Posts for category ‘Folksagor’
Lille Viggs äfventyr på julafton
Vanja | December 24, 2011 | 14:40 | Folksagor, Historier, juletid | No comments

Följande författat 1907 av Viktor Rydberg.

Skarsnön låg skinande öfver heden, där man, så stor hon var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå.

De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, äfven om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själfva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupne väggstockarna hade frisk kärne och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker öfver torftaket, som om sommaren liknade grönt sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gafveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var hvit.

Stugan och täppan ägdes af mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos landthandlaren i den aflägse byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde rundt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre voro öfvervuxna med isblommor, men på den fjärde hade han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor Gertrud, som skulle komma med ett hvetebröd, en pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu sågs hon icke till. Solen gick ner, och skyarna vid himlaranden lyste som de fagraste rosor. Öfver hedens snö göt sig ett blekrödt skimmer. Snart smälte alla färgerna samman i ett fruset blårödt, och fästet mörknade.

Det mörknade än mer inne i stugan. Vigg gick till spiseln, där några falnande glöd lågo i askan. Det var så tyst, att när träskorna på hans fötter klapprade mot golfvet, tyckte han, att det kunde höras öfver hela heden. Han satte sig vid spiselkanten och undrade, om pepparkakan, som han väntade på, hade hufvud och förgyllda horn och fyra ben. Han undrade också, huru domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julaftonen.

*

Svårt är att säga, huru länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se hvem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.

Hvem är det som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs öfver heden! Vigg visste väl, hvar vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och ströfvat vida omkring — flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själf! Knappt hade Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårdt i tömmarna, men de voro väl icke roade af att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön.

»Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet!» ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådane hästar. Hans anlete var fullt af rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

»God afton, trubbnos!» sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: »God afton.»

»Är någon hemma?» frågade gubben.

»Du ser ju, att jag är hemma.»

»Ja, det har du rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.»

»Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.»

»Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?»

»Svensk gosse», svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga af mor Gertrud.

»Svensk gosse», sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. »Hör du, kurre, vet du hvem jag är?»

»Nej», svarade Vigg, »men vet du hvem jag är?»

Gubben tog af sig pälsmössan, bugade och sade: »Jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sitt första par byxor, hjälten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?»

»Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.»

»Tack för lofordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?»

»Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?»

»Jag lofvar, att du skall vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!»

Vigg sprang ut. Men hvad det hvar kallt, och hvad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäf, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gaf honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det af.

*

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo öfver snön i ljungande hast, och silfverbjällrorna klungo öfver heden, som om alla himmelens klockor ringt.

»Får jag köra?» frågade Vigg.

»Nej, därtill är du för kort i rocken», sade vätten.

»Måhända det», sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå så höga, som om stjärnorna hängde i deras grenar. Mellan stammarna framlyste stundom ljus från någon människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten ladugård.

Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett hufvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det var tomtormens hufvud, som krökte sig till en artig hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

»Snok, Snok Ringelstjärt,
säg mig, hvad är huset värdt?»

Tomtormen svarade:

»Fliten bor
här som gäst –
tre kor
och en häst.»

»Det var icke mycket», sade vätten, »men det varder mer, när man och hustru äro idoga. De började med tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur sköta de korna och hästen?»

Tomtormen svarade:

»Jufret stint och stäfvan full,
Pålle han har mod och hull.»

»Än ett ord, Snok Ringelstjärt: hvad tycker du om barnen i gården?»

Snok Ringelstjärt svarade:

»Fager mö och glädtig pilt,
pojkens kynne litet vildt,
flickans lynne ljuft och mildt.»

»De skola ha julklappar», sade vätten. »God natt nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!»

»God natt, du Rappe och Snappe!
God natt, du Nätte och Lätte!
God natt, du käraste vätte!»

sade tomtormen och drog in hufvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade vätten och framtog hvarjehanda saker, abcbok och pennknif till gossen, fingerborg och psalmbok till flickan, garnbunt, väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka till far, hvar sitt par glasögon till farfar och farmor. Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg icke kunde se, hvad det var. »Det är välönskningar och välsignelser», sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten

lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter af genom den mörka skogen.

»Jag håller mycket af barnet, som de läste om där inne i stugan», sade vätten; »men neka vill jag icke, att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.»

»Hvem är gamle Tor i Trudvang?» frågade Vigg.

»Å, en riktig hedersknyffel, litet släkt med mig på långt håll», sade vätten. »Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han af och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.»

»Det förstås», sade Vigg.

»Men nu», sade vätten, »har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor, menar han.»

*

Nästa gång vätten stannade var det vid en loge nära en bondgård.

Från logen hördes ett doft, afmätt klappande, liksom af slagor, men detta ljud nästan öfverröstades af en bäck, som gnabbades med stenar och granrötter. Julvätten knackade på loggluggens lucka, och hon sprang upp. Där inne stodo två små lustiga fyrar med buskiga ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor och gråa tröjor. De tröskade vid skenet af en lykta, så att dammet rök.

Julvätten nickade och sade:

»Tomte-, tomte-, tomtemän,
trösken I på logen än?»

Tomtegubbarna svarade, slängande slagorna:

»Slagan klinge
ticke tack!
Proppad binge,
fyllig stack.»

»Men på julafton kan man ge sig ro», tyckte vätten.

Nissarna genmälde:

»Säden strid,
kakan rund.
Hvarje tid,
hvarje stund
har guld i mund.»

»Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?»

Nissarna nickade och svarade:

»Om en stund hos fjällets jätte.
Nu farväl, du käre vätte!»

Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåfvorna var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha en sådan till värn för sitt land.

Så bar det af från stuga till stuga, från gård till gård. Trefligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg kände väl igen, ty han hade flera gånger varit i stugan på heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i abcboken, och lagt sin hand på hans hufvud. Prästmor och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte äfven mycket om prästgården, ty här voro människorna alltid vänliga mot hvarandra och mot husdjuren och ville, att alla skulle vara lyckliga.

Prästgårdstomten kom ut från ladan och hälsade på julvätten. »Här är nog allting godt», sade vätten.

»Ja, här är trefligt», svarade prästgårdstomten, »men ändå har jag en klagan att framföra.»

»Låt höra då!»

»Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras mycket ledsen, när hon icke fick dricka mjölk längre:

Grimma vid grinden
grät och sade:
nu är min moder
mjölkad för andra,
nu får jag gånga
sommaren långa
med svulten mage
i tufvig hage,
den lille mulen
är illa vulen
att nafsa gräset i ris och ljung;
jag borde haft mjölk till fram mot julen,
ty Grimma är ännu så ung, så ung.»

»Hur är det med Grimma nu?» frågade vätten.

»Å, hon äter gräs och hö i kapp med de andra korna och är så fet, att hon skiner.»

»Då var det ju ingenting att klaga öfver», sade vätten.

»Jag tyckte nog så med, men lofvade henne ändå att tala om det för dig.»

»Och hvad man lofvar skall man hålla, det har du rätt i», sade vätten. »Farväl med dig, prästgårdsnisse. Vi träffas snart.»

Medan julvätten och Vigg fortsatte färden, mötte de i skogen en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.

»Hvart går du, frände?» sade vätten.

»Nisse nöter nu sin sko
för att söka annat bo»,

svarade tomten.

»Hvarför det?» sporde vätten.

Nissen svarade trumpet:

»Far plär snaska
ur en flaska,
mor är en slaska,
barnen ä’ stygga
och aldrig snygga.»

»Fresta ändå på att stanna ett år till», bad julvätten, »annars går all hemfrid bort med dig. Kanhända bättrar det sig, och då kan jag komma med gåfvor till er nästa år».

»Nå ja då, efter som du ber mig», sade nissen och vände om.

*

Om en stund höll vätten framför en stor byggnad, där det lyste ur många fönster. »Här vankas julklappar i mängd», sade vätten och öppnade sin kista.

Vigg häpnade öfver den grannlåt han såg: armband och halsband, bröstnålar, söljor, spännen, siden och sammet. Det glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Han såg konstgjorda blommor och luktade på dem, men de hade ingen doft. Dessutom såg han löslockar och lösflätor, och dem undrade han mest öfver.

»Hvad är det?» frågade han.

»Det är fiskeredskap», sade vätten och blinkade med ena ögat; »det är med sådana don fröknarna fånga fisk.»

»Men hvad är det?» sporde Vigg och pekade på en gyllene stjärna, som herregårdens ägare skulle bära på rocken.

»Det är också fiskeredskap», sade vätten.

Det kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig sett mer än ett fiskedon, och det var ett metspö.

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så

kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.

Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.

*

Så kommo de till en annan än större byggnad, där det också lyste ur många fönster. Vätten lyfte och svängde sin pälsmössa och ropade: »Lefve, lefve, lefve!»

»Hvarför ropar du så?» frågade Vigg.

»Det får du veta om ett tjugotal år härefter, men icke nu», sade hans resekamrat och såg litet illmarig ut. Han öppnade sin kista och framtog några böcker med mycket vackra pärmar.

»De äro praktfullt bundna», sade han, »men hvad är deras yta mot deras innehåll? De förvara många de ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och frun här uppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.»

Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han såg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig, vacker gosse, om hvilken han förutsett, att han skall varda Viggs trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en vagga såg han en flicka, hvars lilla mun liknade en rosenknopp. Om henne hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall hon kalla Vigg sin lille rare man.

*

Nu åkte de till konungens slott, som var än mycket större än herremannens hus. »Här har jag några gåfvor att ge till konungasonen», sade vätten, »och det skall gå i största hast, ty sedan skola vi fara till min kung, fjällkungen, och därefter tillbaka till mor Gertrud på heden.»

Än en gång öppnades kistan, och hvad Vigg nu fick se öfvergick allt annat. På en stor silfverplåt stodo tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på en vef, skyldrade de och svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna höggo med svärden. På en annan plåt, som föreställde hafvet, sågos skepp med kärrebössor, och, när man drog på vefven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silfverplåten var märkligast af alla. Där sågos stugor i mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute, alla så små, att man icke såg dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men hvad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder, väfvare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete.

Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande barn att komma till måltiden. Men man såg också bleka, hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att gifva dem att äta.

Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen. »Min prins», sade han, »se icke endast på soldaterna och krigsskeppen! Se också på det arbetande folket! Välsigna det i dina böner till Gud! Och när du varder konung, så ställ som ditt högsta mål att öka folkets trefnad och minska dess lidanden! Den store domaren skall på uppgörelsens dag säga dig: hvad du hafver gjort desse de ringaste bland mina bröder, det hafver du gjort mig.»

Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt och Lätt fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och satte sig i släden bredvid Vigg, och det bar af i ilande fart genom en mörk skog. »Hvart färdas vi nu?» frågade Vigg.

»Till fjällkungen», svarade vätten.

*

Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad: »Är din kista tom nu?»

»Nästan», svarade vätten och satte snuggan i munnen.

»Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till mig?» sporde Vigg.

»Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger kvar på kistbottnen.»

»Visa mig henne, så är du snäll.»

»Du kan vänta, tills du kommer hem till mor.»

»Nej, du vätte, låt mig se henne nu!» sade Vigg otåligt.

»Nå, se där då!» sade vätten, i det han vände sig i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka ullgarnsstrumpor.

»Var det ingenting annat?» mumlade Vigg.

»Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina egna strumpor?»

»Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen och de andra så granna och roliga saker, kunde du gifvit mig något sådant också.»

Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och såg allvarsam ut, han ock.

Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen och afundades konungasonen de granna julsakerna och var ond på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur båda mungiporna. Men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade under hästarnas hofvar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.

Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden. Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar sin hafrekaka. Därefter knackade han på bergväggen, och hon öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in i rämnan, men många steg hade de icke gått, innan Vigg vardt rädd.

Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste natt, om icke mörkret här och där genomskimrats af de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

»Jag vill hem till mor», skrek Vigg.

»Svensk gosse!» sade vätten.

Då teg Vigg.

»Hvad säger du om den där paddan?» sporde vätten, sedan de gått ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda ögon i gossen.

»Hon är otäck», sade Vigg.

»Henne har du skaffat dit», sade vätten. »Ser du, hur stinn och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet och afund.»

»Har jag skaffat dit henne, säger du?»

»Ja visst. Du afundades konungasonen hans gåfvor

och föraktade den skänk jag af vänligt hjärta ville ge dig. För hvarje ond tanke, som födes hos någon människa som bor i denna nejd, kommer en padda eller en huggorm hit in i rämnan.»

»Det var styggt», sade Vigg, och nu skämdes han.

De gingo vidare i många krokar och kommo allt djupare in i berget. Småningom började det ljusna, och när de svängt om ett hörn, såg Vigg med häpnad en stor glänsande sal.

Väggarna voro af bergkristall och längs de tre af dem stodo små grinande dvärgar och höllo facklor, hvilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen satt bergkungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel af asbest, öfversållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut. På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silfverskir, och hon var än mer sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende. Mycket blek och innerligt vacker var hon.

Midt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stodo bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen än i den andra.

Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt hvad de människor, i hvilkas hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för hvarje god tanke och hvarje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för hvarje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

»Vet du, Vigg», hviskade julvätten, »saken är den, att prinsessan är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer

snart ur berget, ty hon längtar att andas himmelens luft och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om hon får se himmelen, kan hon ock få se änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock icke förr än den julafton, då det godas vågskål sjunkit till golfvet och det ondas stigit till taket, men nu ser du, att skålarna stå så pass jämnt.»

Knappt hade julvätten sagt detta, förr än äfven han framkallades att aflägga redogörelse. Han hade icke litet att omtala, och det var godt nästan alltsammans, ty de rön han gjort sträckte sig blott till juldagarna, och på den dag, då minnet firas af det fattiga barns födelse, som genom godhet och oskuld är vordet alla tiders konung, pläga ju människorna vara vänligare mot hvarandra än annars.

Och tussarna lade allt flera gyllene vikter på vågen, ju längre vätten skred i sin redogörelse, och det godas vågskål vardt märkbart tyngre.

Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd, att hans namn skulle nämnas, och han spratt till och vardt röd och blek, när vätten slutligen uttalade det namnet. Hvad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill jag för hans skull icke upprepa, men kan ej förtiga, att en af tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna padda, som Vigg förut sett i rämnan och hon vog mycket. Och allas ögon, utom den snälle vättens, som tittade åt annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon voro antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde båda händerna till anletet och ej kunde se upp.

Julvätten omtalade nu, huru den fattiga mor Gertrud på heden tagit upp den fader- och moderlöse lille Vigg, huru hon flätade mattor och band kvastar och sålde till landthandlaren i byn för att skaffa födan åt honom, huru hon sydde och lagade hans kläder, huru hon arbetade med lust och kärlek och bar försakelser för hans skull och huru hon gladdes åt hans friska lynne och modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och gärna förlät hans pojkstreck — ja, hon bad till Gud för honom hvar kväll, innan hon somnade, och i dag på morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt bort till byn endast för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat smått.

Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned och försvann i rämnan, och den väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade högt.

Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergkungens sal med allt hvad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen inne i stugan på heden, där julvätten efter fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig, att han icke hörde det. Den klaraste julbrasa sprakade i spiseln, då han vaknade, och öfver honom lutade sig mor Gertrud, som sade:

»Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam här i mörkret! Jag kunde icke komma förr, ty vägen är lång. Men nu har jag grenljus och hvetebröd och pepparkaka med mig och äfven en kaka, som du i morgon skall gifva småfåglarna.

»Och se här», tillade mor Gertrud, »här har du ett

par ullstrumpor, som jag stickat åt dig i julgåfva, ty det är hvad du nu tarfvar, lille slitvarg. Och här har du ett par läderskor, som jag köpt, för att du skall slippa traska i träskor under julhelgen.»

Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och nu synade han dem på alla sidor med glada ögon. Men än längre synade han ullstrumporna, så att mor Gertrud trodde, att han ville hitta någon orätt maska i dem, men saken var den, att Vigg tyckte, att de voro alldeles lika med dem han sett i vättens kista. Därefter slog han sina armar kring mor Gertruds hals och sade: »Tack, mor, för strumporna och för skorna — och så för strumporna!»

*

Nu sattes grytan på spiseln, en hvit duk breddes öfver bordet och grenljuset tändes. Vigg sprang omkring i de nya strumporna och skorna. Emellanåt stannade han vid fönstret och såg underfundigt ut åt heden och visste ej rätt, huru det gått till med hans hemfärd. Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade han tydligt för sig, och julaftonen en ljuflig afton, det visste han.

Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta heden. Och i hedens enda stuga rådde spiselvärme, hjärtevärme och glädje.

Hans och Greta
Vanja | April 20, 2010 | 12:06 | Folksagor | 2 Comments

Folksaga i medern tappning

Det var en gång två små barn; en pojke som hette Hans och en flicka som hette Greta. Hans och Greta bodde med sin pappa och pappans nya sambo i en halvsjaskig lägenhet, belägen i en helt vanlig förort utanför Göteborg.
Man skulle kunna fråga sig varför barnen bar två så gammaldags namn som Hans och Greta, och svaret är enkelt. När de föddes var gammaldags namn verkligen på tapeten; alla kändisar döpte sina ungar till sådant som Rudolf, Lillian, Olof och Gunvor. Hans och Gretas mycket trendmedvetna mamma snappade upp detta med en gång och gav sina barn namnen Hans och Greta.
När barnen var tre och fyra år gamla omkom den mycket trendmedvetna mamman i en tragisk bilolycka, och sorgen var stor. Det tog pappan ett helt år att hitta en ny sambo, som var nästan lika trendmedveten som barnens riktiga mamma.
Den lilla familjen hade alltid ont om pengar; vissa månader så till den grad att barnen fick leva på enbart nudlar och blodpudding den sista veckan före löning. Egentligen hade det inte bekommit dem det minsta, både Hans och Greta älskade nudlar och blodpudding, om det inte hade varit för pappans nya sambo. Medan Hans och Greta gick hungriga, i för korta byxor och trasiga skor, skämde pappans nya sambo bort sig själv genom att hela tiden inhandla nya märkeskläder och dyra parfymer. Alla dessa dyra inköp slukade enkelt en månadslön i ett nafs.

Den här månaden var de ekonomiska problemen ovanligt svåra; skulderna hopade sig och pappan insåg att kronofogden snart skulle höra av sig. Han tog ett ordentligt snack med sin sambo sent en kväll, då han trodde att barnen sov. Sambon insåg inte att det var hennes vilda shopping som orsakade pengabristen, utan skyllde allt på barnen.
“Förstår du hur mycket vi får lägga ut för deras skull? Mat, kläder och medlemskap i den där jäkla fotbollsföreningen. Jag har fått nog.”
Hon viskade. Pappan nickade inställsamt och osäkert.
Vad de vuxna inte visste var att lille Hans, som tassat upp för att be om ett glas vatten, hörde samtalet. Han stannade till utanför köket, höll andan, och lyssnade.
Det som nådde Hans öron (och sedan blandades med lite fantasi) var planer, elaka planer, som på något sätt kändes bekanta från någon berättelse han hört för länge sedan. Han var bara åtta år men hyfsat klipsk och förstod snart vad han måste göra.
Efter att ha hört den första hälften av de elaka planerna hade Hans fått nog. Tyst som en modern dammsugare smög han sig till det lilla rummet, som han och Greta delade på, och fyllde fickorna med legobitar innan han gick och la sig. Han föll snart in i en orolig sömn.

När morgonen till slut kom berättade pappan och hans sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. Greta hade aldrig varit inne i city, men hon tyckte att det lät spännande, så hon jublade. Hans däremot, han log bara hemlighetsfullt.

De tog bussen in till city, och promenerade sedan en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett stor byggnad med många fönster. Hans och Greta fick där en hel tjugolapp var, till att gå och köpa godis medan pappan och hans sambo var inne i byggnaden. Greta stirrade storögt på sedeln, hon hade aldrig haft så mycket pengar i hela sitt liv, och ville genast gå till kiosken och spendera alltihop.
Hans grabbade tag i Gretas arm innan hon hann gå någonstans.
“Hör på här. Pappa och hans nya sambo tänker överge oss.”
“Det tror jag inte på!” Fräste Greta och försökte vrida sig ur Hans grepp, men han var äldre och starkare. Greta visste av erfarenhet att det var bäst att lita på Hans, så hon gav upp.
“Jag har strött ut legobitar på trottoarerna, så vi ska hitta tillbaka till busshållplatsen igen. Vi behöver våra pengar till bussbiljetten.”
Greta suckade bittert och kastade en längtansfull blick mot kiosken innan de två barnen började traska mot busshållsplatsen.

Busschauffören var en rund man som flinande släppte in både Hans och Greta på bussen helt gratis. Kanske trodde han att de åkte tillsammans med någon av alla de vuxna som också steg på bussen, eller så var han helt enkelt väldigt snäll och förstående, barnen visste inte. Men de var lite bittra över att de faktiskt hade kunnat köpa godis för pengarna de fått.
De satt tysta hela bussresan, tills de genom fönstret fick syn på det välbekanta, skabbiga hyreshuset som de bodde i. Då kastade sig både Hans och Greta över den gula stoppknappen, de brottades för att få trycka på den, skrattande och skrikande.
Greta rodnade och tystnade när hon upptäckte att alla på bussen stirrade på dem, och puffade på Hans för att få tyst på honom också. Utan ett ljud kravlade de sig ned från sätena, steg av bussen och knatade hela vägen hem till hyreshuset.

När pappan och hans nya sambo några timmar senare klev in i lägenheten var de ömsom lättade, ömsom rosenrasande. De förklarade för Hans och Greta att de letat efter dem i timmar.
“De låtsas bara”, viskade Hans till sin syster.
Greta tittade storögt på Hans, och sedan på sin pappa. Han var arg- arg för att han inte lyckats överge sina barn? Kanske det.

En morgon några dagar senare berättade pappan och hans nya sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. De förklarade strängt att den här gången fick barnen inte åka hem före dem.
Hans log hemlighetsfullt även denna gång. Han hade inte hunnit samla ihop några legobitar, men istället hade han norpat åt sig ett halvt paket Marie-kex från skafferiet, och lagt i ryggsäcken.
De tog bussen in till city.

Även denna gång promenerade de en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett torg. Barnen fick varsin tjugolapp att köpa godis för, medan pappan och hans sambo handlade på torget.
Men när Hans och Greta skulle vända om för att följa spåret av bitar från Marie-kexen, fann de att varenda liten smula var borta. På en parkbänk lite längre bort satt en sliten uteliggare med långt, flottigt skägg och smutsiga kläder. Han tuggade sakta på någonting, och utan att svälja vad den än var han tuggade på, brölade han;
“Har ni mera kakor, ungar?! Höhö.”
Barnen var inte dumma, de förstod med en gång att uteliggaren helt enkelt hade plockat upp kexen från marken och ätit dem. Han måste ha varit väldigt hungrig, den stackars människan- det insåg barnen efteråt, men i den här stunden kändes allt bara surt.
Hans plockade upp kexpaketet ur ryggsäcken, och kastade det ilsket på uteliggaren. “Vad gör vi nu då?”
Greta log inställsamt och pekade på en godisbutik längre bort. Det var verkligen en inbjudande butik, med sirliga, godisliknande utsmyckningar runt fönster och på väggar, målade i regnbågens alla färger.
Ingen av dem kunde motstå frestelsen. I flygande fläng gav de sig av till butiken, som visade sig digna av godsaker; choklad i alla former man kan tänka sig, polkagrisar, alla faunans djur i geléform och sist men inte minst- hundratals pepparkakshus i miniatyr. Dessa pepparkakshus var alla unika, och uppställda på ett bord i mitten av butiken som en liten pepparkaksby.
Dessvärre var butiken till synes tom, ingen kassörska stod i kassan. Hans och Greta kände nu att de var hungriga, och alla dessa karameller fick det att vattnas i munnen på dem.
“Tror du… Tror du att vi får smaka lite? Vi kan ju betala sen, när kassörskan kommer”, sa Hans försiktigt, och det dröjde inte länge så var båda barnen i full färd att välja och vraka bland godiset. För dem var tjugo kronor mycket pengar, och de tog för givet att de skulle kunna äta så mycket de orkade.
De frossade vilt utan att någon kassörska syntes till, tills Greta stannade upp vid pepparkaksbyn. Hon tog ett litet hus, och smakade en tugga från taket på huset. Det smakade ljuvligt. Hon fortsatte att knapra på huset, samtidigt som även Hans tog upp ett litet hus, betraktade det en liten stund, innan han satte tänderna i det.
Då hördes en knarrig röst från en gammal gumma som dykt upp bakom kassan; “Knaperi-knaperi-knus, vem är det som knaprar på mina hus?”
Hans och Greta ryckte till, och Hans utbrast; “Vi kan betala! Vi har pengar!”
Han fiskade upp tjugolapparna ur ryggsäcken och tryckte ned dem i gummans, som bara skrattade kallt. “Håhå, tror ni att det här räcker? De där husen kostar trettio kronor styck. Jaja, ni får väl arbeta i butiken en stund, så glömmer vi detta sedan.”
Barnen tittade misstänksamt på gumman, men började snart att hjälpa henne med sortering och annat. De vågade dock inte lita på henne, ty hon såg faktiskt lite ut som en häxa, en sådan häxa som kan tänkas äta små barn till middag. De fick vatten på sin kvarn en stund senare, när gumman gav Hans och Greta en stor chokladkaka var, för att de var så duktiga.
“Man blir tjock av så här mycket choklad.

Jag tror att gumman vill göda upp oss, så att vi är feta och präktiga när hon ska äta oss”, viskade Hans i Gretas öra.

När barnen hade arbetat i butiken i en timme, kom deras chans. Gumman gick ut till rummet med skylten “endast personal“ på dörren, så Hans och Greta var ensamma. “Nu eller aldrig”, tänkte Greta, och drog skyndsamt med sig Hans ut ur butiken.
De sökte skydd i folkvimlet på torget, mycket väl medvetna om hur osynliga två små barn kan bli i en folksamling. Nu kunde gumman inte hitta dem.
Hans och Greta strosade långsamt runt på torget, lyckliga över att de sluppit bli middagsmat åt en elak häxa, tills någon grep tag i Gretas hand. Hon frös till is av skräck; “det är häxan, det är häxan!”
“Var har ni varit?” Sa en barsk röst som lyckligtvis inte tillhörde häxan, utan barnens pappa, med sin nya sambo vid sidan.
“Vi hamnade hos en elak häxa, som tänkte äta upp oss!” förklarade Hans och Greta i munnen på varandra. Pappan såg plötsligt road ut och bad dem att fortsätta.
“Hon bor där borta, och hon gav oss jättemycket choklad. Jag är säker på att det var för att vi skulle bli tjocka, till när hon skulle äta oss”, berättade Hans, och pekade mot godisbutiken. Han blev lite besviken när han såg att pappan inte trodde på berättelsen. “Det är sant!”
“Hör ni, det där var nog ingen häxa, utan bara en gammal tant som ville vara snäll.”
Greta brukade vara blyg, men nu tog hon till orda. “Varför skulle vi tro på dig, när du och din dumma sambo tänkte överge oss?!”
Hon brast i gråt, och för en stund såg pappan förvånad ut på ett panikslaget sätt. Sedan slog han sig för pannan.
“Så det var det ni trodde! Nej, jag och min sambo skulle aldrig kunna överge er, aldrig ens tänka tanken. Men nu så hade vi ont om pengar, och något drastiskt behövde göras. Så min sambo och jag gick till Arbetsförmedlingen, för hon skulle söka ett nytt jobb, som ger bättre i lön än hennes gamla. Det var dit vi gick för några dagar sedan, när ni försvann.”
Hans och Greta gapade.
“Nu måste vi gå till gumman i godisbutiken, och be om förlåtelse för ert beteende”, sa pappans nya sambo bestämt, och pappan själv nickade instämmande. Barnen däremot, de nickade inte, men de hade inget val.

Även om det var lite generande för barnen att be gumman om förlåtelse, så kändes det bättre efteråt. Det slutade till och med så lyckligt, att gumman (som började bli alltför till åren kommen för att driva en butiksverksamhet) sålde butiken hutlöst billigt till pappans nya sambo, efter att hört deras berättelse.
När hon fick händerna fulla med arbete i butiken, blev pappans nya sambo kvitt sitt shoppingberoende, och med tiden blev den lilla familjen riktigt välbeställd. Inte för att man blir lyckligare av pengar, men många av deras bekymmer försvann i takt med att pengarna rullade in, och de levde sedan lyckliga i alla sina dagar (eller åtminstone tills Hans och Greta blev besvärliga tonåringar).

Slut!

Innehåll i Folkasagor
Vanja | December 31, 2009 | 16:44 | Folksagor | No comments

Innehåll i kategorin Folksagor:

Klas Törnpåk
Vanja | December 17, 2009 | 19:15 | Folksagor | No comments

300px-Klas_T_0173

En gammal historia från Nedersachsen.

I Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder, lefvde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck, tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser gingo genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem. Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas; men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig, att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar, ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen.

Klas_610pixT_0176

Hon sade också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se, käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade: »Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är, skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, när han blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar, ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.
 
 Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade: »Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.» Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.
 
 Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen, och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Ar det inte alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af sina knytnäfvar.
 
 På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen, grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid fingo mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad och fromma sinnelag.
 
 Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla, att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa, hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru, stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal, ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på, säger Klas Törnpåk».
 
 Klas hade blifvit tolf år gammal och var för sin ålder ovanligt stor och stark, höll sig rak i ryggen och stod säkert på sina ben. Han hade stort hufvud och bred panna med långt, hängande linhår, och ett par trotsiga blåa ögon skådade ut från hans ansikte. Många människor sade, att han var en vacker pojke; Petter, hans far, sade, att det var den vackraste pojken i hela byn, men Greta tyckte, att han var för grof och tjock, och att hans bröder voro mycket vackrare. Sålunda kom hans lifs trettonde höst, och i november månad den hösten försvann Klas genom en af de underbaraste tilldragelser, som jag nu vill berätta.
 
 Petter hade stadt sig en ny dräng. Denne hette Hans Valentin och var redan en äldre man om femtio år; men trots sin ålder slöt han en nära vänskap med gossarne, i synnerhet med Klas. Valentin kunde nämligen många fabler, historier och sagor, och hvarje afton brukade han berätta sådana för barnen, sedan han slutat sitt arbete. Genom sina präktiga historier blef han snart så namnkunnig, att grannbarnen ofta kommo till Petters hus för att höra honom berätta. Detta brukade de i synnerhet göra om lördags- och söndagsaftnar, när Valentin hade tid att språka med dem. Pojkarne hade med sig äpplen och andra goda saker åt Valentin, och så satte sig hela sällskapet i ett hörn och mumsade på sina äpplen och lyssnade till Valentins historier och berättade dem om igen. Men det besynnerliga i saken var, att ingen af barnen kom bättre ihåg sagorna och berättade dem med större liflighet än Klas, så att Petter ofta med välbehag lyssnade till honom och mysande ropade på sin hustru: »Hör du, Greta! Hör du så bra den knäfla pojken Klas kan berätta?» Men hon tog saken mycket kallt och sade endast: »Ja, en Klas är han och en Klas blir han, en riktig sagoklas; men se, byfogde, det blir han aldrig; han kan ju inte skrifva.» — Så uttalade sig föräldrarna hvar på sitt sätt öfver Klas; men de märkte ej, att en stor förändring ägt rum med honom och att Valentin lyckats göra honom mycket lifligare och lustigare till sinnes än förr. Ty dessa berättelser hade så gripit ynglingen, att han ej såg och hörde, drömde om eller tänkte på annat än trollpackor och häxmästare, drakar och jättar, förtrollade prinsessor och slott fulla med spöken. Ja, det gick så långt, att gossen ej kunde sofva mången hel natt, utan ännu var vaken när tuppen med sitt femte rop tillkännagaf, att himmelen ville att de sofvandes ögon skulle öppna sig.
 
 Så hade Valentin och Klas ändtligen hunnit fram i tiden till den heliga julfesten, då de långa aftnarna och de många helgdagarna gåfvo tillfälle till lekar och sagoberättande under den tid, då hela världen med glädje och fester firar Jesusbarnets födelse, och då vänner och grannar besöka hvarandra och föra ett lustigt lif tillsammans. Till denna glada tid hade Valentin sparat sina bästa sagor. Men utaf alla de sagor, som han uppdukade för barnen, tyckte de mest om berättelserna om pannkaksberget och prinsessan på glasberget, i synnerhet som han brukade beledsaga den förra historien med afsjungandet af en visa, hvari han uppräknade alla de härligheter, som funnos i det märkvärdiga berget, så att det riktigt vattnades de små barnen i munnen, när de hörde därpå. Ja, de tyckte så mycket om dessa sagor, att han måste berätta om dem fyra dagar å rad och hvarje gång med nya tillägg, såsom att de båda bergen lågo nära intill hvarandra i den djupa skogen i grannskapet. Och som gossarne där ofta vallat boskapen, så kunde Valentin tydligt beskrifva för dem alla ekar och bokar, som funnos i trakten, och som stodo på spetsarna af de båda bergen.

Klas_610pixT_0181

»Vid dagsljus», tillade han, »kan man visserligen ej se på dessa berg hvad de egentligen äro, ty då se de ut som alla andra berg; men vid midnattstiden visa de sig sådana de äro, det ena af det allra klaraste och genomskinligaste glas, så att månen och stjärnorna kunna lysa tvärt igenom det; och det andra är den präktigaste pannkaka, mycket, mycket bättre än någon som blifvit gräddad i en panna. Det går en saga», tillade han vänligt och med saktare stämma, »att den som går in i pannkaksberget blir en stor konung, och att den, som går in i glasberget, kan bära hem hela säckar med dukater och gyllene bägare och silfverskålar; men hvilken har mod nog därtill? Sådana människor födas ej hvarje dag.»
 
 Ordet: »Hvem har mod nog därtill?» gaf nu, som det plägar ske bland pojkar, tillfälle till mycket skämt; de retade hvarandra därmed, och vid slutet af hvarje historia hörde man under flera veckors tid upprepas: »Men hvem har mod nog därtill?» och några skalkar tillade äfven »Klas gå på har mod därtill.» Och då ryckte det alltid i ångerspetsarna på Klas, och han skulle nog begagnat sig af sina näfvar, om inte hans far hade varit tillstädes, ty Petter bestraffade strängt, om pojkarne slogos i hans närvaro. Under tiden fortsatte gossarne att upprepa dessa ord och att gäckas med Klas och säga: »Klas gå på har mod därtill», så att gossen till sist blef alldeles utledsen och tänkte för sig själf: »Det är då också för uselt, att jag inte skall hafva mod därtill.»
 
 Och en dag, när de åter retades och gäckades med honom, undföll honom i förtreten det yttrandet: »Ja, Klas gå på har mod därtill, om ni endast ha mod att följa, och nu kunnen I göra som I viljen; jag tar pannkaksberget, där kungen sitter, där den stora boken står, och jag skall gå in den förste, om ni följa med.» Och nu skämdes de alla och ropade: »Ja, ja vi följa!» ty det var vid middagsstunden och alla tyckte sig hafva öfverflöd på mod, och det hade de äfven då. Och så pratade de härom hela dagen och kvällen, så att Valentin och Petter och Greta och dräng-arm och pigorna började gäckas med dem, ty de trodde ej att det var deras allvar. Men gossarne blefvo härigenom endast så mycket fastare i sitt beslut att utföra hvad de föresatt sig, och den lille Klas uppehöll ifvern hos de andra genom att på det härligaste förespegla dem huru godt de skulle komma att må där och med hvilka skatter och dyrbarheter de skulle komma hem.
 
 Ändtligen blef det afton och klockan slog tio i kyrktornet. Då ropade Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är tiden inne; vi hafva öfver en half mil till skogen.» Och kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar, följde honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna, ty med hvita hasselkäppar skall man gå andar och äfventyr till mötes. Och de gamle pratade och skrattade efter dem, och Valentin skrattade högljudast af alla, och hvar och en tänkte: de där komma inte att spränga något berg; snart äro de nog här igen.
 
 Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i spetsen för sig; ty han kände en stor längtan att få bestå äfventyret. Pojkarne hurrade, jublade och pladdrade som en hop kajor, när man jagar upp dem från en åker, där de slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och voro fulla af mod tills de började få sikte på de höga träden i skogen, men då tystnade de alla på en gång. Och när de kommo fram till den stora skogen och hörde de höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran vattenfallen, då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han banna dem; men de brydde sig ej därom, utan den ene sade så och den andre så; och slutet på visan blef, att ingen ville följa med. Då kallade han dem fega krukor och ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget genom buskarna. Men de andra rusade hals öfver hufvud hem tvärs öfver åkrar och ängar, och alla togo de så långa steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke i hälarna på sig. Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många krokiga gångstigar som han kände, backe upp och backe ner, ända tills han såg bokträdet nicka högst uppe på berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde klockorna slå tolf i fyra kyrktorn. Men som han var en modig gosse, så upprepade han för sig själf ett yttrande, som han ofta hört ur sin fars mun: »Att en modig man aldrig skall vika ifrån det beslut, som ban fattat i en god stund.» Och då ropade Klas: »Gå på!» så att det gaf eko i skogen, och därpå sprang han uppför berget. Då han kom fram dit, där han nyss hade sett bokträdet, fann han det ej mer på sin plats; men i stället såg han det allra skönaste pannkaksberg doftande glänsa emot honom i månskenet. Och Klas betänkte sig ej länge, han tillslöt modigt sina ögon, tog ansats på tåspetsarna, gjorde ett djärft hopp och ropade: »Gå på, säger Klas Törnpåk!»
 
 Och hoppet misslyckades icke, han gled behagligt in i berget och sjönk sakta och långsamt utför. Och det tycktes honom, som om han sakta gungades och vaggades utför, så att han slutligen insomnade och hade underbara drömmar, i hvilka han såg den gamle Hans Valentin, som vänligt log emot honom.
 
 Och när han uppvaknade var det skymning omkring honom; men han kände att han låg på en mjuk bädd och på så fina och mjuka kuddar som Greta, hans mor, aldrig hade bäddat under honom. Och detta behagade honom mycket. Men han kände sig äfven hungrig, och det var något som han däremot ej tyckte om. Nu började det blifva dager, och han samlade sina tankar och tänkte på gårdagen och de förra dagarna och sade till sig själf: »Här skall jag ju vara i pannkaksberget; jag vill se mig omkring, om Valentin har ljugit för mig». Och han gnuggade sig i ögonen medan det blef ljusare omkring honom. Men det var blott en halfdager som föll in ofvanifrån. Och hans ögon fröjdade sig, och hans hjärta fröjdade sig ännu mer, ty hvad såg han väl? Jo, att han befann sig midt i pannkaksberget och att den gamle Valentin icke hade ljugit. Ty han var nu i en kammare, där det fanns en säng och ett bord och en stol, nästan alldeles som hemma i hans fars hus, endast att allt här var nättare och prydligare. Och väggarna voro späckade med stekta gäss och änder och unghöns, snäppor, rapphöns och vaktlar och kramsfågel, så att de liknade de vackraste tapeter i brokiga mönster. Likaledes hängde där harar, hjortar och rådjur i mängd samt de allra skönaste fat, tallrikar, knifvar och gafflar. Detta var på ena sidan. Och den andra sidan var prydd med kakor och bakelser och tårtor samt med de kostligaste frukter, såsom persikor, aprikoser, apelsiner, vindrufvor, äpplen, päron, plommon, nötter och hvad en lysten gom för öfrigt kan önska sig. Och på kammarens bägge kortväggar stodo blomstrande växter och träd fulla af frukt, och vid foten af hvarje träd fanns det två källor. På ena sidan var det en källa med vatten och en med mjölk och på den andra sidan fanns en ölkälla och en vinkälla. Två af källorna, nämligen vattenkällan och ölkällan, brydde Klas sig ej mycket om, utan begagnade sig endast af vinkällan och mjölkkällan. Hela detta rum var ett riktigt underverk, men det största underverket var, att hvarje uppäten stek eller hvarje päron eller vin klase, som blef afplockad, genast ersattes af nya på samma ställe, och att mjölkkällan och vinkällan aldrig sinade ut.
 
 Och vår Klas åt och drack, ja, han åt och drack öfvermänskligt, och det bekom honom ändå ej illa. Men det upprepades beständigt, att han genast somnade in, så snart han slutat äta och dricka, så att man nästan kan säga, att han ej kunde göra annat än äta, dricka och sofva. Då nu detta var hans dagliga lif, och hans skumma kammare ej erinrade honom om någonting af det, som han upplefvat och sett däruppe på jorden, så försvann det förgångna nästan helt och hållet ur hans minne. Det enda han stundom tänkte på var hans far, Petter, och den gamle, trogne Valentin samt den hederlige skolmästaren; men äfven dessa minnen voro som en dröm. Blott en sak kom han ihåg, och det var att tvätta sig om händerna och läsa en bön innan han åt. Men han kunde blott en bön, som ej var särdeles lång. och den var:
 
 »Gud som hafver barnen kär,
 Se till mig som liten är.
 Hvart jag viker eller vänder,
 Står min lycka i Guds händer.»
 
 Medan han sof, vare sig dag eller natt, med ett ord: så snart han låg i sängen, gjorde han ej annat än drömde, drömde beständigt. Då mognade Valentins alla historier; han verkställde då de oerhördaste dåd, dödade drakar och jättar, söndersprängde järn- och diamantdörrar, befriade förtrollade prinsessor och blef slutligen konung.
 
 På detta vis framlefde Klas, utan att han kunde förklara huru det gick till, ett mycket lyckligt lif i pannkaksberget. Men det var alltid någon där, som under hans drömmar berättade honom historier eller gaf honom uppränningar till sådana. Detta var ej Valentin, utan hans aflidna farmor, som han i sina tidigaste barnaår ännu hade sett i sin faders hem. Denna tycktes honom då antingen stå vid hans hufvudgärd eller ligga på knä vid hans säng och bedja för honom, och slutligen berättade hon honom alltid sagor. Detta har han själf i senare år ofta med djup rörelse omtalat, och han tror, att om det blifvit något godt af honom, så har han därför att tacka de tysta bönerna af denna fromma och af Gud hemtagna själ, som vände till det goda den villfarelse, hvaraf han behärskades, då han hoppade ner i berget.
 
 Så förflöto för honom fem år som en dag. Medan han åt och drack, sjönk han allt djupare ner och kammaren sänkte sig med honom. Och nu hade han snart lyckligt och väl ätit sig genom trollberget, ty den som sprang in där måste äta sig igenom, det hade Valentin sagt, och på annat sätt kunde man ej komma ut ur berget. Men hvilken finns väl, som kan räkna ut huru mycket han hade ätit och druckit under denna långa tid. Emellertid hade han uppvuxit till en stark och jättestor yngling. Men därom visste han intet, ty han hade ingen på hvilken han kunde pröfva sin styrka, och det fanns ej heller någon spegel i hans rum, som kunde förråda saken för honom.
 
 När nu de fem åren voro till ända och Klas hade ätit sig igenom ända till kanten och åter skulle falla ut på jorden för att fylla sina öden, sjönk han i en djup sömn, och hans drömmar voro underbarare än någonsin. Ty den gamla, kloka frun, som alltid satt vid hans sida och berättade honom sagor och äfventyr, och som så mycket liknade hans salig farmor, tycktes honom nu vara mycket sorgsen, och hon ställde sig som om hon ville taga afsked af honom, ja, hon sade det till och med åt honom. Och det föreföll honom, som om hon med många tårar bad för honom och därpå lyfte upp honom ur sängen och tvättade honom såsom man tvättar ett litet barn, så att han blef hvit som en svan; och alt hon satte på honom en ren skjorta och iklädde honom nya, präktiga kläder och nya skor och strumpor, hvarpå hon försvann. Äfven han kände en stor sorg och saknad i sitt hjärta. Och detta hade i sanning ej varit någon dröm, utan han hade verkligen blifvit rentvättad och nyklädd ifrån topp till tå, och medan han sof som allra bäst föll han ut ur berget. Men han hade ej i verkligheten märkt allt detta, utan det hade alltsammans förefallit honom som en dröm.
 
 Eftersom Klas Törnpåk nu åter skall visa sig på jorden, så måste jag berätta hvad som tilldragit sig i hans fars hus under de fem år han tillbringade i pannkaksberget. Sedan hans försvinnande hade intet ovanligt händt där. Ännu lefde, Gudi lof, alla, både föräldrarna och barnen, och Klas’ midnattsfärd till pannkaksberget var verkligen det enda ovanliga, som under denna långa tid tilldragit sig i huset. Man hade länge sörjt honom, i synnerhet var hans faders hjärta djupt bedröfvadt, ehuru han ej ville låta märka det. Äfven den gamle, ärlige Valentin sörjde honom mycket, och på köpet fick han ofta af fru Greta höra hårda ord för sina historiers skull. Men sedan den där aftonen hade all glädje vikit ifrån honom, och ingen saga hade mer kommit öfver hans läppar; och den gamle mannen, som fordom varit så glad och skämtsam, hade nu blifvit tyst och grubblande. Han hade äfven velat lämna huset och sin tjänst där, men den godmodige Petter hade ej tillåtit det, utan sagt: »När Valentin tillsammans med oss fått upplefva en så stor sorg, så skall han äfven med oss dela vårt bröd till döddagar.» För öfrigt talade man aldrig mer om Klas, ja, man hviskade ej en gång hans namn. De flesta, däribland äfven hans stackars mor, trodde att de onda andarna dragit sin väg med honom, och att gossen aldrig mer skulle komma tillbaka. Endast Valentin och Petter brukade understundom tala om gossen och hyste förhoppning om att han möjligen någon gång kunde komma åter. Och se, deras förhoppning bedrog dem ej. Ty Klas kom verkligen tillbaka. Nu får jag lof att berätta huru detta gick till.
 
 När något ovanligt inträffar, så hopar sig alltid under på under, och så tilldrog det sig, att Klas föll tillbaka i denna värld just på samma ställe, hvarifrån han sjunkit ner i berget. Detta kunde nu omöjligt ske på annat sätt än att pannkaksberget vändt sig rundt omkring och hela världen med det. Ett af dessa båda måste hafva inträffat, och emedan det nu var så, kallar man det ett under; ty ett under är allt, som hvarje människa väl kan veta, men ingen människa begripa. Kort och godt: när Klas vaknade, låg han ej i sin mjuka säng, utan i det mjuka gräset, och han såg åter för sina ögon det välbekanta bokträdet och det stora berget, på hvilket han så ofta vallat boskapen, och han varseblef åter som gamla bekanta hela skogen och slätten nedanför och byarna och deras kyrktorn. De fem år han tillbringat i pannkaksberget föreföllo honom som en dröm, och det var honom ej annorlunda än som blott en enda natt hade förflutit mellan den afton, då hans bröder och kamrater sprungo sin väg ifrån honom och denna morgon, då han åter väcktes af lärkornas sång, där de svingade sig högt uppe i luften.
 
 Klas låg ej länge i gräset och gäspade, utan reste sig genast och sprang skyndsamt genom skogen och tvärsöfver åkrar och ängar hem till sin fars boning. Och då han inträdde i stugan, fann han sina föräldrar och syskon och den gamle Valentin stående rundt omkring bordet med knäppta händer för att läsa till bords, innan de satte sig ner vid frukosten. Och han ställde sig i deras krets. Men han hade blifvit mycket vacker och stor och var nästan ett halft hufvud högre än Petter, som just ej var någon storväxt man, och dessutom hade han sina nya vackra kläder på sig. Och därför sågo alla upp och bockade sig för honom, ty de trodde alla, att han var en främling. Men han föll om halsen på far och mor och systrar och bröder och smekte och kysste dem och sade: »Jag är Klas och har alldeles nyss kommit ut ur pannkaksberget», och därpå kysste han äfven hjärtligen den gamle Valentin, sin käre vän. Och nu igenkände de honom på många tecken och voro högeligen förvånade, och alla fröjdade sig, att han blifvit så stor och vacker.
 
 Men när nu första förvåningen var förbi, så ville alla veta, huru det gått honom under de fem år och tre månader som han varit frånvarande; och alla byinvånarna sprungo till för att beskåda Klas Törnpåk, och första ordet var alltid: »Nå, käre Klas, berätta oss hur du har haft det; och hur ser det ut i pannkaksberget?» Men han hade ej mycket att berätta dem, och rykten började småningom sprida sig om drömmar och spökhistorier, så att några sågo på honom med af förskräckelse uppspärrade ögon, som om inte allt stode rätt till med honom, utan onda andar drefve sitt spel med honom. Andra hviskade äfven sinsemellan: »Klas ljuger, han har inte varit i pannkaksberget, han har sprungit bort ifrån sina föräldrar, och när han nu kommit tillbaka, har den där listige byfogden hittat på hela historien.» Men emellertid satte de flesta tro till äfventyret och funno stort behag i berättelsen därom och trodde honom, ty de sågo tydligt på hans starka och sköna kroppsbyggnad och på hans rosenröda kinder och gnistrande ögon, att han ej svultit, medan han varit borta. Men hans moder var den första, som full af otålighet frågade honom om säckarna med dukaterna, och om han ej tagit några sådana med sig. När han nu svarade, att i den punkten af sin berättelse måste visst Valentin hafva farit vilse, ty af guld och silfver hade han ej sett det minsta grand i pannkaksberget, så skakade hon på hufvudet och menade, att i så fall hade han lika gärna kunnat blifva hemma de fem åren och deltagit i arbetet och ätit vid deras bord; ty hvilken nytta hade han väl nu af att han smort sig med fasaner och skogssnäppor och druckit ett så kostligt vin? Det var inte värdt att han inbillade sig, att han skulle kunna blifva en jordisk konung utan penningar, fast den enfaldige Valentin hade slagit i honom sådana historier. De första dagarna var folket i byn alldeles utom sig öfver Klas, och de nästan belägrade Petters hus; de första veckorna voro de högeligen förvånade, och de första månaderna talade de mycket om saken, men efter ett år var tilldragelsen glömd af de flesta. Men de som allt fortfarande talade mycket om äfventyret voro de unga flickorna, ty i deras gunst stod Klas mycket högt, och öfver allt, där de vågade säga det, ropade de nästan enstämmigt: »Klas Törnpåk är i alla fall den vackraste pojken i hela byn!»
 
 Klas var nu på sitt adertonde år och befann sig åter i denna världen, som han nogsamt visste. Han var ovanligt flitig vid arbetet; ty därtill hade han muskler och ben, och i sällskap med sin far gick han på åkern att plöja och så, bryta upp stenar och hugga ved, skära säd och slå gräs; och allt hvad han företog sig gjorde han tyst och blygsamt, men ensam uträttade han så mycket som tre andra. Och hans far tyckte mycket om honom, och den gamle Valentin hade sin glädje åt honom. Men hans mor kunde ej riktigt med honom; hon tyckte att han var för from och beskedlig och icke så kvicktänkt och rask i vändningarna som hennes andra barn. Och det var verkligen så att Klas ej kunde få fram många ord; ty under de fem år han tillbragt i berget hade han ej fått lära sig något nytt, utan tvärt om glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att Kan ej kunde annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta tadlade honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna och stannade ute hela nätterna. Ty detta var något, som han ej kunde låta bli, i synnerhet om söndagarna och på festdagar. Så snart solen gick ner måste han ut i skog och mark, och mången gång besökte hand å äfven det berg, där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det grönskande bokträdet och drömde om igen de härliga drömmarna, som han haft i pannkaksberget, och hvarje gång återvände han hem dystrare och mer grubblande till sinnes än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på honom härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas. Då brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är en skön pojke, din Klas; hvilken nytta har han väl haft af sin bergsresa, som man skriker så mycket om? Inte har han blifvit rikare och inte klokare heller. Och dessutom hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har kommit tillbaka alldeles samma fårskalle, som han var, när han sprang bort. Din Klas är och förblir Klas.» Sådana yttranden måste Petter ofta höra och smälta, så att han grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett ord på saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i verkligheten var helt annorlunda, och han och Valentin läto ej taga sig ur den tron, att Kias skulle blifva en riktigt duktig karl.
 
 På detta sätt förgingo åter 3 1/2 år, och Klas hade blifvit ännu starkare och — om möjligt — vackrare. Då inträffade det, som skulle inträffa, på det han skulle få aflägga sina bondkläder och komma till den stora ära, för hvilken Gud hade låtit honom födas.
 
 Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att ban kom alldeles lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo, ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och högg ner dem alla fyra, så att intet lifstycken var kvar hos dem. Men sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade tilldragit sig i skogen.
 
 Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad som är rätt och hvad som är orätt.»
 
 Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten, 50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.
 
 Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin, och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas, så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filistéerna, så att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo, som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »Gå på, Klas!» och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om ett så säkert byte, grepo den unga, vackra frun, som hade uttalat den simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne. Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för håns knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’ föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

Klas_610pixT_0195

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte: »Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något, om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och ban förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste han ej hvad hafvet skulle göra af honom.
 
 Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma, och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna, och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats, ropade »gå på!/», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende, som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och kristen, då ska kade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka, högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade kommit undan galgen.
 
 I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och med oss skall du dela ära och byte. Och kaptenen berättade honom, att de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.
 
 Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand, emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning, hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd. Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget, och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep. Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och jublade de utan ände.
 
 På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på» utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord-och Östersjön och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än beskrifvas kan.
 
 Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på skeppet »Gå på».
 
 Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar. När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes, medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att de skulle nedhugga männen. Och* de rustade sig, medan de stackars invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.
 
 När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram, svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den lefvande Guden och Frälsaren, voro dock de mycket argare hedningar, som kunde fullgöra hvad kaptenen nu hade befallt.

Klas_610pixT_0200

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig, klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har lått din förtjänta lön; hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden. Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.
 
 Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört, ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri. Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen. Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och pansar.
 
 På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen; och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål, så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig missdåderska.
 
 Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle uppställas omkring bålet.
 
 Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade: »Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några, som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och prisade sig lyckliga, att de blifvit befriade genom en sådan man, ty genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det kungliga slottet.

Klas_610pixT_0204

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas, detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl en man sådan som denne att här befordra kristendomen och tukta hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.
 
 Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl, men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade: »Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af vatten.
 
 Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo, att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade följande till honom:
 
 »Käre Klas, hvad är det för ett budskap som vi med förskräckelse förnimma? Således vill du resa bort utan att unna oss tid att åtminstone med ord få tacka dig? Du vill således lämna oss? Du vill här lämna dina kristna trosförvanter och öfverlämna dem åt svärdets barmhärtighet. Du vill lämna det furstebarn, som du nyss räddat från elden och hedningarnas järn? Visserligen ligger hednakonungen slagen och korparna äta hans fallna krigare; men många hedningar bo ännu omkring oss, och den fallne har många tappra söner och släktingar, som skola komma att hämnas hans död då du är borta. Men äfven vår konung är död, våra bästa män ligga slagna, och vi hafva ingen son, ingen broder, ingen brudgum, som i farans stund kan föra svärdet och spiran. Har Guds vind drifvit dig hit endast för att så mycket säkrare störta oss i fördärfvet? Har den ej hviskat till dig, att du skulle vara en värdig krigsfurste och konung för dessa kristna mot hedningarna, en älskad son åt mig och en värdig gemål åt prinsessan, min dotter? Jo, det har han velat, och äfven jag vill det, och därför står jag här.»
 
 Drottningen uttalade dessa ord så kraftigt, att hon genom dem på en gång tillintetgjorde alla de invändningar, som Klas ärnat göra. Han kunde ej gå, kunde ej tala, han kunde blott buga sig, rodna och tiga. Och detta gjorde han på ett sätt, som mycket behagade drottningen, ty hon förstod att han nu ej skulle segla bort med sina fartyg, och alltså fortfor hon i sitt tal:
 
 »Du har svarat som en riddare och en man skall svara då en kvinna talar till honom. Och nu vill jag ej heller hädanefter höra dig tala om att du är född i en bondkoja och vi i konungaborgen. Se Gud har gjort stora under med dig och bevisat att han efter sitt behag kan upphöja de ringa, liksom han äfven kan lägga till tronen borna konungar i stoftet. Och har han gifvit dig en sådan ödmjukhet och dygd och ett sådant öfvermätt af mod och lycka, att du kallas för en man bland de bäste män. Din ridderlighet har gjort dig till konungars like och ditt »gå på» är bättre än en här. Och nu, följ mig!»
 
 Och hon fattade honom vid handen och han var tyst och lydig som ett barn och lät sig af henne ledas hvart hon ville.
 
 Och drottningen förde in honom i sin dotters, prinsessans rum, lade bådas händer tillsammans och välsignade dem. Och de läto det sig väl behaga, men ingendera kunde säga ett ord. Ty det var ej annorlunda med prinsessan än med Klas; så snart hon hade sett honom, hade det varit som om hon af fullt hjärta velat ropa: »Denne är den rätte mannen; han och ingen annan!»
 
 Och Klas stannade nu, och skeppen lågo för ankar i bukten, och intet öga skådade efter hvilken vind det var som blåste. Alla hade riktat sina tankar på landet, ingen tänkte på segel, tåg och roder, utan krigarna snyggade upp sina sporrar och vapenrockar till bröllopet. Detta firades efter några veckor med stor härlighet, och den sköna prinsessan tog Törnpåk till man, och nu var han konung af Jutland.
 
 Och mången skön dag bodde han i slottet med prinsessan. Men slottet låg i sydjutland, där nu staden Schleswig ligger. Men i sin glädje blef han ej glömsk, utan rustade sig ifrigt till krig mot hedningarna, och äfven desse rustade sig. Och nu började en lång och svär kamp om herraväldet, tills hedningarna ändtligen förlorade, och Klas blef konung öfver den stora halfön och öarna omkring.
 
 Och det var mot slutet af andra året, sedan han slagit hednakonungen och förmält sig med prinsessan, som han lagt under sig allt hedningarnas land ända till Elben och öfver allt som sitt herraväldes baner uppsatt frälsningens kors i stället för de mångfärgade afgudarne af sten och trä — då stod Klas en gång på andra sidan om Elben och det föreföll honom som såge han långt bort på andra sidan det ställe, därifrån han med stången hade sprungit upp på fartyget, och han igenkände det på de tre träden, som stående på en höjd reste sig högt öfver flodbädden. Och i tankarna genomlopp han ännu en gång sitt underbara lif, och i ödmjukhet föll han ner på jorden och bad och tackade Gud, att han räddat honom ur så många faror, och att han på ett så underbart sätt hade gjort honom till konung och herre öfver länder och folk. Och han kallade det ställe där han stod för Gluckstadt och uppbyggde där ett slott, och slottet och staden stå ännu kvar där från denna tid tills i dag.
 
 Klas var nu tjugosex år gammal och det var på sjette året sedan den morgon, då han kommit undan galgen, i hvilken han så oskyldigt skulle hänga.
 
 Och när han betvingat hedningarna och gjort landet säkert genom slott och borgar, då tänkte han i längtan och kärlek på sina gamla föräldrar och sina syskon och vänner och dröjde ej längre, utan anträdde resan till dem. Men han tog med sig sin gemål, drottningen, och tusen ryttare, på det han skulle hafva ett kungligt följe. Då drog han öfver Elben mot söder. Och när de hade rest fyra dagar och femte dagen inbröt och de ej mer voro fjärran från hans hemvist, då befallde han ryttarna att stanna, och han red förut med sin drottning och hade blott en page med sig. Och det var just på femte dagens middag, när klockan slog tolf, som de redo in i Durnmelshofen och rakt på hans faders hus. Men de sprängde framåt allt hvad hästarna orkade löpa, på det människorna, som sågo dem, ej måtte igenkänna dem och förråda dem för deras föräldrar. Och när de anlände framför Petter Törnpåks hus, sprang konung Klas hastigt från hästen och ropade muntert »gå på», så att det skallade genom hela byn. Och Petter, som med hustru och barn just satt vid bordet, sprang ut vid dessa ord och varseblef mannen och den sköna damen med gyllene kronor på hufvudet. Han förstod genast, att det var hans son och ropade: »Nå, Gud vare lofvad, att du åter är här och att du blifvit konung. Vi hafva hört talas därom, men de hafva ej velat tro oss, och din egen mor har ej velat tro det; blott Valentin och jag trodde det genast, ty vi visste väl att det skulle blifva något stort af dig.» Och i sin glädje ropade han öfverljudt: »Valentin, Valentin, kom ut, får du se hvad det blifvit af vår Klas!» Och Valentin kom och modern och alla syskonen kommo, och det blef ett omfamnande och ett kyssande, som aldrig ville taga slut. Och när konungen och drottningen hade gått in och satt sig vid föräldrarnas bord och ätit och druckit med dem i ödmjukhet inför Gud och i kärlek till dem, då öfvermannade glädjen den gamle Petter och han visste ej hvad han skulle säga, men af glädje talade han nästan för mycket. Och då hviskade han sin Greta i örat, ehuruväl det just icke passade i detta ögonblick: »Nå, min Greta, har Klas blifvit Klas? Skulle det väl kunnat blifva mer af din Johannes?» Och Klas stannade mången dag och mången vecka hos sina föräldrar och lefde gladt med dem och gaf dem och sina syskon och grannarna rikliga skänker, men den gamle Valentin tog han med sig och sade till honom: »Käre Valentin, du skall äfven berätta lustiga och präktiga historier för mina söner, huru hvarje duktig människa med Guds hjälp kan blifva något, så att det kan blifva tappre män och hjältar äfven af dem.» Och Valentin följde honom gärna, ty han var ganska stolt öfver konung Klas och tänkte för sig själf, att det egentligen var han som hade gjort honom till konung. Konungen tog äfven med sig sin yngsta broder och sin yngsta syster, och brodern blef en grefve och systern en grefvinna, och ännu lefver det mycket förnämt folk i världen, som härstammar från dem. Men det villkor betingade han sig före afresan, att när hans far dog, skulle egendomen tillfalla honom, och han betalade genast åt sina syskon tio gånger dess värde. Och far och bröder lofvade honom det och höllo äfven sitt ord. Ty han sade: »Jag skall skicka hit en af mina söner, som åter skall blifva en bonde, och hans barn och barnabarn skola blifva bönder, ty bönderna äro äldre och hålla längre ut än konungarna.»
 
 Och konung Klas drog åter hem till sitt rike och lefvde och regerade ännu många lyckliga år med sin drottning. Många söner och döttrar blefvo honom födda, och många konungar och drottningar af hans släkt hafva härskat efter honom. Men nu har dock Klas Törnpåks ärorika släkt för länge sedan dött ut, och en annan konungafamilj regerar i de länder, som fordom ärade honom som konung. Men hans son Konrads släkt varar ännu i dag. Denne Konrad var hans yngste son. Kort efter hans födelse skickade fadern honom på landet till en bonde och lät honom lefva och arbeta som en bonde och sände honom därpå till sina fäders land, Westfalen, till Durnmelshofen, där han gaf honom sin fars gods. Och Konrad blef stor och stark som Konung Klas, men icke så mäktig och härlig inför världen, utan dog som byfogde, alldeles som hans farfar Petter före honom. Och från denne Konrad, konungasonen, härstamma än i dag alla Törnpåkar, hvilka lefva som bönder i Dümmelshofen och trakten däromkring.

Historien om den sköna Melusina
Vanja | December 16, 2009 | 12:34 | Folksagor | 1 Comment

Folksaga från Provence.

Melusina_381px_0074Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande, ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången, talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet, blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.
 
 Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt. Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka, så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.
 
 Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven kommande ting voro honom uppenbara.
 
 Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan. Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.
 
 När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa dem.»
 
 Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»
 
 Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem vet, om det ej är en gäckande villa?»
 
 Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är mig kär.»
 
 Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade: »Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är; hvem skulle väl vilja er något ondt?»
 
 Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma. När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut, men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart uppgaf sin sista suck.
 
 Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.
 
 I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare, hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej mitt blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett nyfödt barn!»
 
 Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var, och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn och högtidlig till rnods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka. Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna, klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af pärlsnören.
 
 Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle komma!»
 
 Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej själf hvart jag hade kommit.»
 
 Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande stilla och log emot honom.
 
 Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i mitt hjärta och nämna det i mina böner.»
 
 Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker sig mitt herradöme och mitt rike.»
 
 Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni har tagit min själ och mitt bjärta till fånga!»
 
 Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och hade värmt det med dagens lif.
 
 »Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»
 
 Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»
 
 Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof, trösta hans änka, din franka, och låt belöna dig med den vilda skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»
 
 När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han trolofvade sig med henne som sin gemål.
 
 Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse. Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.
 
 Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade: »Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina, Melusina, stanna här!»
 
 Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i ljuset, i värmen.
 
 Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande vattendropparna i grottan liknade i månskenet glänsande tårar.
 
 Följande dag red Raimund med många besläktade riddare och damer åter till skogen. Grefvinnan af Provence hade gifvit honom ett präktigt följe af tjänare och uppdragit åt honom att hälsa sin brud som hennes kära släkting, äfvenså hade hon gärna belönat honom med den vilda skogsparken, i det hon dock sagt honom, att grefven ämnat honom något bättre; men Raimund begärde intet annat.
 
 När han nu red dit med sina damer och herrar, var han i bekymmer öfver huru de skulle upptaga saken, ty han hade sagt dem, att han skulle hemföra en dam af hög rang, och nu fruktade han deras gäckeri, om Melusina väntade honom alldeles ensam i skogen. Han blef därför högligen glad, äfvensom förvånad, då han såg ett lustläger uppslaget vid skogens bryn, så präktigt att knappast konungen af Frankrike kunde hafva dess like. Rundt omkring stodo präktiga tält till hvarjehanda bruk, och i midten var ett stort tält uppslaget af virkadt tyg, och beprydt med allehanda kostligt bräm- och fransarbete, och det var några riddare som sade: »Öfver ett sådant tält förfogar endast de otrognes sultan.»
 
 I tältet var anordnad en taffel med det bästa som kunde finnas af mat och dryck, och en hel skara tjänare, som alla voro klädda i dyrbara livréer, sysslade där inne.
 
 Men den sköna Melusina trädde ut ur tältet och gick de kommande till mötes. Då förvånade sig hvar och en öfver hennes skönhet och hennes höfviska väsende, likasom öfver prakten af hennes kläder, ty hon bar en lång underklädning med invirkade guldblommor och däröfver en klädning af hafsfärgadt siden stickadt med pärlor och diamanter; på sin panna hade hon ett diadem af pärlor, och i hennes gördel lyste en juvel, som helt visst var värd ett grefskap.
 
 »Varen välkomna, sköna damer, kära fränkor; varen hälsade ädle herrar, värde kusiner», sade Melusina, och till Raimund sade hon: »Min käre herre, ni måste nöja er med detta dåliga mottagande i skogen. Mitt slott är ännu icke nog i ordning, att jag där på ett passande sätt kan mottaga så ädla gäster.»
 
 Då sade Raimund: »O, skönaste kvinna, huru väl har ni ej anordnat allt; ingen konung kan begära det bättre», och damerna och herrarne instämde i detta beröm och prisade högljudt Melusinas skönhet och värdighet och Raimunds lycka. Därpå lät Raimund kalla till sig prästen med korgossarne, och inför de ädla vittnena blef han efter den kristna kyrkans ritual sammanvigd med Melusina. Därpå hölls taffel, man åt och drack och förlustade sig med en ringränning, till hvilken Melusina utdelade de dyrbaraste priser, så att hvar och en var högeligen till freds.
 
 Så firades bröllopet under en hel vecka, och som det var under den ljufva sommartiden, så befann sig hvar och en väl i lägret och skogen. Men på tionde dagen dracks afskedsbägaren och gästerna bröto upp, sedan de många gånger med sirliga ord tackat för det goda värdskapet, hvarpå Melusina svarade med prydliga talesätt.
 
 När nu alla voro borta, lät Melusina framföra präktigt sadlade hästar, och sade till Raimund: »Om det behagar dig, min älskade gemål, så vilja vi rida till min borg, där du hädanefter skall vara herre och härskare.» Därmed var nu Raimund väl till freds, och de redo in i skogen. Då de hade ridit en stund, förvånades Raimund mycket, ty han såg vackra vägar uthuggna i skogen, där förut endast vilda snår och buskar funnits, och då de sakta redo fram efter dem, kommo de mot aftonen till ett praktfullt slott. Det var med stor konst uppbyggdt både till nöje och försvar. Rundt omkring detsamma drog en bred graf och en vall, som väl kunde afhålla fienden, på de fyra hörnen befunno sig ståtliga torn, och själfva palatsbyggnaden var så präktig, att man trodde den vara en konungs boning. Taken glänste och skimrade af smidda kopparplåtar, hörntornen och balkongerna voro prydda med bildsniderier och öfver portalen var grefvens vapen inhugget i marmor. Rundt omkring borgen lopp en lustgård, hvari funnos allehanda slags vildt, fiskdammar och alléer, med ett ord: allt hvad som kan fröjda sinnet.

Melusina_800px_0082

Grefven lyftade sin gemål med förnöjelse från hästen; då kom ut ur slottet en hel skara tjänare emot honom, som buro hans färger och hälsade honom som herre. Melusina förde nu sin käre äkte man genom borgen, genom korridorerna, salarna och rummen, som alla voro på det bästa prydda och inrättade. Raimund förvånades öfver prakten, ty något sådant hade han ej sett vid grefvens af Provence hof. Här befunno sig på väggarna de dyrbaraste målningar och konstrikaste sniderier; man nästan tröttnade vid all prakten. Då nu Raimund förvånade sig öfver, huru ett sådant slott kunnat resas i denna ödemark, sade Melusina: »Mitt folk har byggt det medan vi höllo bröllop i skogen.»
 
 Därpå drogo de med glädje in i slottet, och till sin sköna frus ära kallade grefve Raimund slottet Lusinia.
 
 Då de följande dag uppstodo och utträdde på balkongen, ty det var en skön morgon, pekade Raimund på en besynnerlig byggnad i trädgården, som han i går ej hade varseblifva; den var alldeles rund och byggd af polerade marmorstenar, men den hade intet fönster, och blott en järndörr förde in i densamma. Kupolen var af kristall, men rundt omkring den stodo förgyllda spjutspetsar, så att man ej kunde skåda in, äfven om någon förmått att på den kala marmorn klättra upp i höjden.
 
 Då frågade Raimund: »Med förlof, kära hustru, hvartill skall denna sällsamma byggnad tjäna?»
 
 Melusina svarade: »Det är min hemlighet och min helgedom, som du ej får vidröra. Påminn dig din ed, att du aldrig skall såra mig med misstroende. Blott under ett villkor kan jag blifva hos dig, och det villkoret måste du hålla. Hvarje fredag från solens uppgång till dess nedgång skall jag innesluta mig i denna byggnad och du får ej följa efter mig eller spionera på mig.» Raimund lofvade henne det med en ed. Däröfver blef Melusina mycket glad och bevisade på allt sätt den stora kärlek hon hyste för sin gemål.
 
 Efter ett år skänkte hon honom en son, som hon kallade Urtens; denne uppnådde senare stor ära och makt, så att han till och med blef en konungs måg; och till minne af denne sin sons födelse byggde Melusina ett stort torn, som hon kallade Mervent.
 
 Efter ytterligare ett års förlopp fick hon för andra gången en son, som hon kallade Gedes och till hvars ära hon byggde slottet Portenach. När Gud gaf henne den tredje sonen, som hon kallade Hyot, byggde hon för andra gången ett slott, Larochelle, och då hennes fjärde son, Antonius, blef henne gifven, den härliga bron i Soniets.
 
 Så skänkte Gud dem sju söner, och med hvar och en af dem förökades hennes makt och rikedom; de uppbyggde klostret Malliöres och staden Favent, och när de yngsta sönerna, tvillingbröderna Dietrich och Raimund, föddes, då läto de tillbygga och så präktigt försköna slottet Lusinia, att dess like ej fanns i hela Frankrike.
 
 Genom köp och byte förökades deras ägodelar, de förvärfvade sig gods och ägodelar i Provence, i Arenat och Delfinat, men äfven genom sin tapperhet tillkämpade sig Raimund mycket land, hvarmed konungen af Frankrike belönade honom, emedan han dragit honom till hjälp och segerrikt stridt mot morerna och normannerna, som ansatte Frankrike.
 
 Lyckan log öfver Lusinia, och Raimund prisade dagligen den lyckliga stund, då han hade funnit Melusina. Han lefde i största endräkt med henne och fröjdade sig öfver hennes oförvissneliga skönhet och hennes visa tal, ty hon visste besked om allt och undervisade sina söner i hvarje vetenskap, i synnerhet i kunskapen om förgångna tider och om stjärnornas lopp. Hvar och en som kom till Lusinia prisade Melusina som ett mönster för hustrur, och det fanns ingen skönare anblick än att se henne jämte sin gemål sitta midt ibland sina barn.
 
 Men på jorden har intet bestånd, åtminstone ej lyckan, och det skulle Raimund och Melusina få erfara just då de trodde sig hafva byggt en fast borg åt sin lycka.
 
 En dag anlände grefve Raimunds broder till borgen Lusinia; han hade varit borta på äfventyr i främmande land och hade kämpat mot de otrogna till både lands och vatten. Han blef vänligt emottagen och Melusina hälsade honom hjärtligt välkommen som sin käre svåger. Till hans ära gafs ett stort gästabud och en jakt i parken; äfven foro de på fiskdammarna i förgyllda gondoler efter venetianarnes sätt, och slott och park genljödo af sånger och musik. Så varade det i sex dagar. På den sjunde, som var en fredag, frågade grefve Bertrand sin broder Raimund: »Hvar är din gemål, min broder; mår hon ej väl, eftersom hon ej visar sig?»
 
 Därtill svarade grefve Raimund: »Hvarje fredag är min gemål osynlig för mig och för hvar och en, från solens uppgång till dess nedgång; då innesluter hon sig där borta i sin helgedom.»
 
 »Och hvad gör hon där inne?» frågade grefve Bertrand.
 
 »Det vet jag ej, min bror; på vår bröllopsdag lofvade jag henne att aldrig forska därefter.»
 
 Då skakade grefve Bertrand sitt hufvud och sade: »Min broder, detta strider mot din ära. Huru kan en hustru ha rätt att dölja sig för sin man i femtiotvå dagar årligen? Och huru vet du, om hon ej där inne döljer något vederstyggligt, ja — Gud bevare oss! — tjänar någon främmande hednisk Gud. Då jag reste hit, hörde jag folket hviska och prata om att din hustru är ett troll och att hon med dig drifver sitt onda spel.»
 
 När Raimund hörde detta, grep han efter sitt svärd och sade vredgad: »Den som vågar att tvifla på min hustrus ära, den skall jag göra sorgsna dagar!»
 
 Då sade hans broder: »Vredgas icke, men stå fast vid din rätt, och se efter hvad din hustru företager sig.» Raimund sade: »Jag kan det ej, hon är min trogna, kära hustru, som aldrig gifvit mig anledning till misstankar, och jag har som riddare svurit min dam ett löfte.»
 
 Men Bertrand upphörde ej att söka öfvertala honom, så att han slutligen glömde sin egen ed och ilade till Melusinas helgedom. Järndörren var tillsluten, men han kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin starka kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg framför sig en andra dörr, som var förfärdigad af starka ekplankor och beslagen med band och reglar af stål; denna kunde han ej öppna. Men då han beslutat att se hvad hans hustru förenade, så borrade han med sitt skarpa svärd ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda där in. Då öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf, fylldt af ett grönaktigt ljus och porlande och flytande vatten, som svallade hit och dit; men i vattnet satt Melusina naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som han ännu aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig och silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade, då hon rörde sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum. Då fattades Raimund af en grym fasa och vände sig skyndsamt till flykt.
 
 När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och uttröttad, ty det tycktes honom ej vara någon ringa sak att vara vigd vid en kvinna med fiskstjärt. När nu de första stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till hans rum och Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen, skön och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom vänligt, men hans hjärta var fullt af hat och vrede, och hennes milda blick, hennes hulda tal lugnade honom icke, när hon lade sin hand på hans arm och frågade: »Raimund, käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den hvita handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda orm, som förbländar mina sinnen!»
 
 När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina ord; men Melusina blickade på honom med outsäglig sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du nu?» sade hon. »Ve, nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej stanna hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste vi skiljas, och aldrig mer återser du mig.»
 
 Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma vreden talade ur mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig, och har du ej förbarmande för mig, så haf det för dina barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»
 
 Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det står ej mer i min makt att stanna, ödet är starkare än jag. Om du visste hvad jag lider, skulle du ej genom din klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har förbarmande med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde jag dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig kan den lyckan ej vederfaras, som är en barmhärtighet mot de lefvande — att dö. Kunde jag i denna stund dö, det vore balsam.»
 
 Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag håller dig fast i mina armar! Hvilken vill slita bort dig ifrån mig?»
 
 Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen af hennes kropp åter förvandlade sig till en fisk; och då han förskräckt vek tillbaka, svingade hon sig upp och ut i natten; utifrån klingade hennes sista afskedsord, hennes sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina armar och ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia, hvile lyckan öfver dig! Sofven, mina barn, växen och trifvens; lycka och frid, ära och glädje följe er! Raimund, lef väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad jag erfarit, fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver Lusinia.
 
 Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var äfven hennes helgedom spårlöst borta, det var som hade den sjunkit ner i jorden; i dess ställe låg där endast en stilla, outgrundligt djup källa, på dess yta sam en näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en ringlande fisk. Grefven upptog bilden i sitt vapen och befallde, att hans släkt skulle föra denna vapenbild och att vattenjungfruns tecken skulle uppresas på hvarje byggnad som den sköna Melusina hade låtit uppföra.
 
 Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde hans söner och allt hans husfolk öfver förlusten af den sköna frun. De kunde ej glömma och förgäta henne, men äfven Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta tinnarna såg man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring den ort, där hennes älsklingar hvilade, de från hvilka hon var bannlyst, och dem hon dock ej kunde förgäta.
 
 Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven dibarnen i vaggan trifdes underbart, så att alla kvinnor i slottet förvånades däröfver. Då bekände barnens vårdarinna, att den sköna Melusina hvarje natt kom in genom fönstret, och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen och därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så att de ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem åter sakta i bädden, såg ännu en gång full af kärlek och smärta på dem och försvann därpå.
 
 När man berättade detta för Raimund, förstod han väl hvad Melusina menat när hon sade, att ur själfva grafven skulle hon släpa sig till sina barn; och han fröjdade sig öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte att hon kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till barnen, trädde han fram och utbredde sina armar.
 
 »Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade han. Men hon blickade på honom full af namnlös smärta, lade tillbaka barnen och var i detsamma försvunnen, försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna henne mer inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt svårmod; han kunde ej förlåta sig, att han så lekt med sin hustrus och sin egen lycka; han gladdes ej numera hvarken öfver sin växande rikedom eller öfver det anseende, som han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom det fordom så glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner vuxit upp och blifvit förträffliga riddare, yppade han för dem sin historia och berättade dem om deras moder, därpå öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina gods och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till det goda och tog afsked af dem, ty han ville göra en vallfart till de ställen, där vår herre lidit.
 
 Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af svärdet och nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af hår, tog en staf i sin hand och satte korstecknet på sin skuldra. Så drog han ut och for öfver Medelhafvet, vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven och Golgata; vid alla heliga platser kastade han sig ner och grät af bitter smärta, men han grät ej ut sin bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.
 
 Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han for för andra gången öfver hafvet, for vilse och vandrade — vandrade till dess han var en trött, gammal man med grått hår och skägg, som tänkte på det Melusina sagt i afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.
 
 Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet och gick på dess gator, en obekant vandrare; han gick förbi de stolta byggnader som Melusina upprest och som buro hennes tecken och bild, tills han en dag, just då solen sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom in på den stora skogsslätten, som var fylld af solnedgångens rosenljus, liksom för många år sedan, och som fordom satt hon på stenarna framför grottan, den sköna Melusina, ung och skön som alltid.
 
 »Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig åter vid målet för min vandring!»
 
 Hon utbredde armarna och ropade: »Var välkommen, Raimund, min älskade; jag har väntat dig.»
 
 Då sjönk han i hennes omfamning, hon kysste honom och kysste honom åter. Då blefvo honom lust och smärta för öfvermäktiga och han dog.
 
 Nu var hans vallfart fullbordad, då han vunnit sitt lifs högsta önskan och han återsett henne, som han så innerligt älskat, så djupt bedröfvat.
 
 Den sköna Melusina höll i sina armar den grånade makens kalla gestalt, öfver skogen steg månen upp, och ur den djupa grottan, ur den hemlighetsfulla källan, uppdöko hennes systrar, vattenjungfrurna; de klagade öfver Raimund, de sjöngo den sorgliga sången om hans och den sköna Melusinas kärlek, och de fallande vattendropparna klingade och glänste i månskenet som tårar.
 
 Tidigt följande morgon funno jägarne sin herres stelnade lik; då bars han till Lusinia och begrofs med stor prakt i klostret Malliéres, som Melusina fordom stiftat, och alla hans söner följde hans bår.
 
 Men i den djupa grottan, i skymning och tystnad, låg åter den sköna vattenjungfrun, ingen solstråle lockade henne mer ut i ljuset och lifvet, dess fröjder hade hon njutit, hon var förädlad genom dess lidanden, och drömmande lät hon dess bilder draga förbi sig. Evigt, evigt och oföränderligt brusade vattnet omkring henne, och tiden gick henne förbi med evigt lika, ljudande gång. Men det sades och troddes, att så ofta någon af hennes släkt dog hördes hennes klagoljud omkring tinnarna af hennes borg. — Men Lusinia har för länge sedan förfallit, och af Lusignans släkte, som en gång bar en konungakrona, är ingen mer kvar, icke heller vet någon af dem som nu lefva att finna Melusinas källa.

Den lustige Schwanda
Vanja | December 16, 2009 | 12:34 | Folksagor | No comments

Den_lustige_Schwanda_385pix_0053

Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så oförtrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för »det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns det ingen som Lade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge, af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bab, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte, och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet Öfverraskad, kortspelet var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden »lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar. En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda, sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!»ropade den andre spelaren,och Schwanda satte sig afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg, och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle företaga sig; han glömde i sia förvirring huru han skulle tacka och ropade trohjärtad t: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga, kort och spelare — var försvunnet.

Den_lustige_Schwanda_386pix_0057

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran. Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?» Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån, han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.
 
 »För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»
 
 Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen, och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett enda öre.
 
 Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»
 
 »Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.

Den gamle trollkarlen
Vanja | December 15, 2009 | 19:25 | Folksagor | No comments

Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han — Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.
 
 Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken. Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo bort och vandrade hela dagen.
 
 När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst, som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam omkring.
 
 Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut, och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.
 
 När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor, men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans hand visade honom den rätta vägen. Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen. De hörde honom fnysa och svära och systern ropade åter igen: »Broder, käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.» Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan blef det en skön altarbild i kapellet.

386px-Den_gamle_trollkarlen_0040

Den gamle trollkarlen stötte näsan mot en klippa.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen, medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel, som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen, liksom sagan, en ände.

Det kan alltid vara värre!
Vanja | December 15, 2009 | 18:59 | Folksagor | 1 Comment

det_ka5

En stackars plågad man hade gått till sin rabbi (präst) för att be om råd. “Kära rabbi”, började han, “mitt liv är ett rörigt elände. Jag har bara ett litet hus med ett trångt rum. I detta rum bor jag med min fru och mina barn, våra föräldrar, våra kusiner och svärföräldrar. Vi står och går på varandra och går varann på nerverna hela tiden! Vad ska jag ta mig till??”

“Har du några djur?” undrade rabbin.
“Ja”, sa mannen, “jag har en ko, en get och några höns.”
“Ta då in djuren också i huset”, sa rabbin.
Mannen blev lite förvånad över rabbins råd, men gick hem och gjorde som han
blivit tillsagd.

Nästa dag kom han tillbaka.
“Kära rabbi”, gnällde han, “nu är livet värre än någonsin! Mitt lilla hus har
förvandlats till rena ladan!”
“Ta då ut hönsen”, sa rabbin.
Nästa dag var mannen tillbaka hos rabbin igen.
“Kära rabbi”, suckade han, “geten stångar sönder allt hon ser. Mitt liv är som en mardröm!”
“Ta då ut geten”, var rabbins råd.

Följande dag återvände mannen.
“Kära rabbi”, stönade han, “kon tuggar på allt hon ser och bajsar på golvet. Ett sånt eländes elände!”
“Ta då ut kon”, sa rabbin.

det_ka6Dagen efter kom mannen tillbaka. Hans ansikte sken som solen och han andades frid och ro.
 ”Kära rabbi”, sa han, “sedan jag plockade ut djuren ur huset har mitt liv blivit så
 mycket bättre! Det är inte lika trångt längre, det luktar inte och ingenting går
 sönder.”
 ”Du ser”, sa rabbin. “Det kan alltid vara värre.”

Anden i flaskan
Vanja | December 15, 2009 | 18:57 | Folksagor | No comments

En saga ur “Tusen och en natt”

anden_2

Det var en gång en fiskare som var så fattig att han knappt kunde dra ihop nog med pengar för att föda sig själv, sin hustru och deras tre barn. Han gick till en liten havsvik varje morgon för att fiska, men hade bestämt för sig själv att aldrig kasta ut nätet mer än fyra gånger per dag för att inte göra slut på fisken. En dag verkade det ändå som om fisken var slut. De första tre kasten fick han ingenting, men på det fjärde kände han en stor vikt i nätet. Det visade sig vara en tung mässingsflaska som fastnat. Uppe på flaskan satt det en utsirad kork. “Så tung den är! Den måste innehålla något värdefullt”, tänkte fiskaren. “Om inte annat kan jag sälja flaskan.”

Han skakade flaskan för att höra vad som kunde ligga inuti, med inget ljud kom från insidan. Då plockade han fram sin kniv för att bända loss korken. Till slut lyckades han öppna flaskan och till sin stora förvåning vällde det ut en pelare av tjock rök. Röken bolmade upp över himlen och förmörkade solen. Plötsligt formades ångorna till ett stort, gräsligt ansikte. Det var en ande! Man kan tro att fiskaren skulle ha vänt om och rusat iväg, och det hade han gärna gjort om han kunnat, men han var så skräckslagen att han inte kunde röra sig.

anden_3

nden stirrade på fiskaren och sa med sin dånande röst: “Bered dig på att dö, ty dö ska du sannerligen!” “Varför då?” undrade fiskaren. “Jag släppte ju dig fri. Tycker du verkligen jag förtjänar ett sånt öde?” “Jag vet vad du gjorde”, dundrade anden, “men det enda tack jag kan ge dig är att uppfylla en önskan åt dig.” “Vad skulle det kunna vara då?” undrade fiskaren “Du får välja hur du vill dö”, svarade anden. “Men det där är ju inte rättvist”, envisades fiskaren. “Jag kan inte göra på något annat sätt”, mullrade anden, “men om du lyssnar på min historia ska du få veta varför.

En gång för länge sedan var jag en upprorisk ande som satte sig emot Himlens vilja. Den vise kung Salomo kallade mig till sig och befallde mig att lyda hans och Guds vilja. Jag vägrade lyda och Salomo stängde in mig i den här flaskan, skrev Guds magiska namn på korken som lås och slängde mig i havet. De första hundra åren jag satt inspärrad svor jag att jag skulle rikligen belöna den som släppte ut mig. Under det andra århundradet svor jag att öppna jordens alla skatter till den som släppte mig fri. Det tredje århundradet svor jag att göra den som öppnade flaskan till väldens härskare och att jag varje dag skulle uppfylla tre önskningar åt honom. Men det fjärde århundradet svor jag att döda den som befriade mig och endast bevilja honom hans önskan om hur han skulle dö! Och nu har du släppt ut mig och nu är detta ditt enda val.”

Fiskaren tänkte länge. Nu var han verkligen bekymrad. Dels skulle han själv dö, så hans familj fick svälta. Dels hade han släppt lös denna ondska på världen. Så fick han ett finurligt uttryck i ansiktet och sa till anden: “Jag ger mig, strax ska du få döda mig, men jag ber dig i din fängslare kung Salomos namn att först svara på en fråga.” Anden darrade när han hörde Salomos namn och svarade: “Kör till då, men fråga fort!”
“Hur kunde du få plats i den där lilla flaskan?” undrade fiskaren. “Jag tror inte ett dugg på din historia om du inte kan förklara det.”

anden_4

“Andar kan göra sånt”, sa anden.
“Hur då?”
“De bara kan det!!”
“Nä, nä”, sa fiskaren tjurigt.
“Det tror jag inte förrän jag ser det igen.”

Anden suckade djupt över fiskarens tjat och började dra ihop sig igen tills han var liten nog att försvinna ner i flaskan igen. Då slängde sig fiskaren över korken och slog snabbt fast den i flaskhalsen!
“Där kan du gott sitta!” skrattade fiskaren.
“Jag ska sänka dig i havet igen och berätta för alla fiskarna här på kusten om din flaska, så att om den åter fastnar i någons nät åker du tillbaka i plurret fortare än kvickt.”

Så släppte han ner flaskan på det djupaste stället han visste. Så gick hemåt och tyckte för sig själv att livet inte var så dåligt ändå.

Koka soppa på en spik
Vanja | December 15, 2009 | 18:56 | Folksagor | No comments

En svensk folksaga

Det var en gång en gumma som var rysligt snål och otrevlig mot alla. Detta trots att hon hade det gott ställt och inte saknade något här i världen. En kväll när det regnade och var kallt ute knackade det på hennes dörr. Det var en ensam luffare som undrade om han kunde få övernatta på gummans gård. “Ånej! Det här är minsann inget värdshus”, menade gumman. Men luffaren sa att han var tacksam om han bara kunde få sova på golvet framför brasan. Till slut gav gumman med sig och släppte in honom.

soppa1

Luffaren undrade om det kanske gick att få något att äta också. “Aldrig i livet”, gormade gumman. “Jag har knappt så det räcker för mig själv. Hur ska jag då kunna mata andra också?” “Allt jag begär är att få låna en gryta, så kan jag laga min egen mat”, förklarade luffaren. “Se, jag har en sån god spik att koka soppa på så jag klarar mig med det.” Koka soppa på en spik? Det hade gumman aldrig hört talas om, så nu blev hon nyfiken.

Hon hämtade en gryta och började koka upp vatten i den. Luffaren släppte ner sin spik i grytan och rörde försiktigt om i vattnet. Efter en stund provsmakade han. “Mmmmm! Det blir allt en läcker soppa det här”, sa luffaren och såg nöjd ut. Just som gumman själv skulle provsmaka sa han: “Men det är ju klart… Med lite mjölk och lite mjöl så hade den blivit ännu godare. Men finns det inget så blir soppan god ändå.” “Åjo”, sa gumman. “Nog har jag väl lite hemma.” Och så gick hon och hämtade mjöl och mjölk. Luffaren provsmakade igen och såg nöjd ut. “Det här blir en härlig soppa! Fast ännu godare blev den ju med lite salt i.” “Det är klart att jag har lite salt hemma”, sa gumman och hämtade. Luffaren smakade av soppan igen och sa: “Det blir en riktigt lyckat rätt, det här. Fast kunde man hälla i lite grönsaker och köttbitar så skulle nog självaste kungen bli nöjd med soppan!” Genast gick gumman och hämtade vad hon hade hemma.

När soppan var färdiglagad hällde luffaren upp maten till både gumman och sig själv. Gumman åt för glatta livet. Aldrig hade hon väl smakat en så god soppa och hon kunde inte berömma luffaren nog för hans goda matlagning. Nästa dag när luffaren gav sig av fick han en slant av gumman. “Den ska du ha för att du lärde mig koka soppa på en spik”, sa hon. “Så billig mat kan inte vem som helst laga.” Luffaren tackade artigt och gick sin väg, glad över att den snåla gumman också var en dumbom. För visst märkte väl du att det behövdes mer än spiken för att göra soppan god?

Djävulen och den bastande bonden
Vanja | December 15, 2009 | 18:55 | Folksagor | No comments

Djaevu1Det var en gång en bonde som var tokig i att basta. Så fort han klivit upp på morgonen gick han in i bastun och så fort han var klar med sina sysslor för dagen återvände han dit. Till slut var han van vid hettan i sin bastu och byggde därför en ny bastu som var ännu varmare. Efter ett tag fick han bygga en ny och så höll han på tills det inte fanns en bastu i hela Finland som var het nog åt honom.

Ryktet om  denne  värmetålige bonde spred sig snabbt över landet och till slut fick själve djävulen höra talas om honom. ”Jag ska nog ge honom all värme han behöver” tänkte den onde och gav sig upp till bonden. ”Bonde! Jag har en bastu som nog är tillräckligt varm åt dig” sa djävulen. ”Tackar för inbjudan”, sa bonden. ”Låt oss ge oss av genast!” När de nådde helvetets portar ropade djävulen till sina demoner att elda på som aldrig förr, ty här hade de en som gillade värme. Bonden myste när han kände hur hettan steg runt honom och kastade av sig kläderna. ”Sätt dig här, käre vän”, sa djävulen och pekade på en rödglödgad sten. Det gjorde bonden, men tyckte ändå att stenen var en aning kall. Djävulen fnös åt sin gäst och beordrade demonerna att skruva upp värmen ännu värre. Trots detta verkade den bastutokige bonden bara trivas ännu bättre.

Värmen från det överhettade helvetet började nu ge resultat på jordytan. Vulkaner slog upp både här och där, och polarisarna började smälta. Till slut tog djävulens egna morrhår fyr och då fick det vara nog.
”Ut med dig, din usling!” ylade djävulen till bonden. ”Jag vill aldrig se dig igen!” Så bonden fick ge sig av hemåt. Han var ledsen att han var tvungen att lämna den sköna värmen, men ändå glad att veta att han nu måste bli insläppt i himlen när han dog.

Det är därför alla finska barn får lära sig att bada bastu, så djävulen vet att hans hetta inte rår på dem och därför lämnar dem ifred.

Den magiska sjön
Vanja | December 15, 2009 | 18:54 | Folksagor | No comments

En folksaga från Chile

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om det någonsin skulle hända. Kungen bad till sina gudar om hjälp och som svar dök det upp en flaska av guld framför honom. Han hörde en röst som sade: “Fyll denna flaska med vatten från den magiska sjön vid världens ände och låt prinsen dricka av det, så kommer han att bli frisk och stark.

“Men hur hittar man till en sjö som ligger vid världens ände? Först skickade kungen ut de tappraste och starkaste krigarna för att leta reda på sjön och dess magiska vatten. Men då de alla kom tillbaka tomhänta lät kungen meddela det vanliga folket att han skulle rikligen belöna den som kunde få tag på det magiska vattnet.

I en dal långt från kungens palats bodde en fattig bonde och hans fru. De levde på att odla majs och potatis och på att föda upp lamor. De hade tre barn, två äldre söner och en liten dotter. Till slut nådde ryktet om kungens nöd även deras öron. Sönerna var säkra på att de skulle kunna hitta sjön och bli belönade av kungen, och efter mycket tjatande lät deras föräldrar dem ge sig av för att söka rätt på det magiska vattnet. Ett helt år for de vida omkring och såg många sjöar, men till världens ände kom de aldrig.

magiska1Till slut sade en av bröderna: “Vi kan väl ta vatten från vilken sjö som helst och ge till kungen? Han skulle väl bli glad bara någon dök upp med vatten till honom:” Det tyckte hans bror var en bra idé, så de fyllde en lädersäck med vatten och gick till det kungliga palatset. Kungen tog emot dem med stor glädje och började hälla över vattnet från lädersäcken i guldflaskan. Men vattnet ville inte rinna ner i flaskan hur kungen än försökte. Då förstod han att bröderna försökt lura honom och istället för att bli belönade kastades de nu ned i palatsets djupaste fängelsehåla.
 
 När bonden och hans fru fick höra vad som hänt deras söner blev de mycket ledsna, men de skämdes också över hur pojkarna försökt lura självaste kungen. Deras dotter Sumac såg hur ledsna de var och frågade om inte hon också kunde få göra ett försök att hitta sjön. “Kungen har ju lovat att rikligen belöna den som kan hämta det magiska vattnet”, sa hon. “Lyckas jag med det ska jag be honom släppa mina bröder.” Bonden och hans fru ville förstås inte mista sitt sista barn, men Sumac var en envis liten flicka och till slut gav de med sig. Av sin mamma fick Sumac en påse med rostade majskorn som färdkost. Hennes pappa valde ut en stark och tålig lama som Sumac kunde rida på. Så gav hon sig av för att leta upp sjön med det magiska vattnet.
 
 När kvällen föll hade Sumac inte hunnit så långt. Hon stannade vid några stora stenar och sov med sin lama bredvid sig. Säcken med majskornen lade hon på en stubbe. Det blev en orolig natt, för en puma smög alldeles i närheten och Sumac kunde höra den ryta ibland. Så fort solen gått upp skickade hon hem laman eftersom hon inte ville att den skulle bli pumamat nästa natt. Sedan lade hon sig för att försöka sova lite.

magiska2

Hon vaknade en stund senare av kvittrandet från en massa sparvar som hade hittat hennes majskorn, och nu höll på att kalasa på dem. En av sparvarna hoppade fram till henne och sa: “Vi vill tacka dig för att du delar din frukost med oss.” Sumac berättade om sitt uppdrag och undrade om fåglarna på något sätt kunde hjälpa henne med det. Då plockade alla sparvarna loss en vingfjäder var och gav henne dessa. “Gör en solfjäder av de här och håll upp den, så får du skydd och kan färdas vart du vill.”

Sumac tackade fåglarna och knöt ihop fjädrarna med ett hårband. Så höll hon upp sin hemgjorda solfjäder och sa högt: “Jag önskar att jag var vid den magiska sjön vid världens ände!” Vips så sveptes hon upp av en mäktig virvelvind och bars högt upp i luften.

Efter en snabb och hisnande färd landade hon på den mjuka sanden vid den magiska sjön. Först var Sumac överlycklig för att hon hittat dit. Men sedan kom hon ihåg att hon inte hade någon flaska med sig att ta vattnet i. “Så dum jag var”, snyftade Sumac. “Jag önskar verkligen att jag hade något at ta vattnet i.” Knappt hade hon hunnit säga de orden förrän en flaska damp ner i sanden bredvid henne. Det var faktiskt just den gyllene flaska som kungen fått av gudarna.

magiska3

Hon tog flaskan och sprang ner till vattnet, men innan hon hunnit få av korken hörde hon ett märkligt ljud bakom sig. Det var en jättelik svart krabba som kom krypande. “Vad gör du vid min sjö?” undrade krabban. “Ge dig av innan jag kniper huvudet av dig med mina klor!”

Sumac blev jätterädd, men kom ihåg vad sparvarna sagt om solfjädern och plockade fram den. När hon höll upp solfjädern framför sig och krabban tittade på den föll odjuret genast i en djup sömn.

magiska4

Nu kunde Sumac gå ner till sjön och fylla flaskan med vatten. Men innan hon var färdig hördes ett väldigt bubblande ute i sjön och en jättelik alligator dök upp. “Vad gör du här vid min sjö?” undrade odjuret. “Ge dig av innan jag slukar dig hel!” Sumac höll upp solfjädern framför alligatorn och så snart monstret såg den föll hans ögonlock ihop och han sjönk snarkande ner i sjöns djup. Nu hade Sumac det magiska vattnet och satte korken på flaskan.

Just då hörde hon ett högt susande i luften. Det var en väldig flygande orm som kom farande. Dess ögon blixtrade och den pustade ut eldsflammor ur sitt gap.

magiska5

“Vad gör du vid min sjö” väste ormen. “Nu ska jag steka dig med min eld och sedan äta upp dig!” “Nu har jag inte tid med mer monster”, sa Sumac och höll upp sin solfjäder. Genast somnade ormen och damp ner på marken.

Nu ville Sumac inte vänta på att fler monster skulle dyka upp, så hon höll upp sin solfjäder framför ansiktet och önskade sig till kungens plats. Genast kom virvelvinden och lyfte henne från sjön ända fram till palatsporten. Först blev vakterna arga på henne och trodde att hon bara ville leka. De försökte köra bort henne, men efter sitt äventyr var Sumac inte särskilt lättskrämd längre. Hon visade upp guldflaskan och krävde att genast få träffa kungen. Vakterna kände igen flaskan och förstod att flickan var ute på ett viktigt ärende, så till slut öppnade de den stora porten och släppte in henne.

Kungen satt bredvid sin sons säng och vakade över honom. Prinsen såg svagare ut än någonsin och Sumac rusade genast fram och höll flaskan mot hans läppar. Redan vid första slurken vatten förändrades prinsens utseende. Hans blick blev klarare och de bleka kinderna fick tillbaka sin rosighet. Nu kunde han sitta upp i sängen och själv dricka upp flaskans innehåll. “Aldrig trodde jag väl att man kunde må så bra!” utropade prinsen och hoppade upp ur sängen.

Den överlycklige kungen ville förstås veta hur lilla Sumac fått tag på det magiska vattnet, så hon satte sig i hans knä och berättade hela den märkliga historien. När hon var färdig ville kungen genast belöna henne för hennes mod och lovade att ge henne precis vad hon ville. “Jag har egentligen tre önskningar”, sa Sumac. “Är det för mycket?” Men det tyckte kungen absolut inte. Så Sumac förklarade att hon först ville att hennes bröder skulle bli frisläppta, och kungen gav genast order om att detta skulle ske. Sedan ville hon ha hjälp med att lämna tillbaka fjädrarna till sparvarna, för hon tyckte att de nog hade större nytta av dem nu. Knappt hade hon uttalat sin önskan förrän virvelvinden dök upp och svepte med sig solfjädern ut genom fönstret. “Tack, sparvar!” ropade Sumac efter vinden. Sedan önskade Sumac att hennes föräldrar skulle få en större gård, så de inte behövde vara så fattiga längre. Detta lovade kungen också att ta hand om och lilla Sumac kunde äntligen bege sig hemåt, glad men trött.

Och allt blev som hon önskat. Hennes bröder var där när hon kom hem och redan nästa dag började kungens män bygga en ny, större gård. Så lyckligt kan en saga sluta om man är modig, snäll och trofast!

Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost
Vanja | December 14, 2009 | 19:46 | Folksagor | 1 Comment

Mährisk-wallackisk saga.

Af två bröder hade Martin, den äldre, två barn och Hans, den yngre, fyra. Den förre blef dödssjuk och bad före sitt slut att den yngre brodern skulle antaga sig hans tvenne barn när han var död, ty hans hustru hade redan förut skilts hädan. Därpå afled han.

När nu den yngre brodern kom hem till sin hustru, sade denna till honom: »Hans, har du verkligen blifvit förmyndare för din brors barn? Jag hoppas, att du ej blifvit det.» — Men Hans svarade: »Hvarför inte? Hvem skulle väl eljest hafva åtagit sig de faderlösa? Jag kan väl inte förneka min broders blod, som ju är mitt eget. Låt oss hellre öfverlägga om, huruvida vi skola taga gossarne till oss eller föra dem till främmande människor.»

Därpå svarade hustrun: »För min del vill jag, att vi taga den äldre, men den yngre vill jag inte ha.» Och mannen sade: »Envisas inte; jag tror, att vi taga både den äldre och den yngre.» — Men hustrun ville blott hafva den ene, och sade därför: »Jag tror, att den äldre kan göra oss större nytta än den yngre, ty den äldre kan snart arbeta; han är ju redan fjorton år gammal, men den yngre endast två.» — Men mannen sade bestämdt: »Kära hustru, du vet att jag är deras farbror, och att jag måste draga försorg om dem. Vi vilja därför taga båda till oss,»

Och de hade gossarne hos sig i nio år. Den äldre, Josef, förtjänade rikligen hvad han behöfde; den yngre, Michel, hjälpte också efter ett par år till med lättare arbeten. Men nu kommo onda tider, då det gick fattigt folk mycket illa. Hans måste t. o. m. sälja sin ko. Då sade hans hustru till honom: »Ser du nu hur det går med oss. Var det rätt att vi upptogo två barn som våra egna? Nu kunna vi icke ens föda våra egna barn.» — Men mannen svarade: »Var ej så orolig. Du vet ju att barnens hus alltid återstår oss, om jag köper och utlöser det.» — Därpå sade hustrun: »Vore det icke bättre att göra sig fri från den yngre gossen, så blir det oss ändå alltid billigare.» — Mannen sade: »Kom ihåg, att vi togo dem i goda dagar; skulle det icke vara en skam inför både Gud och människor att drifva bort dem i de onda dagarna?» — Men kvinnan envisades att få bort barnen. Mannen sade därför: »Vet du hvad, kära hustru; på det allt må blifva godt, så skall jag föra den yngre vilse bland bergen.» — Hon sade: »Kära du, hvart tänker du föra honom? Du för honom blott bort ett par timmars väg, och då är han snart här igen.» Men Hans svarade: »Jag skall föra honom dit, hvarifrån han aldrig vänder åter.»

Följande morgon, innan det ännu dagats, sade han till den elfvaåriga Michel: »Kom, så skola vi se efter om vi inte i Karpaterna där ute vid Radhost kunna finna en skatt.» Michel anade intet ondt och följde med gladt mod sin farbroder. När de kommo till hålorna i Radhost, tände farbrodern ett ljus och förde Michel dit in. Och de stego utför djupet på en stege, gingo länge och kröpo genom flera hålor, ända till dess de anlände till en underjordisk flod, öfver hvilken en smal stig förde. När de voro öfver, sade farbrodern: »Michel, sätt dig här på den här stenen; här har du bröd och en fällknif; jag skall under tiden se mig vidare omkring.» Michel satte sig och skar i mörkret af en bit bröd, som han åt upp. Den stackars öfvergifna gossen väntade och väntade länge, mycket länge på farbrodern.

Michael störtar ner i djupet
Michael störtar ner i djupet

Han hoppades att denna snart skulle komma tillbaka med ljuset och rörde sig därför icke från sin plats, äfven emedan han var rädd i det djupa mörkret. Ifrigt lyssnade han, men farbrodern kom icke. Då tänkte han: »När allt kommer omkring, har farbror fört mig vilse med afsikt och har lämnat mig här och gått hem.» Vid dessa tankar reste sig håren på hans hufvud. Men han tog mod till sig och började söka sig väg till Radhost. Men det ville ej lyckas honom. Huru skulle han också utan ljus kunna finna vägen genom hålorna och den smala stigen öfver floden samt stegen, som förde honom upp. I stället för att närma sig floden, aflägsnade han sig alltmer från densamma. Dock, detta varsnade han först när han icke mer hörde dess brusande. Uttröttad sjönk han ner på den fuktiga marken, lade sitt hufvud på den kala klippan och grät och klagade högljudt. Därpå sprang han åter upp och gick tillbaka. När han sålunda famlade omkring i mörkret till höger och vänster, gled hans fot, och han störtade ner i djupet. Medan han föll, sökte han att hålla sig fast och slet därvid lös två stora stenstycken från klippväggen. Utan att tänka på hvad han gjorde, stoppade han dem i den väska, som han hade hängt öfver axeln, och sökte att trefva sig vidare fram. Nu närmade han sig floden, och snart hörde han dess brusande. Men han kunde ej finna stigen, öfver hvilken farbrodern hade fört honom. Modigt sprang han i floden och sam öfver. Snart kom han äfven fram till den farliga stegen och klättrade uppför densamma, vig som en katt. Sedan han ännu en halftimme famlat omkring däruppe, kom han ur det mörka hålet ut i det fria. Nu märkte han först huru mycket han hade skadat sina händer och fötter. Han darrade af köld och ångest. Men snart fattade han mod, föll på sina knän och tackade Gud innerligt att han ej låtit honom förgås i Radhost. Därpå satte han sig, åt upp det bröd, som han ännu hade kvar, och öfverlade hvad han nu hade att göra. Han visste att hans farbror ej längre ville ha honom, och så beslöt han att vandra ut i vida världen.
 
 När han hade vandrat i flera dagar, kom han till ett slott, tiggde ett stycke bröd af en tjänare och satte sig på en hörnsten. I det han tog upp knifven ur sin väska, varseblef tjänaren de två gula klimparna och frågade honom, hvad han hade där; därvid vände tjänaren stenen på alla sidor, vägde den i handen, visade den åt andra och gick därpå till sin herre, för att äfven visa honom klumpen. Slottsherren lät föra gossen till sig och frågade honom, hvarifrån han fått dessa två stycken gediget guld. Michel berättade hvad som vederfarits honom och huru han kommit öfver klumparna. Den faderlöses enkla berättelse rörde slottsherren så mycket, att han behöll Michel hos sig och upptog honom som eget barn, ty han var ogift och hade inga egna barn. Guldet sålde han och insatte pengarna därför mot goda räntor till gossens förmån. Äfven lät han undervisa honom i allt nyttigt. Michel hade varit 17 år i slottet, när dess ägare blef dödssjuk. Då testamenterade denna hela sin förmögenhet åt Michel och anbefallde honom att lefva måttligt och alltid tänka på de fattiga. Michel tänkte för sig själf: »Huru kan väl den glömma de fattiga, som själf varit fattig?»
 
 Tvenne år voro förflutna sedan Michels välgörare hade dött och han blifvit sin egen herre. En dag stod han vid fönstret och såg ut åt borggården. Då kom en tiggare med sönderslitna kläder vandrande. Den unge slottsherren rördes af hans nöd, och han befallde portvakten att genast föra den gamla upp till honom. När denna kom in i kammaren, såg Michel att det var hans farbror, men denne kände ej igen sin brorson. »Haf medlidande med mig, nådige herre», bad gubben; »haf medlidande med en fattig uthungrad gubbe! Gud skall vedergälla er det!» Michel svarade, att han med glädje skulle gifva honom mat och dryck. »Sätt er!» Därpå ropade han en tjänare och befallde denne med låg röst att taga hans knif ur den väska, som han jämte sina wallackiska kläder bevarat till ett minne af forna dagar. Därpå satte han sig bredvid den gamle, som berättade honom hurusom han i forna dagar varit förmögen, men huru han till följd af dåliga tider råkat i fattigdom, och huru han slutligen genom domstolens utslag mistat allt, så att han blifvit tvungen att sälja sin koja och nu lefva af tiggarebröd. — »Har ni då inga barn?» frågade Michel. — »Ack», sade gubben, »jag hade fyra barn. Tre hafva dött i kopporna och den fjärde är en odugling, som hvarken tänker på Gud eller sin gamle far.»
 
 Under tiden satte tjänaren fram mat och dryck. Michel själf räckte gubben ett bröd och sin gamla fällknif att skära det med. Gubben tog knifven i sin hand, betraktade den och blef blek som ett lik, emedan han igenkände sitt bomärke, som han själf bränt in på skaftet. Alldeles förvirrad stammade han: »Nådige herre, hur har knifven kommit hit?» — Michel svarade: »Hvad har ni med knifven att göra? Knif som knif!» — »Nej, nej», ropade gubben i full förtviflan. »Säg mig inför lefvande Gud huru ni har fått knifven. Ack, jag ber er, säg mig det och pina mig ej längre.» Michel kunde nu ej längre hålla sig. »Fader Hans», ropade han, »känner ni igen Michel, den fader- och moderlöse?» Farbrodern förskräcktes, han kände igen sin brorson och föll af blygsel och fruktan på knä för honom. Men Michel reste upp honom, omfamnade honom och sade: »Frukta ej, jag har länge sedan förlåtit er.»
 
 Michel behöll den gamle hos sig till dennes död, och när han erfor, att hans äldre bror Josef måste tjäna för bröd, tog han äfven honom till sig. Farbrodern lefde ej länge; dock dog han med den trösten, att Michel ej gått förlorad i Radhost, och att han hade förlåtit honom.

Blomsterdrottningens dotter
Vanja | December 14, 2009 | 19:05 | Folksagor | No comments

gumma

Det var en gång en prins som bodde med sin far, kungen, i ett stort slott. De bodde förstås inte där ensamma – hundratals tjänare, riddare, soldater, kockar, smeder, trubadurer, narrar, livläkare och munkar levde också innanför slottsmurarna. Här fanns allt som prinsen någonsin skulle kunna önska sig. Men, som alla unga män längtade han ändå ut i världen. En dag tog han avsked av sin far och gav sig iväg för att söka rätt på lyckan, vad det nu kunde vara. När han ridit ett bra stycke kom han till ett brett dike. Hans häst tog ett skutt över, men innan han hann fortsätta på sin färd hörde han någon ropa på honom. Det var en liten gumma som satt i diket med ett knippe ris.

”Vill den unge herrn vara så snäll att hjälpa en gammal gumma ur diket, där hon råkade ramla i mörkret häromkvällen?” undrade hon. Prinsen klev genast ned från sin häst, lyfte upp gumman med riset och satte henne i sadeln istället. Gumman visade honom vart de skulle gå och snart hade de kommit fram till hennes lilla stuga.

“Vänta ett ögonblick så ska du få något för besväret”, sa gumman och försvann in i sin stuga. Strax kom hon ut igen med en liten silverbjällra i handen. ”Du är en mäktig prins, men samtidigt är du godhjärtad och stannar för att hjälpa de som är svagare än du själv”, sa gumman. ”Skulle du vilja ha den vackraste kvinnan i världen till din fru?” ”Vem skulle inte vilja det?” undrade prinsen och blev genast väldigt intresserad. ”Då ska du gifta dig med blomsterdrottningens dotter.

”Det blir i och för sig inte lätt att få tag på henne, ty hon är fången hos en grym drake. Men ta den här lilla bjällran med dig och du kommer att få hjälp när du har bekymmer. Ring en gång, så kommer örnarnas kung till dig. Ring två gånger så kommer rävarnas kung till dig. Ring tre gånger kommer fiskarnas kung till dig, och bättre hjälpare än dessa tre kungar finns inte under solen.” Gumman räckte prinsen bjällran och därmed försvann både hon och stugan i tomma intet. Prinsen förstod nu att gumman varit en mäktig fé i förklädnad.

gubbe2

Prinsen reste vidare i världen för att hitta draken som höll blomsterdrottningens dotter fången och det blev en lång och svår färd. Först dog hans häst och själv blev han utsvulten och frusen, då hans kläder till slut började falla sönder. En dag kom han till en liten koja vid vägkanten. Utanför satt en rysligt gammal gubbe och rökte på sin pipa. ”Det är inte så att farbror har hört talas om draken som håller blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen. ”Nej, det kan jag inte säga att jag har”, svarade gubben. Men gå en bit nedåt vägen så kommer du till min fars koja. Fråga honom istället.”

Prinsen gick vidare och kom efter ett år till en ny koja. Där utanför satt en ännu äldre och skrynkligare gubbe. ”Det är inte så att farbror känner till draken som håller blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen. ”Aldrig hört talas om”, muttrade gubben. ”Men fortsätt nedför den här vägen så kommer du till min fars koja. Han vet nog.”

Så prinsen vandrade vidare och kom efter ett år till ännu en koja. Utanför den satt den äldsta, skrynkligaste, torraste gubbe prinsen sett. ”Det är inte så att farbror vet var man hittar draken som håller blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen. ”Jodå, den uslingen bor högst upp på bergstoppen där”, gnällde gubben och pekade med ett knotigt finger mot ett svart berg en dagsfärd bort. ”Draken har just påbörjat sitt år av sömn. Han är nämligen vaken ett helt år, sen sover han ett helt år. Men om du vill träffa blomsterdrottningens dotter ska du klättra upp på berget bredvid. Där bor nämligen drakens mor och hon håller en bal varje kväll där blomsterdrottningens dotter alltid dansar.”

Prinsen tackade gubben hjärtligt och gav sig av mot bergen. Det tog honom en hel dag att vandra upp till det palats där drakens mor bodde, men till slut stod han inför de väldiga portarna. Knappt hade han hunnit knacka förrän sju hemska drakar dök upp och frågade ilsket vad han ville. ”Jag har hört så mycket om drakens mors skönhet och godhet att jag gärna vill träda i hennes tjänst”, ljög prinsen. Sådant fagert tal roade drakarna så de släppte in honom. När prinsen fick se drakens mor där hon satt på sin diamanttron höll han på att svimma av fasa, för ett så gräsligt vidunder hade han inte kunnat föreställa sig ens i sina värsta mardrömmar.

drakmamma

Drakens mor var vårtig, fjällig, taggig och hade tre huvuden. Prinsen vågade inte tänka på hur hennes son, draken, kunde se ut. ”Varför har du kommit hit?” frågade drakens mor med en röst som lät som hundra korpars kraxande. ”Jag är betagen av er skönhet och godhet och vill gärna tjäna er om jag kan”, förklarade prinsen. ”Nåväl, om du vill tjäna mig måste du först visa att du är duglig. I tre dagar ska du ta ut min märr på ängen nedanför berget, men om du inte för hem henne oskadd varje kväll kommer jag att äta upp dig!” Prinsen lovade att göra sitt bästa och gick sedan och lade sig, ty han hade ju haft en ganska ansträngande dag.

Nästa morgon gick prinsen till palatsets stall och hämtade märren. De gick nedför den stig som ringlade sig kring berget tills de nådde ängen. Men knappt hade prinsen släppt lös märren förrän hon var spårlöst försvunnen. För ett ögonblick greps han av djup förtvivlan, men så mindes han den lilla silverbjällran han fått av gumman. Den plockade han nu fram och ringde med den en gång. Med ens hörde han ett susande i luften och örnarnas kung landade bredvid honom. ”Jag vet vad du vill ha hjälp med”, sa örnarnas kung. ”Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta, för hon har gömt sig uppe bland molnen. Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans ska vi jaga fram henne.” Så lyfte örnarnas kung mor molnen och strax var himlen alldeles svart av fåglar. Snart hade de skrämt fram märren som snällt hoppade ned på jorden igen.

När kvällen föll red prinsen tillbaka till drakarnas palats och ställde märren i stallet. Drakens hemska mor var mäkta förvånad. ”Du har lyckats med din uppgift idag och som belöning ska du få gå på min bal i natt.” Så svepte hon prinsen i en mantel av koppar och ledde in honom i en stor sal där en massa drakar dansade. Men han fick också syn på blomsterdrottningens dotter bland dem. Hon var verkligen den vackraste av kvinnor. Hennes hud var som rosor och liljor och hennes klänning var vävd av de skönaste blomster. Prinsen bjöd genast upp henne till dans och berättade vem han var. ”Jag har kommit för att rädda dig härifrån”, viskade han. Den vackra flickan tittade allvarligt på honom och sa: ”Om du lyckas med att föra tillbaka märren alla tre dagarna ska du be om hennes föl som belöning för din möda.” Prinsen lade hennes ord på minnet och tog farväl av flickan när balen drog mot sitt slut.

Följande morgon ledde han ner märren för berget till ängen, precis som dagen innan. Och på samma sätt försvann märren när han släppte lös henne. Då plockade han fram den lilla silverbjällran och ringde i den två gånger. På ett ögonblick stod rävarnas kung bredvid honom och sa: ”Jag vet vad du vill ha hjälp med. Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta, för hon har gömt sig i ett kaninbo under marken. Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans ska vi jaga fram henne.” Strax kryllade hela ängen av rävar som sprang runt och snokade med sina långa näsor. Efter en stund fick de upp ett spår och flera av dem försvann ner i ett litet hål i marken. Det dröjde inte länge förrän märren kom farande upp ur ett annat hål med hela skocken av rävar efter sig.

Prinsen tackade rävarnas kung och när skymningen föll vände han tillbaka till drakarnas palats och ställde märren i stallet. Den här gången fick prinsen en silvermantel av drakens mor och blev återigen visad in i balsalen. Där mötte han blomsterdrottningens dotter, som förstås var glad över att se honom helskinnad. När de dansade tillsammans viskade hon i hans öra: ”Om du lyckas i morgon också, så ta med dig fölet och möt mig efter balen på ängen. Då flyr vi tillsammans!”

fiskprins

Nästa morgon gick prinsen till ängen med märren och släppte henne som vanligt. Precis som de tidigare dagarna försvann hon spårlöst, men prinsen litade på sin lilla silverbjällra och ringde i den tre gånger. Genast plaskade det i en bäck bredvid honom och fiskarnas kung stack upp huvudet. ”Jag vet vad du vill ha hjälp med”, sa fiskarnas kung. ”Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta, för hon har gömt sig någonstans här i bäcken. Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans ska vi jaga fram henne.” Så försvann fiskarnas kung ned i vattnet och snart började hela bäcken koka av fisk som plöjde genom vattnet. Efter en stund kom märren farande upp ur bäcken. Prinsen tackade fiskarnas kung och när skymningen föll vände han tillbaka till drakarnas palats och ställde märren i stallet.

Drakens mor var mäkta nöjd med hans arbete och sa till honom: ”Du är minsann en tapper och listig yngling och jag tar dig gärna i min tjänst. Du har gjort dig förtjänt av en riktig belöning. Säg vad du vill ha och du ska få det!” Så prinsen bad om att få märrens föl, vilket drakens mor gav till honom utan att blinka. Därtill fick han en mantel av guld och blev som de tidigare kvällarna insläppt på drakarnas bal.Han dansade med blomsterdrottningens dotter som han brukade och de sa inte mycket till varandra, för de visste att mycket stod på spel den natten. Innan balen var slut slank de iväg åt varsitt håll för att inte väcka någon uppmärksamhet. Prinsen gick till stallet och hämtade fölet och blomsterdrottningens dotter gick till sitt rum för att hämta varma kläder.De möttes på ängen nedanför berget och satte upp tillsammans på fölet, som gav sig iväg i vindens fart.

Men det dröjde inte länge förrän drakens mor märkte att de bägge ungdomarna var försvunna. Hon räknade ut vad som hade hänt och samlade rasande ihop alla sina drakar för att sätta efter dem.

Men först väckte hon sin son draken, som blev riktigt grinig över att inte få sova färdigt sitt hela år. Men när han fick höra vad som hänt blev han ännu argare och fällde ut sina milsvida vingar för att fara efter rymlingarna. Blomsterdrottningens dotter visste vägen hem och prinsen styrde med van hand fölet över alla stup, floder och berg. Plötsligt hörde de ett fasligt oväsen bakom sig och när flickan tittade över axeln såg hon alla drakarna komma farande som ett stort svart moln av fasa. Hon kunde nästan känna deras brännande andedräkt i ryggen och visste att snart skulle odjuren vara alldeles inpå dem. Men strax kunde de skymta blomsterdrottningens slott vid horisonten och flickan ropade: ”Mor, mor! Kalla på alla dina barn att hjälpa oss!” När ekot av hennes röst hade nått slottet märkte prinsen att något underligt hände på marken. Alldeles bakom dem reste sig en mur av alla sorters växter. Den höjde sig långt upp till himlen och innehöll både blommor med starka dofter och tistlar med långa taggar. Drakarna brakade rakt in i väggen av växter och blev hängande där. Några stack sig rysligt på tistlarna medan andra nös förskräckligt av blomsterdoften, som lukade riktigt illa i deras fula nosar. Längre än så kom inte drakarna, men prinsen och flickan fortsatte fram till slottet vid horisonten.

dottern Blomsterdrottningen var så klart överlycklig att få se sin dotter igen och flickan var glad över att få komma hem. Men hon förklarade också för sin mor att hon och prinsen älskade varandra och att hon nu ville leva med honom. ”Jag ger dig gladeligen min dotter till dig som hustru”, förklarade blomsterdrottningen. ”Men en sak måste du få veta. Om sommaren är hon din, men när vintern kommer måste hon återvända till mig och bo i mitt palats i underjorden. När våren sedan kommer kan hon gå till dig igen. Så måste ni leva era liv.” Detta gick både dottern och prinsen med på och de bägge återvände till prinsens kungarike, där de firade ett stort och pampigt bröllop. Hela sommaren levde de i stor lycka och när vintern kom tog blomsterdrottningens dotter avsked av sin man för att resa till sin mors slott. Och så kom och gick hon varje år, men trots detta levde hon och prinsen lyckliga hela sina liv.

De tre önskningarna
Vanja | December 14, 2009 | 18:55 | Folksagor | No comments

gubbeDet var en gång en fattig skogshuggare som varje morgon gick iväg för att hugga ved. Han arbetade hårt hela dagen och återvände på kvällen hem till sin stuga, där hans fru väntade med kvällsmaten. Det var ett slitsamt liv, men det enda sorts liv de visste.
 
 En dag när skogshuggaren var mitt uppe i sitt arbete hörde han någon ropa på hjälp. Det var en klen, pipig röst så det tog ett tag innan han hittade den som ropade. Det visade sig vara en liten gubbe som fastnat med foten i en sprucken trädstam. Figuren kunde inte ha varit mycket större än en flaska och skogshuggaren förstod att det måste vara en av älvorna. Skogshuggaren gick fram till trädet och hade snart hackat upp stammen med sin yxa, så gubben kunde komma loss. Den lille mannen var mycket tacksam för hjälpen och sa till skogshuggaren: ”Du ska få tre önskningar i belöning av mig. Du behöver bara säga vad du vill ha, så kommer det till dig direkt. Men kom ihåg, du har bara tre, så använd dem vist!” Med de orden försvann gubben i tomma intet.

korv

Skogshuggaren hade verkligen fått något att fundera på när han vandrade hem på kvällen. När han satte sig ned vid köksbordet kände han för första gången den dagen hur hungrig han faktiskt var. ”Är inte maten klar snart?” frågade han sin hustru. ”Den är klar när den är klar!” svarade hon. ”Jag önskar att jag åtminstone hade haft en korv att gnaga på”, mumlade skogshuggaren utan att tänka sig för. Vips låg en stor korv på tallriken framför honom. Hans fru stirrade förvånat på korven och undrade hur han fått fram den. Då berättade skogshuggaren om sitt möte med den lille gubben i skogen och om de tre önskningarna.

Då blev hustrun rosenrasande och skällde ut sin man. ”Är du så dum så du slösar bort en önskning på en korv?? Hur kan man vara så slarvig? Hur kan man vara så korkad??? Jag önskar att korven satt fast på din näsa!” Och vips, så satt korven längst ut på skogshuggarens näsa. Nu blev det ganska tyst i stugan, när de bägge begrep hur dumma de varit. Vad skulle de nu lägga sin sista önskan på? Ett stort hus? Massor av pengar? Ett långt och hälsosamt liv?

”Jag önskar att korven försvann från min gubbes näsa”, sa hustrun till slut och korven försvann.
”Det är minsann äkta kärlek det!” sa skogshuggaren. ”Har vi det ändå inte bra som vi har det?” Hustrun muttrade och lade upp en stor portion mat åt sin gubbe, för imorgon skulle han ju ut och hugga ved igen.

Djävulens tre guldhår
Vanja | December 14, 2009 | 18:52 | Folksagor | No comments

En folksaga från Tyskland

Det var en gång en fattig man och kvinna som bodde i en liten by. De hade inte så mycket att glädjas över här i livet och därför blev de mycket lyckliga när de fick en liten son.

Han förutspåddes dessutom att en dag bli rik och gifta sig med kungens dotter. Ibland brukade kungen i landet roa sig med att i hemlighet resa runt och träffa vanligt folk, utan att de visste om att han var kungen. Just under en sådan resa kom han till den lilla byn. Där hörde han talas om barnet och den märkliga spådomen. Kungen rös inom sig när han tänkte på att en vanlig fattiglapp skulle gifta sig med hans dotter. Det här var nämligen en självisk och elak kung. Han övertalade barnets föräldrar att låta honom ta hand om deras lille son. Kungen menade att pojken skulle få det mycket bättre hos honom, som var en rik man. Föräldrarna tänkte att det nog var så här spådomen skulle gå i uppfyllelse och därför lät de den förklädde kungen ta pojken.

djavulen1

Men kungen hade inte alls tänkt ta hand om pojken. Istället lade han honom i en låda och kastade ner honom för ett stup. Han var säker på att pojken var död och red belåten hem till sitt slott. Men pojken hade fallit ned i en flod som rann förbi stupet. Där guppade han omkring i sin låda tills han fastnade i vassen intill en kvarn. På så sätt hittade mjölnarens fru honom. Hon och hennes man hade inga barn och blev väldigt glada när de hittade den lille pojken. Hos mjölnarparet växte han upp till en ung man som var både duktig och rask.

En dag red kungen förbi. Han var törstig och stannade vid kvarnen för att få något att dricka. Han fick se den unge mannen flitigt bära mjölsäckar ur kvarnen och frågade mjölnaren hur gammal ynglingen var. Mjölnaren berättade stolt den otroliga historien om hur de hittat honom i vassen. Då bleknade kungen och förstod att detta var pojken han trott var död. Därför hittade han snabbt på en ny listig och gräslig plan för att bli av med honom.

Kungen bad om en bit papper och skrev på detta: “Pojken som lämnar detta meddelande ska genast dödas!” Han rullade ihop pappret och satte sitt sigill på det. Sedan kallade kungen på pojken och befallde honom att springa till slottet och lämna meddelandet till drottningen.

Det var en lång väg till slottet och pojken ville ta en genväg genom den djupa skogen. Men där gick han vilse och snart började det mörkna. Då såg han ett ljus glimma mellan träden. Han gick mot ljuset och kom till en liten stuga som lutade sig mot ett berg. Han knackade på och klev in. Vid eldstaden satt en gammal kvinna som såg alldeles förskräckt ut. “Vad gör du här?” frågade hon. “Mina söner är blodtörstiga rövare och så snart de kommer hem skär de halsen av dig!” “Jag är på väg till slottet med ett meddelande från kungen” svarade pojken. “Och nu är jag så trött att jag inte kan ta ett steg till. Dina rövarsöner får göra som de vill, men jag måste få vila.” Så lade han sig på en skinnfäll på golvet och somnade.

djavulen2En stund senare kom rövarna hem och undrade vad pojken gjorde där. Modern berättade om vem han var och när rövarna fick höra om kungens brev blev de nyfikna. De snodde åt sig pappret och öppnade det . Den äldste rövaren kunde läsa och berättade vad kungen skrivit. Nog var rövarna hårdhjärtade och otäcka figurer, men något så grymt som kungens befallning hade de aldrig hört. Därför bestämde de sig för att spela kungen ett spratt. De tog fram ett nytt papper och på det skrev de: “Pojken som lämnar detta meddelande ska genast få gifta sig med prinsessan.” De fäste med sina flinka fingrar kungens sigill på det nya brevet. Sen stack de pappret under armen på pojken och lät honom sova färdigt.

Nästa morgon fortsatte pojken sin färd mot slottet. När han kom fram behövde han bara visa upp kungens sigill för att bli insläppt och förd till drottningen. När hon läst brevet ställde hon genast till med en hejdundrande bröllopsfest och den överraskade pojken blev hastigt och lustigt vigd med prinsessan. Som tur var tyckte de genast om varandra, så det blev en riktigt lyckad tillställning.
 
 När kungen kom hem några dagar senare förväntade han sig att se pojken hängd eller halshuggen. Istället möttes han i slottsporten av prinsessan och pojken, som glatt omfamnade honom. Kungen var både arg och förvånad och frågade drottningen hur detta hade gått till. Hon visade honom brevet och då förstod kungen att han blivit lurad. “Jag godkänner inget giftermål förrän pojken hämtar djävulens tre guldhår åt mig!” rasade kungen. Detta var en kunglig befallning och alltså måste pojken lyda.
 
 Pojken tog farväl av prinsessan och gav sig ut på sin långa och farliga resa. Han visste inte vägen till där djävulen bodde så han blev tvungen att stanna och fråga. Den första staden han kom till hade en fontän som sprutade vin och som alla stadsbor fick dricka av. Men nu hade källan sinat och folket i staden var ledsna för detta. Pojken frågade portvakten till staden om han visste vägen till djävulen, men det gjorde han inte.
 
 ”Gå till nästa stad och fråga, de kanske vet” sa portvakten. “Om jag får veta hur ni ska få er fontän att fungera igen ska jag återvända och tala om det” lovade pojken.
 
 Nästa stad som pojken kom till hade en träd med gyllene äpplen som alla fick äta av . Men nu höll trädet på att vissna och folket i staden var ledsna för detta. Pojken frågade portvakten till staden om han visste vägen till djävulen, men det gjorde han inte. “Om jag får veta hur ni ska få trädet att växa igen ska jag återvända och tala om det” lovade pojken.

djavulen3Så småningom kom pojken till en mycket bred flod. På andra sidan kunde han skymta ett mörkt, dystert land. Vid stranden av floden stod en båt som det satt en gammal man i. “Vet du vägen till djävulen?” undrade pojken. “Visst vet jag det”, svarade mannen. “Han bor på andra sidan floden. Det mörka landet på andra sidan är Helvetet och jag kan ro dig över om du vill.” Pojken hoppade i båten och mannen började ro. Pojken undrade hur länge den gamle hade rott fram och tillbaka över floden. “I evigheters evigheter”, svarade mannen. “Jag skulle så gärna bli fri om jag bara visste hur.” “Om jag får veta hur du gör dig fri ska jag återvända och tala om det” lovade pojken.
 
 När de kom fram till andra sidan såg pojken att stranden var täckt med mynt och ädla stenar. “Det är alla de girigas pengar som ligger här”, förklarade mannen. “De tror att de kan ta med sig sina rikedomar när de dör, men de får vackert lämna allt de äger här innan de kliver in i Helvetet.” Pojken tackade den gamle för hjälpen och gick in i Helvetet.
 
 Snart hittade han till djävulens hus, knackade på och klev in. Djävulen själv var inte hemma, men det var hans gamla mormor. “Olycklige usling!” utropade gumman. “Vet du inte att du kommit hem till djävulen. Snart kliver han genom dörren och då blir det synd om dig.” “Det blir det ändå, om jag inte återvänder till min svärfar med djävulens tre guldhår.” Han berättade också om de två städerna och gubben med båten som han ville hjälpa. Gumman tyckte att pojken var käck och modig. “Jag får väl hjälpa dig då. Men du måste hålla dig tyst och stilla tills jag säger till.” Så förvandlade hon pojken till en liten myra och lät honom krypa in i hennes förkläde.
 
 Framåt kvällningen kom djävulen hem. Han var trött och grinig efter att ha pinat själar hela dagen. “Här luktar konstigt!” utropade han och vädrade i luften. “Du bara inbillar dig”, sa hans mormor. “Nej, minsann! Här luktar kristet blod. Varför gör det det?” “Jo, det var så sant. En korp flög förbi och släppte ned ett ben i skorstenen idag. Det kom väl från någon kristen stackare då.” Djävulen lät sig nöjas med det svaret och satte sig för att äta kvällsmat. När han var mätt satte han sig på golvet och lade sitt huvud i mormors knä, så hon kunde plocka löss på honom. Snart hade han somnat och snarkade högt. Hans mormor letade fram ett av guldhåren och slet loss det.
 
 ”Aaj! Vad gör du?” skrek djävulen. “Åh, jag drömde så konstigt”, svarade hans mormor. “Jag drömde att det fanns en stad med en fontän som sprutade vin, men nu har brunnen under fontänen sinat. Undrar varför…” “Asch, det är ju enkelt”, fnös djävulen. “På botten av brunnen sitter en stor padda. Tar man bort paddan kommer vinet att flöda igen.” Sen lade han sig tillrätta och somnade om.

djavulen4

Strax letade hans mormor fram ett annat av guldhåren och slet loss det. “Aaj! Vad håller du på med?” skrek djävulen. “Åh, jag drömde så konstigt”, svarade hans mormor. “Jag drömde att det fanns en stad med ett träd med guldäpplen, men nu håller trädet på att vissna. Undrar varför…” “Löjligt enkelt”, fnös djävulen. “Det sitter en mus och gnager på trädets rötter. Tar man bort musen kommer trädet att få guldäpplen igen.” Sen lade han sig åter tillrätta och somnade om.

Men snart letade hans mormor fram ett det sista guldhåret och slet loss det. Nu var djävulen riktigt rasande och ville veta vad gumman hade för sig egentligen. “Åh, jag drömde så konstigt”, svarade hans mormor. “Jag drömde att det fanns en man som måste ro folk fram och tillbaka över en flod hela livet. Undrar hur han ska bli fri från det…” “Struntenkelt”,  fnös djävulen. “Allt han behöver göra är att lämna åran till näste man som dyker upp, så måste han ro båten istället. Men får jag inte sova nu blir det synd om dig!!” Djävulen lade sig tillrätta igen och somnade om.

Nu kallade gumman på pojken och han kröp fram ur hennes förkläde. Han fick tillbaka sin vanliga gestalt och gumman räckte honom guldhåren. “Nu måste du skynda dig härifrån. Vaknar djävulen upp en gång till blir det inte roligt!” Pojken tackade för hjälpen och begav sig ner till floden igen. Innan han klev i båten fyllde han sina fickor med pengar från stranden. Han anade att han nog skulle ha nytta av dem snart.

När de kommit över till andra sidan berättade pojken för gamlingen hur han skulle bli fri från sitt arbete. Gubben tackade pojken av hela sitt hjärta och så tog de farväl av varandra. När pojken kom till staden med det vissnade äppelträdet berättade han för portvakten om musen som gnagde på trädets rötter. Portvakten tackade honom hjärtligt och pojken fortsatte till nästa stad. I staden med den sinade vinbrunnen berättade pojken om paddan de måsta ta bort. Han blev hjärtligt tackad för det goda rådet och fortsatte sedan mot slottet.

Kungen blev naturligtvis inte glad över att se pojken återvända och ännu surare blev han när han fick se de tre guldhåren. Men när pojken tömde sina fickor gjorde kungen stora ögon och ville veta var pojken hittat så mycket pengar. Pojken berättade om hur stranden på andra sidan floden var full med dyrbarheter som bara låg där, färdiga att plockas upp. Kungen blev alldeles till sig av tanken på så mycket pengar och gav sig genast av. Efter att ha passerat staden med vinfontänen och staden med guldäpplena kom han till floden med gamlingen i båten. “Ro mig genast över, gubbe” befallde kungen. “Nä, du. Jag har rott färdigt”, svarade gubben och räckte över åran till kungen. Kungen tog surt åran och därmed blev det han som i fortsättningen fick ro folk över till Helvetets strand. Så om du kommer till en bred flod där en grinig gammal gubbe i en båt ber dig att själv ta åran – vänd om!

De tre bockarna bruse
Vanja | December 13, 2009 | 20:48 | Folksagor | No comments

Folksaga från Norge.
 
 Det var en gång tre bockar, som skulle gå till ängen och äta sig feta. Alla tre hette Bocken Bruse. På vägen var det en bro över en fors, som de måste över, och under den bron bodde ett otäckt troll med ögon som tenntallrikar och näsa lång som ett räfseskaft.
 
 Först kom den yngsta Bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp, trapp, lät det i bron. “Vem är det som trippar på min bro ?” skrek trollet. ”Det är den minsta bocken Bruse. Jag ska till ängen och bli fet”, sa bocken med sin ljusa röst. “Nu kommer jag och tar dig!” sa trollet. “Åh, nej, ta inte mej, för jag är så liten. Vänta lite, så kommer den mellersta Bocken Bruse. Han är mycket större!” “Kör till, då” sa trollet.
 
 Efter en liten stund kom den mellersta Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, lät det i bron. “Vem är det som trampar på min bro?” skrek trollet. “Det är bara den mellersta Bocken Bruse, som ska till ängen och bli fet”, sa bocken med sin ganska kraftiga röst. “Då kommer jag och tar dig!” skrek trollet. “Åh nej, ta inte mej! Vänta lite, så kommer den stora Bocken Bruse, han är mycket, mycket större!”. “Låt gå “, sa trollet otåligt.bruse kopiera

Rätt som det var kom den stora Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, lät det i bron. Den bocken var så tung att det knakade och brakade i bron. “Vem är det som klampar på min bro ?” skrek trollet. “Det är den stora Bocken Bruse”, sa bocken med sin dånande röst. “Då är det dig jag väntat på och nu kommer jag och tar dig!” skrek trollet. “Ja, kom du bara!”, sa bocken. Och så rusade han på trollet och stångade det så hårt att det for iväg långt bort och ner i ån. Och tack vare det kunde alla tre gå till ängen. Där blev bockarna så feta, så feta, att de knappast orkade gå hem igen. Och har inte fettet ramlat av dem, så är de väl feta än.

De sju korparna
Vanja | December 13, 2009 | 20:27 | Folksagor | No comments

Tysk folksaga

300px-Historien_om_de_sju_korparna_och_den_trogna_systern_0015 kopiera För lång, lång lid tillbaka lefde en kvinna, som hade sju söner och en dotter. Hennes man hade dött för länge sedan, och tiderna voro svåra, så att hon blott med svårighet kunde lifnära sig. Men gossarne begärde mer att äta än hon kunde gifva dem. Då utropade hon en gång förargad: »Jag önskar att ni vore korpar och sökte er föda på fältet!» Detta sade hon i en ond stund, ty med ens förvandlades de unga sönerna, flögo upp från sina stolar med svarta vingar och skyndade bort mot skogen, liksom jagade af stormvinden.
 
 Men moderns hjärta isades af dödlig fasa, när hon såg huru hennes söner blifvit förtrollade genom hennes egna obetänksamma ord; och då den siste försvann i skogen, föll hon ner och dog.
 
 Då blef den unga flickan ensam med sin moders lik och sin smärta, men hon stannade ej hemma, utan lopp bort till skogen, i hvilken hennes bröder försvunnit. Och hon sprang in i den djupa, snåruppfyllda skogen, djupare och djupare, tills skymningen sänkte sig ner mellan träden och månen steg upp på himmelen. Då kom hon slutligen till en stor källa, som sorlade fram ur berget. Rakt öfver källan stod månen och rundt omkring susade höga furor. Flickan var trött och törstig och satte sig neder. Hon böjde sig ner till källan och drack; men vattnet hade en underbar kraft under fullmånsnätterna; och när flickan druckit, öppnades hennes ögon och ofvanför källan såg hon en hög kvinnogestalt stå, ljus och klar som solen, och vid hennes fötter fladdrade de sju korparna.
 
 Flickan förskräcktes vid synen och fruktade sig, så att hon föll ned till jorden. Då böjde sig feen, berörde flickan med en mistelkvist och sade: »Hvem söker du?»
 
 Flickan svarade: »Mina bröder, som flugit till skogen, förvandlade till korpar; dem söker jag, på det jag må lösa dem ur förtrollningen.»
 
 Feen sade: »Om detta är din vilja och om du vill öfva trohet mot dina bröder, så skall jag säga dig hvad du har att företaga. Men jag säger dig att du måste öfva stor trohet.»
 
 Då svarade flickan: »Jag vill det.»
 
 Då sade åter feen: »Så bo ensam i skogen och spinn och förfärdiga under sju år sju skjortor åt dina sju bröder. Men hela tiden måste du tiga och vara så stum som om du vore född utan tunga, och livarken lust eller nöd får lösa din tungas band.»
 
 »Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det var hennes sista ord; därefter satt hon ständigt stum i ett ihåligt träd i vildmarken och spann.
 
 Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och med dess vatten badade hon sin kropp, så att hon för hvarje dag blef skönare. Sommar och vinter gick förbi, hennes kläder föllo sönder till stoft, men hon insvepte sig i sitt gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.
 
 Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och intet lefvande närmade sig henne, annat än de sju korparna och vilddufvorna, som i hennes grannskap byggt sina nästen.
 
 Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog ut med jägare, män, falkar och hästar för att jaga, och genom den vilda skogen klingade valthornens ljud och skallet af kopplen.
 
 Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom djupt in i skogen. Där förlorade han hjortens spår, men en vilddufva Hög upp framför honom, och det föreföll honom som måste han följa henne genom den mörka skogen. Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan flög in i sitt näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti det ihåliga trädet den allra skönaste kvinnogestalt.
 
 Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene lockar, med sin hvita hand spann hon de gula lintrådarna, och hon vände mot honom sitt anlete, som var så skönt och intagande att ord ej kunna utsäga det.
 
 En darrning af hänryckning for genom den unge konungens själ, och hans hjärta slog högt. »Hvarifrån är du, huldaste?» sade han, »är du af människosläkte eller har den ljusa luften födt dig? Tala!»
 
 Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log, men förblef stum.
 
 Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och hennes hår föll blygsamt i vågor öfver henne och honom; men han kastade sin mantel omkring henne och lyftade henne upp på sin häst, som han själf ledde vid tygeln, och så förde han den sköna till sin borg.
 
 Och borgen låg i den glänsande aftonrodnaden med skimrande tak och höga tinnar och skådade från berget vida öfver ett blomstrande land.
 
 Och i borgen funnos smyckade salar och ståtliga rum, och dit ledsagade konungen flickan, ty han hade i sinnet att göra henne till sin drottning.
 
 Men då hon om natten hvilade på sitt mjuka läger, hörde hon korparnas susande vingslag och deras hesa, ångestfulla skri. Det var hennes sju bröder, som flugit efter henne, och de sutto nu under natten på fästet af det tak, under hvilket hon hvilade.
 
 Men den unge konungen såg den sköna med allt större kärlek, och om också hans mor och systrar lade sig däremot, emedan de ansågo att det ej passade sig att han till härskarinna upphöjde en flicka, som blifvit funnen i skogen, så var han dock beständig i sitt sinne och stod fast vid sin kärlek. Väl bekymrade det honom att den underbara munnen ej talade, men han blickade in i de djupa, mörka ögonen, och de sade honom alla de kärleksord, som den stumma munnen förteg. Så lät han bestämma bröllopsdagen och till denna inbjuda alla sina vänner och vasaller.
 
 Konungens systrar smyckade själfva med sina bästa prydnader den sköna; de iklädde henne guldstickade kläder, kostliga spännen, kedjor och dyrbarheter, såsom det anstår en konungabrud. Öfver hennes gyllene hår hängde de en ljus slöja och satte på hennes hufvud en krans af rosmarin och rosor, så att hennes skönhet strålade som en diamant, omgifven af glänsande juveler. Då hon vid konungens sida gick till kyrkan, och rundt omkring var prakt och glans och folkets jubel och flöjttoner och klockeklang, då blickade hon upp mot himmelen och hon såg öfver sig flyga de sju korparna, och hon lyfte två finger på sin högra hand och i sitt hjärta svor hon sina bröder, att hvarken den högsta lust eller ljufvaste glädje skulle komma henne alt glömma sitt löfte, och att hon ej skulle bryta sin tystnad förrän tiden var inne.
 
 Så blef hon konungens gemål och glädjedagarna började, ty allt var henne nytt. Konungen förde henne öfver fälten och lät henne från bergen skåda ut öfver sitt vida, välsignade land, som dock ej hade någon kostbarare ädelsten än hans gemål.
 
 När konungen följde henne, så trängde sig allt folket omkring henne att se henne, ty hennes anblick var huld som Guds moders. De gamle och sjuke stego upp från sina läger för att vederkvicka sig vid åsynen af henne, ty det var dem som hade hon ungdom och hälsa med sig. Bonden lämnade sin plog, herden sin hjord för att se henne, barnen sprungo fram och mödrar och jungfrur kallade henne villigt den skönaste af sitt släkte.
 
 Hvart hon gick tycktes ängarna grönska ljufvare, fåglarna sjunga härligare och vindarna blåsa mildare. Så gick hon fram vid sin gemåls sida, skön och lugn som en ljus majdag. Om hon också ej hade några ord för att trösta de fattiga och sjuka, för att skämta med de lyckliga och pladdra med barnen, så var dock blicken ur hennes öga och leendet på hennes mun vältaligare än alla ord. Hon var mild och barmhärtig, konungens rika skänker gaf hon de fattiga, så att hvar och en var full af hennes beröm och innerligt älskade henne. Men mest älskades hon af sin gemål.
 
 Blott i konungaborgen hviskade man: »Hvem är hon, och hvarifrån har hon kommit? — Är det icke skam att en flicka, som bodde naken i skogen, är satt öfver konungahusets döttrar och öfver det adliga blodet? — Och hvem vet om hon ej är något troll, och att hon förställt sitt väsende så älskligt, för att bringa olycka öfver konungens hus? — Hvad har hon för hemligheter och hvarför stiger hon upp om nätterna för att spinna? — Finnes det ej linne och garn nog i förråden för henne att kläda sig med? —
 
 Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju arbeta på ljusa dagen. Hvarför söker hon hemlighet och förrättar sitt arbete i den tysta midnattsstunden, då andar och troll flyga omkring?» — Så sade belackarne till konungen, men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen förbi honom, men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf i hans öra; dock fann det onda ljudet ej väg till hans hjärta.
 
 En gång vaknade konungen om natten, och det var honom som hade han hört surrandet af en spinnrock, och då han reste sig upp i bädden, såg han att hans gemål lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla, blåaktiga månskenet. På marken kröp en spindel och från tornets tinnar klagade korparnas skri, och det var det enda ljudet i den tysta natten. Månskenet fyllde med sitt matta ljus kammaren och insvepte den spinnande kvinnans gestalt i ett magiskt skimmer.
 
 Konungen ryste, och han kände djup smärta då han såg sin gemåls hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han och talade ej mer därom; men hon såg dock att en slöja hängde mellan honom och henne. Blott hennes ögon bådo om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och gator huru folket hviskade om hennes gemenskap med korparna och såg ifrån borgtornets altaner unga och gamla slå sina hufvuden tillhopa öfver saken, såg blickar af afund och misstanke hvila på sig; dock förblef hennes mun stum, ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina bröder, ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent emot misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.
 
 Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle uppfyllas, allt närmare, och när hennes tid var inne, skänkte hon konungen två sköna gossar, rosiga och friska som äppelträdets blommor.

300px-Historien_om_de_sju_korparna_och_den_trogna_systern_0021 kopiera

Öfverallt i konungaborgen härskade stor glädje. Med sin moder och sina systrar kom den unge konungen att tacka sin hustru och trycka sina barn till sitt hjärta, ty han var lycklig och stolt att hans släkt skulle fortlefva. Konungen förde biskopen med sig, att han med sin välsignelse skulle styrka konungens gemål, att han med kraftiga besvärjelser skulle skydda barnkammaren och sjukrummet mot det ondas våld och med heliga namn bevara de små mot onda blickar.

På ett hyende lågo de två gossarne bredvid hvarandra som tvenne rosenknoppar, och amman bar dem försiktigt till badet; men så snart de rosiga små lemmarna vidrörde det ljumma vattnet, inträffade något förskräckligt och olyckligt. De sköna människoformerna krympte tillsamman och tvenne unga, knappast ruggiga korpungar flögo upp och ut genom det öppnade fönstret.

Amman gaf till ett rop och tappade i förskräckelsen hyendet, på hvilket hon burit barnen. Högljudt började äfven tärnorna skrika af ångest och förfäran vid det förskräckliga spökeriet. Den unge konungen, hvars stolthet och förtjusning hade flugit därifrån i afskyvärd korpgestalt, och som förtärdes af kärleken till det troll, han tagit till maka, utstötte ett jämmerskri som gaf ett skallande återljud i den hvälfda salen; och af ångest, blygsel och förskräckelse dolde kvinnorna sina ansikten i händerna. Ur biskopens hand föll den heliga boken och från salen ut på borggården genljöd det: »Drottningen är en häxa!»

Men hon låg i sin säng. I det ögonblick, då kvinnans högsta lycka kommit henne till del, då hon tigande öfvervunnit den svåraste ångest och den högsta, heligaste hänryckning, återstod henne den värsta och förskräckligaste pröfningen. Hennes gemåls jämmerskri trängde sig äfven fram på hennes läppar, klagoljudet ville öppna dem, men då stod framför hennes bädd feens höga gestalt och hon lade varnande sitt finger på sin mun. Då trängde den trogna systern tillbaka klagoljuden i sitt hjärta och låg där med tigande mun, genomkämpande det svåraste lidande.

Hon teg då den älskade kastade sig för henne och besvor henne att säga honom om hon verkligen var en trollpacka — hon som han omhuldat och älskat mer än sin ögonsten, mer än renheten af sitt ädla blod. Hon teg då biskopen hotade henne med alla helvetets straff, då folket skymfade henne och konungahusets alla kvinnor vände sig ifrån henne med åtbörder af afsky och förakt. Hon teg då råa händer sleto henne ur hennes gemåls slott och då hon under förbannelser kastades ner i ett djupt och fuktigt fängelse.

550px-Historien_om_de_sju_korparna_och_den_trogna_systern_0023 kopiera

Nu var hon åter allena, och omkring henne rådde tystnaden, men icke grönskade som fordom skogen rundt om henne eller belyste henne solen och månen. Förskräckelse och mörker omgåfvo henne, men icke ens ensamhetens fasor kunde aflocka henne ett ljud. Hon fördes inför domaren och anklagades att med onda konster hafva förtrollat konungen och bragt vanära öfver det kungliga huset. Hon hade födt en trollafföda och öfvat ond trolldom, och allt detta skulle hon nu bekänna. Men den trogna teg; då släpade bödelsknektarne henne till tortyrkammaren och visade henne allt, som där väntade henne; de slogo hennes späda kropp med gissel, men hon teg.
 
 Då bröt domaren den hvita stafven öfver henne såsom en oförbätterlig trollpacka, och hon dömdes att lefvande brännas på ett stort bål, sig själf till straff och andra till varnagel.
 
 Hon hörde detta, den hårda, orättfärdiga domen, med sänkt hufvud och hon teg. Ej med ett ord bekände hon sin oskuld, ej med ett ljud bad hon om sitt lif. Hon blef således återförd i fängelset och låg där inne, såsom hade hon redan varit i sin graf. Men den unge konungen sörjde och grämde sig öfver förlusten af sin älskade, och om han också med seende ögon sett huru hans barn förvandlades, om också hans gemåls hemlighetsfulla arbete bekymrat honom, så ville han ändock icke tro på hennes skuld och hennes onda sinne. Han grämde sig så djupt, att han tärdes af som en skugga och hvarken ville smaka mat eller dryck. Men de som hade afundats den unga drottningen och som ville henne illa, sade: »Se bara, så förtrollar häxan med onda konster konungen att hans ben förvissna och hans blod torkar bort. — Ju förr hon dödas, dess bättre, ty eljest fördärfvar hon oss alla.»
 
 Men under tiden satt den trogna i det mörka fängelset, och i det svaga ljuset arbetade hon på den sista skjortan. Man hade i fängelset kastat in hennes spinnrock och de sex skjortorna, ty äfven dessa skulle brännas, så att intet blefve kvar af hennes syndiga konster. Ingen tröst gafs henne och intet mildt tilltal hörde hon, blott stundom om natten slogo de sju brödernas vingar mot gallret i hennes fängelsefönster och hon såg skuggorna af korparna draga förbi. Men där ute uppbyggdes bålet och midt i detsamma sattes pålen, vid hvilken hon skulle förbrännas. Beck och svafvel höllo bödelsdrängarne i ordning, ty inom denna hemska rök skulle den rena kroppen förtäras. Tidigt följande morgon, då daggen ännu låg på gräset, skulle domen fullgöras å henne.
 
 Domen lades för konungen, att han skulle underskrifva den. Då vred han sig i sin smärta och sina kval, ty han ville ej höra något därom, ville ej bidraga till att hans älskade skulle dödas. Hans systrar gräto med honom, ty de hade medlidande med hans kval; men deras hjärtan voro fångna af vantro, ty äfven de höllo drottningen för en häxa och ville hennes död. Därefter sade de till sin broder: »Käre, trösta dig; din smärta skall ej räcka länge. Se, ännu håller häxan med sina trollfjättrar din själ fången och hennes bedrägliga behag lägga en dimma öfver dina ögon. Men när elden har förtärt hennes syndiga kropp, då skall du blifva fri och löst ifrån trolldomen.»
 
 Konungen sade: »Mitt hjärta ropar i mig mot hvad jag gör. Och har hon omgifvit mig med trolldom, så var det den ljufvaste och huldaste, och jag vill aldrig blifva fri från honom.»
 
 Men hans systrar sade: »Vill du då se dina barn kretsa som korpar omkring galgen? Sannerligen, äfven vi hafva älskat henne för hennes sedesamma sätt, men vi hafva sett den dag, som bringade vanära öfver dig och vårt hus.»
 
 Då dolde konungen sitt ansikte och grät, men han bekräftade med sitt insegel domen, som hans råd uttalat öfver hans gemål.
 
 Nu var den sista natten kommen, hvilken den trogna ännu hade att lefva. På sitt multnande halmläger låg hon och skådade upp mot månen, som lyste in genom hennes fängelsefönster.
 
 Men utanför fönstret sutto korparna; de höggo med sina näbbar i gallret och slogo emot detsamma med sina starka vingar; men det hjälpte ej; de kunde ej lösbryta de fasta gallren. Väktarne på gården förskräcktes och sade till hvarandra: »Se, så förtrogen häxan är med galgfåglarna! Helt visst äro de fördömda själar, och efter sin död måste hon sålunda flyga som hennes afföda flög, när vigvattnet berörde dem.»
 
 Så talade väktarne och korsade sig för bröst och panna.
 
 När det blef svalare och morgonstjärnan var i sitt nedstigande, då flögo korparna med jämmerskri mot skogen, och när den första solstrålen visade sig, då inträdde bödelsdrängarne i den hulda kvinnans fängelse.
 
 »Stig upp, häxa», ropade de; »i dag är den dag, då dig skall vederfaras rättvisa; härefter skall du aldrig förtrolla konungar och vanhedra en ädel släkt. Gör dig i ordning och beredd; du skall brinna så länge daggen varar, och när solen lyser klar skall af dig återstå endast en hop aska, som vinden skall förskingra.»
 
 Den trogna såg på sina bödlar, men hon talade inte ett ord, ehuru dödsångesten slog sina kalla klor i hennes hjärta. Bödelsdrängarne kastade omkull henne, sleto hennes kläder från kroppen och bundo henne med nya hampstreck så hårdt, alt blodet sprang ut på hennes händer. I sin nöd och sitt kval skådade hon upp. Då såg hon ett klart sken; det var ej morgonrodnaden, som just nu bröt fram, det var feen, som sväfvade framför henne och manade henne att ej glömma sin ed. Hon visade henne timglaset, och den trogna såg att hennes pröfvotid snart var till ända. Hon höll ut och teg, men hon trodde, att med hennes pröfvotid skulle äfven hennes lefnad vara slut och hon vara fri från jordisk lust och smärta.
 
 I sitt trogna hjärta tog hon med tusende kärleksord afsked af den älskade gemålen; men hon bestod i sin trohet och sände honom icke ens, huru mycket än hennes hjärta trängtade därefter, den sista, den allra sista hälsningen.
 
 Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgom ljus och ren, i den uppstigande morgonens skimrande rosen glans, ännu skönare på sin smädefulla dödsdag än då hon under gyllene baldakin i skarlakansdräkt gick med konungen till altaret.
 
 Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som hon födt och klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt; de ville alla ännu en gång se henne, och ingen af dem trodde på hennes brottslighet. Vid fängelsedörren trängde sig folket knotande och hotande, grälande och bedjande; i sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket, så att de ej kunde komma fram till drottningen; de togo den trogna midt ibland sig, men efter dem trängde det klagande folket ända till domsplatsen, där bålet var upprest och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle lindas kring hennes mjuka kropp.
 
 Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista på hvilken hon arbetat och som jämte henne skulle uppbrännas, funno de sökande knektarne icke. Feen hade tagit dem och försvunnit med dem i skogen.
 
 Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade korparna; sträft och hest trängde deras skri genom skogen, och tvenne knappt ruggiga korpungar följde ängsligt de fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp, solen kysste redan bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej för handen, den befriande stunden ännu ej kommen.
 
 På domsplatsen hade folk från när och fjärran samlat sig; äfven konungen var där med hela sin familj; men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty han kunde ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes dom och öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra vindarna. Biskopen sade en bön och öfverantvardade hennes själ åt de onda makterna, emedan hon framhärdade i det onda. — Högre steg solen, intet rörde sig till hennes räddning, blott skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.
 
 Nu blef hon bunden vid pålen, hennes händer fängslades af repet, hennes kropp af järnkedjan. Med facklan i hand närmade sig bödeln bålet. Då brusade ett jubelrop ur skogen, på hvita hästar och med hvita skjortor öfver glänsande rustningar och med eklöfskransar i sitt lockiga hår framstormade de sju bröderna, sköna som ljusets söner, de löste, de befriade, de lösande, de befriande! Alla hade återfått sin sköna människogestalt, blott den yngste, på hvars skjorta en arm fattades, hade i stället för ena armen en korpvinge.
 
 På en strålande vagn stod feen, i sina armar höll hon de ur trolldomen lösta barnen, som sträckte rosiga armar mot modern. Högt upplyftade hon timglaset, det sista sandkornet var utrunnet, förbi voro pröfningens och tystnadens sju år och från den trognas läppar klingade det första glädjeropet klart och jublande som en lärksång.
 
 Hon vred på sin fjättrade kropp, hon sträfvade att lösa sina bundna händer, men sin blick vände hon ej mot bröderna, som trängdes omkring henne, icke till dem, för hvilka hon lidit allt, icke till den älskade mannen, som upplöst i kärlek, ånger och lycksalighet låg vid hennes fötter — utan barnen gällde hennes första blick, det första jubelskriet från hennes lösta läppar.
 
 Och konungens moder löste purpurmanteln från sina skuldror, konungens systrar erbjödo ödmjukt det gyllene diademet och den glänsande halskedjan åt den trogna och goda att smycka sig med. Lösta af brödernas händer föllo hennes band, och i hennes armar, vid hennes bröst hvilade den förlorade och återvunna lyckan — hennes söner.
 
 Till en början låg tystnad och vördnadsfull andakt öfver mängden, men snart utbröt folkets tusenstämmiga glädje i jublande skri.
 
 Förbi bödelsdrängarne, som skygga och fulla af ångest flyktade undan, framstormade folket, de sleto ner bålet, på hvilket drottningen skulle hafva blifvit bränd, de lade stockaina på sina skuldror som en sköld och dit upp lyftade de drottningen och hennes söner. De sju brödernas lysande skara omgaf henne, och dem följde konungen med sitt hof.
 
 När de nu kommo till staden, så började klockorna att ringa af sig själfva, och då de gingo upp på borgen, hade rosor växt upp på hela vägen och eklöfskransar omslingrade dörrposterna.
 
 Från folkets skuldror, som burit dem, lyftade konungen nu sin hustru och sina barn; han förde in dem i sitt slott och satte dem på sin gyllene stol. Honom omgåfvo de sju bröderna, och i intet land funnos hjältar liksom dessa, hvars svärd skyddade konungen och gjorde honom mäktig och rik. Men han lefde ännu länge i stor glädje med sin trogna, älskade gemål, och alla de tusende kärleksord, som hennes stumma mun förut förtegat, de klingade nu många, många år, tills de båda buros till grafven. Då gingo äfven de sju bröderna till hvila, men ännu länge, länge sjöng man om dem och om deras systers stora trohet.

De tre systrarna med glashjärtat
Vanja | December 13, 2009 | 20:15 | Folksagor | 1 Comment

Det finns människor med glashjärta. Om man sakta vidrör dem, klinga deras hjärtan så fint som silfverklockor; men om man slår hårdt på dem, så gå de sönder.
 
 Det fanns en gång ett kungapar, som hade tre döttrar, och alla tre hade glashjärtan. »Barn», sade drottningen, »varen försiktiga med edra hjärtan; de äro en bräcklig vara.» Och de voro också försiktiga.
 
 Men den äldsta systern, som gärna fångade fåglar och tyckte om blommor, lutade sig en vacker dag ut genom fönstret mot fönsterposten och såg ner i trädgården, där bin och fjärilar flögo omkring löfkojorna. Därvid klämde hon sitt hjärta: Kling! lät det som om någonting gått sönder, och hon föll död ner.
 
 Någon tid efteråt drack den andra prinsessan i ordningen en kopp kaffe, som var för hett. Då klingade det återigen till som när glas går sönder, blott litet finare än första gången, och hon föll också ner. Då lyfte hennes mor upp henne och såg på henne, och varsnade snart till sin glädje att hon icke var död, utan att hennes hjärta blott fått en spricka, men att det icke skulle hålla länge, utan mycken försiktighet.
 
 Hvad skola vi nu göra med vår dotter? undrade konungen och drottningen. Hon har en spricka på hjärtat, och om den också är aldrig så fin, så kan det likväl mycket lätt gå sönder. Vi få lof att akta henne noga.
 
 Men prinsessan sade: »Låt mig vara. Mången gång håller det som fått en spricka ändå ganska länge.»
 
 Under tiden hade den yngsta konungadottern också blifvit stor samt så vacker, god och förståndig att konungasöner strömmade till från alla sidor att fria till henne. Men skadan hade gjort den gamle konungen vis och han sade:
 
 »Jag har ännu blott en hel dotter och äfven hon har ett glashjärta. Om jag skall gifva henne åt någon, så måste det vara en konung som äfven är glasmästare och förstår att handskas med så ömtåliga varor.» Men bland alla friarne fanns det inte en enda som hade slagit sig på glasmästaryrket, och så måste de alla åter draga sina färde.
 
 Då fanns det ibland pagerna på kungaslottet en som var nästan färdig. När han tre gånger till fått bära upp släpet efter den yngsta konungadottern, så var han adelsman. Då skulle kungen lyckönska honom och säga till honom: Nu är du färdig och adelsman. Jag tackar dig. Nu kan du gå.
 
 När han nu första gången bar upp prinsessans släp, vände sig konungadottern om och sade till honom:
 
 »Så trefligt du bär upp mitt släp! Så trefligt har ingen annan burit det.»
 
 Då märkte pagen att hon äfven kunde föra ett kungligt språk. Men han var nu också färdig och adelsman. Kungen tackade, önskade honom lycka och sade att nu kunde han gå.
 
 När han gick, stod prinsessan i trädgårdsporten och sade till honom:
 
 »Du har burit mitt släp på ett mycket trefligare sätt än någon annan. Om du bara vore glasmästare och kung ändå!»
 
 Därpå svarade han, att han skulle göra sig all möjlig möda att bli det; hon skulle bara vänta på honom. Han skulle säkert komma tillbaka.
 
 Han gick nu genast till en glasmästare och frågade honom, om han ej behöfde någon lärpojke. »Jo», svarade denne, »men du får lof att lära hos mig i fyra år. Första året lär du dig att hämta bröd ifrån bagaren och tvätta, kamma och kläda barnen; andra året lär du dig att kitta fönster, det tredje att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blir du mästare.»
 
 Därpå frågade han glasmästaren, om han ej kunde få gå i omvänd ordning, ty då gingo det fortare. Men glasmästaren försäkrade honom, att en ordentlig glasmästare alltid måste börja framifrån, annars blefve det ingenting ordentligt.
 
 Nå, han gaf sig tillfreds därmed. Första året hämtade han därför bröd hos bagaren, tvättade och kammade barnen och satte kläderna på dem; det andra året lärde han sig kitta fönster, det tredje lärde han att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blef han mästare. Därpå återtog han sina kläder som adelsman, tog afsked af sin lärare och öfverlade hvad han nu skulle företaga för att bli konung.
 
 Medan han sålunda vandrade på gatan försjunken i tankar och såg ner på stenläggningen, kom en man till honom och frågade, om han hade förlorat något, eftersom han ständigt såg ner på jorden. Då svarade han, att han visserligen inte hade förlorat något, men att han dock sökte något, nämligen ett konungarike, och frågade honom om han kunde veta hvad han skulle göra för att bli konung.
 
 »Om du vore glasmästare», sade mannen, »så visste jag nog råd.»
 
 »Jo, jag är allt glasmästare», svarade han, »och alldeles nyss färdig.»
 
 Då han sagt detta, berättade honom mannen historien om de tre systrarna med glashjärtat och huru den gamle kungen nödvändigt ville gifta sin dotter med en glasmästare. »I början», sade han, »var det äfven ett villkor att den glasmästare, som finge henne, tillika skulle vara konung eller konungason; men eftersom det inte finns någon som är bägge delarna, glasmästare och konung på samma gång, så har han gifvit litet efter, som den klokaste alltid måste göra, och uppställt två andra villkor. Men glasmästare måste han ändå vara. Därvid blir det.»
 
 »Hvilka äro då de båda andra villkoren?» frågade adelsmannen.
 
 »Prinsessan måste tycka om honom, och så måste han ha sammetshänder. Om det nu kommer en glasmästare, som prinsessan tycker om och som har sammetshänder, så vill konungen gifva honom sin dotter och senare, vid sin död, göra honom till konung. Det har också varit en hel hop glasmästare på hofvet, men det var ingen, som prinsessan tyckte om. Dessutom hade de inga sammetshänder, utan stora, grofva händer, och naturligtvis kan man inte vänta annat af vanliga glasmästare.»
 
 När den unge adelsmannen fått veta detta, gick han till slottet, upptäckte sig för konungen, påminde honom att han varit page hos honom, och berättade att han af kärlek till hans dotter blifvit glasmästare och att han nu gärna ville gifta sig med henne och bli konung efter kungens död.
 
 Då lät konungen kalla prinsessan, och frågade henne om hon tyckte om den unge adelsmannen, och när hon bejakade detta, emedan hon genast kände igen honom, sade han vidare, att han nu skulle taga af sig handskarna och visa om han också hade sammetshänder. Men prinsessan menade att det var alldeles onödigt, hon visste bestämdt att han hade sammetshänder. Hon hade märkt det redan då, när han hade fört henne uppför trappan.
 
 Så voro nu båda villkoren uppfyllda, och då prinsessan fick en glasmästare till man och till på köpet en med sammetshänder, så var han mycket rädd om hennes hjärta, och det höll till hennes saliga död.
 
 Men den andra systern, som redan hade en spricka på sitt hjärta, blef tant, och en den allra älskligaste tant i världen. Detta försäkrade icke blott barnen, som adelsmannen och prinsessan fingo, utan äfven alla andra människor. Hon lärde de små prinsessorna att läsa, bedja och göra dockkläder och hon såg igenom prinsarnes betygsböcker. Den som hade goda betyg fick beröm och en gåfva till på köpet, men om någon hade dåliga betyg, så gaf hon honom en smäll och sade: »Säg, du stygge prins, hvad tänker du på? Hvad tänker du bli för något? Nå, säg ifrån. Hör du!»
 
 Och när han då snyftade och sade: Ko- ko- ko- konung», skrattade hon och frågade: »Konung, kung Midas? — Hans majestät kung Midas med två långa åsneöron?» Då skämdes den som fått de dåliga betygen alldeles förskräckligt.
 
 Och äfven denna andra prinsessa blef mycket gammal, ehuru hennes hjärta hade fått en spricka. Då någon förundrade sig däröfver, svarade hon alltid: »Hvad som i ungdomen får sig en skada, men därvid inte går sönder, det håller nog ofta rätt länge.»
 
 Och det är också sant. Ty min mor har en gammal potpurrikruka, hvit och beströdd med små, bjärta blomsterbuketter; den har haft en spricka så länge jag kan minnas och håller ändå; och under den tid min mor haft den äro sedan så många nya potpurrikrukor köpta och sönderslagna, att man rakt inte kan räkna dem.

Folksagor
Vanja | December 13, 2009 | 20:13 | Folksagor | No comments

Sagor
I hela världen berättar människor sagor och historier för varandra. En del av de sagorna är mycket gamla och ingen vet vem som hittade på dem från början. Sådana sagor som inte har någon särskild författare kallas folksagor.
Hur gammal en speciell folksaga kan vara finns det inget svar på. Vissa sagor, som Askungen, finns spridda över stora delar av världen. Man kan också hitta sagomotiv i antika myter.
Lite sagohistoria
På 1500-talet upptecknades och trycktes folksagor för första gången i Italien. Det dröjde 300 år innan intresset vaknade i Sverige, inspirerat av Bröderna Grimm i Tyskland.

Den första svenska sagosamlingen “Svenska folksagor och äfventyr: efter muntlig öfverlämning samlade och utgifna av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens” utkom 1844-1849. De två utgivarna hade haft hjälp av en rad upptecknare runt om i Sverige. Deras samling har bearbetats och återutgivits många gånger, senast 1981.
Med tiden kom sagorna att alltmer betraktas som barnlitteratur. Det finns otaliga bilderböcker och filmer baserade på folksagor, mer eller mindre förvanskade.
Många författare har vittnat om hur de inspirerats i sitt skrivande av barndomens sagor. Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf är två exempel. Båda dessa och många andra har också skrivit nya sagor, så kallade konstsagor.
Finns det några svenska folksagor?
I samlingen Svenska folksagor från 2008 besvarar Jan-Öjvind Swahn frågan så här: “Om man menar att en viss sagotyp, som Askungen eller Rödluvan, skulle ha sitt ursprung i vårt land blir svaret ett ganska hundraprocentigt nej. Enstaka skämtsagor och djurfabler kan kanske ha skapats av svenska berättare, med de är lätt räknade. Våra svenska folksagor ingår i en global berättarkultur, och de utspelar sig i en universell tid och på en anonym plats. Det finns knappast någon enda sagotyp om vilken vi annat än mycket vagt kan säga var eller när eller av vem den diktades.”
Jag har här samlat några folksagor så håll tillgodo!