Oden var vis, men han ville ha makten att ändra det förutbestämda (som han kände till). Han förstod att detta krävde självoffer så han hängde sig själv i nio dagar i världsträdet Yggdrasil, genomborrad av sitt eget spjut Gunger och utan att intaga någon som helst dryck (åt gjorde han ju aldrig iallafall). Hans morbror, den mycket trollerikunniga och vise Mimer lärde då honom nio galdrar (runsånger) med olika egenskaper:

1. Han kan anta vilken gestalt han vill medan hans kropp ligger i vila. När han skulle smaka det beryktade skaldemjödet inuti ett berg antog han först ormgestalt för att ta sig in genom det lilla hålet och när han sedan skulle fly fältet var han örn.

2. Han talar alltid bara på högtidlig vers och hans tal övertygar alla. Skriften Havamal, även kallad Den Höges Sång, innehåller 164 strofer. Den är full av råd av Oden själv om hur man ska förhålla sig till det mesta såsom gäster, dryckenskap, vänner och kvinnor.

3. Han bländar fiender i slag, gör eggar slöa, och kan försvinna när han önskar. I Ynglingasagan omtalas Odens krigskunskaper på följande sätt: “vapen bet ej på honom mer än videspön, och hans män gick brynjelösa”.

4. Han är bärsärkarnas herre och fader. De lyder bara honom. Då de krigare som fallit i strid får en ny chans att leva vidare, att fortsätta göra vad de gillar (d.v.s. slåss och supa) är det inte så underligt att de blir tacksamma mot denna gud som gör detta möjligt, men det skadar ju aldrig att gardera sig. Man bör ha en kraftsång av varje slag.

5. Han kan släcka eldar. Detta har med hans starka makt över väderleken att göra. Sejd kan säkert spela in här eftersom de ursprungliga sejdarna var väderleksgudar.

6. Han kan väcka upp döda och tala med hängda lik. Döda personer han ägnar sig åt att återuppväcka, om inte annat temporärt, är urgamla döda völvor (sierskor), fornmän i grannbyns gravar och som sagt kämpar från Midgård. Alla dessa återuppväcks för att de har någonting han vill åt; völvor – spådomar och analyser, fornmän – nyfikenhet och enhärjare – muskelstyrka inför Ragnarök. Att han kan tala med hängda lik baseras på egen erfarenhet.

7. Han besitter både den verbala magin (sjunga galdrar) och den skrivna (runor). Han kan flera sorters galdrar och flera sorters futharkar. Galdrar kan förutom egenskaper nämnda på denna sida vara läkande eller sjukdomsframkallande. För att få bäst effekt skall galdrarna galas (sjungas i hög falsett, den enda ton som når andarna) samtidigt som den ristas på en träbit.

8. Han kan öppna jorden och gravhögar. Denna sång är starkt bunden till runsång nummer sex eftersom han även måste få tillgång till kroppen som skall uppväckas, vare sig det är en man i en gravhög eller en völva långt nere i underjorden.

9. Han är den schamanistiska seansens mästare och upphovsman. Sejden (den fornnordiska schamanska seansen) är egentligen något som kommer ifrån vanerna. Sejd var så att säga sed hos dem. Detta var en väldigt kvinnlig företeelse och Freja kan anses vara den bäste inom området. Freja lärde Oden sejda och hon kanske inte skulle hålla med om att han är den schamanska sejdens upphovsman, men Oden är troligtvis den enda manlige sejdaren iallafall.

Oden, Tor, Frej och Freja tillhör de viktigaste gudarna inom fornnordisk mytologi. Det är ganska lätt att föreställa sig de tre sistnämnda gudarna, men Oden däremot har förblivit ett frågetecken för de flesta. Han hade bara ett öga, han ägde Valhall, och han hade två korpar samt en åttabent springare. Tyskar och engelsmän skulle antagligen också kunna tillägga att han har en bredhättad slokhatt. Men det verkar ändå som ingen egentligen kan bilda sig en riktig uppfattning om vem han var, hans personlighet och betydelse.

Så vem var då egentligen Oden och vilken var hans betydelse? Han har alltid dyrkats mest som krigsgud (och senare eventuellt lite mer magiskt som sejdare). Men däremot har tilliten till honom varierat på geografiskt skilda platser. På vissa platser finns rader nedskrivna som bekräftar Odens roll som svikare. Han är inte god att be till, men vad ska man göra? Ber man inte kan man vara i ännu mera trubbel. På andra ställen betraktas han som krigarkung nummer 1 och den man som inte böjer sig för Odens vilja, vad den än månde vara, existerar inte. Denna splittrade version av Odensdyrkan torde helt enkelt ha med att göra att båda härerna inte kan vinna kriget. Under den period Oden dyrkades som mest fanns det ju alltid minst en här som måste känna sig övergiven, lurad på offergåvor och dylikt. Att han dyrkades under flera namn visar också på att Odensdyrkan ibland var väldigt lokal. Bland asarna var han helt enkelt Den Stora Ledaren vilket säkerligen var tidvis smickrande, men ibland ensamt med ett för stort ansvar. Att Oden visste allting borde prägla hans person enormt då han aldrig fick tala om för någon vad han visste. Han är far till de flesta av de manliga asagudarna, vilket bara det borde öka hans betydelse avsevärt. Men detta är ändå något som få vet och som det inte talas om. Det kanske har lite med att göra hur man ser på trohet (de flesta var ju utomäktenskapliga). Oden var lite av en överklassgud. Han dyrkades oftare av kungarna och de högre krigsherrarna än av soldaterna själva, till skillnad från den folklige Tor. Men som skaldegud delade han med sig till alla, oavsett klass.

Han ger seger åt somliga, åt somliga guld,
målsnille åt många, manvett desslikes,
aktervind åt vikingar, ordkonst åt skalder,
mannakraft ger han åt mången kämpe.