Posts for category ‘Historier’
Paulus i Neapel
Vanja | December 24, 2012 | 08:52 | Historier, Sägner | No comments

Från 1907 ur Sägner, berättelser och skizzer av Viktor Rydberg:

En vacker dag år 61 efter vår Herres börd sågs ett alexandrinskt skepp, kalladt »Dioskurerna» och prydt med bilderna af Kastor och Pollux, fälla ankar i hamnen till den tempelrika staden Puteoli, ett par timmars väg från Neapel.

Om bord var en afdelning romerska soldater med några statsfångar. Soldaterna, infödde italienare, återsågo sitt fosterland med så mycket större glädje, som de länge haft en mödosam tjänstgöring i det aflägsna Judalandet, hvars innebyggare alltid visat dem en mulen uppsyn och där många tecken förebådade en folkresning. Landstigningen till ära hade de blankfejat sina rustningar och påsatt hjälmbusken, som vittnade, att de tillhörde en liftrupp, den augustiska kohorten, jämbördig med pretorianska lifvakten i Rom.

Fångarne hade mindre skäl att glädja sig vid åsynen af Italiens kust. De skulle forslas till hufvudstaden och ställas för kejsarens domstol. Men kejsaren hette

då Nero, och domstolens utslag buro allt för ofta stämpeln af envåldsherrelynnets grymma nycker.

Bland fångarne var det en som både skeppsmanskap och soldater visade synnerlig aktning — en kortvuxen, mager, något framlutande man med kalt hufvud och i förtid åldrade drag, bågformiga, sammanvuxna ögonbryn, rikt skägg, vacker anletsbildning och själfulla ögon. Han var en jude, bördig från Tarsus, af en aktad släkt, som ägde romersk medborgarerätt, hvilket den tiden var ett slags adelskap. De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat honom som förbrytare mot deras lag och tempel och, hvad värre var, mot romerske kejsaren, och den åtalade hade, på grund af sin medborgarerätt, vädjat till Cesars domstol. För den skull var han nu på väg till Rom. Fången kallade sig Paulus.

Puteolis hamn var fylld af skepp från alla Medelhafsland, och dess gator vimlade af främlingar: greker, syrer, judar, egypter, afrikaner och hispaner. Höjderna där omkring stodo öfversållade af praktfulla lustslott och landtgårdar, tillhörande romerske senatorer och riddare. Nero själf älskade att vistas i denna yppiga natur, såsom Lukullus och Cicero gjort före honom.

Bland de talrike judarne och grekerna i Puteoli funnos någre, som låtit döpa sig till Kristus och ofta samlades till inbördes upphyggelse. Hade de vetat, bvem »Dioskurerna» nu förde i land, skulle de hastat Paulus till mötes, ty hans namn och gärningar voro bland dem väl kända, och hans bref till romarne hade i afskrifter hunnit äfven till Puteolis kristianer och lästes af dem med akt och id.

Man var nu färdig att gå i land. Julius hette

soldaternas höfvidsman. Apostlagärningar ger honom det vitsord, att han i sitt uppförande mot Paulus ådagalade ett människokärt sinnelag. Han kallade Paulus till sig och sade: »Innan vi fortsätta färden till Rom, stanna vi sju dygn i Puteoli. Nyttja dem som dig lyster! Du kan gå hvart du vill, dock följd af en soldat. Vill du under tiden se Neapel, står det dig fritt. Tack för dina goda och hjälpande råd i lifsfarorna, som vi utstodo på hafvet! Vare du i gudomens hägn!»

Paulus uppsökte sina trosbröder, och ännu samma afton sutto de endräktigt tillsamman. Den puteolanska församlingens äldste sände bud till kristianerna i Rom och läto säga dem: »Paulus, vår frälsares förkunnare och tjänare, är här och skall om sju dagar vara i Rom. Gån honom till mötes!»

*

Här börja sägnerna. Tåla de ej att skärskådas af häfdagranskarens öga, tåla de må hända att höras.

Paulus följde gärna den vänlige höfvidsmannens råd att se Neapel. Ej därför att stadens och nejdens skönhet eller konstverk eller glada folklif skulle särskildt lockat honom, som så många andra. Han hade sina egna skäl därtill. Det främsta var, att Jesus, den tid han som gosse och yngling vandrade i drömmar vid stranden af Genesaret, hade längtat att se denna förtrollande ängd, och att han tillfredsställt sin längtan och kommit dit och stigit upp på Vesuvius och sett.

Paulus ville trampa det stoft, hvarpå den syndfrie en gång satt sin fot, och skåda samma syner som han.

Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel, borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade han bakom sig och gick upp emot Vesuv.

Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre. Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje och romersk vällust firade tryggt sina fester i de lundar och lustgärdar, som klädde sluttningarna ända upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man lefde och njöt på skalet af en vulkan.

Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande städer strödda kusterna, de blånande öarna, det ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»

*

Strax ofvanför det ställe, där Paulus enligt sägnen stannade, fängslad af dessa ängders öfverväldigande prakt, ligger i våra dagar det observatorium, där en ifrig vetenskapsman, Palmieri, följer hvarje rörelse inom Vesuvs lidelsefulla barm.

Ett stycke nedanför observatoriet finner man en osteria förr en eremitboning. Den fryntlige värdshusvärden framsätter gärna för trötta gäster ett rödt vin, som han kallar lacrymæ Christi, men som vanligen har en förunderlig likhet, hvad smaken vidkommer, med saften af Ischias eller af Marsalas drufvor. Men misstänker han i färdemannen en vinkännare, händer det ock, att han smyger fram ett vin, som verkligen vuxit på Somma och verkligen är lacryma, igenkännlig på sin fulltoniga färg och fina doft.

*

Här stod på Paulus’ tid en landtmans hydda. Hennes ägare, en silfverhårig gubbe, upphörde, när han såg främlingen, att syssla med sina vinstockar och gick fram till honom. Paulus emottog hans inbjudning att hvila under hans tak och förfriska sig vid hans bord. Frukterna, som husets dotter framsatte, voro saftrika och vinet öfver måttan ljuft. Paulus rosade det som en god gåfva, och värden sade: »också är dess uppkomst en den underbaraste.» Och han förtalde därom följande:

En dag för omkring trettio år sedan hade han, just på den fläck, där han nyss funnit sin gäst, sett en okänd yngling med guldgula lockar och liljehvitt änne, klädd som hebré, men skön som en gudason och icke olik

Dionysos. Ynglingen skådade ut öfver landet och kusterna och hafvet, och sade att denna nejd är en flik af paradisets härlighet, af den sanne Olympens dyrd, som sjönk ned till jorden under kampen i tidens morgon mellan goda makter och onda titaner. Och han grät vid tanken på de lidanden och synder, hvaraf denna lustgård är uppfylld. Sedan han gått, uppspirade ur marken, som hans tårar fuktat, en ranka, som växte med underbar hast och bar de första af de drufvor, som nu pressats i Paulus’ bägare.

»Jag har mina egna tankar om denne yngling», sade den silfverhårige värden. »En gud har ärat min hyddas grannskap med sin uppenbarelse. Han var Dionysos, drufvans gifvare, den högste gudens son!»

»Jag tror som du», sade soldaten, Paulus’ vaktare, och tömde sin bägare.

»Ja, en gudason var han visserligen», genmälde Paulus, »och ett ädelt, lifgifvande vin har han skänkt oss i den kalk, som jag fått nåden dricka till hans minne.»

»Du känner honom då, äfven du?»

»Ja, äfven för mig har han uppenbarat sig. På jorden hette han dock icke Dionysos, utan Jesus från Nasaret.»

»I sanning, så nämnde han sig!» ropade den gamle och for med handen öfver pannan som för att upplifva ett bleknadt minne.

»Viljen I höra mer om honom?» frågade aposteln.

»Ja, säg oss allt hvad du vet!»

Och Paulus talade. Han talade ännu då solen sjönk ned bakom Ischia och öfvergöt hafvet och dess

sväfvande segel med aftonpurpur. Husets folk hade samnats kring honom. Framför honom satt värdens dotter, andäktigt lyssnande, med händerna i skötet. Det mörknade, lampan tändes, och han talade ännu.

Innan han följande morgon bröt upp, hade han döpt dem alla, äfven soldaten, som följde honom, till Kristus’ namn.

Men det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige ynglingens tårar, växer ännu på Vesuvius och kallas Kristus-tårar — lacrymæ Christi.

*

Hyddans gamle ägare var en rätt kunnig man. Böcker ägde han icke många, men han hade dock en, som han flitigt läst, och det var Georgicon af Virgilius, ty där hade han i klingande verser fått ypperliga råd, huru man skall rätt sköta vingård, åker, husdjur och bikupor.

Därför gladde det honom, när Paulus sade, att äfven han hade någon reda på hvad Virgilius sjungit; ja, att det ena af de två skäl, hvarför han kommit till Neapel, var att han ville se skaldens graf.

På andra sidan Neapel och viken ligger Posilippoberget. Enligt sägnen är Virgilius’ aska jordad där. Den antika griften, ett så kalladt kolumbarium, som tros förvara hans stoft, är en af stadens märkvärdigheter, som hvarje neapolitansk gosse känner till.

Dit styrde nu Paulus kosan, ledsagad af sin värd. De förkortade vägen med samtal. »Räknar jag rätt», sade gubben, »visade sig vår Herre och mästare på Vesuvius just samma år som Virgilius dog.» »Ja», sade

Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få sjunga om den korsfäste segerhjältens storverk …

»O, må min lefnads höst förlängas och åldringcn unnas
Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!»

men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius skådat honom.»

»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från Vesuvius.

Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:

»Om jag mött dig på min stig,
Hvilken man jag gjort af dig,
Du den störste skald bland alla!»

Nära Virgilius’ hvilostad fanns den tiden en ståtlig, med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka griften, hvilken för honom var helig som ett tempel. Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,

öfverhöfdingen för den vid Misenum förlagda romerska flottan. Kransade och höljde i sina togor närmade de sig den judiske främlingen och inläto sig i vänligt samtal med honom. Paulus sade till Silius: »Äfven jag kan sia, ehuru jag ej är skald. Och nu säger jag dig, att vi två skola på skilda vägar, men på samma år, gå till vår äras högsta mål. Din väg skall föra upp för Kapitolium, och framför dig skola stål blänka. Min väg skall föra ned för Aventinska berget, och bakom mig skall ett stål blodas.»

Sju år därefter vardt Silius Italicus romersk konsul och framför honom buros de konsulariska hederstecknen: liktorernas yxor. Samma år fördes aposteln utanför ostiensiska porten och halshöggs.

*

Det är en märkvärdig sak med denne Virgilius. Icke kunde han, den blyge, ungmölike, tillbakadragne mannen, i lifstiden ana, att han skulle med trollmakt fängsla alla kommande århundradens inbillningslif. Han kunde dess mindre ana det som han, dömande alla andra mildt, dömde sig själf och sina sånger hårdt, med misstro upptog den förtjusning, som ägnades dem, och aktade ett så kalladt odödligt namn för intet. En stilla lefnad, förljufvad af vänskapen, och glömska efter döden var det bästa han önskade sig. Hans mest frejdade verk, Eneiden, räddades från lågorna endast dymedelst, att man bröt mot den döende skaldens sista vilja. Men, som sagdt, hans namn har gått till alla århundraden, och alla tider hafva älskat honom. Äfven den mörkaste

medeltiden hedrade honom på sitt vis, ty folktron gjorde honom då till en välgörande och människoälskande trollkarl och hopdiktade Virgilius-sagor, som hunno ända till Island, medan kyrkan gjorde honom hardt när till en kristlig profet, intog hans namn i sin liturgi och gaf honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets siare. Och detta synes ej så underligt, när man läser det fjärde i ordningen af hans herdekväden, där han till ett barns vagga knyter förutsägelsen om en ny tidernas ordning, en guldålder, då rättfärdigheten skall återvända till jorden, våra synder afplånas, ormen söndertrampas och lammen beta i frid bland lejonen. Mången skummare profetia har man hänfört till Messias.

När Dante i anden företog sin färd genom underjordens fasansfulla ängder, gick vid hans sida, undervisande och lugnande, en mild, lagerkransad skugga: Virgilius. Lyckligare har Gustave Doré icke fört sitt ritstift, än då han i sina teckningar till Dantes »Gudomliga komedi» ställt desse vandrare bredvid hvarandra, den ene med antikens plastiska hållning och ädla måtta i sina rörelser, den andre öfverretad och lidelsefull i alla åtbörder. När Svedenborg i sitt lusthus uppe i Stockholm hade emottagning för gäster från andevärlden, var Virgilius en af dem, med hvilka han helst samtalade. År efter år tåga pilgrimsskaror, såsom i forntiden Paulus, till Virgilius’ graf. Många komma endast för att hafva varit där. Men visserligen äro äfven de många, som gå dit för att offra på hans grift en varm tacksägelse för de vackra och storartade bilder, hvarmed han fyllde deras gossedagars inre värld.

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs

Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

Sul mare luccica
l’astro d’argento,
placida è l’onda,
prospero il vento …
O, dolce Napoli,
suolo beato,
doce sorridere
volle il creato …

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Har du slitit dig lös från detta rum, så äro Posilippogrottan och höjden, där Virgilius’ graf visas, icke långt borta, om du ej är allt för nogräknad med minuterna. Med en »custode» som vägvisare vandrar du upp för en slingrande trappgång, omgifven å ömse sidor af söderns rika växtlighet; du kommer till utsikter, som du aldrig skall glömma, sedan du en gång sett dem, och du föres slutligen ned i grifthvalfvet, som med sina nischer för askurnorna liknar så tämligen andra kolumbarier, men där du återfinner den välkända grafskriften:

Mantuas son och Kalabriens rof, i Partenope gömmes
Stoftet af mig, som besjöng hjordar och skördar och krig.
(Mantua me genuit, Calabri rapuere, tenet nunc
Parthenope, cecini pascua, rura, duces.)

Inskriften stod under medeltiden att läsa på hvalfvets fris. Nu åter ser man henne på ett slags minnesvård, som en fransman med en icke alldeles sällspord gallisk fåfänga upprest, för att till möjligast billiga pris låta Virgilius’ namn draga hans eget in i odödlighetens hamn. Minnesvården tillkännager högtidligt, att han är »consacré au prince des poètes latins» af hr*** (namnet gör jag rättast i att utelämna), »bibliothécaire de la reine des Français». Dock — Virgilius odödliggjorde Bavius; hvarför då icke äfven en välmenande »bibliothécaire» från Paris?

*

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom, tyngd af dystra tankar, men vid Forum Appii och Tres Tabernæ, flere mil från hufvudstaden, var en mängd kristianer på appiska vägen honom till mötes, och när han såg dem, säger Apostlagärningar, kände han tröst och tackade Gud. Han hade då färdats öfver Pontinska träsken. Till höger hade han de vilda volskiska bergen, framför sig Albanbergen, på hvars sluttningar sågos städerna Velitræ och Lanuvium. Nu färdades man genom allt skönare och rikare ängder, öfversållade af slott, villor, landthus och praktfulla grafvårdar, och ändtligen visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning, med sina stadsmurar och af härliga palats och tempel krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den eviga staden. Vi skola återfinna Paulus där.

Paulus i Rom
Vanja | December 23, 2012 | 20:53 | Historier, Sägner | No comments

Bland de kristianer, som på appiska vägen vandrat Paulus till mötes för att välkomna och trösta honom, var en man vid namn Martialis. Om honom visste alla trosbröder att förtälja följande:

Hans föräldrar bodde i Judaland på hinsidan Jordan. En dag kom Jesus med sina lärjungar till den nejden, och, som vanligt, samlades mycket folk för att höra den galileiske mästarens ord. Jesus talade denna gång om helgden af äktenskapets band och om den kärlek, som gör hemmet till Guds boning. När de mödrar, som voro bland åhörarne, förnummo detta, trängde de fram med sina barn för att han skulle välsigna dem. Bland kvinnorna var Martialis moder. Sakta skjutande sin son framför sig, stod hon, blyg och bedjande, inför frälsaren, som läste i hennes blick, att hon ville på gossens hufvud föra hans välsignelse in i sitt hem. Lärjungarne tillbakavisade henne. Då ville hon vika undan, men Jesus sade: »Låten barnen komma till mig och hindren dem icke, ty

sådana höra Guds rike till.» Och han tog gossen i famnen, lade välsignande sina händer på hans lockar och sade till de kringstående: »Den som icke undfår Guds rike som ett barn kommer aldrig där in.»

Från den stunden följde Martialis Jesus. När denne underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det han som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han, som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända främst räknade inom den lärjungakrans, som omgaf Jesus och apostlarne och kallas: »de sjuttio».

Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna kristendomen i världens hufvudstad. Nu var han sedan flere år bosatt i Rom, där han ägde ett hus vid via lata (samma gata som efteråt fått namnet Korso), i hvilket de troende ofta samlades.

*

Höfvidsmannen Julius förde Paulus och de andre fångarne till pretorianske gardes-öfverhöfdingens ämbetspalats, där han aflämnade dem.

Näst kejsaren var gardes-öfverhöfdingen den mäktigaste mannen i romerska världsriket. Den som nu innehade detta ämbete hette Burrus Afranius, en sedesträng man och god fältherre. Han hade jämte filosofen Seneka varit kejsar Neros uppfostrare och lärare, men kände nu ingen glädje däröfver. Burrus genomläste noga de ämbetsskrifvelser Julius öfverräckt honom om fångarne, hvarefter han tillkännagaf: »Den man, som heter Saulus och kallas Paulus, må vistas på fri fot, men vaktad af en

soldat.» Festus, ståthållaren i Judéen, hade nämligen skrifvit, att Paulus’ sak rörde endast ett ömkligt gräl mellan judiska meningsflockar, och att han, Festus, själf skulle frigifvit den åtalade, om denne icke hade vädjat till kejsarens domstol.

När kristianerna, som med fångarne väntade nere på borggården, hörde, att Paulus, i stället för att kastas i fängelse, finge gå fritt omkring, gladde de sig, och Martialis och hans hustru tillbjödo honom ifrigt en bostad i deras hus. De sade: »Hos oss kan du hvila ut, ty Gud har välsignat vårt hem med trefnad och frid.»

»Frid har jag ingen rätt att söka», svarade Paulus; »men här bredvid mig sen I en broder, som har det goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar fullgöra. Han är mångsidig konstnär: läkare, målare och skriftställare. I edert hus skall han måla bilder af vår frälsare och hans moder, så att vi och de, som komma efter oss, må se dem, som hade vi de älskade lekamligen för våra ögon, och hos eder skall han i andens ingifvelse skrifva häfderna om vårt brödraskaps första öden och om Kristus’ sändebuds gärningar.»

Så skedde ock. Lukas följde Martialis till hans hem och skref där under årens lopp sitt evangelium och Apostlagärningar, och fäste med färger på duken Jesus’ och ungmön Marias drag. Paulus hyrde sig ett hus helt nära den stadsdel, där hans fränder i köttet då hade och ännu hafva sin varelse — det så kallade Ghetto, hvars egna folklif och trånga, smutsiga gränder mana konstnärens pensel till verksamhet och hans luktsinne till hvila.

Detta hus eller rättare en efterträdare på den tomt, där det var byggdt, kallas än i dag Paulus’ skola,

emedan han där dagligen under två års tid lärde och undervisade om Kristus och härunder själf inträngde allt djupare i Messiaslärans hemligheter. Där skref han brefvet till Efeserna, Filipperna och Kolosserna, äfvensom det lilla både mänskligt och konstnärligt sköna brefvet till Filemon. Där säges han hafva emottagit filosofen Seneka — sägnen känner till en brefväxling mellan Paulus och denne — samt en annan högt stående romare, Teofilus, hvilken Lukas tillägnat sitt evangelium. Genom soldaterna, som vaktade Paulus, spred sig från samma medelpunkt den nya lärans kännedom till höfvidsmän för pretorianerna och genom dem till medlemmar af kejsarens hus.

Mellan Sixtus-bron och Ghetto, vid Via della Regola, bakom den gamla kyrkan Paolo alla Regola, återfinner man »Paulus’ skola». Nu företer hon sig som en tämligen stor sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk ur Apostlagärningar, men där i öfrigt ingenting ålderdomligt eller märkligt är att se.

*

När Paulus andra gången kom till Rom, emottog han Martialis’ förnyade inbjudning och stannade i dennes hus, tills han under kristianernas tårar släpades därifrån till mamertinska fängelset.

Den frid, som rådde i Martialis’ boning, var ej af det yttre slaget, ty på ena sidan af huset gick via lata (Bredgatan), pulsådern mellan romerska torget, Kapitolium och Marsfältet, och strax bredvid utsträckte den stora basaren Septa Julias portik sina pelargångar. Men medan

folkböljorna brusade där rundt omkring, stod hemmets barnaskara i andäktig tystnad kring Paulus’ skrifbord eller vid Lukas’ tafvelställ och följde med undran pennans rörelser på pergamentet eller penselns på duken, och medan de stodo så, hände som oftast, att de sågo bredvid sig andra barn, vingade och strålande af öfverjordisk skönhet, som kommo för att blanda Lukas’ färger eller för att hviska någonting till Paulus, när denne tankfull lät skrifstiftet hvila.

Om man från Piazza di Venezia går in på Korso, Roms hufvudgata, har man strax till vänster palatset Doria-Pamfili och där bredvid en kyrka, Santa Maria in via lata. En gång om året firas i detta mer grant än smakrent utstyrda tempel en högtidlig mässa, och man har då tillfälle att öfver högaltaret skåda en madonna, som enligt sägnen är af evangelisten Lukas’ hand och hittats under kyrkan, där man finner lämningarna af Martialis’ hus, förvandlade till en krypta med två kapell. Två trappor leda ned till de kamrar, där Paulus skref brefven till Timoteus och Titus, och där Lukas målade eller författade. Väggarna bära ännu spår af fresker från den antika tiden. De fromme, för hvilka sägnen är historia, lämna icke den heliga skymningen här nere utan att hafva druckit ur en källa, som Paulus uppkallade för att däri döpa. I den tiden lågo dock kamrarne ofvan jord och hade tillräcklig dager för pennan och staffliet. Men Roms gator hafva höjt sig med århundradena. Den eviga staden är ett slags historiens geologi. Hvar helst man gräfver där, finner man häfdernas skeden lagrade öfver hvarandra.

*

I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse, som fängslade allas nyfikenhet och allas uppmärksamhet, tills en ny dag kom med en ny händelse. Än gaf kejsaren i amfiteatern eller i Circus maximus eller på Marcellus’ skådebana någon festlig tillställning af häpnadsväckande prakt. Än uppträdde han själf inför romerska folket som sångare eller körsven. Ofta kringlopp ett rykte, att någon medlem af kejsarens hus eller någon för republikanska tänkesätt misstänkt storman rödts ur vägen. Dess emellan talades om hemska järtecken, som visat sig i de aflägsnare landsdelarne, om sammansvärjningar i Rom, om upproriska rörelser bland de vid rikets landamären stående härarne. Men vid denna tid var det särskildt en sak, som utgjorde allmänna samtalsämnet ej endast för dagen, utan för veckor och månader, i alla romerska kretsar. På forum, i de stora badhusen, öfver allt där medborgare och främlingar strömmade tillsammans, sporde man hvarandra: har du sett Simon visdomsmannen? Har du hört omtalas det underverk han senast utfört?

Ej mindre ordades om hans ledsagerska, Helene. Den gudomliga visheten sades hafva förkroppsligat sig i henne. En skönare kvinna hade ingen sett. Men de fleste tillade, att hennes skönhet kom dem att rysa. Hon liknade en Isisbild. Hennes anletsdrag voro orörliga, hyn bar den pariska marmorns färg, ögonen hade ädelstenens, men icke lifvets glans. Var hon en bildstod, som Simons trollkonst gifvit rörelseförmåga? Var hon människa eller demon?

När Paulus vistats några dagar i Rom, gjorde han en färd öfver Marsfältet bort åt flaminiska porten och

lustgårdarnes kulle (Monte Pincio). Marsfältet höljdes af människoskaror, som utlockats af ryktet, att Simon undergöraren och Helene skulle visa sig. Och de kommo, dragna af hvita hästar i en guldglänsande segervagn, Simon klädd som Jupiter Serapis med det juvelgnistrande sädesmåttet på hufvudet och spira i handen, Helene som Isis med byssos-slöja, halfmånformigt diadem och i lockarne en lotusblomma. I deras körsven igenkände man kejsaren själf. Vagnen omgafs af kransade sångare och gossar, som svängde rökelsekar. Framför och bakom honom redo pretorianer i gyllene rustningar. Längs hela vägen, på hvilken tåget rörde sig, sjönk folket på knä och ropade: hel guden från Samarien, Cesars vän! hel den gudomliga visheten, Helene! — Från båtarne på Tibern ljödo sång och strängaspel, och i floden kastades korgar, fulla af lotusblommor, som, gungande på böljorna, kunde komma en att tro, att Romas och Memfis’ heliga strömmar förenat sig till ett.

I hopen fanns en och annan filosof eller republikan eller kristian, som icke ville falla i stoftet för trollkarlen och hans världsrådande körsven. De skyndade bort. Men Paulus stod upprät, och hans öga sökte och fann Simons.

Han hade gissat rätt. Det var samme svekläggare, som af apostlarne velat tillköpa sig den helige andes kraft, i den tro, att allt, äfven det heligaste, vore falt för penningar. Ja, det var utan tvifvel Simon magus, trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske prästernas läring, kristendomens värste fiende, densamme, hvars skamliga tillbud Lukas just samma dag hade skildrat i sitt fortskridande verk om apostlarnes gärningar. Och Paulus

visste nu, att han skulle få en hård kamp med den man- nen att utstå.

*

I Rom utöfvade Simon omätligt inflytande. Han var kommen dit för att stifta en ny religion. Människorna, föga nöjda med den gamla de fått i arf, sökte då på alla håll bättre tillfredsställelse för sina fromma känslor och dragningen till det hemlighetsfulla. Därför vallfärdade stora flockar, synnerligen de förnäma kvinnorna, till Isistemplen och Mitrashålorna, där de i en hjärtgripande musik, ofattliga böneformler och underliga tempelbruk tyckte sig skönja en högre värld. Nu hade Simon gjort sig till öfverstepräst både uti Isis’ tempel och i Mitras’ grottor, där han med sin trolldom rusade alla sinnen och döfvade allt förstånd. Paulus fann med grämelse, att många, som förut lyssnat till kristendomen, bortrycktes från honom och följde svekets dagligen växande ström.

Innan Simon magus kom till Rom, hade kejsar Neros styrelse bådat godt, vittnat om hug för gagnande storverk och om människovänligt sinnelag. Men nu var han med ens förändrad till en vanvetting, ett vilddjur. Hvaraf kom det?

Nero hade önskat se Helene i sitt palats och höra från hennes läppar den gudomliga vishetens lönligaste sanning. Det var annars förbjudet att tala till Helene, och själf talade hon till ingen. Då hon någon gång visade sig i en utvald krets, var det endast för en flyktig stund, och då glömde man, att hon var tystnaden, ty det majestätiska i hennes sätt och det väna i hennes later verkade som ett demosteniskt tal. Hos en gudinna, lik

henne, var ett insegel på läpparne, hvad det är hos mången annan: den klokaste och mest inverkande vältaligheten.

Simon magus gaf sitt samtycke till kejsarens önskan, men med följande villkor: Helene, följd af honom, skulle komma nattetid och vid nedan till palatset. Intet ljud, som påminde om dagens lif, finge förnimmas inom dess murar. Hofmän och vakt skulle mottaga dem med tystnad. Ljus och facklor borde endast sparsamt lysa deras väg. Kejsaren skulle ensam och i sin tronsal emottaga Helene och höra henne utan att själf yttra ett ord.

Så skedde ock. Följd af Simon kom hon en natt i bärstol till palatset. Genom marmorskimrande, af glesa lampor upplysta gångar och salar fördes den slöjade kvinnan af en tigande hofman allt djupare in i den palatinska borgen. Här och där sågs en vaktande gardescenturion, stel och orörlig som om mejseln huggit honom ur väggen där han stod. Simon stannade vid tronsalens dörrar. Där inne brunno endast några kandelabrar, och i bakgrundens skugga satt kejsaren på sin tron. Helene, klädd som egyptisk prästinna, sväfvade in, nalkades med ljudlösa steg, skred upp för tronens trappa, slog slöjan tillbaka, lutade sitt marmorlugna hufvud öfver Nero, fäste sina kalla ädelstensögon med ormtjusarens kraft i hans blick och hviskade i hans öra — hvad? »Den gudomliga vishetens lönligaste sanning.» Men hur lyder den? Nero satt som förstenad. Helene sväfvade bort. Men följande natt lät Nero kalla till sig giftblanderskan Lokusta, som inför hans ögon tillredde dödsdrycken åt Britannikus. Därefter följde mord på mord.

*

Aposteln Petrus, romerska församlingens föreståndare, var vid denna tid stadd på omvändelsefärder i västern. En ängel återkallade honom till Rom för att samverka med Paulus i kampen mot Simon undergöraren.

*

Vid en förtrolig fest hos kejsaren, till hvilken endast Simon, den kvinnligt vackre gunstlingen Sporus och några få förnäma vällustingar inbjudits, yttrade Sporus under falernvinets inflytande till Simon:

»Stora äro dina underverk. Dock kan intet af dem mäta sig med nazaréen Jesus’ sista under, då han lefvande uppfor till himmelen. Gör den saken efter, om du kan, eller vidgå, att du är öfvervunnen!»

Simon svarade: »Slikt kan blott den okunnige hålla för underverk. I döden afkläder sig människan sitt gröfre omhölje, och hvad som då återstår är en förklarad lekamen, på hvilken stjärnorna utöfva oemotståndlig dragningskraft. Men ett verkligt under, och väl det största af alla, vore, om någon, iklädd sin förgängliga stofthydda, uppstege till Olympen. Det har ännu aldrig händt, ehuru judarne hafva åtskilligt prat om dylikt.»

»Och det är omöjligt äfven för den störste undergörare», sade Nero.

»Nej, Cesar, för dig och Simon är ingenting omöjligt», inföll trollkarlen från Gitton.

»Jag tager dig på orden», ropade den halfdruckne Nero. »Du skall göra en himmelsfärd inför mina och romerska folkets ögon, eller du skall dö!»

»Jag skall med dessa lemmar, i din åsyn och i det

allbjudande romerska folkets, upplyfta mig öfver skyarne till min fader Jupiters konungastol, dricka Cesars välgång i den bägare Ganymedes bräddar och därefter återvända till jorden och till jordens gud, min kejserlige vän.»

»Godt», ropade Nero, »det varder ett skådespel att bjuda folket, hvartill man aldrig sett maken. Men snart, snart!»

»Om fjorton dagar, räknade från denna, skall min himmelsfärd företagas. Därefter skall allt folket tro mig.»

Simon tömde sin bägare och tillade: »underverket är ensamt i sitt slag, men för mig en småsak. Cesar låt oss nu orda om allvarligare eller lustigare ting!»

Följande morgon visste hela Rom dagen och stunden, då Simon undergöraren skulle från Kapitolium flyga till himmelen, och man talade om ingenting annat.

Petrus skyndade till Paulus, och de båda apostlarne öfverenskommo att på den afgörande dagen vara bland åskådarne på Forum.

Lille Viggs äfventyr på julafton
Vanja | December 24, 2011 | 14:40 | Folksagor, Historier, juletid | No comments

Följande författat 1907 av Viktor Rydberg.

Skarsnön låg skinande öfver heden, där man, så stor hon var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå.

De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, äfven om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själfva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupne väggstockarna hade frisk kärne och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker öfver torftaket, som om sommaren liknade grönt sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gafveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var hvit.

Stugan och täppan ägdes af mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos landthandlaren i den aflägse byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde rundt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre voro öfvervuxna med isblommor, men på den fjärde hade han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor Gertrud, som skulle komma med ett hvetebröd, en pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu sågs hon icke till. Solen gick ner, och skyarna vid himlaranden lyste som de fagraste rosor. Öfver hedens snö göt sig ett blekrödt skimmer. Snart smälte alla färgerna samman i ett fruset blårödt, och fästet mörknade.

Det mörknade än mer inne i stugan. Vigg gick till spiseln, där några falnande glöd lågo i askan. Det var så tyst, att när träskorna på hans fötter klapprade mot golfvet, tyckte han, att det kunde höras öfver hela heden. Han satte sig vid spiselkanten och undrade, om pepparkakan, som han väntade på, hade hufvud och förgyllda horn och fyra ben. Han undrade också, huru domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julaftonen.

*

Svårt är att säga, huru länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se hvem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.

Hvem är det som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs öfver heden! Vigg visste väl, hvar vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och ströfvat vida omkring — flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själf! Knappt hade Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårdt i tömmarna, men de voro väl icke roade af att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön.

»Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet!» ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådane hästar. Hans anlete var fullt af rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

»God afton, trubbnos!» sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: »God afton.»

»Är någon hemma?» frågade gubben.

»Du ser ju, att jag är hemma.»

»Ja, det har du rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.»

»Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.»

»Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?»

»Svensk gosse», svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga af mor Gertrud.

»Svensk gosse», sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. »Hör du, kurre, vet du hvem jag är?»

»Nej», svarade Vigg, »men vet du hvem jag är?»

Gubben tog af sig pälsmössan, bugade och sade: »Jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sitt första par byxor, hjälten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?»

»Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.»

»Tack för lofordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?»

»Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?»

»Jag lofvar, att du skall vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!»

Vigg sprang ut. Men hvad det hvar kallt, och hvad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäf, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gaf honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det af.

*

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo öfver snön i ljungande hast, och silfverbjällrorna klungo öfver heden, som om alla himmelens klockor ringt.

»Får jag köra?» frågade Vigg.

»Nej, därtill är du för kort i rocken», sade vätten.

»Måhända det», sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå så höga, som om stjärnorna hängde i deras grenar. Mellan stammarna framlyste stundom ljus från någon människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten ladugård.

Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett hufvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det var tomtormens hufvud, som krökte sig till en artig hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

»Snok, Snok Ringelstjärt,
säg mig, hvad är huset värdt?»

Tomtormen svarade:

»Fliten bor
här som gäst –
tre kor
och en häst.»

»Det var icke mycket», sade vätten, »men det varder mer, när man och hustru äro idoga. De började med tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur sköta de korna och hästen?»

Tomtormen svarade:

»Jufret stint och stäfvan full,
Pålle han har mod och hull.»

»Än ett ord, Snok Ringelstjärt: hvad tycker du om barnen i gården?»

Snok Ringelstjärt svarade:

»Fager mö och glädtig pilt,
pojkens kynne litet vildt,
flickans lynne ljuft och mildt.»

»De skola ha julklappar», sade vätten. »God natt nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!»

»God natt, du Rappe och Snappe!
God natt, du Nätte och Lätte!
God natt, du käraste vätte!»

sade tomtormen och drog in hufvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade vätten och framtog hvarjehanda saker, abcbok och pennknif till gossen, fingerborg och psalmbok till flickan, garnbunt, väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka till far, hvar sitt par glasögon till farfar och farmor. Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg icke kunde se, hvad det var. »Det är välönskningar och välsignelser», sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten

lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter af genom den mörka skogen.

»Jag håller mycket af barnet, som de läste om där inne i stugan», sade vätten; »men neka vill jag icke, att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.»

»Hvem är gamle Tor i Trudvang?» frågade Vigg.

»Å, en riktig hedersknyffel, litet släkt med mig på långt håll», sade vätten. »Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han af och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.»

»Det förstås», sade Vigg.

»Men nu», sade vätten, »har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor, menar han.»

*

Nästa gång vätten stannade var det vid en loge nära en bondgård.

Från logen hördes ett doft, afmätt klappande, liksom af slagor, men detta ljud nästan öfverröstades af en bäck, som gnabbades med stenar och granrötter. Julvätten knackade på loggluggens lucka, och hon sprang upp. Där inne stodo två små lustiga fyrar med buskiga ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor och gråa tröjor. De tröskade vid skenet af en lykta, så att dammet rök.

Julvätten nickade och sade:

»Tomte-, tomte-, tomtemän,
trösken I på logen än?»

Tomtegubbarna svarade, slängande slagorna:

»Slagan klinge
ticke tack!
Proppad binge,
fyllig stack.»

»Men på julafton kan man ge sig ro», tyckte vätten.

Nissarna genmälde:

»Säden strid,
kakan rund.
Hvarje tid,
hvarje stund
har guld i mund.»

»Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?»

Nissarna nickade och svarade:

»Om en stund hos fjällets jätte.
Nu farväl, du käre vätte!»

Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåfvorna var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha en sådan till värn för sitt land.

Så bar det af från stuga till stuga, från gård till gård. Trefligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg kände väl igen, ty han hade flera gånger varit i stugan på heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i abcboken, och lagt sin hand på hans hufvud. Prästmor och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte äfven mycket om prästgården, ty här voro människorna alltid vänliga mot hvarandra och mot husdjuren och ville, att alla skulle vara lyckliga.

Prästgårdstomten kom ut från ladan och hälsade på julvätten. »Här är nog allting godt», sade vätten.

»Ja, här är trefligt», svarade prästgårdstomten, »men ändå har jag en klagan att framföra.»

»Låt höra då!»

»Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras mycket ledsen, när hon icke fick dricka mjölk längre:

Grimma vid grinden
grät och sade:
nu är min moder
mjölkad för andra,
nu får jag gånga
sommaren långa
med svulten mage
i tufvig hage,
den lille mulen
är illa vulen
att nafsa gräset i ris och ljung;
jag borde haft mjölk till fram mot julen,
ty Grimma är ännu så ung, så ung.»

»Hur är det med Grimma nu?» frågade vätten.

»Å, hon äter gräs och hö i kapp med de andra korna och är så fet, att hon skiner.»

»Då var det ju ingenting att klaga öfver», sade vätten.

»Jag tyckte nog så med, men lofvade henne ändå att tala om det för dig.»

»Och hvad man lofvar skall man hålla, det har du rätt i», sade vätten. »Farväl med dig, prästgårdsnisse. Vi träffas snart.»

Medan julvätten och Vigg fortsatte färden, mötte de i skogen en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.

»Hvart går du, frände?» sade vätten.

»Nisse nöter nu sin sko
för att söka annat bo»,

svarade tomten.

»Hvarför det?» sporde vätten.

Nissen svarade trumpet:

»Far plär snaska
ur en flaska,
mor är en slaska,
barnen ä’ stygga
och aldrig snygga.»

»Fresta ändå på att stanna ett år till», bad julvätten, »annars går all hemfrid bort med dig. Kanhända bättrar det sig, och då kan jag komma med gåfvor till er nästa år».

»Nå ja då, efter som du ber mig», sade nissen och vände om.

*

Om en stund höll vätten framför en stor byggnad, där det lyste ur många fönster. »Här vankas julklappar i mängd», sade vätten och öppnade sin kista.

Vigg häpnade öfver den grannlåt han såg: armband och halsband, bröstnålar, söljor, spännen, siden och sammet. Det glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Han såg konstgjorda blommor och luktade på dem, men de hade ingen doft. Dessutom såg han löslockar och lösflätor, och dem undrade han mest öfver.

»Hvad är det?» frågade han.

»Det är fiskeredskap», sade vätten och blinkade med ena ögat; »det är med sådana don fröknarna fånga fisk.»

»Men hvad är det?» sporde Vigg och pekade på en gyllene stjärna, som herregårdens ägare skulle bära på rocken.

»Det är också fiskeredskap», sade vätten.

Det kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig sett mer än ett fiskedon, och det var ett metspö.

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så

kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.

Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.

*

Så kommo de till en annan än större byggnad, där det också lyste ur många fönster. Vätten lyfte och svängde sin pälsmössa och ropade: »Lefve, lefve, lefve!»

»Hvarför ropar du så?» frågade Vigg.

»Det får du veta om ett tjugotal år härefter, men icke nu», sade hans resekamrat och såg litet illmarig ut. Han öppnade sin kista och framtog några böcker med mycket vackra pärmar.

»De äro praktfullt bundna», sade han, »men hvad är deras yta mot deras innehåll? De förvara många de ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och frun här uppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.»

Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han såg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig, vacker gosse, om hvilken han förutsett, att han skall varda Viggs trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en vagga såg han en flicka, hvars lilla mun liknade en rosenknopp. Om henne hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall hon kalla Vigg sin lille rare man.

*

Nu åkte de till konungens slott, som var än mycket större än herremannens hus. »Här har jag några gåfvor att ge till konungasonen», sade vätten, »och det skall gå i största hast, ty sedan skola vi fara till min kung, fjällkungen, och därefter tillbaka till mor Gertrud på heden.»

Än en gång öppnades kistan, och hvad Vigg nu fick se öfvergick allt annat. På en stor silfverplåt stodo tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på en vef, skyldrade de och svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna höggo med svärden. På en annan plåt, som föreställde hafvet, sågos skepp med kärrebössor, och, när man drog på vefven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silfverplåten var märkligast af alla. Där sågos stugor i mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute, alla så små, att man icke såg dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men hvad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder, väfvare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete.

Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande barn att komma till måltiden. Men man såg också bleka, hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att gifva dem att äta.

Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen. »Min prins», sade han, »se icke endast på soldaterna och krigsskeppen! Se också på det arbetande folket! Välsigna det i dina böner till Gud! Och när du varder konung, så ställ som ditt högsta mål att öka folkets trefnad och minska dess lidanden! Den store domaren skall på uppgörelsens dag säga dig: hvad du hafver gjort desse de ringaste bland mina bröder, det hafver du gjort mig.»

Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt och Lätt fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och satte sig i släden bredvid Vigg, och det bar af i ilande fart genom en mörk skog. »Hvart färdas vi nu?» frågade Vigg.

»Till fjällkungen», svarade vätten.

*

Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad: »Är din kista tom nu?»

»Nästan», svarade vätten och satte snuggan i munnen.

»Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till mig?» sporde Vigg.

»Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger kvar på kistbottnen.»

»Visa mig henne, så är du snäll.»

»Du kan vänta, tills du kommer hem till mor.»

»Nej, du vätte, låt mig se henne nu!» sade Vigg otåligt.

»Nå, se där då!» sade vätten, i det han vände sig i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka ullgarnsstrumpor.

»Var det ingenting annat?» mumlade Vigg.

»Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina egna strumpor?»

»Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen och de andra så granna och roliga saker, kunde du gifvit mig något sådant också.»

Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och såg allvarsam ut, han ock.

Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen och afundades konungasonen de granna julsakerna och var ond på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur båda mungiporna. Men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade under hästarnas hofvar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.

Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden. Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar sin hafrekaka. Därefter knackade han på bergväggen, och hon öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in i rämnan, men många steg hade de icke gått, innan Vigg vardt rädd.

Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste natt, om icke mörkret här och där genomskimrats af de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

»Jag vill hem till mor», skrek Vigg.

»Svensk gosse!» sade vätten.

Då teg Vigg.

»Hvad säger du om den där paddan?» sporde vätten, sedan de gått ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda ögon i gossen.

»Hon är otäck», sade Vigg.

»Henne har du skaffat dit», sade vätten. »Ser du, hur stinn och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet och afund.»

»Har jag skaffat dit henne, säger du?»

»Ja visst. Du afundades konungasonen hans gåfvor

och föraktade den skänk jag af vänligt hjärta ville ge dig. För hvarje ond tanke, som födes hos någon människa som bor i denna nejd, kommer en padda eller en huggorm hit in i rämnan.»

»Det var styggt», sade Vigg, och nu skämdes han.

De gingo vidare i många krokar och kommo allt djupare in i berget. Småningom började det ljusna, och när de svängt om ett hörn, såg Vigg med häpnad en stor glänsande sal.

Väggarna voro af bergkristall och längs de tre af dem stodo små grinande dvärgar och höllo facklor, hvilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen satt bergkungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel af asbest, öfversållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut. På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silfverskir, och hon var än mer sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende. Mycket blek och innerligt vacker var hon.

Midt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stodo bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen än i den andra.

Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt hvad de människor, i hvilkas hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för hvarje god tanke och hvarje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för hvarje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

»Vet du, Vigg», hviskade julvätten, »saken är den, att prinsessan är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer

snart ur berget, ty hon längtar att andas himmelens luft och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om hon får se himmelen, kan hon ock få se änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock icke förr än den julafton, då det godas vågskål sjunkit till golfvet och det ondas stigit till taket, men nu ser du, att skålarna stå så pass jämnt.»

Knappt hade julvätten sagt detta, förr än äfven han framkallades att aflägga redogörelse. Han hade icke litet att omtala, och det var godt nästan alltsammans, ty de rön han gjort sträckte sig blott till juldagarna, och på den dag, då minnet firas af det fattiga barns födelse, som genom godhet och oskuld är vordet alla tiders konung, pläga ju människorna vara vänligare mot hvarandra än annars.

Och tussarna lade allt flera gyllene vikter på vågen, ju längre vätten skred i sin redogörelse, och det godas vågskål vardt märkbart tyngre.

Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd, att hans namn skulle nämnas, och han spratt till och vardt röd och blek, när vätten slutligen uttalade det namnet. Hvad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill jag för hans skull icke upprepa, men kan ej förtiga, att en af tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna padda, som Vigg förut sett i rämnan och hon vog mycket. Och allas ögon, utom den snälle vättens, som tittade åt annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon voro antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde båda händerna till anletet och ej kunde se upp.

Julvätten omtalade nu, huru den fattiga mor Gertrud på heden tagit upp den fader- och moderlöse lille Vigg, huru hon flätade mattor och band kvastar och sålde till landthandlaren i byn för att skaffa födan åt honom, huru hon sydde och lagade hans kläder, huru hon arbetade med lust och kärlek och bar försakelser för hans skull och huru hon gladdes åt hans friska lynne och modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och gärna förlät hans pojkstreck — ja, hon bad till Gud för honom hvar kväll, innan hon somnade, och i dag på morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt bort till byn endast för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat smått.

Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned och försvann i rämnan, och den väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade högt.

Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergkungens sal med allt hvad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen inne i stugan på heden, där julvätten efter fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig, att han icke hörde det. Den klaraste julbrasa sprakade i spiseln, då han vaknade, och öfver honom lutade sig mor Gertrud, som sade:

»Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam här i mörkret! Jag kunde icke komma förr, ty vägen är lång. Men nu har jag grenljus och hvetebröd och pepparkaka med mig och äfven en kaka, som du i morgon skall gifva småfåglarna.

»Och se här», tillade mor Gertrud, »här har du ett

par ullstrumpor, som jag stickat åt dig i julgåfva, ty det är hvad du nu tarfvar, lille slitvarg. Och här har du ett par läderskor, som jag köpt, för att du skall slippa traska i träskor under julhelgen.»

Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och nu synade han dem på alla sidor med glada ögon. Men än längre synade han ullstrumporna, så att mor Gertrud trodde, att han ville hitta någon orätt maska i dem, men saken var den, att Vigg tyckte, att de voro alldeles lika med dem han sett i vättens kista. Därefter slog han sina armar kring mor Gertruds hals och sade: »Tack, mor, för strumporna och för skorna — och så för strumporna!»

*

Nu sattes grytan på spiseln, en hvit duk breddes öfver bordet och grenljuset tändes. Vigg sprang omkring i de nya strumporna och skorna. Emellanåt stannade han vid fönstret och såg underfundigt ut åt heden och visste ej rätt, huru det gått till med hans hemfärd. Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade han tydligt för sig, och julaftonen en ljuflig afton, det visste han.

Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta heden. Och i hedens enda stuga rådde spiselvärme, hjärtevärme och glädje.