöd och våldförde sig sedan på henne. Sedan antog han fågelskepnad och flög iväg. På vägen talade han om för kungen vad han hade gjort. Kungen sjönk till marken och blev sittande i sin förtvivlan.

Tors fiske
Vanja | January 4, 2010 | 18:37 | Sägner | No comments

En dag hade Tor begett sig till jättarnas land Jotunheim. Med sig hade han Tyr och syftet med resan var att besöka Tyrs styvfar Hymer. Hymer hade en stor kittel, Sjökokaren, som var hela en mil djup. Den ville asarna låna till Ägirs ölgillen. Tyrs mor, en ljus och gyllene kvinna, tog emot dem och bad dem att gömma sig bakom de andra kittlarna tills Hymer kom hem. När Hymer senare på dagen kom hem från sin sjöfärd med istapparna glittrande i skägget, märke han genast att något inte var som det skulle. Hans eldblick krossade alla kärlen förutom Sjökokaren och asarna tittade fram. Hymer blängde på dem, men bjöd dem sedan på kvällsmat. Tor åt ensam två oxar. Nästa dag ville den snåle jätten att Tor skulle följa med honom och fiska, bete fick han skaffa själv. Tor gick då ut i Hymers beteshage och vred nacken av den kraftiga tjuren Himinrjod.

De rodde ut på sjön i en liten eka. Efter ett tag tyckte jätten att de kommit tillräckligt långt ut, men Tor rodde vidare. När han äntligen lade upp årorna hade Hymer från förstäven redan hunnit fånga in flera valar. Tor kastade ut från aktern och efter ett tag kände han hur det nappade. Tor började hala upp fisken, men det var ingen fisk, utan självaste Midgårdsormen. Tor drog upp Mjölner och skulle precis kasta då Hymer skräckslaget skar av fiskelinan med sin kniv. Midgårdsormen försvann ner i vattnet. Tor blev arg och smällde till Hymer så han föll ur båten och blev tvungen att simma hem. Tor hade trampat igenom båten när han tog spjärn för att få upp Midgårdsormen så väl hemkommen blev han tvungen att lyfta upp båten för att tömma den på vatten. Sedan bar han hem båten till Hymer. Jätten sade då att åtminstone ingen kunde kalla sig stark som inte kunde krossa hans glaskalk. Tor försökte genast, men han lyckades inte förrän han på Tyrs mors inrådan kastade glaskalken mot Hymers järnhårda panna. Glaskalken splittrades och asarna begav sig hemåt. Sjökokaren bar Tor över sig så att handtaget slog mot hälarna för varje steg han tog. När de gått en bit sade Tyr att Hymer och en massa andra jättar kom rännandes efter dem. Tor tog då av sig kitteln och dräpte dem alla. Sedan fortsatte de hem till Ägir för att låna honom den stora kitteln Sjökokaren.

Nibelungeguldet
Vanja | January 4, 2010 | 18:36 | Sägner | No comments

En dag när Oden, Höner och Loke var ute passerade de Frånångers fors. Där simmade en jättestor utter. Eftersom de var hungriga fångade de honom och åt upp honom och en lax som uttern just svalt. Vad de inte visste var att uttern i själva verket hade varit jätten Hreidmars son, Otter i utterskepnad. Asarna fortsatte sin vandring och kom fram till Hreidmars gård. De bad att få stanna över natten, och kunde inte låta bli att skryta över det fina utterskinnet de hade. Hreidmar, som kände igen sin sons skinn, blev vred och lät binda gudarna. Han krävde att de i gengäld skulle ge honom så mycket guld att de kunde både fylla skinnet och täcka utsidan av det. Loke begav sig då igen till forsen Frånånger där han visste att dvärgen Andvare i laxskepnad vaktade den beryktade Nibelungeguldet. Loke tvingade Andvare att lyfta upp skatten ring för ring.

Till slut simmade Andvare upp till ytan och talade om att inget mer nu fanns att hämta, men Loke såg att något fortfarande glimmade på botten. Det var trollringen Andvaranut, som Andvare var speciellt fäst vid och hade tänkt spara åt sig själv. Samtidigt som Andvare ilsket lämnade ifrån sig ringen belade han den med en förbannelse som skulle skänka ond, bråd död till var och en som ägde den. Loke gick tillbaka till Hreidmar och asarna började fylla utterskinnet. Till slut var även utsidan täckt, sånär som på ett morrhår som stack fram. Hreidmar krävde dock att även detta skulle täckas och Oden halade förargat fram ringen Andvaranut som han hade tänkt ha kvar själv. Asarna fick sedan tillåtelse att fara hem igen och redan samma natt dödade en av Hreidmars söner, Fafne, sin far för att få den olycksaliga ringen. Fafne lade skatten i en grotta på Gnitaheden och tog skepnad av en lindorm som vaktade den. Där låg han och vaktade tills förbannelsen nådde även honom och han blev dräpt av Sigurd Fafnesbare.

Frejas smycke
Vanja | January 4, 2010 | 17:33 | Sägner | No comments

Kärleksgudinnan Freja ägde ett vackert halssmycke kallat Brisingamen. För att få smycket blev hon tvungen att tillbringa en natt med var och en av de fyra smederna. Som vanligt smiddes dyrbarheten av dvärgarna och i detta fall av Alfrik, Berling, Dvalin och Grer. När Loke fick höra talas om hur Freja fick smycket skvallrade han genast för Oden som blev väldigt vred. Som straff tvingade han Freja att starta krig mellan två människokungar. Brisingamen bar på skyddande krafter, något kärleksgudinnan som själv var ganska vek och oförarglig inte kunde få för mycket av. Loke blev ganska snart intresserad av smycket och dess krafter. Han bestämde sig för att ta det ifrån henne. Han vakade varje natt utanför hennes borg Folkvang, men hon glömde aldrig att låsa dörren. Istället började Loke då leta efter en spricka i dörren och en natt hittade han en. Loke förvandlade sig till en fluga och kröp in. I sängen låg Freja och sov, men smycket var vänt med spännet neråt så att Loke inte kunde komma åt att knäppa av henne det. Loke förvandlade sig då till loppa och bet Freja i kinden. Freja vaknade för ett ögonblick och vände på sig. När Loke fått tag i smycket antog han sin vanliga skepnad och gick helt sonika ut genom dörren. Loke gömde smycket vid ett skär som heter Singasten. Där antog han sälskepnad och lade sig att vakta dyrgripen. Heimdall som hört talas om stölden antog genast att tjuven var Loke, och han begav sig, även han i sälskepnad till Singasten för att återerövra smycket. Det blev en vild kamp, men Heimdall vann och Brisingamen kunde återbördas till sin rätta ägare.

Balders död
Vanja | January 4, 2010 | 15:45 | Sägner | No comments

Eftersom Balder lider av svåra mardrömmar och ständigt plågas av känslan att något ont skall hända honom åker Oden ned till dödsriket för att höra hur det ligger till med saken. Han uppväcker en urtidssierska ur hennes dödssömn och får henne att motvilligt erkänna att de förbereder inför Balders ankomst. När Balders mor Frigg hör detta tar hon löfte av allt levande att inte skada honom. Då han är osårbar roar sig gudarna ofta med att skjuta prick på honom. Dock glömde Frigg att ta löfte utav misteln, och det får Loke nys om. Loke ger Balders bror, den blinde Höder, en pil snidad av mistel och hjälper honom att sikta. Balder får pilen rakt i hjärtat och faller död ner. Stor sorg bryter ut, ty Balder var inte bara älskad av asarna, utan av allt levande. Oden skickar ned Hermod på springaren Sleipner till Hel för att lösa ut Balder ur dödsriket. Hel går med på detta om alla varelser i världen gråter över Balder. Det gör också alla, förutom en jättekvinna vid namn Tökk, som senare visar sig vara en utklädd Loke.

När Balder skall begravas dör även hans fru Nanna av sorg och de båda skickas ut på havet i ett brinnande skepp, Ringhorne. Oden böjer sig ned över sin son och viskar något i hans öra. Sedan lägger han den magiska guldringen Draupner på hans bröst. Den kraftiga jättinnan Hyrrokkin bjuds dit för att hjälpa till med sjösättningen. Hon anländer på en varg med fyra huggormstömmar. Hyrrokkin slänger båten i vattnet väldigt häftigt och Tor blir upprörd över att hon inte visar respekt för den döde. Tor vill först döda henne, men asarna lugnar ned honom. Tor tar istället ut sin ilska på en liten dvärg, Lit, som har ränt i vägen för asarna hela kvällen och sparkar in honom i lågorna. Loke som anar gudarnas hämnd förvandlar sig till en falk och tar sig till Mimers brunn för att be Mimer att vända på Odens öga så att det inte ska se honom. Mimer går dock inte med på detta. Då förvandlar sig Loke till en lax i forsen Frånånger. Men Loke kommer inte undan. Gudarna binder fast honom med en bit av hans son Narfes tarmar och Skade placerar en giftorm drypande etter över honom. Hans kära Sigyn står troget vid hans sida med ett fat för att skona honom från den giftiga ettern. När fatet är fullt och måste bytas rycker Loke till så kraftigt att jorden skakar. Loke slipper inte fri före Ragnarök.

Sigurd Fafnesbane
Vanja | January 4, 2010 | 15:41 | Sägner | No comments

För länge sedan bodde en ung man, Sigmund, hos sin far, kung Völsung. Hans tvillingsyster Signe skulle gifta sig med kungen av Götaland, han hette Siggeir. Salen där bröllopet skulle stå var av annorlunda arkitektur. Den var byggd runt en väldig ek, vars stam höll upp taket och stöttade väggarna. Eken var känd i hela världen under namnet Branstock. Mitt i festen steg en främling in. Han hade på sig en bredbrättad slokhatt, fläckig av resdamm, och han hade bara ett öga. I sin högra hand höll han ett brett, glänsande svärd. Han gick fram till Branstock i salens mitt och körde med all sin kraft in svärdet i eken. Den som kan dra ut svärdet ur trädet får behålla det som en gåva från mig, förkunnade han. Det finns inget bättre svärd i hela världen. Dess klinga kommer aldrig att svika förrän jag kallar dess ägare till mig. Sedan försvann främlingen ut i natten. Alla de närvarande krigarna försökte genast att dra ut svärdet, men de misslyckades alla, till sin förtret. Kung Völsung misslyckades, brudgummen kung Siggeir likaså. Även kung Völsungs nio söner misslyckades, och sedan var det dags för den unge Sigmund att prova sin styrka. Den gyllenblonde pojken lade sina händer på det juvelprydda fästet och svärdet nästan kastade honom tillbaka, så lätt gled det ur trädet.

Svärdet tjänade honom väl och många år senare låg Sigmund, den siste ur den ryktbara Völsungätten, döende på slagfältet. Hans hustru Hjördis satt gråtande bredvid honom, medveten om att inga böner skulle kunna rädda honom ifrån dessa sår. Sigmund böjde sig fram mot sin fru och berättande viskade om svärdet. Kung Siggeir, hade dödat hans far, kung Völsung och han hade dödat hans nio bröder, för att sedan tillägna sig själv svärdet. Nu hade Sigmund hämnats. Siggeir var död och svärdet i sina rätta händer. Svärdet har vunnit varje kamp på slagfältet åt mig, tills idag. Jag stod här under striden och allt verkade gå mig väl. Då fick jag se en främling komma gående, enögd med svart slängkappa och slokhatt. Han hade ett spjut vars like jag aldrig skådat. Jag slog till spjutskaftet med mitt svärd. Och svärdet splittrades i tre delar. Då förstod jag vem det var som kommit för att kalla mig till Valhall. Ta nu dessa tre delar. Du skall föda mig en son och han kommer att behöva ett svärd. Efter dessa ord slöt han ögonen för sista gången.

Flera år senare levde Hjördis med sonen till kungen av Danmark. Kungen hette Hjalprek och hans ståtliga son hette Alf. Tillsammans med Alf hade Hjördis fått en son som de kallade Sigurd. De bestämde att man skulle lära honom till smed och den bästa smeden, dvärgen Regin, anlitades som lärare. Eftersom Regin var dvärg försökte han ibland sprida lite osämja hos kungafamiljen och en dag sade han till Sigurd att han tyckte att Alf behandlade Sigurd som en springpojke. Det är inte sant, sa den ärlige Sigurd. Alf ger mig allt vad jag begär. Be honom då om en häst, sade Regin. Sigurd lydde rådet och Alf svarade att de bästa hästarna var de som sprang lösa i skogsbrynet. Han kunde själv förse sig med den bäste. Sagt och gjort. Sigurd gav sig iväg till skogen och på vägen dit träffade han en främling. Vart är du så skyndsamt på väg, undrade främlingen. Jag ska välja ut en häst, svarade Sigurd. Du kanske vill hjälpa mig. Det ville främlingen och de gav sig iväg för att hitta flocken. Främlingen föreslog att de skulle låta hästarna simma över en intilliggande sjö på prov, så alla hästarna skickades ut i vattnet. Alla hästar simmade lätt över, men det var bara en som outtröttad galopperade iväg på andra sidan sjön. Det var en fin, grå hingst med stolt, böjd hals och skarpa, klara ögon. Du kan lita på mitt ord, sade främlingen. Den där hästen är den bäste i världen. Han är en avkomma till Oden egna åttafotade häst Sleipner. Han kommer att bära dig snabbt och säkert i krig och fred. Sedan försvann han, så snabbt att Sigurd inte hann tacka honom. Sigurd döpte hästen till Grane.

Regin som lade märke till att Sigurd inte bara var en mycket modig, godhjärtad och skicklig pojke, utan även innehavare av en häst vars like inte var skådat, började smida på en plan. Regins bror Fafne hade en ofantlig guldskatt, kallad Nibelungeskatten. Förvandlad till en drake ruvade han på skatten i dag och natt. Regin ville ha skatten och han nämnde planen för Sigurd. Sigurd blev smickrad över hans förslag, men sade att han bara var en pojke och han hade inte ett sådant svärd som krävdes för att döda en drake. Regin svarade att han skulle smida honom ett sådant svärd, med alla dvärgars skicklighet och alla runors trollkrafter. Han gick genast in i smedjan. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som svängde det med båda sina händer och lät svärdet falla ned på städet med en smäll. Klingan brast i småbitar. Regin smidde ett nytt svärd, denna gång tog det lite längre tid. Sigurd provade det och återigen brast klingan. Sigurd berättade detta för sin mor, Hjördis. Då berättade hon för honom om hans fars svärd som dragits ur trädet Branstock för många år sedan. Sigurd tog bitarna till Regin som smidde ihop dem. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som lyfte det med båda sina händer för att prova det mot järnstädets tjocka huvud. Städet klövs mitt itu. Sigurd kallade svärdet Gram.

Nu ansåg Regin att Sigurd var redo att möta draken Fafne och tillsammans gav de sig till dammen där draken brukade dricka. Regin vågade inte gå längre, men han gav Sigurd ett råd, att han skulle akta sig för drakens blod då denne väl var död. Blodet kommer att bränna dig till döds, sade Regin. Så Sigurd började ensam gå i mot grottan. När han gått en liten bit såg han en främling. Främlingen hade endast ett öga under det hängande hattbrättet. Främlingen undrade vart Sigurd skulle och Sigurd svarade att han skulle döda draken Fafne. Främlingen gav honom då tre råd. Det första var att han inte skulle nalkas Fafne framifrån ty elden brände allt till döds. Det andra rådet var att han skulle gräva en grop i drakens spår för att på så sätt kunna sticka svärdet i hans hjärta underifrån. Det tredje rådet var att hans skulle bada i drakens blod eftersom varje kroppsdel som träffades av blodet skulle bli osårbar och kunde inte skadas av något vapen i världen. Det kommer inte att bränna dig som Regin sa. Denna gången hyste Sigurd inga tvivel om vem mannen var och han gjorde precis som han sa. Han grävde en grop i drakens spår och lade sig att vila.

Det första tecknet på att draken nalkades var att marken började skaka. Det hördes ett avlägset dånande som tilltog i ljudstyrka. En pust av svavelstinkande rök svepte över hålet och strax en efterföljande eldslåga. Därefter kom draken Fafne. Hans rasslande fjäll krasade mot kanterna på hålet och rev ner en massa jord. Sigurd väntade tills han trodde att draken var precis över honom och då högg han till med Gram. Blodet forsade snabbt ned i hålet han grävt och Sigurd tog av sig alla kläderna för att blodet skulle nå överallt. Det gjorde det också, förutom på ett ställe där en ljungkvist fastnat, precis mellan skulderbladen. Sedan grävde sig Sigurd ut och såg draken vrida sig i dödskramper. Den långa drakstjärten svängde svagt och tunna slingor av rök steg ur näsborrarna. Regin välkomnade honom strålande. De bestämde sig för att steka Fafnes hjärta. Även om draken varit ond så var det ändå dvärgens bror och Regin ville att något av Fafne ändå skulle leva vidare i honom. Sigurd började att tillaga hjärtat över elden, men råkade bränna sig lite på det heta drakblodet. Han stoppade genast fingret i munnen och i samma stund hörde han en massa röster. Han såg sig omkring, men upptäckte inga fler människor i närheten. Rösterna hördes fortfarande tydligt och efter en stund förstod han att han kunde förstå fågelspråk. Så synd att Sigurd steker hjärtat åt någon annan, kvittrade en fågel. Han borde äta hjärtat själv och bli den visaste bland män. Ja, kvittrade en annan fågel. Då skulle han förstå att Regin tänker döda honom och ta hela skatten själv. Om han hade något förstånd, svarade den första fågeln, skulle han ta sitt svärd Gram och hugga huvudet av Regin. Men se där! Jag är rädd att det är för sent. Sigurd vände sig hastigt om och såg Regin som just var i färd med att sticka honom med sin dolk. Med ett välriktat svärdshugg avskiljde Sigurd Regins huvud från kroppen.

Sigurd steg i sadeln på Grane och red till hålan där skatten låg. På toppen av alla dyrbarheter glimmade en ring som Sigurd genast stoppade i fickan. Återigen hörde han fåglarna kvittra till varandra. Sigurd borde lämna skatten där den ligger, sade fåglarna. Skatten är säker här. Sigurd borde åka till Hindarfjäll och skaffa sig en mö, som är fagrare och mer värd än alla skatter. Sigurd som litade på vad fåglarna sade talade genast om för Grane att de skulle till Hindarfjäll. När de närmade sig Sigurd ett väldigt ljussken, och ännu närmare såg han en massa eldar som omgav en bergstopp på vars mitt det stod en väldigt borg. Sigurd manade på Grane att hoppa över eldmuren och de lyckades landa oskadda på den marmortäckta borggården. Sigurd hoppade av och lät tyglarna hänga löst. I mitten av borggården fanns en plattform, tre trappsteg hög, som på alla sidor omgavs av pelare vilka bar upp valvbågar. I mitten stod en vackert utsirad bädd där låg en krigare i full utrustning. Ansiktet var täckt av en hjälm och kroppen av en åtsittande brynja. Vid fotändan låg en sköld och ett spjut. Kroppen var dödsstilla. Sigurd steg upp på plattformen och granskade den praktfulla hjälmmasken. Ögonbrynen och mustasch var inlagd i masken med fina silvertrådar. Sigurd lyfte med båda händerna varligt masken av huvudet och en kaskad av blont hår vällde fram. Krigaren var en ung kvinna. Sigurd såg att hon andades och rispade lite lätt med svärdet mot brynjan. Den sprack upp och avslöjade en vacker kvinna klädd i vitt.

Kvinnan satte sig upp och berättade en egendomlig historia för honom. Hennes namn var Brynhild och hon var en av Odens valkyrior. Under en strid då Oden utlovat seger till en kung vid namn Hjälm-Gunnar hade hon givit segern till Hjälm-Gunnars fiende, en ung man vid namn Agnar och Oden hade blivit rasande. Som straff sade han att hon skulle gifta sig med den första man hon såg oavsett hur gammal, feg, ful eller förlamad han var. Brynhild hade bett om nåd, och till slut lät han henne sova på Hindarfjäll bakom en mur av förtrollade lågor. Då visste jag, sade hon, att endast en mycket tapper yngling skulle våga bryta sig igenom denna mur. Sigurd berättade för henne om sina äventyr, om draken och skatten. Han talade också om drakblodet han badat i. Sedan tog han upp ringen, Andvaranut och trädde den på hennes finger. De lovade varandra evig trohet, men sedan blev Sigurd tvungen att ge sig av, ty han var inte längre säker på att skatten var i ett säkert förvar. Han lovade Brynhild att komma tillbaka och gav sig iväg tillbaka mot Gnitaheden. När skatten var hemma i Danmark bad hans mor honom att hämnas hans fars död och detta tog några år. På väg hemåt passerade han kung Gjukes land. Drottningen Grimhild såg genast att denne man var den rätta för hennes dotter Gudrun att äkta. Eftersom Sigurd inte verkade se Gudruns skönhet, även om han var artig, belevad och fick henne att skratta, bestämde sig Grimhild för att ge honom en kärleksdryck. Drycken verkade och Sigurd glömde genast Brynhild, vars bild han tidigare sett inom sig varje dag. Gudrun som aldrig skådat en fagrare man var inte svår att övertala och inom kort var de gifta.

Det levde lyckliga tillsammans och så skulle det också kunnat förbli om inte Gunnar, Sigurds nya svåger, hade velat ge sig ut på äventyr. Han hade hört talas om en mö som låg innanför an mur av eld, och han bad Sigurd att följa med och rädda henne. Sigurd och Gunnar med sina två bröder Högne och Gottorm gav sig iväg till Hindarfjäll. När de kom till den magiska eldmuren vägrade brödernas hästar att hoppa över. Gunnar bad att få låna Grane, vilket han också fick, men hästen vägrade att hoppa över om ryttaren var någon annan än Sigurd. Sigurd erbjöd sig då att låna Gunnars rustning, hämta kvinnan och sedan byta tillbaka rustningen utan möns vetskap. Detta gick Gunnar med på och Sigurd och Grane hoppade över muren. Sigurd gick fram till Brynhild i full utrustning och hälsade henne med orden; Jag är Gunnar, kung Gjukes son. Jag har ridit genom lågorna för att föra med mig dig som min brud. Brynhild tyckte att hon kände igen den stolte krigaren och bad honom ta av sig sin hjälm, men Sigurd sade att detta var omöjligt före de ridit tillbaka genom elden. Brynhild sa att hon ville sova på bädden en sista natt och Sigurd lade sig då bredvid henne. Svärdet Gram lade han emellan dem. När Sigurd nästa dag vaknade före Brynhild såg han ringen på hennes finger. Han kom inte riktigt ihåg allting, men det kändes rätt när han varsamt tog av henne ringen och stoppade den i fickan. Han väckte Brynhild och de gav sig av till tältet där kung Gjukes söner väntade. Sigurd och Gunnar skiftade rustning i tältet och Gunnar steg ut med hjälmen i handen och förkunnade att Brynhild nu var hans brud.

Eftersom så många människor var inblandade i lögnen var det oundvikligt att sanningen skulle komma fram till slut. Gudrun hade fått veta allting av sin make och hon hade också tiggt och bett för att få den vackra ringen, Andvaranut, på sitt finger. En dag när Gudrun och Brynhild badade frågade Gudrun om Brynhild var rädd, och inte vågade simma längre ut. Jag är valkyria, svarade Brynhild. Jag är aldrig rädd. Min man är iallafall modigare än din, sade då Gudrun. Det är inte heller sant, ingen annan dödlig än Gunnar skulle våga hoppa genom de förtrollade eldslågorna för att rädda mig, svarade Brynhild. Då talade Gudrun om att det minsann var hennes man Sigurd som räddat henne och som bevis visade hon sitt finger där den ståtliga ringen glimmade. Brynhild blev utom sig av sorg. Sigurd hade inte bara svikit deras kärlek, utan också fått henne att bryta sin ed till Oden, att äkta den man som räddade henne. Hon sade till Gunnar att hon inte kunde leva med honom om han inte dödade Sigurd. Han svarade att det kunde han inte, Sigurd hade gjort detta för att hjälpa honom. Men bröderna Högne och Gottorm var i inte lika ömsinta och tog sig an uppdraget med dolkarna i högsta hugg. Så dog Sigurd, drakdödaren, och Andvaranut förbannelsen hade än en gång gått i uppfyllelse. Gudrun befallde att ett likbål skulle tändas och när Sigurds kropp antändes av lågorna stod Brynhild på borgstaket och insåg att hon inte ville leva om inte Sigurd levde. Därför kastade hon sig ner mot borggården och döden var ögonblicklig. Senare på dagen upptäckte en av tjänarna att Grane inte var i sitt stall. Vid middagen avslöjade en av stallpojkarna att han sett hästen galoppera upp i himlen. Med två ryttare som omfamnade varandra.

Oden offrar sitt öga
Vanja | January 4, 2010 | 15:38 | Sägner | No comments

Det hade inte hunnit gå lång tid sedan Oden med sina bröder skapade Ask och Embla då Vile och Ve plötsligt försvann. Efter att först ha kallat på dem och sedan letat efter dem bestämde Oden sig för att rådfråga örnen Hräsvälg i Yggdrasils topp. Men örnen visste ingenting, likaså ekorren Ratatosk och tuppen Gyllenkamme. Oden begav sig då till källan Mimers brunn vid Yggdrasils mittersta rot för att fråga den visaste av alla, Mimer, om råd. Men Mimer skakade sorgset på huvudet och sa att han var förhindrad att tala om vad han visste. Oden bad då att få dricka lite ur kunskapsbrunnen för att själv se vad som hänt, men Mimer nekade honom igen. Oden var emellertid envis och efter en stund enades de om att Oden skulle placera sitt högra öga i brunnen och sedan ta en så stor klunk han ville. Oden slet ut sitt öga och lät det sjunka ned i brunnen. Mimer fyllde sitt horn med vatten ur källan och räckte det mot honom. Oden drack, men det behövdes egentligen inte för hans öga på bottnen av brunnen såg redan klart och tydligt vad som hänt med hans bröder. Oden reste sig och gick hemåt. Vad som hänt bröderna behöll han för sig själv.

Människobarnen
Vanja | January 4, 2010 | 15:36 | Sägner | No comments

En dag var Tor och Loke ute och åkte i Midgård med Tors stora fyrhjuliga vagn dragen av hans bockar Tandglese och Tandgnissle. Framåt kvällen var de trötta och hungriga och bestämde sig för att knacka på i första stugan de såg för att fråga om natthärbärge. Den stugan tillhörde Egil Skytten. Egil välkomnade gästerna med sin fru och sina barn Tjalve och Röskva. Nog fick de stiga på och sova över, men mat hade de knappt så att de räckte till dem själva. Då förkunnade Tor att mat det var inget problem. Hans bockar kunde nämligen slaktas för att sedan vara livs levande igen nästa dag. Man behövde bara lägga ut benen på skinnet i ladan och höja Mjölner över dem.. Det lät bra, tyckte Egil och bockarna slaktades. Familjen och gästerna började äta med god aptit. Loke föreslog sonen Tjalve att han skulle suga ur benmärgen ur den ena bockens ben, vilket därpå Tjalve också gjorde. På morgonen när gästerna skulle ge sig av märkte man att den ene bocken var halt och Tor blev väldigt ond. När det kom fram att det var Tjalve som sugit ur benmärgen blev föräldrarna utom sig av fasa och undrade vad de kunde göra för att blidka Tor. Tor föreslog då att han skulle ta med sig barnen Tjalve och Röskva till Asgård, och föräldrarna gick med på det. Så kom det sig att två människobarn levde sida vid sida med gudarna.

Iduns Äpplen
Vanja | January 4, 2010 | 15:33 | Sägner | No comments

Det var en vanlig höstdag och Oden, Loke och Tor och hans människotjänare Tjalve och Röskva var ute och gick. De hade gått länge och inte ätit sedan frukost. Plötsligt såg de ett par feta kossor. Tor som var väldigt hungrig slaktade en av dem som de sedan stekte, men köttet verkade förbli rått hur länge det än låg i elden. Det var en jätte som hette Tjatse som hade förvandlat köttet, ty det var hans kossor och han var väldigt snål. Tjatse närmade sig gudarna i Örnhamn och talade om att kossorna var hans och att han inte skulle låta köttet grillas före han fått sin andel. Gudarna tyckte att det verkade som ett rättvist förslag, men Tjatse slet upp hela kossan och åt den snabbt i luften. Eftersom hela kossan var min är också allt kött mitt, sade jätten.
 
 Tor blev arg, men argast blev Loke. Han grabbade en trädgren och slog efter örnen. Då greppade örnen tag i pinnen och flög iväg med Loke högt över huvudet på de andra gudarna. Loke blev fruktansvärt rädd och började be och hota om vartannat. Han förklarade att han var den store Loke, men det trodde inte Tjatse på. Min farfars far lekte med Loke när han var liten, svarade Tjatse. Det kan omöjligt vara du. Loke talade då om för honom att varje as över 25 år fick ett av Iduns guldäpplen och då behöll sin ungdom. Tjatse som länge oroat sig för hur det skulle gå med hans guldskatt när han dog, eftersom han inte lyckats gifta bort sina dotter Skade, lyssnade intresserat. Skaffa mig de där guldäpplena, sa han till Loke. Loke vägrade, men då Tjatse lovade att han skulle få hemgiften som han tidigare behövt för att gifta bort dottern, lovade han att försöka hämta guldäpplena.
 
 När Loke kommer tillbaka till Asgård går han direkt till det ställe i skogen där Brage och Idun brukar hålla till. Han talar om för Brage att Oden skickat bud om en stor fest i Vallhall och att enhärjarna där efterfrågat skalden Brages sång. Brage som blir smickrad tågar iväg. Och kvar ensam är Idun. Loke talar om för Idun att han inte kan förstå hur Brage kan lämna henne för att sjunga för ett gäng fyllhundar och sedan går de tillsammans ut i skogen. Plötsligt hoppar Tjatse fram bakom ett träd och sliter in Idun och hennes äppelkorg i en stor säck. Loke påminner honom om hans guld, men Tjatse bara skrattar och flyger iväg.
 
 I Asgård sprider sig nu en stor oro. Idun är borta, och inte minst, guldäpplena är borta. Gudarna föråldras snabbt av rynkor, dålig hörsel och nedsatt syn. Till slut samlas alla för ett stort möte. Är det ingen som vet någonting? Då säger Tjalve att han såg Idun och Loke gå ut i skogen tillsammans. Och att han såg Loke komma tillbaka ensam. Alla gudarna vänder sig mot Loke. Efter att ha försökt bortförklara sig börjar Loke ge upp, men sedan får han en snilleblixt. Han försöker att rodna och sedan stammar han otydligt att han ber om ursäkt, men han har äntligen hittat kvinnan i sitt liv, och hennes far ville inte gå med på giftermål om han inte hämtade Idun och guldäpplena. Vem är då denna flicka, undrade asarna. Skade, jätten Tjatses dotter, svarade Loke. Freja, som den kärleksgudinna hon är, tar genast hans parti. Sedan instämmer även Tor efter lite övertalning ifrån Siv.
 
 Det bestäms att man får förlåta Loke då han för första gången är förälskad, men Idun och guldäpplena måste tillbaka till varje pris. Tor och Loke skickas iväg till Tjatse för att hämta tillbaka Idun och helst också Skade. När de kommer fram är Skade den som öppnar dörren och Loke ber att få tala med Tjatse. När hon gått iväg för att hämta sin far frågade Tor om det var hon. Loke mumlade något ohörbart och Tor såg förbryllad ut. När Tjatse kom och såg att Loke kommit för hämta sina pengar blev han grinig, men då Loke och Tjatse pratat i enrum och Loke avslöjat att Tor, han med hammaren, det var samma Tor som nu stod i farstun, veknade jätten. Han fick guldet och de skulle precis ge sig av då Skade kom springande. Tor hade sagt till henne att Loke aldrig tidigare varit förälskad i någon så som i henne och att hon skulle få följa med dem till Asgård. Loke bleknade, men han kunde inte avslöja sig.
 
 De bestämde sig för att resa tillbaka först nästa dag och under natten smög Loke runt i Tjatses hus för att leta efter Idun. Han tyckte sig höra hennes röst och smet in i ett rum. När Idun såg honom blev hon arg för att han lurat henne och slog honom och skrek med all sin kraft. Loke som blev orolig att någon skulle höra dem förvandlade henne snabbt till en nöt och stoppade den i fickan. Men det var försent, Skade bankade ilsket på dörren utanför och undrade om han skulle bedra henne innan de ens gift sig. Loke som sagt åt Tor att vänta med bockarna utanför hoppade ut genom fönstret och in i sin fågelhamn. Han styrde snabbt mot Asgård. Skades rasande skrik fick Tjatse att vakna och förstå vad som hänt. Han hoppade i sin örnhamn och flög efter Loke. Skade som var en skicklig skidåkare följde efter i raskt takt.
 
 När Loke kom flygande över Asgård med den jättestora örnen efter sig var de flesta gudarna i för dåligt skick, det vill säga de var för gamla, för att se, höra eller förstå vad som hände. Men människobarnet Tjalve, som ännu var ung, uppmärksammade det hela. När Tjatse flög över en stor lövhög tände han med Röskvas hjälp snabbt en tändsticka och slängde på. Tjatses örnskrud flammade till och han dunsade ned i marken. Skade som nu hunnit fram brast ut i förtvivlad gråt. Loke tog upp nöten ur fickan och förvandlade tillbaka Idun. Hon slog honom ända tills hon upptäckte hur det stod till med de andra gudarna, då började hon att dela ut äpplen. En efter en blev gudarna sig själva igen. Man beslutade att Skade skulle få gifta sig med vem hon ville i Asgård eftersom de gjort henne föräldralös. Hon skulle få välja själv, men bara efter gudarnas ben. Loke som var orolig för att bli vald smorde in sina ben med tjära. Skade valde ut de finaste benen, de tillhörde Njord och inte Balder som hon hade trott. Men deras tid tillsammans blev mycket kort, ty Skade trivdes inte bland gudarna i Asgård, utan flyttade tillbaka till bergen. Lokes straff den här gången…han fick en viss kroppsdel fastknyten i en tråd som gick till en hoppande get.

Frej är kär
Vanja | January 4, 2010 | 15:26 | Sägner | No comments

En dag hade Frej olovandes smugit sig upp i Odens högsäte Lidskjalf. Han var lika lite tillåten där som de andra gudarna, ty i högsätet såg man allt man kunde tänkas se och detta var något som krävde en vis man. När Frej satt där och förundrat såg ut över världen kom det sig att han slängde en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr. I samma stund lyfte jättedottern Gerd sina armar för att öppna dörren till fadern Gymers hus. Hennes armar lyste upp hela himlen med sitt bländande sken och Frej blev som besatt av kärlek till henne. I flera dagar varken sov eller åt han. Han talade inte med någon. Till slut bad hans far Njord att Frejs skosven och bäste kamrat Skirner skulle gå och tala med honom. Skirner hade inte lust, men han gick ändå till Frej för att fråga vad som stod på. Frej anförtrodde honom att han sett den vackraste mö man tänkas kunde och att hon bodde vid Gymers gård. Frej sade att Skirner, om han vore en riktig vän, skulle åka och fria åt honom. Och Frej lovade honom även sin häst Blodighove, som varken räddes rök eller eld, om Skirner lyckades. Så Skirner red iväg på Blodighove och med sig hade han också Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv.
 
 Gymer var den första som noterade besökaren på gården och han skickade ut sina tjänare för att bjuda in honom på lite mjöd. Skirner framförde sitt budskap och erbjöd elva guldäpplen om Frej fick gifta sig med Gerd. Gerd förklarade stolt att de hade tillräckligt med guld på gården och att hon absolut inte ville gifta sig med Frej. Efter att Gerd avvisat ytterligare gåvor och fagra löften började Skirner i ren desperation hota henne med de förfärligaste öden ända till Gymer blev rädd och lade sig i. Han sa att nog kunde Frej få gifta sig med Gerd om han bara fick det där svärdet som var så ståtligt. Det bestämdes att paret skulle träffas för första gången om nio dagar i lunden Barre. Skirner återvände hem till Asgård där Frej oroligt väntade. Att Gerd skulle bli hans brud stod klart, men också att han miste svärdet som skulle kunnat rädda honom i Ragnarök.

Ragnarök
Vanja | December 31, 2009 | 18:40 | Sägner | No comments

När Mimer inte längre vaktade vid brunnen, fylldes den med löv och Yggdrasils mellersta rot började ruttna. En dag lyckades den envetne draken Nidhögg att gnaga av den nordligaste roten vid Hvergelmer. Nornorna oroade sig, de märkte att världsträdet började gulna här och var allt eftersom Urdabrunnens vatten började mista sin glans. Asar, jättar, människor, alver… Alla var de oroliga. Den enda som var lugn var Oden, som med sitt öga i Mimers brunn kunnat förutse det som skulle ske och därför hunnit vänja sig vid tanken. Temperaturen började sjunka och asarna fick allt oftare pulsa i den höga snön vid Idavallen.
 
 En dag samlade Oden asarna till sig och talade om för dem att Yggdrasil började bli gammal. Han berättade att Hels skepp Nagelfare snart stod klart vilket skulle förebåda Fimbulvinter, tre vintrar i rad utan sommar emellan. Och därefter Ragnarök. Sedan gick det några hundra år. Våren kom senare och senare. Hösten kom tidigare och tidigare. Sommaren blev kortare och kortare. Till slut kom två vintrar i rad och då visste gudarna att det var dags. Människorna frös. Svartalverna frös. Även asarna frös. I juni stelnade mjödet i Valhall. I juli djupfrystes Särimner. Urdabrunnen bottenfrös och nornorna huttrade. I september slog vädret plötsligt om. Ett oväder med storm och regn piskade in över det utmattade världsträdet. Skeppet Nagelfares konturer syntes i dimman. Vargarna Skall och Månegarm närmade sig oundvikligen Sol och Måne. Plötsligt knäcktes en av Yggdrasils grenar och rasade ner över Midgårdsormens rygg. Den släppte omedelbart taget om sin svans. Fenrisulven och Garm slet sig ur sina kedjor. Gemensamt lossade odjuren den fastkättrade Loke. Draken Nidhögg sprang klumpigt men beslutsamt mot Asgård. Bakom honom marscherade jättarna. Heimdall, som såg allt detta, tog upp Gjallarhornet och blåste.
 
 Asarna grep sina vapen och formerade sig på slätten Vigrid. Enhärjarna marscherade ut från Valhall under Tyrs befäl. Brage och Njord ställde sig bredvid Tyr och sedan började det. Eldjätten Surt red fram mot den klent beväpnade Frej som inte hade något annat vapen än sitt hjorthorn. Detta körde han genom ögat på Surt för att sekunden efter klyvas av Surts flammande svärd. Tors son Magne skickade en dödande pil mot Nidhöggs huvud. Sida vid sida stred Oden och Tor mot Fenrisulven och Midgårdsormen. Oden körde med all sin kraft sitt spjut Gungner i bröstet på Fenrisulven, men vargen fällde Oden till marken. Tor slog ihjäl Midgårdsormen med Mjölner, tog nio steg bakåt och föll död ned förgiftad av ormens etter. Tyr dräpte den väldiga varghunden Garm. Vidar tog hämnd för Oden genom att ställa sin tunga sko i gapet på Fenrisulven innan han innifrån fällde honom med sitt svärd. Ärkefienderna Loke och Heimdall kastade samtidigt sina spjut och genomborrade varandra. Mode fann att han stod omringad av en hel hord jättar, men Mange och Vidar var snabbt framme till hans undsättning.
 
 Plötsligt märkte de att allt vapenlarm tystnat. Vindstyrkan ökade. En vind från väster böjde asken åt öster. Bifrost föll samman. En vind från öster böjde asken åt väster. Då störtade Alfheim, Folkvang och Noatun. En vind från söder böjde asken åt norr. Då rasade Lidskjalf, Fensalarna och Bildskirner. En vind från norr böjde asken åt söder. Då knäcktes den sista roten vid Urdabrunnen. Världsträdet föll. Alla asynjorna kom rusande från höger och vänster. Plötsligt skrek Odens dotter Saga till och pekade. Där, från svartalvernas område, syntes eldsflammor stiga upp. Idun förstod att det var Brokks och Sindres ässja som hade vält och att elden nu var lös i det torra trädet. Vidar satte kurs mot Nidhögg, fann Frej och tog skeppet Skidbladner ur hans ficka. Han vecklade ut skeppet och hjälpte de andra i. Mode och Magne satte segel. När de var nästan ute i havet tornade Nagelfare upp sig framför dem, men Vidar lyckades styra undan. De fortsatte segla ut, bort från världen…
 
 Efter en lång tids seglande såg de återigen strand och landsteg den nya världen. Återigen stod de på Idavallen, men denna gång utan alla de andra gudarna. Det är bara Vidar, Mode, Magne, bröderna Höder, Balder och Vale samt människorna Liv och Livtrasa som överlevt.

Pintorpafrun
Vanja | December 31, 2009 | 18:39 | Sägner | No comments

Ericsbergs slott) Stora Malm, Katrineholms kommun.. Slottet är ett av de förnämsta barockslotten i Sverige och ett av landets största gods.
 
 Den gamla gården Pintorp ärvdes av Eric Carlsson Gyllenstierna 1637 och efter hans död fick den namnet Ericsberg. Hans hustru fullföljde det påbörjade nybygget och sonen Christoffer Gyllenstierna gav slottet dess nuvarande utseende med hjälp av Nicodemus Tessin d ä på 1680-talet. Släkten Hildebrand ägde godset under större delen av 1700-talet och under deras tid utvidgades ägorna betydligt. 1808 övergick gården till släkten Bonde i vars ägo den fortfarande finns kvar.

 
 Enligt sägen så är det på Ericsberg den onda Pintorpafrun går igen efter att blivit hämtad från jordelivet av den onde själv.
 
 Pintorpafrun är en sägen om “den grymma slottsfrun som plågade livet ur tjänstefolk och torpare”. Legenden är den mest kända av alla svenska sägner om vålnader, vita damer och svarta fruar som spökar på slott och herresäten. Pintorpafrun förknippas med Ericsbergs slott i Sörmland som under medeltiden hette Pinnatorp .
 
 ”Där Ericsbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar låg fordom en egendom som hette Pintorp. Och vid den har sägnen fäst den hemska berättelsen om Pintorpafrun.
 På Pintorp bodde en adelsman som vid sin död i unga år lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för att vara en god husmor för sina talrika underhavande, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade på det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och tiggande hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig på rätt tid till arbetet kunde vara säker på att återvända hem om kvällen med ryggen hudflängd.
 
 Tidigt en morgon när dagsverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en stackars torpare komma försent. Skummande av vrede överöste hon honom med ovett och förbannelser och befallde honom att fälla den största eken som fanns på godset. Innan kvällen skulle han köra den ohuggen med toppen förut fram till gården. Om han inte verkställde befallningen till punkt och pricka så skulle han utan nåd och förskoning drivas från torpet och allt han ägde skulle tillfalla gården.
 
 Grubblande över den hårda domen gick torparen till skogen där han mötte en gammal man som frågade honom om varför han var så ledsen. – Därför att det är slut på mig om vår herre inte kommer med hjälp, suckade den olycklige och talade om vilket beting hans matmor har förelagt honom. – Oroa dig inte, sa den okände. Hugg den här eken och sätt dig på stammen så skall Erik (Gyllenstierna) och Svante (Banér) dra den till slottet. Torparen gjorde som gubben sagt och börja hugga och redan vid tredje hugget så föll trädet med ett väldigt brak till marken. Därpå satte sig torparen på stammen med kronan framåt och genast började trädet röra sig som om det hade dragits av hästar. Snart blev farten så hög att gärdesgårdar och grindar kastades som stickor längs efter vägen. Och inom kort var eken på borggården. Just som toppen törnade mot slottsporten snavar en av en osynliga dragarna och en röst hördes säga: – Vad knäar du, Svante? Pintorpafrun som stod på trappan förstod vem som var torparens hjälpare, men i stället för att ångra sig så började hon svära och hota torparen med fängelse”.

Hårgasägnen
Vanja | December 31, 2009 | 18:36 | Sägner | 1 Comment

En sägen från Hälsingland

Det är natten till en storböndag (bönsöndag). De grå timrade husen ligger liksom hoptryckta för att få skydd av varandra i den lilla byn nedanför Hårgaberget. I en av gårdarna har traktens ungdomar samlats till dans, och glädjen står högt i tak, då en främling träder in. Det är en vandrande djäkne iklädd en fotsid rock. Han bad att få låna fiolen och spelade en polska som de aldrig förr hade hört, under det att han säger:
- Här dansar den blå och här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå. Liksom förhäxade av hans oemotståndliga musik följde de honom ut genom dörren och i en ringlande långdans upp mot bergets topp. Men en av de dansande männen såg att mannen hade bockfot. Han drog sin kniv och högg in den ovanför dörren, och stålets makt befriade honom från det djävulska greppet. Han höll sin flickas arm men dörren slog igen och skilde armen från kroppen. Men uppe på berget hade nu hin Onde satt sig i toppen på en vresig tall och spelade, och alla måste dansa, ingen slapp undan. Då kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst på söndagen fortsatte ännu dansen men nu var det bara skallarna kvar, som hade dansat i en ring i berghällen. I sägnens och fantasins underbara värld kan du ännu förnimma dem dansa på de stora hällarna till “Hårgalåtens” trolska och vemodiga toner.
Hårgalegenden som den har berättats av Hårgabonden Harald Olsson

Sägner
Vanja | December 31, 2009 | 18:33 | Sägner | No comments

En sägen är en kort sagoliknande berättelse som anknyter till en viss plats. En sägen gör till skillnad från sagan anspråk på att vara sann. Ofta namnges vissa bestämda personer. Dessa kan vara från bygden med också någon känd person ur historien eller sagovärlden. En sägen utspelas vanligen i en grå forntid, till skillnad från Klintbergaren eller Urban legends som utspelar sig i nutid. Många liknande sägner berättas på olika orter, vilket visar hur sägnerna kan vandra från plats till plats. En sägen har ofta ett olyckligt slut. Den egentliga sanningshalten är ofta låg, men de har ett stort värde i att de reflekterar flydda tiders värderingar och normer.
 Kända svenska sägner är Hårgasägnen (från Hälsingland) eller sägnen om Pintorpafrun på Ericsbergs slott (i Södermanland).