TÖRNROSA
Vanja | January 1, 2013 | 22:47 | Sagor | No comments

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:

- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.

Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:

- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

- Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

- Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.

- God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?

- Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

- Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa – så kallades nämligen prinsessan – och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

- Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bröderna Grimm

Paulus i Neapel
Vanja | December 24, 2012 | 08:52 | Historier, Sägner | No comments

Från 1907 ur Sägner, berättelser och skizzer av Viktor Rydberg:

En vacker dag år 61 efter vår Herres börd sågs ett alexandrinskt skepp, kalladt »Dioskurerna» och prydt med bilderna af Kastor och Pollux, fälla ankar i hamnen till den tempelrika staden Puteoli, ett par timmars väg från Neapel.

Om bord var en afdelning romerska soldater med några statsfångar. Soldaterna, infödde italienare, återsågo sitt fosterland med så mycket större glädje, som de länge haft en mödosam tjänstgöring i det aflägsna Judalandet, hvars innebyggare alltid visat dem en mulen uppsyn och där många tecken förebådade en folkresning. Landstigningen till ära hade de blankfejat sina rustningar och påsatt hjälmbusken, som vittnade, att de tillhörde en liftrupp, den augustiska kohorten, jämbördig med pretorianska lifvakten i Rom.

Fångarne hade mindre skäl att glädja sig vid åsynen af Italiens kust. De skulle forslas till hufvudstaden och ställas för kejsarens domstol. Men kejsaren hette

då Nero, och domstolens utslag buro allt för ofta stämpeln af envåldsherrelynnets grymma nycker.

Bland fångarne var det en som både skeppsmanskap och soldater visade synnerlig aktning — en kortvuxen, mager, något framlutande man med kalt hufvud och i förtid åldrade drag, bågformiga, sammanvuxna ögonbryn, rikt skägg, vacker anletsbildning och själfulla ögon. Han var en jude, bördig från Tarsus, af en aktad släkt, som ägde romersk medborgarerätt, hvilket den tiden var ett slags adelskap. De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat honom som förbrytare mot deras lag och tempel och, hvad värre var, mot romerske kejsaren, och den åtalade hade, på grund af sin medborgarerätt, vädjat till Cesars domstol. För den skull var han nu på väg till Rom. Fången kallade sig Paulus.

Puteolis hamn var fylld af skepp från alla Medelhafsland, och dess gator vimlade af främlingar: greker, syrer, judar, egypter, afrikaner och hispaner. Höjderna där omkring stodo öfversållade af praktfulla lustslott och landtgårdar, tillhörande romerske senatorer och riddare. Nero själf älskade att vistas i denna yppiga natur, såsom Lukullus och Cicero gjort före honom.

Bland de talrike judarne och grekerna i Puteoli funnos någre, som låtit döpa sig till Kristus och ofta samlades till inbördes upphyggelse. Hade de vetat, bvem »Dioskurerna» nu förde i land, skulle de hastat Paulus till mötes, ty hans namn och gärningar voro bland dem väl kända, och hans bref till romarne hade i afskrifter hunnit äfven till Puteolis kristianer och lästes af dem med akt och id.

Man var nu färdig att gå i land. Julius hette

soldaternas höfvidsman. Apostlagärningar ger honom det vitsord, att han i sitt uppförande mot Paulus ådagalade ett människokärt sinnelag. Han kallade Paulus till sig och sade: »Innan vi fortsätta färden till Rom, stanna vi sju dygn i Puteoli. Nyttja dem som dig lyster! Du kan gå hvart du vill, dock följd af en soldat. Vill du under tiden se Neapel, står det dig fritt. Tack för dina goda och hjälpande råd i lifsfarorna, som vi utstodo på hafvet! Vare du i gudomens hägn!»

Paulus uppsökte sina trosbröder, och ännu samma afton sutto de endräktigt tillsamman. Den puteolanska församlingens äldste sände bud till kristianerna i Rom och läto säga dem: »Paulus, vår frälsares förkunnare och tjänare, är här och skall om sju dagar vara i Rom. Gån honom till mötes!»

*

Här börja sägnerna. Tåla de ej att skärskådas af häfdagranskarens öga, tåla de må hända att höras.

Paulus följde gärna den vänlige höfvidsmannens råd att se Neapel. Ej därför att stadens och nejdens skönhet eller konstverk eller glada folklif skulle särskildt lockat honom, som så många andra. Han hade sina egna skäl därtill. Det främsta var, att Jesus, den tid han som gosse och yngling vandrade i drömmar vid stranden af Genesaret, hade längtat att se denna förtrollande ängd, och att han tillfredsställt sin längtan och kommit dit och stigit upp på Vesuvius och sett.

Paulus ville trampa det stoft, hvarpå den syndfrie en gång satt sin fot, och skåda samma syner som han.

Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel, borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade han bakom sig och gick upp emot Vesuv.

Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre. Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje och romersk vällust firade tryggt sina fester i de lundar och lustgärdar, som klädde sluttningarna ända upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man lefde och njöt på skalet af en vulkan.

Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande städer strödda kusterna, de blånande öarna, det ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»

*

Strax ofvanför det ställe, där Paulus enligt sägnen stannade, fängslad af dessa ängders öfverväldigande prakt, ligger i våra dagar det observatorium, där en ifrig vetenskapsman, Palmieri, följer hvarje rörelse inom Vesuvs lidelsefulla barm.

Ett stycke nedanför observatoriet finner man en osteria förr en eremitboning. Den fryntlige värdshusvärden framsätter gärna för trötta gäster ett rödt vin, som han kallar lacrymæ Christi, men som vanligen har en förunderlig likhet, hvad smaken vidkommer, med saften af Ischias eller af Marsalas drufvor. Men misstänker han i färdemannen en vinkännare, händer det ock, att han smyger fram ett vin, som verkligen vuxit på Somma och verkligen är lacryma, igenkännlig på sin fulltoniga färg och fina doft.

*

Här stod på Paulus’ tid en landtmans hydda. Hennes ägare, en silfverhårig gubbe, upphörde, när han såg främlingen, att syssla med sina vinstockar och gick fram till honom. Paulus emottog hans inbjudning att hvila under hans tak och förfriska sig vid hans bord. Frukterna, som husets dotter framsatte, voro saftrika och vinet öfver måttan ljuft. Paulus rosade det som en god gåfva, och värden sade: »också är dess uppkomst en den underbaraste.» Och han förtalde därom följande:

En dag för omkring trettio år sedan hade han, just på den fläck, där han nyss funnit sin gäst, sett en okänd yngling med guldgula lockar och liljehvitt änne, klädd som hebré, men skön som en gudason och icke olik

Dionysos. Ynglingen skådade ut öfver landet och kusterna och hafvet, och sade att denna nejd är en flik af paradisets härlighet, af den sanne Olympens dyrd, som sjönk ned till jorden under kampen i tidens morgon mellan goda makter och onda titaner. Och han grät vid tanken på de lidanden och synder, hvaraf denna lustgård är uppfylld. Sedan han gått, uppspirade ur marken, som hans tårar fuktat, en ranka, som växte med underbar hast och bar de första af de drufvor, som nu pressats i Paulus’ bägare.

»Jag har mina egna tankar om denne yngling», sade den silfverhårige värden. »En gud har ärat min hyddas grannskap med sin uppenbarelse. Han var Dionysos, drufvans gifvare, den högste gudens son!»

»Jag tror som du», sade soldaten, Paulus’ vaktare, och tömde sin bägare.

»Ja, en gudason var han visserligen», genmälde Paulus, »och ett ädelt, lifgifvande vin har han skänkt oss i den kalk, som jag fått nåden dricka till hans minne.»

»Du känner honom då, äfven du?»

»Ja, äfven för mig har han uppenbarat sig. På jorden hette han dock icke Dionysos, utan Jesus från Nasaret.»

»I sanning, så nämnde han sig!» ropade den gamle och for med handen öfver pannan som för att upplifva ett bleknadt minne.

»Viljen I höra mer om honom?» frågade aposteln.

»Ja, säg oss allt hvad du vet!»

Och Paulus talade. Han talade ännu då solen sjönk ned bakom Ischia och öfvergöt hafvet och dess

sväfvande segel med aftonpurpur. Husets folk hade samnats kring honom. Framför honom satt värdens dotter, andäktigt lyssnande, med händerna i skötet. Det mörknade, lampan tändes, och han talade ännu.

Innan han följande morgon bröt upp, hade han döpt dem alla, äfven soldaten, som följde honom, till Kristus’ namn.

Men det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige ynglingens tårar, växer ännu på Vesuvius och kallas Kristus-tårar — lacrymæ Christi.

*

Hyddans gamle ägare var en rätt kunnig man. Böcker ägde han icke många, men han hade dock en, som han flitigt läst, och det var Georgicon af Virgilius, ty där hade han i klingande verser fått ypperliga råd, huru man skall rätt sköta vingård, åker, husdjur och bikupor.

Därför gladde det honom, när Paulus sade, att äfven han hade någon reda på hvad Virgilius sjungit; ja, att det ena af de två skäl, hvarför han kommit till Neapel, var att han ville se skaldens graf.

På andra sidan Neapel och viken ligger Posilippoberget. Enligt sägnen är Virgilius’ aska jordad där. Den antika griften, ett så kalladt kolumbarium, som tros förvara hans stoft, är en af stadens märkvärdigheter, som hvarje neapolitansk gosse känner till.

Dit styrde nu Paulus kosan, ledsagad af sin värd. De förkortade vägen med samtal. »Räknar jag rätt», sade gubben, »visade sig vår Herre och mästare på Vesuvius just samma år som Virgilius dog.» »Ja», sade

Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få sjunga om den korsfäste segerhjältens storverk …

»O, må min lefnads höst förlängas och åldringcn unnas
Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!»

men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius skådat honom.»

»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från Vesuvius.

Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:

»Om jag mött dig på min stig,
Hvilken man jag gjort af dig,
Du den störste skald bland alla!»

Nära Virgilius’ hvilostad fanns den tiden en ståtlig, med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka griften, hvilken för honom var helig som ett tempel. Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,

öfverhöfdingen för den vid Misenum förlagda romerska flottan. Kransade och höljde i sina togor närmade de sig den judiske främlingen och inläto sig i vänligt samtal med honom. Paulus sade till Silius: »Äfven jag kan sia, ehuru jag ej är skald. Och nu säger jag dig, att vi två skola på skilda vägar, men på samma år, gå till vår äras högsta mål. Din väg skall föra upp för Kapitolium, och framför dig skola stål blänka. Min väg skall föra ned för Aventinska berget, och bakom mig skall ett stål blodas.»

Sju år därefter vardt Silius Italicus romersk konsul och framför honom buros de konsulariska hederstecknen: liktorernas yxor. Samma år fördes aposteln utanför ostiensiska porten och halshöggs.

*

Det är en märkvärdig sak med denne Virgilius. Icke kunde han, den blyge, ungmölike, tillbakadragne mannen, i lifstiden ana, att han skulle med trollmakt fängsla alla kommande århundradens inbillningslif. Han kunde dess mindre ana det som han, dömande alla andra mildt, dömde sig själf och sina sånger hårdt, med misstro upptog den förtjusning, som ägnades dem, och aktade ett så kalladt odödligt namn för intet. En stilla lefnad, förljufvad af vänskapen, och glömska efter döden var det bästa han önskade sig. Hans mest frejdade verk, Eneiden, räddades från lågorna endast dymedelst, att man bröt mot den döende skaldens sista vilja. Men, som sagdt, hans namn har gått till alla århundraden, och alla tider hafva älskat honom. Äfven den mörkaste

medeltiden hedrade honom på sitt vis, ty folktron gjorde honom då till en välgörande och människoälskande trollkarl och hopdiktade Virgilius-sagor, som hunno ända till Island, medan kyrkan gjorde honom hardt när till en kristlig profet, intog hans namn i sin liturgi och gaf honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets siare. Och detta synes ej så underligt, när man läser det fjärde i ordningen af hans herdekväden, där han till ett barns vagga knyter förutsägelsen om en ny tidernas ordning, en guldålder, då rättfärdigheten skall återvända till jorden, våra synder afplånas, ormen söndertrampas och lammen beta i frid bland lejonen. Mången skummare profetia har man hänfört till Messias.

När Dante i anden företog sin färd genom underjordens fasansfulla ängder, gick vid hans sida, undervisande och lugnande, en mild, lagerkransad skugga: Virgilius. Lyckligare har Gustave Doré icke fört sitt ritstift, än då han i sina teckningar till Dantes »Gudomliga komedi» ställt desse vandrare bredvid hvarandra, den ene med antikens plastiska hållning och ädla måtta i sina rörelser, den andre öfverretad och lidelsefull i alla åtbörder. När Svedenborg i sitt lusthus uppe i Stockholm hade emottagning för gäster från andevärlden, var Virgilius en af dem, med hvilka han helst samtalade. År efter år tåga pilgrimsskaror, såsom i forntiden Paulus, till Virgilius’ graf. Många komma endast för att hafva varit där. Men visserligen äro äfven de många, som gå dit för att offra på hans grift en varm tacksägelse för de vackra och storartade bilder, hvarmed han fyllde deras gossedagars inre värld.

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs

Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

Sul mare luccica
l’astro d’argento,
placida è l’onda,
prospero il vento …
O, dolce Napoli,
suolo beato,
doce sorridere
volle il creato …

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Har du slitit dig lös från detta rum, så äro Posilippogrottan och höjden, där Virgilius’ graf visas, icke långt borta, om du ej är allt för nogräknad med minuterna. Med en »custode» som vägvisare vandrar du upp för en slingrande trappgång, omgifven å ömse sidor af söderns rika växtlighet; du kommer till utsikter, som du aldrig skall glömma, sedan du en gång sett dem, och du föres slutligen ned i grifthvalfvet, som med sina nischer för askurnorna liknar så tämligen andra kolumbarier, men där du återfinner den välkända grafskriften:

Mantuas son och Kalabriens rof, i Partenope gömmes
Stoftet af mig, som besjöng hjordar och skördar och krig.
(Mantua me genuit, Calabri rapuere, tenet nunc
Parthenope, cecini pascua, rura, duces.)

Inskriften stod under medeltiden att läsa på hvalfvets fris. Nu åter ser man henne på ett slags minnesvård, som en fransman med en icke alldeles sällspord gallisk fåfänga upprest, för att till möjligast billiga pris låta Virgilius’ namn draga hans eget in i odödlighetens hamn. Minnesvården tillkännager högtidligt, att han är »consacré au prince des poètes latins» af hr*** (namnet gör jag rättast i att utelämna), »bibliothécaire de la reine des Français». Dock — Virgilius odödliggjorde Bavius; hvarför då icke äfven en välmenande »bibliothécaire» från Paris?

*

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom, tyngd af dystra tankar, men vid Forum Appii och Tres Tabernæ, flere mil från hufvudstaden, var en mängd kristianer på appiska vägen honom till mötes, och när han såg dem, säger Apostlagärningar, kände han tröst och tackade Gud. Han hade då färdats öfver Pontinska träsken. Till höger hade han de vilda volskiska bergen, framför sig Albanbergen, på hvars sluttningar sågos städerna Velitræ och Lanuvium. Nu färdades man genom allt skönare och rikare ängder, öfversållade af slott, villor, landthus och praktfulla grafvårdar, och ändtligen visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning, med sina stadsmurar och af härliga palats och tempel krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den eviga staden. Vi skola återfinna Paulus där.

Paulus i Rom
Vanja | December 23, 2012 | 20:53 | Historier, Sägner | No comments

Bland de kristianer, som på appiska vägen vandrat Paulus till mötes för att välkomna och trösta honom, var en man vid namn Martialis. Om honom visste alla trosbröder att förtälja följande:

Hans föräldrar bodde i Judaland på hinsidan Jordan. En dag kom Jesus med sina lärjungar till den nejden, och, som vanligt, samlades mycket folk för att höra den galileiske mästarens ord. Jesus talade denna gång om helgden af äktenskapets band och om den kärlek, som gör hemmet till Guds boning. När de mödrar, som voro bland åhörarne, förnummo detta, trängde de fram med sina barn för att han skulle välsigna dem. Bland kvinnorna var Martialis moder. Sakta skjutande sin son framför sig, stod hon, blyg och bedjande, inför frälsaren, som läste i hennes blick, att hon ville på gossens hufvud föra hans välsignelse in i sitt hem. Lärjungarne tillbakavisade henne. Då ville hon vika undan, men Jesus sade: »Låten barnen komma till mig och hindren dem icke, ty

sådana höra Guds rike till.» Och han tog gossen i famnen, lade välsignande sina händer på hans lockar och sade till de kringstående: »Den som icke undfår Guds rike som ett barn kommer aldrig där in.»

Från den stunden följde Martialis Jesus. När denne underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det han som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han, som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända främst räknade inom den lärjungakrans, som omgaf Jesus och apostlarne och kallas: »de sjuttio».

Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna kristendomen i världens hufvudstad. Nu var han sedan flere år bosatt i Rom, där han ägde ett hus vid via lata (samma gata som efteråt fått namnet Korso), i hvilket de troende ofta samlades.

*

Höfvidsmannen Julius förde Paulus och de andre fångarne till pretorianske gardes-öfverhöfdingens ämbetspalats, där han aflämnade dem.

Näst kejsaren var gardes-öfverhöfdingen den mäktigaste mannen i romerska världsriket. Den som nu innehade detta ämbete hette Burrus Afranius, en sedesträng man och god fältherre. Han hade jämte filosofen Seneka varit kejsar Neros uppfostrare och lärare, men kände nu ingen glädje däröfver. Burrus genomläste noga de ämbetsskrifvelser Julius öfverräckt honom om fångarne, hvarefter han tillkännagaf: »Den man, som heter Saulus och kallas Paulus, må vistas på fri fot, men vaktad af en

soldat.» Festus, ståthållaren i Judéen, hade nämligen skrifvit, att Paulus’ sak rörde endast ett ömkligt gräl mellan judiska meningsflockar, och att han, Festus, själf skulle frigifvit den åtalade, om denne icke hade vädjat till kejsarens domstol.

När kristianerna, som med fångarne väntade nere på borggården, hörde, att Paulus, i stället för att kastas i fängelse, finge gå fritt omkring, gladde de sig, och Martialis och hans hustru tillbjödo honom ifrigt en bostad i deras hus. De sade: »Hos oss kan du hvila ut, ty Gud har välsignat vårt hem med trefnad och frid.»

»Frid har jag ingen rätt att söka», svarade Paulus; »men här bredvid mig sen I en broder, som har det goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar fullgöra. Han är mångsidig konstnär: läkare, målare och skriftställare. I edert hus skall han måla bilder af vår frälsare och hans moder, så att vi och de, som komma efter oss, må se dem, som hade vi de älskade lekamligen för våra ögon, och hos eder skall han i andens ingifvelse skrifva häfderna om vårt brödraskaps första öden och om Kristus’ sändebuds gärningar.»

Så skedde ock. Lukas följde Martialis till hans hem och skref där under årens lopp sitt evangelium och Apostlagärningar, och fäste med färger på duken Jesus’ och ungmön Marias drag. Paulus hyrde sig ett hus helt nära den stadsdel, där hans fränder i köttet då hade och ännu hafva sin varelse — det så kallade Ghetto, hvars egna folklif och trånga, smutsiga gränder mana konstnärens pensel till verksamhet och hans luktsinne till hvila.

Detta hus eller rättare en efterträdare på den tomt, där det var byggdt, kallas än i dag Paulus’ skola,

emedan han där dagligen under två års tid lärde och undervisade om Kristus och härunder själf inträngde allt djupare i Messiaslärans hemligheter. Där skref han brefvet till Efeserna, Filipperna och Kolosserna, äfvensom det lilla både mänskligt och konstnärligt sköna brefvet till Filemon. Där säges han hafva emottagit filosofen Seneka — sägnen känner till en brefväxling mellan Paulus och denne — samt en annan högt stående romare, Teofilus, hvilken Lukas tillägnat sitt evangelium. Genom soldaterna, som vaktade Paulus, spred sig från samma medelpunkt den nya lärans kännedom till höfvidsmän för pretorianerna och genom dem till medlemmar af kejsarens hus.

Mellan Sixtus-bron och Ghetto, vid Via della Regola, bakom den gamla kyrkan Paolo alla Regola, återfinner man »Paulus’ skola». Nu företer hon sig som en tämligen stor sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk ur Apostlagärningar, men där i öfrigt ingenting ålderdomligt eller märkligt är att se.

*

När Paulus andra gången kom till Rom, emottog han Martialis’ förnyade inbjudning och stannade i dennes hus, tills han under kristianernas tårar släpades därifrån till mamertinska fängelset.

Den frid, som rådde i Martialis’ boning, var ej af det yttre slaget, ty på ena sidan af huset gick via lata (Bredgatan), pulsådern mellan romerska torget, Kapitolium och Marsfältet, och strax bredvid utsträckte den stora basaren Septa Julias portik sina pelargångar. Men medan

folkböljorna brusade där rundt omkring, stod hemmets barnaskara i andäktig tystnad kring Paulus’ skrifbord eller vid Lukas’ tafvelställ och följde med undran pennans rörelser på pergamentet eller penselns på duken, och medan de stodo så, hände som oftast, att de sågo bredvid sig andra barn, vingade och strålande af öfverjordisk skönhet, som kommo för att blanda Lukas’ färger eller för att hviska någonting till Paulus, när denne tankfull lät skrifstiftet hvila.

Om man från Piazza di Venezia går in på Korso, Roms hufvudgata, har man strax till vänster palatset Doria-Pamfili och där bredvid en kyrka, Santa Maria in via lata. En gång om året firas i detta mer grant än smakrent utstyrda tempel en högtidlig mässa, och man har då tillfälle att öfver högaltaret skåda en madonna, som enligt sägnen är af evangelisten Lukas’ hand och hittats under kyrkan, där man finner lämningarna af Martialis’ hus, förvandlade till en krypta med två kapell. Två trappor leda ned till de kamrar, där Paulus skref brefven till Timoteus och Titus, och där Lukas målade eller författade. Väggarna bära ännu spår af fresker från den antika tiden. De fromme, för hvilka sägnen är historia, lämna icke den heliga skymningen här nere utan att hafva druckit ur en källa, som Paulus uppkallade för att däri döpa. I den tiden lågo dock kamrarne ofvan jord och hade tillräcklig dager för pennan och staffliet. Men Roms gator hafva höjt sig med århundradena. Den eviga staden är ett slags historiens geologi. Hvar helst man gräfver där, finner man häfdernas skeden lagrade öfver hvarandra.

*

I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse, som fängslade allas nyfikenhet och allas uppmärksamhet, tills en ny dag kom med en ny händelse. Än gaf kejsaren i amfiteatern eller i Circus maximus eller på Marcellus’ skådebana någon festlig tillställning af häpnadsväckande prakt. Än uppträdde han själf inför romerska folket som sångare eller körsven. Ofta kringlopp ett rykte, att någon medlem af kejsarens hus eller någon för republikanska tänkesätt misstänkt storman rödts ur vägen. Dess emellan talades om hemska järtecken, som visat sig i de aflägsnare landsdelarne, om sammansvärjningar i Rom, om upproriska rörelser bland de vid rikets landamären stående härarne. Men vid denna tid var det särskildt en sak, som utgjorde allmänna samtalsämnet ej endast för dagen, utan för veckor och månader, i alla romerska kretsar. På forum, i de stora badhusen, öfver allt där medborgare och främlingar strömmade tillsammans, sporde man hvarandra: har du sett Simon visdomsmannen? Har du hört omtalas det underverk han senast utfört?

Ej mindre ordades om hans ledsagerska, Helene. Den gudomliga visheten sades hafva förkroppsligat sig i henne. En skönare kvinna hade ingen sett. Men de fleste tillade, att hennes skönhet kom dem att rysa. Hon liknade en Isisbild. Hennes anletsdrag voro orörliga, hyn bar den pariska marmorns färg, ögonen hade ädelstenens, men icke lifvets glans. Var hon en bildstod, som Simons trollkonst gifvit rörelseförmåga? Var hon människa eller demon?

När Paulus vistats några dagar i Rom, gjorde han en färd öfver Marsfältet bort åt flaminiska porten och

lustgårdarnes kulle (Monte Pincio). Marsfältet höljdes af människoskaror, som utlockats af ryktet, att Simon undergöraren och Helene skulle visa sig. Och de kommo, dragna af hvita hästar i en guldglänsande segervagn, Simon klädd som Jupiter Serapis med det juvelgnistrande sädesmåttet på hufvudet och spira i handen, Helene som Isis med byssos-slöja, halfmånformigt diadem och i lockarne en lotusblomma. I deras körsven igenkände man kejsaren själf. Vagnen omgafs af kransade sångare och gossar, som svängde rökelsekar. Framför och bakom honom redo pretorianer i gyllene rustningar. Längs hela vägen, på hvilken tåget rörde sig, sjönk folket på knä och ropade: hel guden från Samarien, Cesars vän! hel den gudomliga visheten, Helene! — Från båtarne på Tibern ljödo sång och strängaspel, och i floden kastades korgar, fulla af lotusblommor, som, gungande på böljorna, kunde komma en att tro, att Romas och Memfis’ heliga strömmar förenat sig till ett.

I hopen fanns en och annan filosof eller republikan eller kristian, som icke ville falla i stoftet för trollkarlen och hans världsrådande körsven. De skyndade bort. Men Paulus stod upprät, och hans öga sökte och fann Simons.

Han hade gissat rätt. Det var samme svekläggare, som af apostlarne velat tillköpa sig den helige andes kraft, i den tro, att allt, äfven det heligaste, vore falt för penningar. Ja, det var utan tvifvel Simon magus, trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske prästernas läring, kristendomens värste fiende, densamme, hvars skamliga tillbud Lukas just samma dag hade skildrat i sitt fortskridande verk om apostlarnes gärningar. Och Paulus

visste nu, att han skulle få en hård kamp med den man- nen att utstå.

*

I Rom utöfvade Simon omätligt inflytande. Han var kommen dit för att stifta en ny religion. Människorna, föga nöjda med den gamla de fått i arf, sökte då på alla håll bättre tillfredsställelse för sina fromma känslor och dragningen till det hemlighetsfulla. Därför vallfärdade stora flockar, synnerligen de förnäma kvinnorna, till Isistemplen och Mitrashålorna, där de i en hjärtgripande musik, ofattliga böneformler och underliga tempelbruk tyckte sig skönja en högre värld. Nu hade Simon gjort sig till öfverstepräst både uti Isis’ tempel och i Mitras’ grottor, där han med sin trolldom rusade alla sinnen och döfvade allt förstånd. Paulus fann med grämelse, att många, som förut lyssnat till kristendomen, bortrycktes från honom och följde svekets dagligen växande ström.

Innan Simon magus kom till Rom, hade kejsar Neros styrelse bådat godt, vittnat om hug för gagnande storverk och om människovänligt sinnelag. Men nu var han med ens förändrad till en vanvetting, ett vilddjur. Hvaraf kom det?

Nero hade önskat se Helene i sitt palats och höra från hennes läppar den gudomliga vishetens lönligaste sanning. Det var annars förbjudet att tala till Helene, och själf talade hon till ingen. Då hon någon gång visade sig i en utvald krets, var det endast för en flyktig stund, och då glömde man, att hon var tystnaden, ty det majestätiska i hennes sätt och det väna i hennes later verkade som ett demosteniskt tal. Hos en gudinna, lik

henne, var ett insegel på läpparne, hvad det är hos mången annan: den klokaste och mest inverkande vältaligheten.

Simon magus gaf sitt samtycke till kejsarens önskan, men med följande villkor: Helene, följd af honom, skulle komma nattetid och vid nedan till palatset. Intet ljud, som påminde om dagens lif, finge förnimmas inom dess murar. Hofmän och vakt skulle mottaga dem med tystnad. Ljus och facklor borde endast sparsamt lysa deras väg. Kejsaren skulle ensam och i sin tronsal emottaga Helene och höra henne utan att själf yttra ett ord.

Så skedde ock. Följd af Simon kom hon en natt i bärstol till palatset. Genom marmorskimrande, af glesa lampor upplysta gångar och salar fördes den slöjade kvinnan af en tigande hofman allt djupare in i den palatinska borgen. Här och där sågs en vaktande gardescenturion, stel och orörlig som om mejseln huggit honom ur väggen där han stod. Simon stannade vid tronsalens dörrar. Där inne brunno endast några kandelabrar, och i bakgrundens skugga satt kejsaren på sin tron. Helene, klädd som egyptisk prästinna, sväfvade in, nalkades med ljudlösa steg, skred upp för tronens trappa, slog slöjan tillbaka, lutade sitt marmorlugna hufvud öfver Nero, fäste sina kalla ädelstensögon med ormtjusarens kraft i hans blick och hviskade i hans öra — hvad? »Den gudomliga vishetens lönligaste sanning.» Men hur lyder den? Nero satt som förstenad. Helene sväfvade bort. Men följande natt lät Nero kalla till sig giftblanderskan Lokusta, som inför hans ögon tillredde dödsdrycken åt Britannikus. Därefter följde mord på mord.

*

Aposteln Petrus, romerska församlingens föreståndare, var vid denna tid stadd på omvändelsefärder i västern. En ängel återkallade honom till Rom för att samverka med Paulus i kampen mot Simon undergöraren.

*

Vid en förtrolig fest hos kejsaren, till hvilken endast Simon, den kvinnligt vackre gunstlingen Sporus och några få förnäma vällustingar inbjudits, yttrade Sporus under falernvinets inflytande till Simon:

»Stora äro dina underverk. Dock kan intet af dem mäta sig med nazaréen Jesus’ sista under, då han lefvande uppfor till himmelen. Gör den saken efter, om du kan, eller vidgå, att du är öfvervunnen!»

Simon svarade: »Slikt kan blott den okunnige hålla för underverk. I döden afkläder sig människan sitt gröfre omhölje, och hvad som då återstår är en förklarad lekamen, på hvilken stjärnorna utöfva oemotståndlig dragningskraft. Men ett verkligt under, och väl det största af alla, vore, om någon, iklädd sin förgängliga stofthydda, uppstege till Olympen. Det har ännu aldrig händt, ehuru judarne hafva åtskilligt prat om dylikt.»

»Och det är omöjligt äfven för den störste undergörare», sade Nero.

»Nej, Cesar, för dig och Simon är ingenting omöjligt», inföll trollkarlen från Gitton.

»Jag tager dig på orden», ropade den halfdruckne Nero. »Du skall göra en himmelsfärd inför mina och romerska folkets ögon, eller du skall dö!»

»Jag skall med dessa lemmar, i din åsyn och i det

allbjudande romerska folkets, upplyfta mig öfver skyarne till min fader Jupiters konungastol, dricka Cesars välgång i den bägare Ganymedes bräddar och därefter återvända till jorden och till jordens gud, min kejserlige vän.»

»Godt», ropade Nero, »det varder ett skådespel att bjuda folket, hvartill man aldrig sett maken. Men snart, snart!»

»Om fjorton dagar, räknade från denna, skall min himmelsfärd företagas. Därefter skall allt folket tro mig.»

Simon tömde sin bägare och tillade: »underverket är ensamt i sitt slag, men för mig en småsak. Cesar låt oss nu orda om allvarligare eller lustigare ting!»

Följande morgon visste hela Rom dagen och stunden, då Simon undergöraren skulle från Kapitolium flyga till himmelen, och man talade om ingenting annat.

Petrus skyndade till Paulus, och de båda apostlarne öfverenskommo att på den afgörande dagen vara bland åskådarne på Forum.

Trollen i Röberget
Vanja | December 22, 2012 | 10:50 | Sägner | No comments

:

På gården Bassune under Tyllinge bodde en gång en bonde vid namn Fnasken. Han hade gjort sig uppmärksam på att trollen som bodde uppe i det höga Röberget intill sjön Björken, var de som stal och gjorde illa för hela grannskapet runt omkring. Han gick därför till berget en kväll och lade sig för att lyssna. Han hörde då ett troll som de kallade för mårrfar, som sade åt alla de andra trollen vad de skulle göra dagen därpå. Ett av trollen skulle ta sig ned till Bassune på morgonen, för då gick pigan för att vända på maltet, och hon tvättade sig aldrig sa trollet, och då hade trollen makt till att ta allt maltet. Där låg nu Fnasken och hörde allt detta, så när han kom hem sa han till pigan att hon äntligen skulle ta och tvätta sig om morgonen. Pigen glömde dock detta och kom på det först när hon kom ned med en näve med malt. Då tvätta hon sig genast och maltet hon hade i näven kastade hon på golvet, och detta var det ända som trollen kunde komma åt.

Kvällen därpå gick Fnasken till berget igen, då var trollen därinne så arga så. Till sist hörde Fnasken gamle mårrfar säga: I morgon då ska Fnasken slakta, då svär de och förbannar alltihop och si då kan vi ta det. Fnasken gick då hem och sa till dom som skulle slakta, att dom under hela tiden inte fick svära på något, och så gjorde de inte heller och trollen fick därmed ingenting med. Trollen tänkte då att de istället skulle försöka att bli överens med Fnasken, och bjöd honom därför till sig när de hade kalas. Nu var det så att trollen tänkte sig göra sig av med honom, men Fnasken var på sin vakt, så var kväll före ett kalas gick han till berget för att höra vad trollen sa.

När Fnasken hade varit med på ett par kalas gick han till prästen och bad att få lite nattvardsvin. Det fick han gärna och så gick han till berget en kväll och sade till dem: Ni har bjudit mig så många gånger men jag har aldrig haft med något till er, men ikväll ska jag fägna er. Han delade ut vinet så att alla trollen fick och då de drack blev de så yra och galna så att de slog ihjäl varandra under natten.

Fnasken gick tillbaka till berget på morgonen och då var de döda allihop, utom en liten trollkärring som låg uppkrupen på ugnen. Hon kände igen Fnasken då han kom, och hon sa till honom; Jag är så gammal så att sju ekskogar har vuxit upp och ruttnat ner, men aldrig har det varit något sådant slagsmål i Röberget förr som här har varit inatt ! Då sade Fnasken till henne: Har du inte fått något med av Kristi vin så ska du få smaka på Kristi flaska, och så tog han upp flaskan och slog kärringen i skallen, varvid hon dog tvärt.

Nu var det Fnasken som tog hand om allt guld och silver som trollen hade haft där i berget. Efter detta blev han en förmögen man och det sägs att en gård i Drabo är köpt för en del av de pengar som fanns där i berget.

LILLA RÖDLUVAN
Vanja | December 19, 2012 | 10:04 | Sagor | No comments

Det var en gång en liten flicka som bodde på landet och som var så söt att ingen kunde bli sötare. Hennes mor var innerligt förtjust i henne och hennes mormor ännu mer. Mormor hade sytt en liten röd luva till henne, och den klädde henne så bra, att alla kallade henne Lilla Rödluvan.

En dag när Rödluvans mor hade bakat bröd och gjort pannkakor, sa hon til Rödluvan:

- Jag har hört at mormor lär vara sjuk; gå du till henne och se hur hon har det och ta med dig pannkakor och en liten kruka med smör.

Rödluvan gav sig raskt iväg till mormor som bodde i en annan by. Hon tog vägen genom skogen, och där mötte hon Vargen, som hade stor lust at ta henne, men han vågade inte på grund av några vedhuggare som arbetade i närheten. Han frågade henne, vart hon skulle ta vägen. Det stackars barnet visste inte, att det är farligt att stanna och lyssna på en varg, så hon svarade:

- Jag ska till mormor med pannkakor och en liten kruka med smör från mor.
- Bor din mormor långt härifrån? frågade vargen
- Ganska långt, svarade Rödluvan. Hon bor på andra sidan kvarnen som du ser där borta, i det första huset i byn.
- Javisst, sa vargen. Jag vill också gå och hälsa på henne. Jag går den här vägen och du kan gå den andra, så ser vi vem som kommer först.

Vargen tog den kortaste vägen och sprang det fortaste han kunde. Rödluvan tog den längsta vägen och hon stannade ibland för att plocka nötter och hon jagade fjärilar och gjorde små buketter av de blommor hon fann längs stigen.

Vargen kom snart fram til mormors hus. Han bankade på dörren: Bank, bank!
- Vem är det som bankar, frågade mormor.
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn, sa vargen och försökte göra rösten så ljus som Rödluvans.
- Jag har med mig pannkakor och en liten kruka smör från mor.

Mormor låg til sängs, för hon var inte riktigt kry. Hon ropade:
- Tryck på klinkan, så går det att öppna dörren.

Vargen klämde på klinkan och dörren öppnade sig. Strax kastade han sig över den stackars kvinnan och åt upp henne i ett nafs, för det var mer än tre dagar sen han hade ätit senast. Så stängde han dörren och gick och la sig i mormors säng, medan han väntade på Rödluvan. Strax efteråt bankade Lilla Rödluvan på dörren: Bank, bank!

- Vem är det?

Först blev Lilla Rödluvan rädd, när hon hörde vargens grova röst, men så tänkte hon att det var nog för at mormor var förkyld, och så svarade hon:
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn. Jag komer med pannkakor och smör från mor.
Vargen gjorde sig til med rösten och sa:
- Kläm på klinkan, så öppnar dörren sig.
Rödluvan klämde på klinkan och dörren öppnade sig. När vargen såg henne komma in gömde han sig under täcket och sa:
- Sätt pannkakorna och smöret på spisen och kom och lägg dig hos mig.

Lilla Rödluvan kläde av sig och skulle just krypa ner i sängen, när hon blev mycket förskräckt då hon såg hur mormor såg ut utan kläder. Hon sa:
- Men mormor, så långa armar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men mormor, så långa ben du har!
- Det är för att jag ska kunna springa fortare, mitt barn.
- Men mormor, så stora öron du har!
- Det är för at jag sk kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men mormor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men mormor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig! Och med dessa ord kastade sig den grymma vargen över Lilla Rödhättan och åt upp henne.

Lille Viggs äfventyr på julafton
Vanja | December 24, 2011 | 14:40 | Folksagor, Historier, juletid | No comments

Följande författat 1907 av Viktor Rydberg.

Skarsnön låg skinande öfver heden, där man, så stor hon var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå.

De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, äfven om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själfva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupne väggstockarna hade frisk kärne och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker öfver torftaket, som om sommaren liknade grönt sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gafveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var hvit.

Stugan och täppan ägdes af mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos landthandlaren i den aflägse byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde rundt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre voro öfvervuxna med isblommor, men på den fjärde hade han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor Gertrud, som skulle komma med ett hvetebröd, en pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu sågs hon icke till. Solen gick ner, och skyarna vid himlaranden lyste som de fagraste rosor. Öfver hedens snö göt sig ett blekrödt skimmer. Snart smälte alla färgerna samman i ett fruset blårödt, och fästet mörknade.

Det mörknade än mer inne i stugan. Vigg gick till spiseln, där några falnande glöd lågo i askan. Det var så tyst, att när träskorna på hans fötter klapprade mot golfvet, tyckte han, att det kunde höras öfver hela heden. Han satte sig vid spiselkanten och undrade, om pepparkakan, som han väntade på, hade hufvud och förgyllda horn och fyra ben. Han undrade också, huru domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julaftonen.

*

Svårt är att säga, huru länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se hvem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.

Hvem är det som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs öfver heden! Vigg visste väl, hvar vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och ströfvat vida omkring — flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själf! Knappt hade Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårdt i tömmarna, men de voro väl icke roade af att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön.

»Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet!» ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådane hästar. Hans anlete var fullt af rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

»God afton, trubbnos!» sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: »God afton.»

»Är någon hemma?» frågade gubben.

»Du ser ju, att jag är hemma.»

»Ja, det har du rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.»

»Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.»

»Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?»

»Svensk gosse», svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga af mor Gertrud.

»Svensk gosse», sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. »Hör du, kurre, vet du hvem jag är?»

»Nej», svarade Vigg, »men vet du hvem jag är?»

Gubben tog af sig pälsmössan, bugade och sade: »Jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sitt första par byxor, hjälten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?»

»Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.»

»Tack för lofordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?»

»Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?»

»Jag lofvar, att du skall vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!»

Vigg sprang ut. Men hvad det hvar kallt, och hvad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäf, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gaf honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det af.

*

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo öfver snön i ljungande hast, och silfverbjällrorna klungo öfver heden, som om alla himmelens klockor ringt.

»Får jag köra?» frågade Vigg.

»Nej, därtill är du för kort i rocken», sade vätten.

»Måhända det», sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå så höga, som om stjärnorna hängde i deras grenar. Mellan stammarna framlyste stundom ljus från någon människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten ladugård.

Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett hufvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det var tomtormens hufvud, som krökte sig till en artig hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

»Snok, Snok Ringelstjärt,
säg mig, hvad är huset värdt?»

Tomtormen svarade:

»Fliten bor
här som gäst –
tre kor
och en häst.»

»Det var icke mycket», sade vätten, »men det varder mer, när man och hustru äro idoga. De började med tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur sköta de korna och hästen?»

Tomtormen svarade:

»Jufret stint och stäfvan full,
Pålle han har mod och hull.»

»Än ett ord, Snok Ringelstjärt: hvad tycker du om barnen i gården?»

Snok Ringelstjärt svarade:

»Fager mö och glädtig pilt,
pojkens kynne litet vildt,
flickans lynne ljuft och mildt.»

»De skola ha julklappar», sade vätten. »God natt nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!»

»God natt, du Rappe och Snappe!
God natt, du Nätte och Lätte!
God natt, du käraste vätte!»

sade tomtormen och drog in hufvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade vätten och framtog hvarjehanda saker, abcbok och pennknif till gossen, fingerborg och psalmbok till flickan, garnbunt, väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka till far, hvar sitt par glasögon till farfar och farmor. Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg icke kunde se, hvad det var. »Det är välönskningar och välsignelser», sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten

lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter af genom den mörka skogen.

»Jag håller mycket af barnet, som de läste om där inne i stugan», sade vätten; »men neka vill jag icke, att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.»

»Hvem är gamle Tor i Trudvang?» frågade Vigg.

»Å, en riktig hedersknyffel, litet släkt med mig på långt håll», sade vätten. »Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han af och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.»

»Det förstås», sade Vigg.

»Men nu», sade vätten, »har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor, menar han.»

*

Nästa gång vätten stannade var det vid en loge nära en bondgård.

Från logen hördes ett doft, afmätt klappande, liksom af slagor, men detta ljud nästan öfverröstades af en bäck, som gnabbades med stenar och granrötter. Julvätten knackade på loggluggens lucka, och hon sprang upp. Där inne stodo två små lustiga fyrar med buskiga ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor och gråa tröjor. De tröskade vid skenet af en lykta, så att dammet rök.

Julvätten nickade och sade:

»Tomte-, tomte-, tomtemän,
trösken I på logen än?»

Tomtegubbarna svarade, slängande slagorna:

»Slagan klinge
ticke tack!
Proppad binge,
fyllig stack.»

»Men på julafton kan man ge sig ro», tyckte vätten.

Nissarna genmälde:

»Säden strid,
kakan rund.
Hvarje tid,
hvarje stund
har guld i mund.»

»Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?»

Nissarna nickade och svarade:

»Om en stund hos fjällets jätte.
Nu farväl, du käre vätte!»

Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåfvorna var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha en sådan till värn för sitt land.

Så bar det af från stuga till stuga, från gård till gård. Trefligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg kände väl igen, ty han hade flera gånger varit i stugan på heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i abcboken, och lagt sin hand på hans hufvud. Prästmor och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte äfven mycket om prästgården, ty här voro människorna alltid vänliga mot hvarandra och mot husdjuren och ville, att alla skulle vara lyckliga.

Prästgårdstomten kom ut från ladan och hälsade på julvätten. »Här är nog allting godt», sade vätten.

»Ja, här är trefligt», svarade prästgårdstomten, »men ändå har jag en klagan att framföra.»

»Låt höra då!»

»Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras mycket ledsen, när hon icke fick dricka mjölk längre:

Grimma vid grinden
grät och sade:
nu är min moder
mjölkad för andra,
nu får jag gånga
sommaren långa
med svulten mage
i tufvig hage,
den lille mulen
är illa vulen
att nafsa gräset i ris och ljung;
jag borde haft mjölk till fram mot julen,
ty Grimma är ännu så ung, så ung.»

»Hur är det med Grimma nu?» frågade vätten.

»Å, hon äter gräs och hö i kapp med de andra korna och är så fet, att hon skiner.»

»Då var det ju ingenting att klaga öfver», sade vätten.

»Jag tyckte nog så med, men lofvade henne ändå att tala om det för dig.»

»Och hvad man lofvar skall man hålla, det har du rätt i», sade vätten. »Farväl med dig, prästgårdsnisse. Vi träffas snart.»

Medan julvätten och Vigg fortsatte färden, mötte de i skogen en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.

»Hvart går du, frände?» sade vätten.

»Nisse nöter nu sin sko
för att söka annat bo»,

svarade tomten.

»Hvarför det?» sporde vätten.

Nissen svarade trumpet:

»Far plär snaska
ur en flaska,
mor är en slaska,
barnen ä’ stygga
och aldrig snygga.»

»Fresta ändå på att stanna ett år till», bad julvätten, »annars går all hemfrid bort med dig. Kanhända bättrar det sig, och då kan jag komma med gåfvor till er nästa år».

»Nå ja då, efter som du ber mig», sade nissen och vände om.

*

Om en stund höll vätten framför en stor byggnad, där det lyste ur många fönster. »Här vankas julklappar i mängd», sade vätten och öppnade sin kista.

Vigg häpnade öfver den grannlåt han såg: armband och halsband, bröstnålar, söljor, spännen, siden och sammet. Det glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Han såg konstgjorda blommor och luktade på dem, men de hade ingen doft. Dessutom såg han löslockar och lösflätor, och dem undrade han mest öfver.

»Hvad är det?» frågade han.

»Det är fiskeredskap», sade vätten och blinkade med ena ögat; »det är med sådana don fröknarna fånga fisk.»

»Men hvad är det?» sporde Vigg och pekade på en gyllene stjärna, som herregårdens ägare skulle bära på rocken.

»Det är också fiskeredskap», sade vätten.

Det kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig sett mer än ett fiskedon, och det var ett metspö.

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så

kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.

Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.

*

Så kommo de till en annan än större byggnad, där det också lyste ur många fönster. Vätten lyfte och svängde sin pälsmössa och ropade: »Lefve, lefve, lefve!»

»Hvarför ropar du så?» frågade Vigg.

»Det får du veta om ett tjugotal år härefter, men icke nu», sade hans resekamrat och såg litet illmarig ut. Han öppnade sin kista och framtog några böcker med mycket vackra pärmar.

»De äro praktfullt bundna», sade han, »men hvad är deras yta mot deras innehåll? De förvara många de ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och frun här uppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.»

Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han såg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig, vacker gosse, om hvilken han förutsett, att han skall varda Viggs trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en vagga såg han en flicka, hvars lilla mun liknade en rosenknopp. Om henne hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall hon kalla Vigg sin lille rare man.

*

Nu åkte de till konungens slott, som var än mycket större än herremannens hus. »Här har jag några gåfvor att ge till konungasonen», sade vätten, »och det skall gå i största hast, ty sedan skola vi fara till min kung, fjällkungen, och därefter tillbaka till mor Gertrud på heden.»

Än en gång öppnades kistan, och hvad Vigg nu fick se öfvergick allt annat. På en stor silfverplåt stodo tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på en vef, skyldrade de och svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna höggo med svärden. På en annan plåt, som föreställde hafvet, sågos skepp med kärrebössor, och, när man drog på vefven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silfverplåten var märkligast af alla. Där sågos stugor i mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute, alla så små, att man icke såg dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men hvad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder, väfvare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete.

Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande barn att komma till måltiden. Men man såg också bleka, hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att gifva dem att äta.

Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen. »Min prins», sade han, »se icke endast på soldaterna och krigsskeppen! Se också på det arbetande folket! Välsigna det i dina böner till Gud! Och när du varder konung, så ställ som ditt högsta mål att öka folkets trefnad och minska dess lidanden! Den store domaren skall på uppgörelsens dag säga dig: hvad du hafver gjort desse de ringaste bland mina bröder, det hafver du gjort mig.»

Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt och Lätt fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och satte sig i släden bredvid Vigg, och det bar af i ilande fart genom en mörk skog. »Hvart färdas vi nu?» frågade Vigg.

»Till fjällkungen», svarade vätten.

*

Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad: »Är din kista tom nu?»

»Nästan», svarade vätten och satte snuggan i munnen.

»Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till mig?» sporde Vigg.

»Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger kvar på kistbottnen.»

»Visa mig henne, så är du snäll.»

»Du kan vänta, tills du kommer hem till mor.»

»Nej, du vätte, låt mig se henne nu!» sade Vigg otåligt.

»Nå, se där då!» sade vätten, i det han vände sig i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka ullgarnsstrumpor.

»Var det ingenting annat?» mumlade Vigg.

»Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina egna strumpor?»

»Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen och de andra så granna och roliga saker, kunde du gifvit mig något sådant också.»

Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och såg allvarsam ut, han ock.

Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen och afundades konungasonen de granna julsakerna och var ond på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur båda mungiporna. Men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade under hästarnas hofvar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.

Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden. Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar sin hafrekaka. Därefter knackade han på bergväggen, och hon öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in i rämnan, men många steg hade de icke gått, innan Vigg vardt rädd.

Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste natt, om icke mörkret här och där genomskimrats af de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

»Jag vill hem till mor», skrek Vigg.

»Svensk gosse!» sade vätten.

Då teg Vigg.

»Hvad säger du om den där paddan?» sporde vätten, sedan de gått ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda ögon i gossen.

»Hon är otäck», sade Vigg.

»Henne har du skaffat dit», sade vätten. »Ser du, hur stinn och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet och afund.»

»Har jag skaffat dit henne, säger du?»

»Ja visst. Du afundades konungasonen hans gåfvor

och föraktade den skänk jag af vänligt hjärta ville ge dig. För hvarje ond tanke, som födes hos någon människa som bor i denna nejd, kommer en padda eller en huggorm hit in i rämnan.»

»Det var styggt», sade Vigg, och nu skämdes han.

De gingo vidare i många krokar och kommo allt djupare in i berget. Småningom började det ljusna, och när de svängt om ett hörn, såg Vigg med häpnad en stor glänsande sal.

Väggarna voro af bergkristall och längs de tre af dem stodo små grinande dvärgar och höllo facklor, hvilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen satt bergkungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel af asbest, öfversållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut. På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silfverskir, och hon var än mer sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende. Mycket blek och innerligt vacker var hon.

Midt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stodo bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen än i den andra.

Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt hvad de människor, i hvilkas hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för hvarje god tanke och hvarje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för hvarje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

»Vet du, Vigg», hviskade julvätten, »saken är den, att prinsessan är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer

snart ur berget, ty hon längtar att andas himmelens luft och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om hon får se himmelen, kan hon ock få se änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock icke förr än den julafton, då det godas vågskål sjunkit till golfvet och det ondas stigit till taket, men nu ser du, att skålarna stå så pass jämnt.»

Knappt hade julvätten sagt detta, förr än äfven han framkallades att aflägga redogörelse. Han hade icke litet att omtala, och det var godt nästan alltsammans, ty de rön han gjort sträckte sig blott till juldagarna, och på den dag, då minnet firas af det fattiga barns födelse, som genom godhet och oskuld är vordet alla tiders konung, pläga ju människorna vara vänligare mot hvarandra än annars.

Och tussarna lade allt flera gyllene vikter på vågen, ju längre vätten skred i sin redogörelse, och det godas vågskål vardt märkbart tyngre.

Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd, att hans namn skulle nämnas, och han spratt till och vardt röd och blek, när vätten slutligen uttalade det namnet. Hvad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill jag för hans skull icke upprepa, men kan ej förtiga, att en af tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna padda, som Vigg förut sett i rämnan och hon vog mycket. Och allas ögon, utom den snälle vättens, som tittade åt annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon voro antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde båda händerna till anletet och ej kunde se upp.

Julvätten omtalade nu, huru den fattiga mor Gertrud på heden tagit upp den fader- och moderlöse lille Vigg, huru hon flätade mattor och band kvastar och sålde till landthandlaren i byn för att skaffa födan åt honom, huru hon sydde och lagade hans kläder, huru hon arbetade med lust och kärlek och bar försakelser för hans skull och huru hon gladdes åt hans friska lynne och modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och gärna förlät hans pojkstreck — ja, hon bad till Gud för honom hvar kväll, innan hon somnade, och i dag på morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt bort till byn endast för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat smått.

Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned och försvann i rämnan, och den väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade högt.

Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergkungens sal med allt hvad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen inne i stugan på heden, där julvätten efter fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig, att han icke hörde det. Den klaraste julbrasa sprakade i spiseln, då han vaknade, och öfver honom lutade sig mor Gertrud, som sade:

»Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam här i mörkret! Jag kunde icke komma förr, ty vägen är lång. Men nu har jag grenljus och hvetebröd och pepparkaka med mig och äfven en kaka, som du i morgon skall gifva småfåglarna.

»Och se här», tillade mor Gertrud, »här har du ett

par ullstrumpor, som jag stickat åt dig i julgåfva, ty det är hvad du nu tarfvar, lille slitvarg. Och här har du ett par läderskor, som jag köpt, för att du skall slippa traska i träskor under julhelgen.»

Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och nu synade han dem på alla sidor med glada ögon. Men än längre synade han ullstrumporna, så att mor Gertrud trodde, att han ville hitta någon orätt maska i dem, men saken var den, att Vigg tyckte, att de voro alldeles lika med dem han sett i vättens kista. Därefter slog han sina armar kring mor Gertruds hals och sade: »Tack, mor, för strumporna och för skorna — och så för strumporna!»

*

Nu sattes grytan på spiseln, en hvit duk breddes öfver bordet och grenljuset tändes. Vigg sprang omkring i de nya strumporna och skorna. Emellanåt stannade han vid fönstret och såg underfundigt ut åt heden och visste ej rätt, huru det gått till med hans hemfärd. Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade han tydligt för sig, och julaftonen en ljuflig afton, det visste han.

Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta heden. Och i hedens enda stuga rådde spiselvärme, hjärtevärme och glädje.

Gramers berättelser – 4
Vanja | October 24, 2011 | 12:49 | Sägner | No comments

FJERDE BERÄTTELSEN

Många århundraden sedan Filmers borgen blifwit förstörd, och andra hyddor wuxit upp här och der i nejderna kom en dag ett segel swäfwandes öfwer böljorna och båten landade wid Filmers kulle. Upp på densamma trädde en man, som war af en hög och reslig wäxt, hade långt grått hår, som fladdrade kring skuldrorna, långt hwitt skägg, som räckte ned till midjan blå talande ögon, som lifligt lyste liksom af en helig eld, på sin hjessa bar han en tvåspetsad mössa, hans klädnad war som en messeskjorta, hwit och fotsid med en gördel om lifwet, och i handen bar han ett stort kors. När han kommit upp på Filmers kulle började han tala för det församlade folket om den hwite Christ, och talade så hjertligt, att hela folkhopen blef så betagen af talet, att de sade med en mun: wi wilje bygga en kyrka der wi kunna få höra talas om den hwite Christ. Men hwar skole wi bygga henne? Somliga wille, att man till kyrkoplats skulle wälja sjelfwa Kung Filmers kulle. Men andra sade: “icke här; ty här har en hedning bott och marken är fläckad med menniskoblod”. Andra åter wisade till en hög sandås på andra stranden af Films sjön. En annan del kastade sina blickar åt de löfbewuxna backarne i storängen; der, sade de, mellan twänne de täckaste backkullar ligger en tyst, en fredlig dal. Der, der, låtom oss bygga templet. Denna mening blef för ögonblicket segrande. Med stor ifwer började folket släpa byggnadsmaterialier och werktyg till den förtjusande dalen, men knappt äro de komne dit förr än ett annat partie fick öfwerhanden. Denna olikhet i åsigter skulle säkert, liksom fordom wid tornbyggnaden i Babel säges warit fallet, förbistrat alla hjertan och gjort hela tempelbyggnaden om intet, så framt ej en osynlig hand gripit in i saken. Hwarken på Filmers kulle, eller i den der dalen, som ännu i storängen wid Österby igenfinnes under namn af Sakristihålet, skulle templet uppföras, utan der borta öfwer sjön, på den fria och höga sandåsen. Det släpades under nätterna af osedda händer alla byggnadens werktyg och materialier och ehuru de om dagarna fördes tillbaka till Sakristihålet, flyttades de åter om den kommande natten till den höga sandåsen. Omsider insågo alla, att det war Guds wilja att kyrkan här skulle byggas. Snart reste sig den enkla byggnaden och speglar ännu idag sin hwita bild i det förbiflytande wattnet i Films sjön.

Gramers berättelser – 3
Vanja | October 19, 2011 | 09:02 | Sägner | No comments

TREDJE BERÄTTELSEN

För långt, långt tillbaka, kanske före Kung Göstafs tid, hade en smed en Lördagsmorgon, i sällskap med sin 13:åriga dotter, gått ned till Films sjön, att fiska. Flickan rodde och fadren skötte fiskbragden. Hela dagen flackade de omkring på sjön, men fingo intet.
Komne in emot stranden af Filmers kulle, sköt smeden ut sitt nät i wattnet och började plumsa med forsken för att skrämma fisken på nätet. När han omsider skulle taga det upp, kändes det ovanligt tungt, och der war mycket fisk uppå. När han fått nätet nära till sig, såg han något swart, liksom ett skrin, fastnadt på detsamma. Smeden wände sig till flickan och gjorde en åtbörd med fingret, att hon skulle wara tyst, ty nu hade han funnit, som han trodde, på någon skatt, och då får man icke tala. Tyst satt flickan wid årorne, och tyst skötte smeden nätet, och plockade af den ena storbraxen efter den andra i båten. När han nu kom till den swarta klumpen, som fastnat på nätet, tog han ned i fickan efter sin fällknif, för att med den widröra fyndet, ty med stål måste sådant gods widröras, annars får man icke behålla det. Medan fadren sökte efter knifwen, kom en liten råtta simmandes, hoppade behändigt upp i båten, begynte leka med flickan, och göra diverse krumsprång kring henne. Flickan började flina och skratta, samt bortglömda årorna. Fadren såg sig om, för att se hwad det war, som framkallade munterheten hos flickan, blef warse råttan och ropade oförvarandes: kör ifrån dig rättungen och sköt årorna! Det behöfdes icke mer. Han hade talat, och när han wände sig till nätet, så war fyndet borta.
- Gamle mjölnarn i Nerqwarnen och twå andra drängar skulle en Thorsdagsqwäll gå till gamla Österbyängen och söka jordgods i Kung Filmers borgruiner. (Det lär inte duga att söka jordgods annars än på en thorsdagsqwäll.) Tysta gingo de åstad, försedde med spett och skyfflar, och när de kommit fram till stället, tände de på en lykta och begynte gräfningen. Aldrig ett ord kom öfwer deras läppar. Redan hade de gräfwit en temligen djup grop, men intet funnit ännu; då de kommo att se sig omkring fingo de se en underlig syn. De sågo en höna som kom dragandes med ett halmlass. Då de sågo förvånande på hönan som drog lasset, kom ett nytt under som gjorde dem helt och hållet bestörta: hönan frågade dem: “är det här wägen till bruket?” Då glömde sig en af skattgräfwarne och swarade förtretad: “drag åt h-e höna!” Och med detsamma war höna och lass sin wäg, lyktan slocknad, och der stodo de förvirrade i natten och mörkret och måste med oförättadt ärende återwända.
En annan gång hände sig, då man byggde stenmurarne kring prestängen, hwartill stenarna för det mesta togos från Filmers kulle, att man i backen påhittade en stor wacker sten, men som satt hårdt fast i jorden. Länge bände man med spett och stänger och just som man fått stenen lös, ringde det middag, hwarföre arbetarna gingo hem, lemnande sina spett stående kring stenen. När de återkomma stodo spetten i samma ordning de blifwit ställde, men stenen war borta. x)
x) När koleran rasade i Swerige inwigde referenten en kolera-kyrkogård på Filmers kulle, hwarefter twänne grafwar öppnades för blifwande koleralik. Under gräfningen hittades en urgammal nyckelknippa, som ännu förwaras på Bruket.

GRAMERS BERÄTTELSER -2
Vanja | September 29, 2010 | 17:53 | Sägner | No comments

ANDRA BERÄTTELSEN

Wi lemna nu Filmer och hans män, att försvinna ur både tiden och sagan. Wi känna mer än wäl huru de wid Ingialds kröningsfest församlade Fylkiskonungarne öfwerföllos och dels innebrändes, dels nedgjordes, för hwilken illbragd han erhållit en outplånlig skamtitel i historien. Wi återsände till Filmersborg. Der gick Gauthe bland sina män och räknade med oroligt sinne den långsamt framilande tiden. Omsider när han tyckte det dröjde för länge med fadrens hemkomst utbrast han:

- Hwad göra min fader och hans män? Redan uppgår för trettionde gången solen öfwer dessa nejder, sedan han reste till Upsal. Gifwe Odin intet ondt måtte hafwa händt honom och hans redliga män.

- Lugna dig, swarade Rander – så hette en gammal trotjenare, som säkert gifwit namn åt byn Randersbo i Films socken, liksom kung Filmer lemnat sitt att bäras af socknen, – lugna dig! Din fader är stark, är Gudars wän och älskling, och har starka män med sig. Intet ondt skall hända honom.

- Om du wisste, Rander, hwad jag wet, sannerligen du sade icke: Lugna dig Gauthe!

- Hwad synnerligt är det då som du wet, och som beröfwar dig ditt wanliga lugn?

Nu berättade Gauthe hwad han hört talas om natten på kung Ingialds skepp. Randers blickar mörknade, men snart återtog han sin lugna fattning och sade:

- Jag minnes ännu, fast jag då war en liten pilt, din farfarsfar, den wäldige Troste; jag minnes hur ofta han hemkom dit med rika byten och hur han war fruktad och wördad öfwer allt. Jag minnes din farfar, Sibbo den bålde, och följde ofta med honom på härtåg, och se der, kring wäggarne hänga ännu minnen af hans lysande segrar. Man sade om dessa bägge männer, att Thor, gifwit dem styrka, Odin tapperhet och Frey wisdom. Se denna borg! den uppbyggda din farfar den hugstore Sibbo. En sådan uppbygges wäl icke af någon, den Gudarne äro ogunstige. Jag har tjenat din fader, den starke widtfrägdade Filmer, jag har mången gång sett hans mannamod i mannadåd. Jag wet, han bleknar ej för någon fara; han skyr ingen strid, och ännu kom han aldrig från någon kamp, utan seger och byte. Menar du, att den de Höga Gudar så älska, den, hwilken de så gynnat, de nu skulle lemna utan wård och bistånd på en färd, icke bland fiender – utan till Sweas konung? Nej – war lugn Gauthe, war lugn! Måtte du en dag med dina bragder och ditt mannamod kunna om ej öfwerglänsa hela den lysande linien af dina ärorika förfäder, åtminstone wisa dig wara en wärdig ättling af deras frägdade stam!

- Nu är det min tur att säga: “lugna dig Rander”. Den dag skall komma, då äfwen jag skall wisa, att jag är en wärdig son af den frägdade Filmer. Komme blott snart för mig tillfället att med gerningar få bewisa allwaret i mina ord.

- Mana icke faran! Hon kan möjligen stå nära på lur, höra dina ord och hastigt framträda och fråga: war det allwar hwad du sade?

- Jag är nu höfding på denna borg; men wille någon under min faders bortowaro försöka ett anfall, menande att Gauthe är för ung och för wek att förswara detta fäste, som förwarar Filmers rika skatter, han skulle se och förnimma, att förr skulle Gauthe sjunka blodig och död till jorden, än någon fiende, huru stark han ock må wara, skulle hit få intränga.

- Wäl sagdt, Gauthe, swarade gamle Rander och en segerglädje lyste fram ur hans åldriga blickar. Här, sade han, – lyftande mot höjden sin hand, i hwilken han höll en nyckelknippa – här bär jag nycklarna till det rum der Filmers skatter ligga. Just den här lilla nyckeln går till det lilla skrinet, som står der nere i hwalfwet, med sitt owärderliga innehåll, af perlor, ädelstenar, guld och silfwersmycken. Ingen skall rycka dessa nycklar ur min hand, fast jag är gammal och grå. Nej, de skola följa mig i döden. Och hittar man händelsewis på dem en gång, under gruset af denna borg, så kan man wara säker, att på denna plats föll den trogne Rander – Tyst! Hwad är det?

- Det ropar från muren: “Ett segel synes i fjärran”‘.

- Det är helt wisst min fader, utbrast Gauthe med öfwerswallande glädje. Ut, att wälkomna honom! Hissen flaggan! Reden till mjödhornen! Och dermed skyndade han ut På muren. Han spejade med spända blickar ut åt sjön, igenkände sin faders snäcka och ropade mot den ännu på långt afstånd warande seglaren: Wälkommen min fader! Wälkomne åter I hans bålde män!

Då Gauthe war nära bortkommen i sin barnsliga och ädla hänryckning, och starkt fixerade den mot bryggan ilande seglaren, sprängde på löddrig häst en ryttare fram ur skogen, ilade upp till borgen och ropade med stark ifrande stämma:

- Rädda dig Gauthe! Din fader är mördad af kung Ingiald i Upsala. Det är ej din faders snäcka du ser. Det har warit hans. Ingialds blodhundar har röfwat henne åt sig, sedan de lömskeligen öfwerfallit och mördat din faders män. De komma nu, att taga dig och borgen med alla dess skatter. Rädda dig Gauthe!

En stund stod Gauthe förhängd öfwer hwad han hörde. Men snart återkom han till full besinning, och som ett retadt lejon rusade han upp i borgen, samlade sina män omkring sig, och utdelade wapen och befattningar. Snart war muren beklädd med wapenrustade män – och nu nalkades med saktad fart den kommande snäckan. När den kommit så nära bryggan, att man talande kunde höra hwarandra, ropade en röst:

- Gauthe! Wi komma med bud och helsningar ifrån kung Ingiald och ifrån din fader, den hugstore Filmer; de sitta nu båda i gästwänligt lag i Upsala-drottens herrliga salar och tömma mången skål till hågkomst af hugstore hädangångne, och till framgång och lycka för stora företag. Dig helser kung Ingiald att komma till honom att blifwa en af hans män! Dig helsar din fader att emottaga det ärorika anbudet, och bewisa dig i handling wara en wärdig son af din frägdade ätt!

- Ärofull för mig är wisst din konungshelsning; men är den ock sann: mig tyckes det luktar blod, och månne ej under dina fagra ord gömmer sig räfwalist?

- Hwi misstänker du så en mäktig konungs sändebud?

- Jag wet redan att min fader är af kung Ingiald, under gästwänligt lag i Upsala, mördad och bränd. Men bida, – när sanningen kommer i dagen, är ock hämnden icke fjerran.

- Din fader är icke död. Det är ju hans snäcka. Han bjöd mig taga den för att hemta dig, på det du ej skulle tweka att komma.

- Icke med list fångar du Filmers son; han fastnar ej på din krok. Ingen hugstor man, allraminst min fader, lemnar sin snäcka åt en annan, så länge han sjelf lefwer och är fri. I åren lögnare och bort med eder; bort I mördare, gästrättsbrytare, I Filmers hanemän, I fege nidingar, bort! bort! Och nu hwen en pilskur från muren ned på den wid bryggan liggande snäckan, som af detta owäntade mottagningssätt, redan började draga sig tillbaka.

- Du är förvillad Gauthe! Skall du så emottaga ett bud från kung Ingiald och ifrån din fader?

En ny pilskur blef swaret från Gauthe.

- Den der ungen lät icke fånga sig så lätt, som den gamle korsräfwen. – Men bida, wi få wäl dig ock i snaran en gång, och nog skall jag dra till, så att ögonen skola flyga dig ur skallen – mumlade en röst på den bortilande snäckan, som snart war försvunnen i aftonskymningen.

Natten steg in. I borgen slamrades med wapen och dryckeskärl. Allt war i en orolig spänning.

- Tror du de komma tillbaka, Rander? Frågade Gauthe.

- Så wisst som jag lefwer. De komma starkare igen.

Rander hade rätt. Midt i den djupaste natten landade flera galejor kring bryggan wid Filmersborgen och begynte ett ordnadt anfall på densamma. Länge och tappert afslogo de belägrade anfallen, och mången modig yngling stupade blodig utföre wallen, ett rof för foglar eller wilddjur, och på galejorna saknades icke heller blodiga brynjor. Länge pågick striden, utan att segren wardt afgjord. Omsider började Ingialds folk mot taken i borgen afskjuta pilar, wid hwilka rykande luntor woro bundna, och snart satt rödhanen skriande på borgtaket och flaxade omkring sig med glödande wingar. Härigenom blef försvaret inom borgen splittradt. Fienderna trängde in och nedgjorde allt som kom i deras wäg. Modigt mötte dem Gauthe och gömde sitt swärd i det första bröst, som wågade sig emot honom. Ett klubbslag, som träffade hans wenstra axel, förlamade hans arm. Han fällde skölden och nu rusade man emot honom med blixtrande brynjor. Den ena efter den andra af Gauthes män föllo, under det de tappert fäktade omkring sin höfding. Men nu inträngde elden i borgsalen. Nu föll takåsen ned och krossade Gauthes hufwud. Nu swämmade fienderna öfwerallt och Filmers-borgen brann långsamt ned i den hemska natten, ett återsken af illbragden i Upsala.

När Rander såg huru Gauthe och hans män woro slagne, huru borgen brann och fienderna hotande inträngde att plundra, gick han med sin nyckelknippa i den gömda gången, i den längst bort belägna delen af slottet, låste upp en dörr och försvann. Efter en stund kom han åter, bärande ett skrin i sina armar och gick upp till högsta tornet, midt genom ramlande och rykande bränder. Uppkommen på taket, såg han kring sig med gnistrande blickar och sade: “Se här, I lönnmördare och mordbrännare, se här, står gamle Rander, med Filmers skatt. Filmer har eder konung mördat, hans son och bålde män hafwen I dödat, den gamla ärorika borgen hafwen I wunnit och den brinner nu; men Filmers skatter skolen I icke winna: och dermed slungade han något ifrån sig, som tungt och plaskande nedföll i sjön och förswann i det djup, som war hardt nära stranden, och hwilket ännu i dag icke tillfryser, huru stark kölden ock må wara. Det war kung Filmers skatt, som den trogne Rander begrafde i Film-sjöns wågor. En stund stod han och såg omkring sig huru wildt elden frätte; då kände den gamle sitt inre gripas af en sällsam känsla. Med nyckelknippan i sin hand, den han upplyfte, utbrast gubben sålunda:

 

Länge jag lefwat
Mycket jag pröfwat
Mycket jag njutit
Mycket jag wunnit
Troste jag skådat
Sibbo jag tjenat
Filmer jag följde
Medan han lefde
Strid har jag mangen
Inwid hans sida
Ärligen kämpat.
Byter jag förde
Her Pliga rika,
Hem hit till borgen.
Troste är gången
Hädan till Wallhall.
Sibbo där sitter
Och utur sitt mjödhorn,
Fradgande, dricker.
Medan kung Filmer
Blöder och brinner
Borta hos nidkung,
Rödhanen frossar,
Lössläppt i borgen.

Gauthe, är fallen,
Herrlige Gauthe -
Fallne i striden
Äro de alle
Männerna ädle -
Rander är ensam
Öfrig af alla.
Honom ej höfwes
Längre att lefwa
Hädan till brödren
Längtar han wandra.
Skatten han lemnat
Ran att beskydda:
Göm den, ja, göm den
Godt uti djupet,
Nyckeln på handen
Rander will bära
Ärligt och troget
Hädan i döden.
Kommen till Wallhall
Will jag den lemna
Filmer den ädle -
Frossande lågor!
På edra tungor
Fören nu Randers
Friade ande
Friskt öfwer bifrost
Hädan till Wallhall!

Då Gubben slutat sin utgjutelse, störtade han sig med nycklarna i handen modigt ned i de wilda lågorne och förtärdes med hela den ståtliga borgen, som blef förwandlad till en grushög. Ur branden, sade man, lyfte sig en skriande drake, som länge swängde sig öfwer den rykande borgen och slutligen slog sig ned i densamma, att der rufwa på kung Filmers skatter. Tusende år derefter lefde ännu berättelsen härom, och war en hemsk saga i Filmsbygden. För länge sedan har han upphört. Sista slägtet, som måhända kände sagan i sitt rätta sammanhang, dog bort med digerdöden, och ligger tyst under stensättningarne i ladugårdsgärdets backar, hardt nära inwid den kulle der Films-borgen fordom war belägen. Dock huru mycket än tiden och digerdöden må hafwa bidragit till sagans om kung Filmers utplånande, lefwer ännu kung Filmers namn qvar i bygden. Och har stället, der Filmsborgen stått, mer än en gång blifwit påhelsadt af winningslystne och widskeplige skattgräfware.

GRAMERS BERÄTTELSER -1
Vanja | September 1, 2010 | 09:27 | Sägner | No comments

FÖRSTA BERÄTTELSEN
(omkring år 500 e Kr)

På en kulle i södra ändan af Films sjö, höjde sig fordom kung Fjolners borg, Inwid den med wäldiga stenar murade bryggan lago flera ståtliga fartyg af större och mindre dräglighet, förtöjde. Uppe i borgens smyckade salar satt Fjolner med sina män och drucko berusande drycker ur fradgande horn, under det en harpospelare med glada toner lifwade dryckeslagets glädje. Just som glädjen swallade högt i allas hjertan och målade med rosor allas kinder, ropade helt oförmodat wakten på muren: – Det blåser från söder – och ett segel synes i fjärran.

Wid detta rop satte Fjolner ifrån sig dryckeshornet och med honom uppstodo alla hans män, togo sina wapen och rusade ut på sina platser, glade, att någon kom och afbröt borglifwets enformighet. “Här”, menade enhwar, icke Fjolner undantagen, “nalkas en fiende.” – “Här stundar en strid”, hwiskade den ena till den andra och skickade spanande blickar utåt rymden, der en ståtlig snäcka ilade fram öfwer de skummiga böljorna och ställde sin kosa mot Filmsborgen.

- Hwem kan det wara? frågade Fjolner med wäxande ifwer der han stod bewäpnad ofwan på muren. Detta är ingen fiende, ingen öppen fiende åtminstone. Ser jag rätt, för han Sweakonungens färger i sin flagga.

Snart låg snäckan wid bryggan, och ett budskap uppträdde från konung Ingiald i Upsala, att till krönings- och hyllningsfesten dit inbjuda konung Filmer. Bjudningen emottogs med wördnad och straxt började man i borgen rusta och reda med stor ifwer till afresan. Budbäraren undfägnades med en slösande gästfrihet, och begåfwad med en äreskänk, wille han redan samma afton anträda återresan, men hindrades derifrån af den lefnads8lade Filmer, som, berusad af både konungens, såsom han trodde, ynnest, och mjödhornets aetheriska ångor, förde, med obetänksam ifwer sin gäst omkring i borgens alla irrgångar och dålda gömställen. Efter en festlig måltid och ett flitigt njutande af mjödhornens ljufwa innehåll, kom natten och hwar och en gick till ro. In i en ståtlig sofkammare wille Filmer föra sin gäst, men denne swarade: “jag går ombord på min snäcka, att när första strålen af morgonsolen förgyller din stolta borg, jag må kunna ila på hemfärd och till min konung föra ditt gynnsamma swar.”

- Godt – du följe din åstundan – men jag menar mig så fort som du wara hos konungen. Och nu – God natt!

Om en stund war allt tyst i borgen. Konungen med sina män sofwo godt. Blott wakten på muren gick af och an och spejade ut åt rymden.

Djupt nedanföre, der Kung Ingialds män befunno sig om bord, hördes genom natten några afbrutna ord; men windens susande och wågornas prasslande, nekade att kunna uppfatta någon hel mening. Emellertid af hwad man hörde kunde den slutsatsen dragas, att något försåt bereddes för Fjolner i Upsala, men hwari det skulle komma att bestå, kunde icke närmare utredas. Emellan wakterna på muren uppstod nu en tyst rådplägning. “Fjolner måste weta detta”, sade de, och dermed wille den ena gå och underrätta konungen om hwad han hört, men just som han stod färdig inträda i borgen, möttes han af Fjolners son, den blomstrande Gauthe, (en gård i Film bär ännu namnet Westgata), som från en annan punkt hade i mera sammanhang kunnat fatta hwad man i natten och mörkret hade talat om bord på Kung Ingialds snäcka.

- Wakt! blif på din plats. Du har fienden närmare än du tror: sade Gauthe med låg men bestämd stämma.

- Jag har hört misstänkta ord under natten och will derföre berätta dem för konungen – swarade wakten. Man stämplar någon illbragd mot konung Filmer, och jag will gifwa saken tillkänna.

- Blif på din plats, jag går till konungen, min fader. In steg Gauthe i gästsalen. Ännu brunno några lågor i eldstaden; ännu flämtade en lampa på stenbordet. Gauthe öppnade en dörr och förswann. Efter en stund återkom han med sin fader, som sade med lugn och wärdig hållning: – Hwarföre wäckte du mig så arla min son? Hela borgen och hela nejden ligga ännu i den djupaste sömn.

- Icke alla sofwa så djupt, som du menar, min fader. Der nere, sade han, pekande till bryggan. sofwer man ej, eller ock talar man underliga ord i sömnen. Jag beder dig, res icke till Upsaladrottens högtid.

- Jag är högtidligen och hederligen bjuden. Jag kan ej undandraga mig att komma. Utom dess är ju Upsaladrotten wår öfwerkonung. Man skulle kalla mig en förrädare, om jag uteblef från kröningsfesten.

- Men war på din wakt, ty man lägger försåt för dig. Jag gick ut ifrån borgen under natten, och ställde mig dernere på utsprånget, för att se ut *at rymden och njuta den friska och swalkande nattluften, då hörde jag på främlingsskeppet ett underligt samtal. En röst sade: “den här björnen fångar wi lätt, och kommer han wäl fast, blir han en fet stek på kalasbordet”, den andra rösten swarade: “Ja, men ha wi Filmer, ha wi derföre icke följet, icke ungen, icke borgen, icke skatterna.”

- Ingen fara. Få wi busen först och främst, följer nog det andra efter. Jag hittar nu i alla lönnhål deroppe. Filmer sjelf wiste mig allt utan förbehåll.

- Godt, men war tyst. Sjelfwa natten har lyssnande öron.

- Här lyssnar ingen. Alla deruppe sofwa godt. Mjödet gör tungt hufwud och tungt hufwud sofwer gerna. Sådane ord hörde jag under natten, jag beder dig derföre, blif hemma.

- Jag den äfwentyrwane Filmer, jag bli hemma från Upsala-kungens kröningsfest. Nej Gauthe, jag känner ingen fruktan. Fritt må listen smida sina ränker. Jag har waksamt öga och skarp brynja. Jag har män i följe som icke blinka när faran hotar, och sjelf är jag icke obekant med henne. Gif befallning genast till affärd.

- Du unnar mig wäl, min fader, få blifwa en i ditt följe?

- Nej, blir du hemma, att bewaka min borg. Wi gifwa dig några handfasta och bepröfwade män till ditt bistånd.

- Styre Odin till det bästa! suckade Gauthe, och lemnade sin fader för att gå ut och anordna om afresan. Knappt stack första solstrålen fram och förgyllda skogstopparne, förr än Filmer med sitt följe gungade på sin wäl utrustade farkost öfwer de glittrande böljorna. En frisk ostlig wind stack upp och fyllde seglen och under glada rop, ömsom från stranden och ömsom från de bortseglande, bar det af i sydwest rigtning. Filmer lemnade Ingialds folk långt efter sig. Som en pil sköt han förbi Bothenhäll, och snart war han förswunnen bakom den framskjutande udden.

Allemansrätten och bärplockning
Vanja | August 23, 2010 | 09:54 | Funderingar | No comments

Jag sitter och irriterar mig över att det aldrig går att få fatt exempelvis blåbär och lingon nu förtiden … och blir så förbannad att jag är sprickfärdig!

Man bor på en jordbruksfastighet … lika förbaskat går det inte att få så mycket som ett enda moget blåbär … det är soprent på bär i skogen!!!

Att allemnasrätten skall låta bärplockarföretag idka kommersiell bärplockning på annans mark tror jag knappast var lagens mening … itnte heller att dessa bärplockare skall dra fram som vandaler i skogen … däremot skall alla beredas tillfälle att fritt röra sig i skog och mark och plocka bär och svamp för husbehov.

Markägaren skall vara tvingad att inhägna sin mark för att få ha bär och svamp ifred för “drakarna” bärplockningsföretagen som lurar hit uselt betalda utländska gästarbetare för att skövla skogen på bär och sedan förmodligen sko sig själva rejält medans markägaren vackert får gå till torget eller affären och köpa de bär som från början var hans egna.

Inte nog med att skogen tömms på bär och svamp … nyplanteringar trampas ner så det ser ut som om elefanter dragit fram … jaktlagen vågar knappt jaga i radsla för att avlossa ett vådaskott … det skräpas ned och förstörs så att skogen ser ut som en soptipp med latrin, plåtburkar, plastflaskor och, glasflaskor (som faktiskt kan orsaka både skogsbränder coh skador på vilda djur) mm. Allt detta skall den stackars markägaren se till att återställa medans någon annan  säljer hans bär för egen vinning. Dessutom är det ju märkligt att det alltid blir fler inbrott i stugor och gårdar där de här importerade bärplockarna drar fram!

Om nu trots allt någon stor eller liten markägare tycker det är OK att hans mark skövlas på bär så tycker jag faktiskt det vore på sin plats att  man ställde krav på att bärföretagen använder svenska arbetslösa ungdomar som arbetskraft och att det ingår i arbetsuppgifterna att städa upp efter sig … det skulkle kunna ge de arbetslösa ungdomarna en känsla av att vara behövda … samtidigt som  utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan minskas om så även marginellt!

Kommersiell allemansrätt står dessvärre inte högt på politikernas agenda. Det enda parti som har med just orden kommersiell allemansrätt i sitt handlingsprogram är Moderaterna: ”Allemansrätten är en grundsten i människors möjligheter att komma ut och njuta av naturen. Det är dock viktigt att det kommersiella utnyttjandet av allemansrätten som finns på olika ställen i Sverige försvinner. Markägaren ska själv få bestämma om någon annan ska tillåtas att bedriva företagsverksamhet på den egna marken.”

Gumman vid källan
Vanja | August 19, 2010 | 10:20 | Sägner | No comments

Sägen från Odensvi socken

Inte långt från rövargrottan som är belägen mellan Möckelhult och Bockrössle finns en mystisk gammal källa sprungen ur marken. Denna källa får man aldrig dika ut eller på annat sätt förstöra. Här kan man nämligen vid vissa tillfällen se en gammal gumma som ligger på knä och byker sig tvätt. Förr i tiden tvättade man genom att såpa in tvätten och tvätta den i någon sjö eller källa varefter man bykade dvs slog ut vattnet med ett “bykträ”.

Tingens magi
Vanja | August 18, 2010 | 09:17 | Asatro | No comments

Torshammaren
Torshammaren Mjölner bärs idag av många människor av olika religiösa uppfattningar, men den är inte lika populär som för några år sedan (och inte så populär som under vikingatiden). Den är en stark skyddsamulett knuten till Tor, böndernas beskyddare och jättarnas fiende. Hammaren användes också för att viga brudpar för ett lycklig liv tillsammans samt vid dop och begravningar. Ett femtiotal Torshammare har hittats av silver, men även brons, bärnsten och järn förekommer. De flesta hittas i skattfynd eller gravar. Torshammare som legat i gravar sitter ofta på en ring. Detta kan vara därför att de inte var menade att bäras av någon människa utan ligga bland det andra gravföremålen (oftast överst). För vikingarna symboliserade också bärandet av en Torshammare att de bekände sig till asatron. Troligen blev Torshammare populärare när kristendomen kom eftersom man behövde en symbol för att visa att man inte var kristen (vilket tidigare varit rätt oviktigt).

Vargkorset
Om vargkorsets betydelse och uppkomst tvistar de lärda. Vissa framhåller att det är strängt hedniskt trots korset medan andra påstår att vargkorset användes av nyblivna kristna som inte ville släppa tanken på Oden och hans vargar helt. Det var på den här tiden ganska vanligt att man garderade sig och flera kristna gick i smyg hem och ristade runor när något riktigt viktigt skulle ske. En tredje förklaring till vargkorset kan vara att man accepterar landets religion (kristendom) men bekänner sig till asatron. Sedan finns det även de som säger att det är en kristen symbol. Få vargkors har hittats från vikingatiden (men inte alls från andra tider).

Frejminiatyr
Gudarna avbildades oftast i lite större format för att ingå i offerceremonier, men en del små gudaskulpturer har också hittats. Små metall- eller silverstatyer av fruktbarhetsguden Frej bars av vikingar i penningpungen med förhoppningen att mynten skulle “föröka sig”.

Verktygsminiatyrer
Ett flertal miniatyrer föreställande yxor, liar, skäror, spjut och små silverstavar har hittats runt om i landet. Material förutom silver kan vara järn, brons eller bärnsten. Ibland har dessa ett hål för upphängning och kan hängas ihop flera stycken på en ring. Även små Torshammare förekom på dessa “samlarringar”. De små spjuten symboliserade troligen Odens spjut Gungner medan liar och skäror symboliserade fruktbarhetsguden Frej eller böndernas beskyddare Tor. De små silverstavarna var troligen en avbildning av den trollstav en sejdkvinna d.v.s. völva använder när hon slår på sin trumma.

Amuletter
Amuletter kunde vara små metallbitar med små runinskrifter eller bara en sten, rundad av havet, med eller utan en omsorgsfullt vald runa. De bars ofta runt halsen i ett lädersnöre. Amuletterna hade oftast en hålighet där man kunde trä igenom ett snöre. Till skillnad från miniatyrerna var hålet i plåtbiten/stenen istället för i en utskjutande ögla. En speciell liten vattenrundad glänsande sten kallad “havsnjuren” var särskilt populär. En sådan sten tros ingå i fruktbarhetsgudinnan Frejas halssmycke Brisingamen. Stenarna med runinskriptioner innehöll ofta en trollformel (galder) med beskyddande eller turbringande effekt. Alla typer av hedniska amuletter var strängt förbjudna i kyrkan.

Symboler
Symboler kunde användas till mycket. De kunde, liksom runor, ristas på föremål man ägde, på smycken eller annat. Skälen kunde t.ex. vara utsmycknad, märkning eller beskydd. Den av tre trianglar bildade Odenknuten symboliserar det heliga niotalet (det finns t.ex. nio världar och när Oden hängde i Yggdrasil lärde han sig nio rungaldrar). En annan symbol är det femkantiga pentagrammet som gestaltar jätten Rungners stenhjärta av samma form. Symbolen står för allt kaotiskt samt understryker att både gott och ont behövs.

Valborgmässoafton
Vanja | April 28, 2010 | 09:25 | Seder och traditioner | No comments

Många seder är knutna till denna dag. Det växlar en hel del mellan olika delar av Sverige. Framför allt i östra och norra Sverige hälsar vi våren välkommen på kvällen på valborgsmässoafton genom att samlas kring bålen och sjunga vårvisor. Tal hålls till våren och skålar utbringas.

Helgonet Valborg, som har namnsdag den 1 maj, har gett namn åt denna afton. Hon var en anglosaxisk furstedotter som missionerade I Tyskland på 700-talet, där hon så småningom blev abbedissa.
Sederna kring Valborg är dels inhemska, dels av tyskt ursprung.
Valborgsmässoeldarna tändes ursprungligen för att jaga bort både rovdjur och övernaturliga varelser innan djuren den 1 maj släpptes ut på bete för första gången under våren. Omkring eldarna fördes oväsen – man sköt, slog på trummor, skramlade med grytlock och skrek. I Tyskland trodde man att häxorna hade häxsabbat på valborgsmässoafton och därför tände man bål I det fria för att hålla dem på avstånd. Valborgsmässoeldarna koncentrerades till Uppland och angränsande landskap dit de troligtvis införts av tyskar. Först på 1800-talet spred sig seden över landet. I Västsverige är I stället påskeldar alltjämt vanliga.
Sista april var det I Sydsverige sed bland ungdomen att bära maj I by eller sjunga maj. Ett följe drog från gård till gård och sjöng en majvisa och satte en grönskande kvist, maj, I takfoten på stugan. Som tack för uppträdandet skulle majsångarna ha matvaror till ett gille.
Idag är det universitetsstäderna som bjuder på det intensivaste valborgsfirandet. I Uppsala och Lund har studenterna sedan lång tid tillbaka firat vårens ankomst med såväl sillfrukost med nubbe som körsång och mösspåtagning. Det sägs att universitetsbacken i Uppsala plötsligt blir helt vit då alla de församlade studenterna samtidigt tar på sig sin vita mössa.
Överallt i de östra och norra delarna av Sverige tänder man "Valborgsmässoeldar". Och man sänder upp fyrverkeri. Ungdomarna skjuter smällare. Hundar och gamla människor med hjärtproblem vågar inte gå ut. Det händer ofta olyckor för att pojkar gör sina egna smällare och misslyckas, det händer att de förlorar fingrar eller skadar ögonen. Brandkåren ligger i högsta beredskap för den händelse att raketer hamnar i torrt gräs och antänder eller att en majbrasa har blivit alltför vidlyftig. Varje år kan man dagen eftertåt läsa i tidningarna om olyckor som har inträffat.
Oden – Familjefadern
Vanja | April 25, 2010 | 11:49 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden var far till de flesta av gudarna så man kan tänka sig att han hade ett rätt bra förhållande med sin maka Frigg. Oden är far till den sköne Balder, den djärve Hermod, den blinde Höder, den temperamentsfulle Tor och den modige soldaten Tyr som miste sin hand i Fenrisulvens gap. Makan Frigg var av vanasläkt och minst lika synsk som sin man. Hon var inte någon som bedömdes som lösaktig, även om det finns myter som tyder på att hon skulle ha haft lite “tvivelaktiga aktiviteter” med Odens två bröder en gång då han varit borta länge. Ingen kan dock “beskylla” Oden för trohet eftersom han har minst tre utomäktenskapliga barn, vilkas mödrar alla är jättinnor. En gång tog jätten Bauge med sig Oden till ett berg där hans dotter Gunnlöd vaktade skaldemjödet. Efter tre nätter med Oden var hon så förälskad att hon erbjöd Oden en klunk var ur de tre mjödkaren. Oden tömde dock alla karen och om han tidigare inte alltid talat på vers så gjorde han det definitivt efter denna händelse. Det sägs att det var under de här tre nätterna som skaldeguden Brage blev till. Med jättinnan Rind fick han Balders hämnare, Vale. Ibland sägs det att Oden efter Balders död ville straffa Höder som skjutit pilen, även om det inte var hans uppsåt att skada brodern (Loke fängslades ju som bekant till Ragnarök), men Oden kunde inte bära hand på sin egen son och även hans söner hade för starka blodsband till Höder.

Men bara en av Odens söner skulle kunna utkräva hämnden. Så föddes Vale och Höder omtalas inte mer i myterna. Dock återförenas alla tre bröderna Balder, Höder och Vale efter Ragnarök i den nya världen, där de lever tillsammans utan agg över gamla tider. Med den vänliga jättinnan Grid fick Oden sonen Vidar. Om man kan kalla Vale för Balders hämnare kan man också benämna Vidar som Odens hämnare. Det är nämligen Vidar som slutligen får död på Fenrisulven i Raganrök. Det talas också om en ö där Oden och dvärgen Fjölvar förförde sju dåraktiga flickor under loppet av en mycket kort tid. Oden verkar vara mest delaktig i “barnproduktionen”, medan han sedan som far inte har så många åsikter om hur barnen ska uppfostras. När Balder dör är det Frigg ensam som axlar rollen av den sörjande föräldern. Men det kan också tänkas att Oden sörjde Balder djupt utan att någon utomstående kände till det (vilket skulle överensstämma alldeles utmärkt med hans personlighet). Vad Oden viskade i sin sons öra när han överlämnade ringen Draupner till honom på likbålet får vi aldrig veta (men det visste och andra sidan inte heller världens visaste jätte). Oden har också en dotter som heter Saga.

Hans och Greta
Vanja | April 20, 2010 | 12:06 | Folksagor | 2 Comments

Folksaga i medern tappning

Det var en gång två små barn; en pojke som hette Hans och en flicka som hette Greta. Hans och Greta bodde med sin pappa och pappans nya sambo i en halvsjaskig lägenhet, belägen i en helt vanlig förort utanför Göteborg.
Man skulle kunna fråga sig varför barnen bar två så gammaldags namn som Hans och Greta, och svaret är enkelt. När de föddes var gammaldags namn verkligen på tapeten; alla kändisar döpte sina ungar till sådant som Rudolf, Lillian, Olof och Gunvor. Hans och Gretas mycket trendmedvetna mamma snappade upp detta med en gång och gav sina barn namnen Hans och Greta.
När barnen var tre och fyra år gamla omkom den mycket trendmedvetna mamman i en tragisk bilolycka, och sorgen var stor. Det tog pappan ett helt år att hitta en ny sambo, som var nästan lika trendmedveten som barnens riktiga mamma.
Den lilla familjen hade alltid ont om pengar; vissa månader så till den grad att barnen fick leva på enbart nudlar och blodpudding den sista veckan före löning. Egentligen hade det inte bekommit dem det minsta, både Hans och Greta älskade nudlar och blodpudding, om det inte hade varit för pappans nya sambo. Medan Hans och Greta gick hungriga, i för korta byxor och trasiga skor, skämde pappans nya sambo bort sig själv genom att hela tiden inhandla nya märkeskläder och dyra parfymer. Alla dessa dyra inköp slukade enkelt en månadslön i ett nafs.

Den här månaden var de ekonomiska problemen ovanligt svåra; skulderna hopade sig och pappan insåg att kronofogden snart skulle höra av sig. Han tog ett ordentligt snack med sin sambo sent en kväll, då han trodde att barnen sov. Sambon insåg inte att det var hennes vilda shopping som orsakade pengabristen, utan skyllde allt på barnen.
“Förstår du hur mycket vi får lägga ut för deras skull? Mat, kläder och medlemskap i den där jäkla fotbollsföreningen. Jag har fått nog.”
Hon viskade. Pappan nickade inställsamt och osäkert.
Vad de vuxna inte visste var att lille Hans, som tassat upp för att be om ett glas vatten, hörde samtalet. Han stannade till utanför köket, höll andan, och lyssnade.
Det som nådde Hans öron (och sedan blandades med lite fantasi) var planer, elaka planer, som på något sätt kändes bekanta från någon berättelse han hört för länge sedan. Han var bara åtta år men hyfsat klipsk och förstod snart vad han måste göra.
Efter att ha hört den första hälften av de elaka planerna hade Hans fått nog. Tyst som en modern dammsugare smög han sig till det lilla rummet, som han och Greta delade på, och fyllde fickorna med legobitar innan han gick och la sig. Han föll snart in i en orolig sömn.

När morgonen till slut kom berättade pappan och hans sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. Greta hade aldrig varit inne i city, men hon tyckte att det lät spännande, så hon jublade. Hans däremot, han log bara hemlighetsfullt.

De tog bussen in till city, och promenerade sedan en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett stor byggnad med många fönster. Hans och Greta fick där en hel tjugolapp var, till att gå och köpa godis medan pappan och hans sambo var inne i byggnaden. Greta stirrade storögt på sedeln, hon hade aldrig haft så mycket pengar i hela sitt liv, och ville genast gå till kiosken och spendera alltihop.
Hans grabbade tag i Gretas arm innan hon hann gå någonstans.
“Hör på här. Pappa och hans nya sambo tänker överge oss.”
“Det tror jag inte på!” Fräste Greta och försökte vrida sig ur Hans grepp, men han var äldre och starkare. Greta visste av erfarenhet att det var bäst att lita på Hans, så hon gav upp.
“Jag har strött ut legobitar på trottoarerna, så vi ska hitta tillbaka till busshållplatsen igen. Vi behöver våra pengar till bussbiljetten.”
Greta suckade bittert och kastade en längtansfull blick mot kiosken innan de två barnen började traska mot busshållsplatsen.

Busschauffören var en rund man som flinande släppte in både Hans och Greta på bussen helt gratis. Kanske trodde han att de åkte tillsammans med någon av alla de vuxna som också steg på bussen, eller så var han helt enkelt väldigt snäll och förstående, barnen visste inte. Men de var lite bittra över att de faktiskt hade kunnat köpa godis för pengarna de fått.
De satt tysta hela bussresan, tills de genom fönstret fick syn på det välbekanta, skabbiga hyreshuset som de bodde i. Då kastade sig både Hans och Greta över den gula stoppknappen, de brottades för att få trycka på den, skrattande och skrikande.
Greta rodnade och tystnade när hon upptäckte att alla på bussen stirrade på dem, och puffade på Hans för att få tyst på honom också. Utan ett ljud kravlade de sig ned från sätena, steg av bussen och knatade hela vägen hem till hyreshuset.

När pappan och hans nya sambo några timmar senare klev in i lägenheten var de ömsom lättade, ömsom rosenrasande. De förklarade för Hans och Greta att de letat efter dem i timmar.
“De låtsas bara”, viskade Hans till sin syster.
Greta tittade storögt på Hans, och sedan på sin pappa. Han var arg- arg för att han inte lyckats överge sina barn? Kanske det.

En morgon några dagar senare berättade pappan och hans nya sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. De förklarade strängt att den här gången fick barnen inte åka hem före dem.
Hans log hemlighetsfullt även denna gång. Han hade inte hunnit samla ihop några legobitar, men istället hade han norpat åt sig ett halvt paket Marie-kex från skafferiet, och lagt i ryggsäcken.
De tog bussen in till city.

Även denna gång promenerade de en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett torg. Barnen fick varsin tjugolapp att köpa godis för, medan pappan och hans sambo handlade på torget.
Men när Hans och Greta skulle vända om för att följa spåret av bitar från Marie-kexen, fann de att varenda liten smula var borta. På en parkbänk lite längre bort satt en sliten uteliggare med långt, flottigt skägg och smutsiga kläder. Han tuggade sakta på någonting, och utan att svälja vad den än var han tuggade på, brölade han;
“Har ni mera kakor, ungar?! Höhö.”
Barnen var inte dumma, de förstod med en gång att uteliggaren helt enkelt hade plockat upp kexen från marken och ätit dem. Han måste ha varit väldigt hungrig, den stackars människan- det insåg barnen efteråt, men i den här stunden kändes allt bara surt.
Hans plockade upp kexpaketet ur ryggsäcken, och kastade det ilsket på uteliggaren. “Vad gör vi nu då?”
Greta log inställsamt och pekade på en godisbutik längre bort. Det var verkligen en inbjudande butik, med sirliga, godisliknande utsmyckningar runt fönster och på väggar, målade i regnbågens alla färger.
Ingen av dem kunde motstå frestelsen. I flygande fläng gav de sig av till butiken, som visade sig digna av godsaker; choklad i alla former man kan tänka sig, polkagrisar, alla faunans djur i geléform och sist men inte minst- hundratals pepparkakshus i miniatyr. Dessa pepparkakshus var alla unika, och uppställda på ett bord i mitten av butiken som en liten pepparkaksby.
Dessvärre var butiken till synes tom, ingen kassörska stod i kassan. Hans och Greta kände nu att de var hungriga, och alla dessa karameller fick det att vattnas i munnen på dem.
“Tror du… Tror du att vi får smaka lite? Vi kan ju betala sen, när kassörskan kommer”, sa Hans försiktigt, och det dröjde inte länge så var båda barnen i full färd att välja och vraka bland godiset. För dem var tjugo kronor mycket pengar, och de tog för givet att de skulle kunna äta så mycket de orkade.
De frossade vilt utan att någon kassörska syntes till, tills Greta stannade upp vid pepparkaksbyn. Hon tog ett litet hus, och smakade en tugga från taket på huset. Det smakade ljuvligt. Hon fortsatte att knapra på huset, samtidigt som även Hans tog upp ett litet hus, betraktade det en liten stund, innan han satte tänderna i det.
Då hördes en knarrig röst från en gammal gumma som dykt upp bakom kassan; “Knaperi-knaperi-knus, vem är det som knaprar på mina hus?”
Hans och Greta ryckte till, och Hans utbrast; “Vi kan betala! Vi har pengar!”
Han fiskade upp tjugolapparna ur ryggsäcken och tryckte ned dem i gummans, som bara skrattade kallt. “Håhå, tror ni att det här räcker? De där husen kostar trettio kronor styck. Jaja, ni får väl arbeta i butiken en stund, så glömmer vi detta sedan.”
Barnen tittade misstänksamt på gumman, men började snart att hjälpa henne med sortering och annat. De vågade dock inte lita på henne, ty hon såg faktiskt lite ut som en häxa, en sådan häxa som kan tänkas äta små barn till middag. De fick vatten på sin kvarn en stund senare, när gumman gav Hans och Greta en stor chokladkaka var, för att de var så duktiga.
“Man blir tjock av så här mycket choklad.

Jag tror att gumman vill göda upp oss, så att vi är feta och präktiga när hon ska äta oss”, viskade Hans i Gretas öra.

När barnen hade arbetat i butiken i en timme, kom deras chans. Gumman gick ut till rummet med skylten “endast personal“ på dörren, så Hans och Greta var ensamma. “Nu eller aldrig”, tänkte Greta, och drog skyndsamt med sig Hans ut ur butiken.
De sökte skydd i folkvimlet på torget, mycket väl medvetna om hur osynliga två små barn kan bli i en folksamling. Nu kunde gumman inte hitta dem.
Hans och Greta strosade långsamt runt på torget, lyckliga över att de sluppit bli middagsmat åt en elak häxa, tills någon grep tag i Gretas hand. Hon frös till is av skräck; “det är häxan, det är häxan!”
“Var har ni varit?” Sa en barsk röst som lyckligtvis inte tillhörde häxan, utan barnens pappa, med sin nya sambo vid sidan.
“Vi hamnade hos en elak häxa, som tänkte äta upp oss!” förklarade Hans och Greta i munnen på varandra. Pappan såg plötsligt road ut och bad dem att fortsätta.
“Hon bor där borta, och hon gav oss jättemycket choklad. Jag är säker på att det var för att vi skulle bli tjocka, till när hon skulle äta oss”, berättade Hans, och pekade mot godisbutiken. Han blev lite besviken när han såg att pappan inte trodde på berättelsen. “Det är sant!”
“Hör ni, det där var nog ingen häxa, utan bara en gammal tant som ville vara snäll.”
Greta brukade vara blyg, men nu tog hon till orda. “Varför skulle vi tro på dig, när du och din dumma sambo tänkte överge oss?!”
Hon brast i gråt, och för en stund såg pappan förvånad ut på ett panikslaget sätt. Sedan slog han sig för pannan.
“Så det var det ni trodde! Nej, jag och min sambo skulle aldrig kunna överge er, aldrig ens tänka tanken. Men nu så hade vi ont om pengar, och något drastiskt behövde göras. Så min sambo och jag gick till Arbetsförmedlingen, för hon skulle söka ett nytt jobb, som ger bättre i lön än hennes gamla. Det var dit vi gick för några dagar sedan, när ni försvann.”
Hans och Greta gapade.
“Nu måste vi gå till gumman i godisbutiken, och be om förlåtelse för ert beteende”, sa pappans nya sambo bestämt, och pappan själv nickade instämmande. Barnen däremot, de nickade inte, men de hade inget val.

Även om det var lite generande för barnen att be gumman om förlåtelse, så kändes det bättre efteråt. Det slutade till och med så lyckligt, att gumman (som började bli alltför till åren kommen för att driva en butiksverksamhet) sålde butiken hutlöst billigt till pappans nya sambo, efter att hört deras berättelse.
När hon fick händerna fulla med arbete i butiken, blev pappans nya sambo kvitt sitt shoppingberoende, och med tiden blev den lilla familjen riktigt välbeställd. Inte för att man blir lyckligare av pengar, men många av deras bekymmer försvann i takt med att pengarna rullade in, och de levde sedan lyckliga i alla sina dagar (eller åtminstone tills Hans och Greta blev besvärliga tonåringar).

Slut!

Oden – Sejdaren
Vanja | April 20, 2010 | 12:04 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden var vis, men han ville ha makten att ändra det förutbestämda (som han kände till). Han förstod att detta krävde självoffer så han hängde sig själv i nio dagar i världsträdet Yggdrasil, genomborrad av sitt eget spjut Gunger och utan att intaga någon som helst dryck (åt gjorde han ju aldrig iallafall). Hans morbror, den mycket trollerikunniga och vise Mimer lärde då honom nio galdrar (runsånger) med olika egenskaper:

1. Han kan anta vilken gestalt han vill medan hans kropp ligger i vila. När han skulle smaka det beryktade skaldemjödet inuti ett berg antog han först ormgestalt för att ta sig in genom det lilla hålet och när han sedan skulle fly fältet var han örn.

2. Han talar alltid bara på högtidlig vers och hans tal övertygar alla. Skriften Havamal, även kallad Den Höges Sång, innehåller 164 strofer. Den är full av råd av Oden själv om hur man ska förhålla sig till det mesta såsom gäster, dryckenskap, vänner och kvinnor.

3. Han bländar fiender i slag, gör eggar slöa, och kan försvinna när han önskar. I Ynglingasagan omtalas Odens krigskunskaper på följande sätt: “vapen bet ej på honom mer än videspön, och hans män gick brynjelösa”.

4. Han är bärsärkarnas herre och fader. De lyder bara honom. Då de krigare som fallit i strid får en ny chans att leva vidare, att fortsätta göra vad de gillar (d.v.s. slåss och supa) är det inte så underligt att de blir tacksamma mot denna gud som gör detta möjligt, men det skadar ju aldrig att gardera sig. Man bör ha en kraftsång av varje slag.

5. Han kan släcka eldar. Detta har med hans starka makt över väderleken att göra. Sejd kan säkert spela in här eftersom de ursprungliga sejdarna var väderleksgudar.

6. Han kan väcka upp döda och tala med hängda lik. Döda personer han ägnar sig åt att återuppväcka, om inte annat temporärt, är urgamla döda völvor (sierskor), fornmän i grannbyns gravar och som sagt kämpar från Midgård. Alla dessa återuppväcks för att de har någonting han vill åt; völvor – spådomar och analyser, fornmän – nyfikenhet och enhärjare – muskelstyrka inför Ragnarök. Att han kan tala med hängda lik baseras på egen erfarenhet.

7. Han besitter både den verbala magin (sjunga galdrar) och den skrivna (runor). Han kan flera sorters galdrar och flera sorters futharkar. Galdrar kan förutom egenskaper nämnda på denna sida vara läkande eller sjukdomsframkallande. För att få bäst effekt skall galdrarna galas (sjungas i hög falsett, den enda ton som når andarna) samtidigt som den ristas på en träbit.

8. Han kan öppna jorden och gravhögar. Denna sång är starkt bunden till runsång nummer sex eftersom han även måste få tillgång till kroppen som skall uppväckas, vare sig det är en man i en gravhög eller en völva långt nere i underjorden.

9. Han är den schamanistiska seansens mästare och upphovsman. Sejden (den fornnordiska schamanska seansen) är egentligen något som kommer ifrån vanerna. Sejd var så att säga sed hos dem. Detta var en väldigt kvinnlig företeelse och Freja kan anses vara den bäste inom området. Freja lärde Oden sejda och hon kanske inte skulle hålla med om att han är den schamanska sejdens upphovsman, men Oden är troligtvis den enda manlige sejdaren iallafall.

Oden
Vanja | April 19, 2010 | 11:12 | Asatro, Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden, Tor, Frej och Freja tillhör de viktigaste gudarna inom fornnordisk mytologi. Det är ganska lätt att föreställa sig de tre sistnämnda gudarna, men Oden däremot har förblivit ett frågetecken för de flesta. Han hade bara ett öga, han ägde Valhall, och han hade två korpar samt en åttabent springare. Tyskar och engelsmän skulle antagligen också kunna tillägga att han har en bredhättad slokhatt. Men det verkar ändå som ingen egentligen kan bilda sig en riktig uppfattning om vem han var, hans personlighet och betydelse.

Så vem var då egentligen Oden och vilken var hans betydelse? Han har alltid dyrkats mest som krigsgud (och senare eventuellt lite mer magiskt som sejdare). Men däremot har tilliten till honom varierat på geografiskt skilda platser. På vissa platser finns rader nedskrivna som bekräftar Odens roll som svikare. Han är inte god att be till, men vad ska man göra? Ber man inte kan man vara i ännu mera trubbel. På andra ställen betraktas han som krigarkung nummer 1 och den man som inte böjer sig för Odens vilja, vad den än månde vara, existerar inte. Denna splittrade version av Odensdyrkan torde helt enkelt ha med att göra att båda härerna inte kan vinna kriget. Under den period Oden dyrkades som mest fanns det ju alltid minst en här som måste känna sig övergiven, lurad på offergåvor och dylikt. Att han dyrkades under flera namn visar också på att Odensdyrkan ibland var väldigt lokal. Bland asarna var han helt enkelt Den Stora Ledaren vilket säkerligen var tidvis smickrande, men ibland ensamt med ett för stort ansvar. Att Oden visste allting borde prägla hans person enormt då han aldrig fick tala om för någon vad han visste. Han är far till de flesta av de manliga asagudarna, vilket bara det borde öka hans betydelse avsevärt. Men detta är ändå något som få vet och som det inte talas om. Det kanske har lite med att göra hur man ser på trohet (de flesta var ju utomäktenskapliga). Oden var lite av en överklassgud. Han dyrkades oftare av kungarna och de högre krigsherrarna än av soldaterna själva, till skillnad från den folklige Tor. Men som skaldegud delade han med sig till alla, oavsett klass.

Han ger seger åt somliga, åt somliga guld,
målsnille åt många, manvett desslikes,
aktervind åt vikingar, ordkonst åt skalder,
mannakraft ger han åt mången kämpe.

Oden – Asarnas ledare
Vanja | April 19, 2010 | 11:09 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden var inte alls så vis, allsmäktig och trollerikunnig när han föddes av sin mor Betsla som när han dog. I begynnelsen kan tänkas att han varken var mer eller mindre begåvad än sina bröder Vile och Ve. Dock var de ju allihopa rätt klyftiga då de slog ihjäl jätten Ymer, skapade de nio världarna av hans kropp, och gav liv till de två trädstammar som skulle bli de första människorna Ask och Embla. För att få dessa egenskaper genomled han såväl svåra plågor som hårda prövningar. Den första var hos Mimer som bodde vid Mimers Brunn, en brunn vid världsträdet Yggdrasils mittersta rot. Vattnet i brunnen gav ohygglig vishet och eftersom Mimer drack ur den varje dag var han således ohyggligt vis. Oden bad att få dricka lite vatten ur brunnen, men Mimer svarade nej. Till slut enades de om att Oden i pant skulle ge sitt ena öga, vilket han också gjorde. Ögat slängdes ned i brunnen och efter det behövde Oden inte dricka, han kunde genom sitt öga på bottnen av källan se allt som hade hänt, skulle hända och pågick. Detta gav honom en väldig status bland gudarna, i synnerhet när Mimer efter Vanakriget utväxlades som gisslan till vanerna. Oden blev asarnas ledare och hans fru Frigg blev asynjornas d.v.s. de kvinnliga asagudarnas härskarinna. Oden byggde högsätet Lidskjalf, en tron som var så hög att man kunde se alla världar genom Yggdrasils grenverk. Hans fru Frigg satt där ibland, men hon var alltid lika tyst om vad hon såg som Oden var. De var antagligen mycket lika varandra.

Oden var också den som bestämde vad asarna skulle göra med Lokes tre fruktansvärda monsterbarn Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel. Han slängde Midgårdsormen i havet, beordrade att Fenrisulven skulle fängslas med bojor (detta troligtvis efter att en uppväckt völva talat om för honom att Fenrisulven skulle bli hans död, vilket den också blev) och satte Hel i underjorden för att härska över de som dött “under sotad ås” d.v.s inomhus av sjukdom eller ålderdom vilket var ett mycket skamligt sätt att dö på. Det var också upp till Oden att straffa dem som gjort fel, vilket nästan alltid var synonymt med Loke, men en gång gällde det den olydiga valkyrian Brynhild. Oden var dock inte ledare av asarnas ting vid Urdabrunnen. Den plikten lämnades åt Balders son Forsete. Som asarnas ledare var Oden den yttersta beslutsfattaren, men han var samtidigt ingen man sprang till med små bekymmer. Eftersom han hela tiden visste allting och såg Ragnarök framför sig hade han en tendens att bagatellisera gudarnas mindre problem. Oden ville då och då få det bekräftat att han var lika vis som han trodde och som det dessutom krävdes av honom. Därför testade han ofta sina kunskaper mot visa jättar. En gång besökte han Vavtrudner. Jätten började med att ställa fyra frågor till Oden som svarade rätt på dem alla. Sedan ställde Oden tolv frågor som också fick rätta svar av jätten. Då ställde Oden sex frågor till, varav den sista var omöjlig att svara på för någon annan än honom själv. Frågan löd “Vad viskade Oden i Balders öra när han låg på likbålet?”. Eftersom jätten inte hade någon aning om detta begav sig Oden hemåt med den trygga vetskapen att han fortfarande visste mest.

Oden – Krigaren
Vanja | April 19, 2010 | 11:04 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden (den rasande) är känd först och främst för sin borg Valhall dit krigare och hjältar får komma efter sin död. I den rejält tilltagna borgen, som låg i Odens egna område Gladsheim, fanns det alltid gott om plats, det sägs ha funnits 540 dörrar vilka samtliga lätt kunde passeras av 800 män i bredd. Männen, d.v.s. Enhärjarna, tillbringade hela dagen med att slåss på det gröna gräset vid Idavallen. Lagom till kvällsmat var alla sår magiskt läkta och alla avhuggna lemmar fastväxta igen. Kött serverades från grisen Särimner som slaktades varje kväll för just detta ändamål, och sedan varje morgon stod livs levande igen och grymtade i stian. De vackra valkyriorna fyllde allas mjödhorn och det var fest och dans. Om det var riktigt festligt kunde själva skaldeguden Brage vara där och sjunga. Eftersom Oden var krigets gud, och härskade över vem som skulle vinna striderna, visste han alltid vilka krigare som förväntades dyka upp i Valhall. De brynjeförsedda valkyriorna skickades ut för att inhämta de döda kämparna. Det hände dock ibland att valkyriorna svek honom och inte följde hans direktiv. Valkyrian Brynhild fick en gång uppdraget att åka ned till Midgård för att avgöra en strid och sedan ta med sig kämparna hem. Hon fick tydliga instruktioner om vilken kung som skulle vinna, men lät ändå den andre gå segrande och fick därför som straff att sova bakom förtrollade lågor på Hindarfjället. I straffet ingick också att hon måste gifta sig med den förste som vågade sig in genom lågorna (vilket turligt nog blev Sigurd Fafnesbane).

Odens sista bevis på sitt krigarmod var när han gick till slutstriden Ragnarök för att besegras av Fenrisulven, vilket han med sin vishet redan visste den dödliga utgången av. Den enda gången han dödade någon fysisk person som stod mitt emot honom var när han lurade till sig jätten Hlepards trollstav Gambantein och med den gjorde så att Hlebard miste förståndet. Nämnas kan att Tyr är den egentliga krigsguden inom nordisk mytologi, det är också han som har högsta befäl vid Ragnarök, men han har inte alls någon makt över människornas krig. Ett krig mot vanerna, långt bak i asarnas historia, startades med att Oden slängde sitt spjut över dem (på samma sätt som han startade människornas krig). Det kriget orsakades av en mycket trollkunnig vanakvinna vid namn Gullveig som spred osämja i Asgård. Den troligtvis mycket hårda sammandrabbningen resulterade i att asarna och vanerna bytte gisslan med varandra. Tre vaner, fruktbarhetsgudarna Njord, Frej och Freja flyttades från Vanaheim till Asgård medan Odens vise morbror Mimer och Höner fick bo hos vanerna. Freden slöts på riktigt genom att alla asar och vaner spottade i samma kar. Oden tillbads ofta av krigare eftersom han inte bara hade makten att avgöra vem som skulle vinna kriget, utan även vem som skulle vinna kriget ärofullt. Han kunde dela ut “skamliga” förluster med hjälp av att blända fienderna, göra alla huggvapens eggar slöa, samt göra “sin egen” krigshär oemottaglig för fientliga hugg. Han gjorde sina krigare starka som björnar och galna som hundar. De bet på sina sköldar och kallades bärsärkar (björnskjortor). Han kunde också ingjuta feghet i motståndarna så att de flydde även för den minsta lilla armén.

Pingsten avslutar påsken i kyrkoåret
Vanja | April 5, 2010 | 13:50 | Påskens seder, Seder och traditioner | 1 Comment

Det grekiska ordet pentekosté som i svenskan blivit pingst var från början namnet på hela påskcykeln, den femtio dagar långa perioden mellan påsk och pingst. Ordet betyder “den femtionde”. Pingsten har varit en självständig högtid i kyrkan ända sedan 200-talet.
I och med pingsten avslutas påsktiden. Påsken, kyrkans största högtid, firas under åtta veckor. Jesus har avslutat sitt jordiska liv och nu är det kyrkans uppgift att berätta om vad Jesus gjort, och att lära oss hur vi ska leva efter hans föredöme. Pingsten den heliga Andens högtid, berättar om hur Gud finns mitt ibland oss och inom oss. Den heliga Anden är Guds osynliga närvaro här på jorden bland oss människor.
Pingstens och den heliga Andens liturgiska färg är röd – detta symboliserar de eldslågor som syntes över lärjungarna huvuden då de tog emot Anden.
Symbolen för den helige Ande är en stiliserad duva.
Denna är åtföljd av 12 tungor av eld, en för var och en av lärjungarna.

Pingsten är “kyrkans födelsedag.” Den heliga Anden kommer och är närvarande i kyrkan och i de gåvor som kyrkan förmedlar till människorna.

  •  ORDET
  •  DOPET
  •  NATTVARDEN

Ordet är budskapet om Gud i Bibeln. Dopet är det kristna livets början. I nattvarden får vi möta Herren.
Anden är Hjälparen som ger kraft och tröst genom livet, så att vi orkar vara människor som kan leva nära Gud.

Kyrkan är ingen organisation. Den är en levande organism bestående av människor. En bild av denna organism kan vi uppleva vid altarringen, den halvcirkel i vår kyrkobyggnad som fortsätter på andra sidan altaret i den himmelska världen där vi firar tillsammans med alla dem som gått före oss in i Guds evighet.
I organismen kyrkan har alla delar en funktion. Alla har ansvar för att se varandra, uppmuntra varandra och dela varandras glädje och sorg.

Pingsten är de vita klädernas tid. Barnens dopdräkt, konfirmandernas vita kåpor och brudklänningen förknippas av många med denna högtid. 

Blås på mig, skaparvind,
eviga andedräkt,
så att till kropp och själ jag blir renad, hel och läkt.
Gud sänder Anden ut.
jorden förnyas då.
Låt också genom mig idag, Herre, din livsström gå.
Stridiga viljor bryts,
söndrar och river ner.
Rakt genom allting, ont och gott, Gud, låt din vilja ske.
Blås på mig, skaparvind,
eviga andedräkt.
Död finns ej då. Ur stoft till liv skall jag av dig bli väckt

Annandag pingst talar om Andens vind över världen. Dagen symboliseras av en nio-uddad stjärna, Anden och dess frukter.
I Galaterbrevet nämnes dessa:
Kärlek, glädje, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Annandag pingst kan firas i kyrkan oberoende om den är allmän fridag eller ej.

Det är liv i den blommande päronkvisten.
Det finns kraft i fågelsången.
Det är glädje i sången.
Det är glöd i kamplusten
Pingsten handlar om energi

Kom, Heliga Ande, med din stormvind.
Överraska oss i det trygga och invanda livet.
Kom heliga Ande, med din kärleksbris.
Blås bort orons och misstrons tankar.
Kom heliga Ande, med din energi.
Väck i oss en hunger efter sanning och rättfärdighet.

Påskdagsmorgonen

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
O salighets höjd!
Från himmelen hälsad
Han framgår i glans,
Och världen är frälsad,
Och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
Och vakten har flytt för hans andes fläkt,
Och avgrunden bävar.
Halleluja!

Här var mellan ljuset
Och mörkret en strid;
Dock segrade ljuset
För evig tid.
Nedstörtad är döden,
Och tron står opp
Bland jordiska öden
Med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus.
Halleluja!

Så himlen med jorden
Försonade sig,
Så graven är vorden
Till glädjen en stig.
I huvun som böjdens
Vid korsets fot,
Upplyftens och fröjdens
Trots världens hot!
Kom, skingrade hjord, till din herde igen!
Han lever, han lever och följer dig än
Osynlig från himlen.
Halleluja!

Nu stormen, o tider!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider
Hans lära med hast.
Ut gå i all världen
Hans sändningabud
Och vittna bland svärden
Och bålen om Gud,
Och vittna om honom, o tröst i all nöd,
Som, död för vår synd, blev genom sin död
En förstling till livet.
Halleluja!

I fromme, vi klagen,
Vi misströsten I?
Hur fort är båd’ dagen
Och natten förbi!
Snart jorden upplåter
Sin famn till er ro;
Snart uppstån I åter
Likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
Och samla in skörden, men skilja förut
Ogräset från vetet.
Halleluja!

Frans Mikael Franzén 1812

Pingsten

Annandag pingst är fr.o.m. år 2005 inte helgdag. Den fick utgå till förmån för nationaldagen 6 juni som är allmän fridag fr.o.m. år 2005.
Annandag pingst kan dock firas som kyrklig helg oberoende om den är allmän fridag eller ej.
Pingstdagen gavs på 500-talet en oktav för att de som döptes vid pingsten skulle få fira sitt dop under en hel vecka, i likhet med de som döptes på påsknatten.
Fram till helgdagsreformen 1772 firades inte bara annandag pingst, utan också tredje- och fjärdedag pingst som helgdag.

En gammal svensk traditon var att klä “pingstbrud” eller “blomsterbrud”. En flicka kläddes till brud och sedan gick man runt i gårdarna, där man väntade att få gåvor. Och sedan festade man, ibland kunde det gå ganska vilt till.

Förr i tiden var pingsten fr.a. en ungdomens högtid. De unga från många byar möttes, de lekte och dansade. Naturen är vanligen väldigt vacker vid denna årstid. Träden är ljusgröna, fåglarna sjunger och uppvaktar varandra, bygger bon och lägger ägg. Det är en tid då det är lockande att ta matsäcken och dra ut i skog och mark.

Pingsten är de vita klädernas tid. Barnens dopdräkt, konfirmandernas vita kåpor och brudklänningen förknippas av många med denna högtid.
Många bröllop äger rum i pingst. Det är så romantiskt just vid denna tid då hela naturen har vaknat till liv efter den långa kalla vintern. Det är lätt att pryda kyrkan och festsalen med friska gröna löv och blommor.
Det är också vanligt att de ungas konfirmation sker under pingsten. En välkänd dikt “Nattvardsbarnen” av Esaias Tegner, talar om detta. Den börjar med de ofta citerade orden “Pingst, hänryckningens tid var inne”.

Det är många traditioner som knyts till pingst, och vi kan vara med om konfirmationsjubileum eller fira bröllopsdag.
De vita kläderna kan ses som en symbol för den Andens renhet som vi får ta del av i dopet och som sedan följer oss genom livet. Och i kyrkan möter vi den vita dräkten varje gudstjänst i prästens klädsel.

Ingen dekoration är väl mer typisk för pingst än späda björkar som ställs in i kyrkan vid bröllop eller konfirmation, eller binds vid farstubron till husen där man firar ett jubileum av något slag.
Ute i naturen står björkarna med unga späda löv och vajar i försommarvindarna – vinden ses också som en symbol för Anden – Guds andedräkt. Gud är lika osynlig som vår andedräkt men lika verklig och lika närvarande och lika livsviktig.

Kristi Himmelsfärdsdag

Gökotta

Gökotta – en sedvänja att i soluppgången vanligen på Kristi Himmelfärds dag eller vid annan tidpunkt på våren göra en utflykt i gryningen, ursprungligen för att man med hjälp av gökens galande sökte spå om framtiden.
Numera kanske mest för att uppleva fågelsången och den underbara nyväckta naturen.
I Färila församling är det tradition att fira en ekumenisk ottegudstjänst uppe på Vallåsen, berget ovanför kyrkbyn.

Kristi Himmelsfärdsdag

Text från GT: Jes. 61:10-11
Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rättfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.

Brevtext Ef. 1:17-23
Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Text ur Apostlagärningarna 1:1-11
I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, “det som ni har hört mig tala om”, sade han. “Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”
De som hade samlats frågade honom: “Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: “Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. “Galileer”, sade de, “varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Evangeliet enligt Lukas 24:49-53
Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Dagens bön:
Gud
varken tid eller rum kan begränsa dig
Överallt är Kristus närvarande
Tack för förundran och visshet
Berättelsen om hans härlighet och kraft
förs från människa till människa
genom tiden och över världen.
Tack för det som utmanar vår tanke
och fyller vårt hjärta med ro.

Vi ber om öppa sinnen att ta emot
och gåvan att dela med andra

AMEN

 Veckans psaltarpsalm
Av David, en psalm.
Så lyder Herrens ord till min härskare:
Sätt dig på min högra sida,
så skall jag lägga dina fiender
som en pall under dina fötter.
Din kungaspira sträcker Herren ut från Sion:
härska nu bland dina fiender!
Villigt samlas ditt folk
i dag då makten blir din.
På heliga berg har jag fött dig
som dagg ur gryningens sköte.
Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd.
Herren är vid din sida,
han krossar kungar på sin vredes dag,
han dömer bland folken i sitt majestät,
han krossar hövdingar vida kring jorden.
Han dricker ur bäcken vid vägen.
Så lyfter han huvudet högt.

Psalt. 110

Påskdagen

Vår Herre Jesus Kristus är uppstånden!

Text från profeten Hosea 6:1-3
Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev, och han skall läka oss,
han slog, och han skall förbinda oss.
Han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden. 
 
Text ur Apostlagärningarna 3:14-16
Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.

 EVANGELIET ENLIGT LUKAS 24:1-12
Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: “Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.”
Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Dagens bön:
Gud,
vi firar livets seger över döden
för Kristus är levande!
Hela din kyrka jublar
Fyll våra hjärtan
med din uppståndelses kaft och glädje.
Tack för fåglarnas sång som förebådar gryningen
tack för tussilago och krokus som står som det nya livets vittnen i fjolårsgräset.
I den uppståndnes namn.
AMEN

Dagens psaltarpsalm
Hör hur segerropen skallar,
jubel stiger från de trognas läger:
Herrens hand har visat sin kraft.
Herrens hand är höjd till seger,
Herrens hand har visat sin kraft.
Jag skall inte dö, jag skall leva
och vittna om Herrens gärningar.
Hårt har Herren tuktat mig,
men han gav mig inte i dödens våld.
Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!

Psalt. 118:15-24

Långfredagen

Text från GT: Jes. 53:1-12
Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna. 

Brevtext från Filipperbrevet 2:6-8
Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

EVANGELIET ENLIGT LUKAS 23:26-49
När de förde bort honom hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: “Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?”
De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. [35] Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: “Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: “Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.” Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.
Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: “Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: “Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: “Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: “Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, [45] det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: “Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” När han sagt detta slutade han att andas.
Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: “Han var verkligen en rättfärdig man.” När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

EVANGELIET ENLIGT LUKAS 23:50-56
Nu fanns det en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man som inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Han var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet.

Dagens bön:
Helige Gud,
tack för att du i Kristus delar vårt liv och vår död
och före oss har vilat i graven.
Vi tillber dig som genom honom
lider våra plågor och visar oss kärlekens makt.
Tack för att korsets armar formar en famn
som bär oss då vi faller.
I Jesu Kristi namn
AMEN

 
Psaltarpsalm
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.

Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.
Alla som ser mig gör narr av mig,
de hånler och skakar på huvudet:
“Han har överlämnat sig åt Herren,
nu får Herren gripa in och rädda honom
- han är ju älskad av Herren.”
Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.
Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
De spärrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon.
Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig,
de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.
Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!
Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!

Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,
i tempelskaran skall jag prisa dig.
Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, Jakobs ätt,
bäva för honom, Israels ätt!
Ty han föraktade inte den svage
och vände inte ryggen åt hans nöd,
han dolde inte sitt ansikte
utan hörde hans rop om hjälp.
Du är källan till min lovsång
i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren
får jag frambära de offer jag lovat.
De betryckta får äta och bli mätta,
de som sökt sig till Herren får prisa honom.
- Må ni alltid vara fyllda av livsmod.

Hela jorden skall minnas vad som skett
och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
Ty kungamakten är Herrens, han härskar över folken.
De som sover i mullen kan inte hylla honom,
de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom,
och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,
förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in.

Psalt. 22

Påsken i kyrkoåret

I kyrkans år börjar påskcykeln med fastetiden och slutar med Pingstdagen. I mitten ligger påsken.
Påsken är kyrkoårets största högtid och dess centrum. Påsken är också det centrala i den kristna tron. På juldagen föddes den som är uppstånden ifrån de döda. Långfredagen vittnar att den uppståndne dog för världen.
påskdagen jublar vi med den världsvida kyrkan över att Jesus Kristus är uppstånden från de döda.
Kristi himmelsfärdsdag visar sig den uppståndne Jesus för sista gången.
Och Pingstdagen är påskfirandets avslutning. På pingsten skänker den uppståndne sin Ande till alla, som omvänder sig och tror.

Vad betyder påsken för oss?

Ägget är en påsksymbol. Det rymmer ett liv som växer. Och när tiden är inne brister ägget och kycklingen kommer ut som en symbol för ett nytt liv, i en annan form än när det var dolt innanför äggets skal.

Söderut upplever man till påsken de första vårtecknen. Naturen börjar vinna en ny seger över vintern. Häruppe i Norrland är det oftast fortfarande mycket snö som täcker naturen och de tecken på nytt liv som man kan se i den. Men solen stiger högre och högre, värme och ljus är på väg.

Påsken handlar ännu mer om en annan seger, en människas seger över döden. Döden är människans allvarligaste fiende. Så länge det finns liv, finns det hopp. Men när döden slår till, då är det slut.

Påsken visar på Kristi seger över döden. Jesus själv har sagt: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör… (Joh. 11:25). Jesus Kristus bar all mänsklighetens skuld och brist in i döden. Och i dopet kan vi följa med honom in i döden och uppstå tillsammans med honom. I dopet dör vår inre människa med all synd och ondska och vi blir födda till ett nytt liv i tron. Samtidigt fortsätter vår kamp mot synden och ondskan. Vi behöver hjälp för att komma tillbaka till dopets gåvor. Under fastan har vi möjlighet att uppmärksamma kampen mot det onda. Om vi följer alla gudstjänster under fastan, då blir våra blickar riktade på Jesus Kristus.
Jag önskar att vi alla på något sätt förberedde oss för påsken under fastetiden, och att vi sen kan uppleva påsken som en stor glädjefest, som en seger öven synden och döden.

Passionsveckan

Passionsveckan är den mest spännande och mystikfyllda tiden på hela kyrkoåret. Genom att leva med i detta skeende, att sätta dig in i passionsveckans händelser, dra paralleller mellan Kristi drama och ditt eget liv – detta kan hjälpa dig fram till att finna meningen i ditt eget liv.

Tänk på Jesu segerintåg i Jerusalem och jämför med tillfällen då du själv ställt upp och visat vad du är mäktig. Tänk på vilka felbedömningar du gjorde, tänk på dina alltför höga ambitioner, smärtsamma misstag. Men du måste fortsätta, du måste förverkliga din egen vision av livet, precis som Jesus gjorde. Under livets gång kommer det att ske misstag. Om du undviker att göra misstag har du slutat att utvecklas.

Nattvarden, då Jesus erbjöd sitt liv i påsklammets ställe som ett försoningsoffer, firas åter och åter för att fortsätta försoningsverket. Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Paulus skrev till korintierna var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren med vin. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig.

Vi känner så väl igen den situation som Jesus upplever i Getsemane. Att slippa undan, det är något vi ofta vill. Något vi ofta frestas till. När vi ställs inför något som verkar besvärligt, obehagligt, smärtsamt, då vill vi gärna gå förbi, omkring, i stället för rakt igenom. Att försöka slippa undan är en av de vanligare frestelser som vi ställs inför. Men också en av de svårare. Det finns så många sätt att slippa ifrån och komma undan. Varför just jag ? Finns det ingen annan som kan gripa in?

Jesus var alldeles ensam! Hans utvalda vänner, de som han trodde allra mest om av alla sina lärjungar, vad gjorde de när han i sin känsla av yttersta ensamhet och övergivenhet sökte upp dem? De sov. Han hade bett att de skulle följa honom in i den svåra stunden, kanske för att han inte skulle känna sig så ensam och övergiven. Men de sover. Han är helt ensam, helt utlämnad åt de makter som han kämpar med, den onda makt som frestar honom att inte lyda Fadern.

Ja, han var övergiven av människor. Men han var inte ensam. Ingen är ensam i frestelsens stund, även om vännerna sviker, även om vännerna sover. När vi står inför svåra prövningar, då vet vi att vi inte är ensamma. Och vi vet att Jesus har varit med om det och förstår vår vånda och kan kämpa med oss. Ske din vilja. Jesus segrade med den bönen i Getsemane. Vi segrar också över Frestaren då vi ber Ske din vilja. Genom bönen kan vi tala och lyssna på ett nytt sätt. Ty i bönen talar vi inte bara till oss själva utan vi släpper in en annan: vår sannaste röst kan svara oss klart och tala om vad vi bör göra härnäst.

Korset – Var och en av oss har sin egen smärta. Och vi vet att när vi upplever den kan vi bara säga: jag är ledsen, jag är förtvivlad, så här vill jag inte ha det, och kanske blir det aldrig bättre.. å, varför kan ingen ta detta kors ifrån mig? Men då måste vi ta ett steg till och säga: Men den är min, denna särskilda plåga, det var här omständigheterna drabbade mig och skapade detta kors.

Korset är uppfyllelsen av Kristi gärning, det som han var ämnad till. Att bära mitt eget kors skulle kunna innebära att jag accepterar och medvetet förverkligar mitt eget personliga mönster. Det innebär att jag tar ansvar för det som jag gör. Gud har gjort oss till den jag är, han har givit mig mina förutsättningar.

Påsken innebär att vi ständigt får börja på nytt. Vårt gamla jag och våra gamla sorger dör med Kristus. Vårt nya jag uppstår med honom. Människan får en ny möjlighet att försöka på nytt.
Tron på de dödas uppståndelse innebär att jag tillsammans med Jesus står på livets sida. Med honom får jag känna vrede över omänsklighet, över lidande och död. Jag får vara rädd och känna olust inför döden. Men jag behöver inte förneka den. När allt är hopplöst, när mina krafter är slut, då är Jesus uppståndelsen och livet.

Vårfrudagen

Kyrkan har troligen firat bebådelsedagen sedan 400-talet. Marie Bebådelsedag firas rätteligen den 25 mars, nio månader för jul. Varje kvinna som har fött barn förstår varför. Förr kallades Jesu mor Maria också för “Vår fru” och den dag som är hennes speciella firningsdag blev sålunda “Vårfrudagen”. Om man säger detta fort kan det låta som “våffeldag” och så har det blivit i folktraditionen. Man äter våfflor med grädde och sylt för att fira Marie bebådelsedag.
I kyrkan firas Marie Bebådelsedag numera på en söndag i slutet av mars. I år 2009 firar vi Marie bebådelsedag i kyrkan söndagen den 21 mars.

Men fram t.o.m. 1953 firades Vårfrudagen alltid som helgdag den 25 mars. I mitten av 1900-talet tyckte många att det var besvärligt med en helgdag mitt i veckan och det kom motioner till riksdagen om en förändring. Fr.o.m. 1954 firas jungfru Marie bebådelsedag i kyrkoåret på närmaste söndag, en söndag under tiden 22-28 mars.

I Kyrkans år hamnar man ibland långt från den “rätta” dagen. Men de gamla folkliga traditionerna som är knutna till Vårfrudagen låter sig nog inte påverkas av ett riksdagsbeslut för drygt femtio år sedan.

 Det folkliga firandet av vårfrudagen ligger kvar den 25 mars. Dagen markerar slutet på vintern och början på våren. En del traditioner från det gamla bondesamhället som har att göra med olika sysslors början och slut har därför knutits till denna dag – i norr skulle t.ex. timmerkörningen vara klar och i söder skulle man ha tröskat färdigt.
Denna dag är också knuten till många gamla seder som har med våren och vårdagjämningen att göra. Min mamma brukade tala om att nu kan vi “kura skymning”. I syd- och västsverige sa man att “Tranan bär ljus i säng”.

Troligen härrör sig detta talesätt från att tranorna kommer tillbaka efter flyttningen vid vårfrudagstid eller vårdagsjämningstid, och i och med detta har den ljusare årstiden inträtt och man kunde gå och lägga sig medan det ännu var ljust. Det gällde väl fr a barnen, dem kunde de köra i säng så tidigt att det ännu var ljust fr o m vårdagsjämningstid….

En trana som avbildas stående på ett ben med en sten i ena foten är en symbol för vaksamhet. Om tranan tappar stenen så att den faller på den andra foten vaknar hon. Marie bebådelsedag handlar också om uppmärksamhet och förväntan. Dagen infaller då vi inte längre behöver tända lampor tidigt på eftermiddagen, men än får vi vänta på våren. Vi är inne i fastetiden, den tid då vi förbereder oss inför påsken, även om just Marie bebådelsedag är en glädjedag som bryter fastan. Nu ser vi framåt. Vi uppmärksammar alla vårtecken – återvändande flyttfåglar, de första blommande lökarna, de allt ljusare kvällarna. Vårens tecken överensstämmer med påskens budskap om seger över döden.

I boken “Tradition och liv” kan vi läsa:
Att bebådelsedagen hamnade på den 25 mars beror på att man för mycket länge sedan trodde att världen skapades vid den tid då vårdagjämningen sedan kom att infalla. När fullkomlighetens Gud skapade världen var dag och natt lika långa. Eftersom Gud är fullkomlig måste också världens nyskapelse genom Jesus Kristus påbörjas samma datum. En fullkomlig Gud skulle inte låta den gamla världen sluta med ett ofullkomligt år. Men Jesu liv började ju inte med födelsen utan med tillblivelsen i Maria. Alltså måste bebådelsedagen vara på skapelsedagen 25 mars. På bebådelsedagen räknar vi nio månader till jul, och det är bebådelsedagens plats som är orsaken till att julen kommit att firas nio månader senare.

Fastan

Fastan kommer efter fastlagen och sträcker sig 40 vardagar framåt från askonsdag till och med påskafton. Söndagarna är inte fastedagar. Under fastan gäller bot och bättring: Att pröva sitt kristna liv, att försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd.

Seden att fasta är urgammal. Vi läser om Jesus att han drog sig undan i bön och fasta. Det var helt självklart i urkyrkan att vissa perioder av livet anslås till fasta. Onsdagar och fredagar var tidigt fastedagarna framför andra. Så småningom anslogs vissa tider av året till fasta, och från 400-talet kan vi urskilja seden att fasta 40 dagar före påsk, den stora fastan i de ortodoxa kyrkorna.
Det är en tid av bot och eftertanke. Under denna tid undervisades dopkandidaterna i den kristna tron. Dopdagen framför andra var påskdagen. Vägen till dopet är inte en privatsak. Det bör vara en gemensam vandring för hela församlingen – tron är en gåva som vi får i gemenskap med andra. I denna gemenskap får vår tro den näring och stimulans den behöver för att kunna växa till och mogna. 

Att fasta – inte tillfredsställa magens behov, kan för en del vara en hjälp att förstå att vi inte behöver tillfredsställa allt som vi önskar och strävar efter. Man kan göra fastetiden till en övning i andlighet och eftertanke. Fastan kan också betraktas som en tid av solidaritet med världens svältande och många låter Lutherhjälpens fastebössa stå på matbordet. Att fasta och avstå från det som vi har lust till innebär alltså att vi tänker på att “människan ska leva inte enbart av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” (Matt 4:4) Det är inte maten som gör att vi lever. För att leva, och leva även då vi dör måste vi ta emot livet av Gud. 

Den stilla veckan är den sista veckan före påskdagen, mellan palmsöndag och påskdag. Förr var detta en mycket tyst och stilla tid i vårt land. Fr o m onsdagen dymmelonsdag fick inte ens kyrkklockorna ljuda med sin vanliga klang, man ersatte metallkläppen med träkläpp dymla så att ljudet blev dovt.
Dagarna i stilla veckan har sina särskilda namn. I min barndom lärde jag mig denna namnlängd: palmsöndag, blåmåndag, vitetisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdag. Men namnen på måndagen och tisdagen är kanske lånade från förfastan?

Askonsdag

Askonsdag, vad är det?

Av gammalt är det fastans början, den första dagen i fastan, som sträcker sig 40 vardagar fram till och med påskafton. (Söndagarna är inte fastedagar.)
I den kyrkoordning som reglerar förhålladena inom Svenska kyrkan finns reglerat vilka gudstjänstdagar som ska firas. En nyhet är alltså att vi skiljer på kyrkliga helgdagar och borgerliga helgdagar.

En ny sådan kyrklig helgdag är Askonsdagen

Aska har många associationer. Aska användes förr till framställa lut för att tvätta. Viss aska används till emalj- och glasframställning. Aska kan användas som gödselmedel. Askan, stoftet har inte liv i sig själv. Tecknat som ett kors talar askan om att det döda kan få liv genom påskens under.

Bruket av aska i gudstjänsten försvann med reformationen, därför att fasta och bot på medeltiden mest knöts till att böta (för synderna). Idag ser vi bot mer som att bota, att bli botad från syndens resultat i oss själva och i världen. 1983 fick askonsdagen åter sin plats i vår evangeliebok.

Fasta hör inte längre till den goda disciplinen i vår kyrka. Det finns bara några rester kvar av den kristna seden att avstå från somligt för att se annat klarare. Men askonsdagen har kommit tillbaka med allvar, aska och korstecken.
Den årliga fasteinsamlingen påminner om vilken slags fasta Gud vill ha:
“praktiska insatser för rättvisa och frihet, mat, kläder och tak över huvudet åt de fattiga i världen.”
Utan att göra något väsen av det kan vi, som Kristus, dela med oss av vårt eget för att andra ska leva på ett värdigt sätt.

Under fastan gäller bot och bättring: Att pröva sitt kristna liv, att försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd.
Det finns församlingar inom Svenska kyrkan där man har tagit upp det gamla bruket att fira askonsdag med en gudstjänst, där man ritualmässigt tecknar ett kors med aska i pannan på gudstjänstdeltagarna. Askan är den sparade askan från de brända “palmkvistar” som sparats från palmsöndagsgudstjänsten föregående år.
“Tänk på att du är stoft.
Omvänd dig och tro evangelium”.

Jag ritar ett kors
med fingret.
Jag ritar ett kors
på mig själv.
Det betyder:
Jag är Guds barn
såsom Jesus är det.När jag blev döpt
ritades ett kors
på min panna
på min mun
på mitt hjärta.
Jag fyller i mitt dopkors
så att det aldrig suddas bort.
Se Gud på korset
se att jag är ditt barn!

(Margareta Melin)

Gud, du som älskar ett uppriktigt hjärta, skapa i mig ett rent hjärta och ge mig ett nytt och stadigt sinne.

Påskveckan

Vid vårdagjämningen 20 mars är dag och natt lika långa. Efter detta datum är det ljust större del av dygnet än det är mörkt. Påskdagen infaller söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen och kan alltså variera från slutet av mars till slutet av april.
Ordet “påsk” kommer från det arameiska “pascha” och hebreiskans pesach. Det är en av de största judisk-kristna högtiderna. Judarna firar påsken till minne av Israels uttåg ur Egypten, alltså långt före Jesus födelse, medan de kristna firar minnet av Jesu död och uppståndelse.

Den kristna påskveckan börjar med palmsöndagen. Då börjar den vecka som också kallas “stilla veckan” eller “stora veckan”. Torsdagen kallas skärtorsdag från ett gammalt ord “skära” med betydelsen “göra rent”. Då firas minnet av nattvardens instiftande. Jesus led döden uppspikad på korset under fredagen, som i vårt land kallas långfredagen. Han drog sin sista suck “i den nionde timmen”, vilket i vår tid är 15.00.

Sedan uppstod han från de döda på tredje dagen och därför firar vi påsksöndagen som den största glädjedagen i kyrkan, och den firas också ofta som en dag då vi åter får minnas vårt dop in i den kristna gemenskapen.

I min barndom, för inte alls länge sedan, var påsken en mycket tyst och stilla helg. Och ser man något längre tillbaka kan man finna många folkliga seder, och de hade ofta inslag av självplågeri för att man skulle bli påmind om Jesu’ plågsamma vandring med korset mot Golgata. Man kunde lägga småsten eller okokta ärtor i skorna. Det var förr också vanligt att man åt maten olagad eller ordentligt med salt sill utan att dricka, allt för att påminnas om hans lidande på korset. Långt in på 1970-talet var det otänkbart att ha en nöjesanrättning eller bio öppen framförallt på långfredagen. Det var trettio år sedan som riksdagen avskaffade det beryktade förbudet mot att anordna offentliga nöjestillställningar på vissa stora helgdagar, t ex långfredagen. Nuförtiden är ju påsken i Sverige mest en välkommen vårledighet.

Ägget symboliserar sedan urminnes tider livets uppkomst. Gult är påskens färg. Det hör samman med kycklingar och ägg. Över den hela kristna världen äter man under påsken massor av ägg. Det här är kanske den enda helg under året då man är eniga tvärs över kulturella gränser om vad som skall ätas. Orsaken till att det blev just ägg kan bero på att höns och andra tamfåglar före dagens “äggfabriker” började lägga ägg vid ungefär denna tid på våren. Kokta ägg är alltjämt den viktigaste maträtten vid den svenska påskmåltiden. Vår tradition är att måla dem med vattenfärg innan man äter dem.
I Ryssland och Baltikum förekommer mer avancerade batikmålningar på äggen.
Ibland sticker man hål på de dekorerade äggen och blåser ur innehållet och gör dem så lätta att de kan hängas upp i ett påskris.
Till påsken hör också godis i form av ägg och godis lagda i askar som har formen av ett ägg. Även dessa kallas påskägg. De mest exklusiva består av stora äggformade chokladkonstverk.
I bl.a England och Tyskland är det påskharen som lägger dessa dekorerade ägg till påsk. Ofta lägger påskharen äggen på hemliga ställen, så att barnen måste gå ut och leta reda på dem.

inbjudning-8

Påskkärringar representeras nu för tiden av utklädda barn som går från hem till hem för att tigga lite godis eller pengar. Men den här seden har ett otäckt ursprung. Kyrkan drog på medeltiden igång en häxjakt som skulle vara i flera hundra år. På vissa håll i Sverige sysslade man med häxprocesser så sent som under förra seklet. All trolldom och folktro betraktades som kätteri och ett hot mot “den sanna läran”. Den här jakten på alla med påstådda övernaturliga krafter beräknas av vissa forskare ha kostat miljoner människor livet i Europa. Värst utsatta var förstås kvinnorna som på den här tiden inte hade mycket att säga till om. För att bli anklagad som häxa kunde det räcka med att någon helt enkelt blev utpekad och sedan var det upp till den utpekade att stå för motbevisningen. En vanlig föreställning var att häxorna for till Blåkulla på Skärtorsdagen för att ägna sig åt ett dygns “orgastiska övningar”.

Fastlagen och Fastlagssöndagen

Fastlagssöndagen, varför heter den så?
 Av gammalt är fastlagen de dagar som är avslutning på förfastan. Fastlagen är tre dagar lång. Fastlagssöndagen, blåmåndagen och fettisdagen. Det är kalasdagarna före den långa fastan. I sydligare länder är det karneval som kommer av det latinska uttrycket carne vale som betyder “farväl kött”. Det här är av gammalt den rätta tiden för fettisdagsbullar eller semlor, fast nu för tiden då alla traditioner mer eller mindre har förlorat sin ursprungliga betydelse har bruket att äta semlor spritts ut över hela våren.
Fettisdagsgubbar är en annan gammal sed knuten till fastlagen i många trakter, bl a i Alfta i Hälsingland.

Utklädsel av betydligt enklare slag är dock inget ovanligt under den svenska fastlagen eller strax innan. I Edsbyn i Hälsingland går man “Mattesgubbe” på Mattiasdagen den 24 februari. Grannbyn Alfta går man “fettisdagsgubbe”, som på många andra håll i landet.
Man klär helt enkelt ut sig i något anskrämligt och vandrar runt i gårdarna i stora följen.

I södra Sverige och i svenska Finland har man gärna uppträtt som låtsasbrudpar eller framfört små skådespel. Oftast har det hela
som vanligt gått ut på att tigga ihop en slant eller att få mat, dryck och godsaker till en fest efteråt. Fastlag och senare även fastan har varit populär tid för maskerader i högreståndshemmen. Det var säkert inget unikt att kungen höll en maskerad på Operan den ödestigra marsdagen 1792.

I dag går barn fortfarande “gubbe” i Alfta men har flyttat in i centrum inte ute i gårdarna. Dom små barnen går på förmiddagen och de äldre på eftermiddagen när skolan har slutat. Så den dagen när man åker hem från jobbet är det fullt med “gubbar” ute. Köpmännen ger dom en liten sak t ex en klubba, frukt eller vad det nu blir.

Fastlagsriset med sina granna fjädrar är en trevlig sed för alla som inte är allergiska. Det är festligt med de granna fjädrarna, och fest är ju just vad det skall vara dessa sista dagar före den långa fastetiden.
När jag var barn hörde det till att på fastlagssöndagen gjorde vi en söndagsutflykt och plockade björkris. Sedan på kvällen satte vi oss och pyntade kvistarna med granna fjädrar. Dessa sparades från år till år, och förnyades bara då de blivit alltför changerade.
Dessa fjäderprydda ris fanns som prydnad på flera ställen i huset fram till påsk. Men då byttes de ut mot björkris som drivits i kakelugnsvrån så att det var fullt med små små ljusgröna “musöron” till björklöv.

Fastlagsriset – varifrån kommer den traditionen? Det finns olika meningar om detta. Många anser att det är påskriset som blivit en sed under hela fastetiden. Påskriset som från början användes av husfadern för att piska hushållets medlemmar på långfredagen för att påminna om Jesu plågor. Att pryda riset med brokiga fjädrar var en sed som uppstod för ungefär hundra år sedan. Det fanns ju inga blommor att tillgå utomhus, men man kunde färga fjädrar och pryda det med. På torget i Stockholm minns jag från min barndom att man kunde köpa ris som inte bara var prydda med granna fjädrar utan det var också ett litet tänkespråk eller ett spådomsord fastbundet i varje fjäder.

Ordet “fastlag” kommer av ett gammalt ord “fastelavent”, alltså kvällen före fastan. Förfastan och fastan omfattar sammanlagt 70 dagar. Den inleds med söndagen Septuagesima “den sjuttionde” Det gamla namnet på fastlagssöndagen är något felaktigt Quiquagesima “den femtionde”. I kyrkorna berättas den dagen om att Jesus börjar tala med sina lärjungar om att de skall gå upp till Jerusalem och att han där kommer att utlämnas till hedningarna och dödas men åter uppstå på den tredje dagen.

Evangelium enligt Markus 10:32-34De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom:
“Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

Tema för fastlagssöndagen i Kyrkoåret “Kärlekens väg”

Kärlek är att stanna kvar,
att inte överge någon när en relation tappar färgen,
att inte svika kallelsen när motgångarna hopar sig,
att inte vända i uppförsbacken.
Kärlekens väg bjuder alltid motstånd.

Blåkulla

Nu när påsken är här tycker jag att det är passande att  skriva om Blåkulla och påskkärringar (häxor).

Under den stora häxjakten åren 1668-1676 spelade berättelser om Blåkulla en stor roll, då barn sade sig ha blivit bortrövade dit av häxor. Barnens vittnesmål gav oftast ett liknande vittnesmål om Blåkulla:

På Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack och åt och dansade och hade sex till ljuset av ljus som stuckit i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade och helveteselden pyrde upp genom ett hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet, gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och vars sperma var vatten och födde sedan grodor som sopades upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig och de gåvor man fått hade blivit spån.

Ett intressant fenomen var att barnen, förutom Satan och demoner, också sade sig ha sett änglar i Blåkulla. Vägg i vägg med Satans matsal låg änglarnas kammare Vitkulla, inredd med bänkar som i en kyrksal och helt och hållet i vitt från golv till tak, varifrån Gud i en grå kåpa och grått skägg (”precis som herr Olof i Mo”) ropar till dem “Kommen hit i ären mina barn”. Änglarna hade fågelklor till händer och fötter, några flög omkring och de var klädda i vitt linne, mässärkar och snäva byxor, och de slog satansmaten ur händerna på barnen, grät tårar stora som ärtor och bad dem bekänna så att häxorna kunde utrotas och sände med budskapet att människor inte skulle arbeta på torsdagskvällar, inte använda mössor med krusade tröjärmar och inte sälja tobak till överpris.

Barnen var ju inte endast offer för häxorna som tagit dem dit, i Blåkulla hade barnen också själva deltagit i sexuell synd och försvurit sig till Djävulen och ätit hans mat. Att änglarna försökte hjälpa dem var därför ett sätt för barnen att understryka att de i första hand hade varit häxornas offer, och “Blåkullas vita änglar” var populär bland vittnesmålen. Platsen kallades bland Vitkulla. Men domstolarna var aldrig särskilt intresserade av änglarna. Rätten frågade varför änglarna, om de hade försökt hindra dem från att äta av satansmaten, inte försökt hindra dem att göra värre saker, som att ha sex med djävlarna. Den första som nämnde en ängel var troligen Erik Eriksson.

I gammal folktro är blåkulla är en mystisk plats dit häxorna färdas på skärtorsdagen eller valborgsmässoafton. Exakt vad de gör där vet man inte. Men enligt de flesta sägner så festar de med djävulen.
Häxorna flyger dit på sina kvastar eller annat redskap eller kanske på ryggen av deras husdjur.
Häxornas frånvaro märks aldrig för alla är förtrollade att tro att häxorna är hemma som vanligt.

Blåkulla är inte en specifik kulle utan kan variera.

Varför platsen för denna fest kallas just Blåkulla är något av ett frågetecken.
Vissa säger att namnet är en svensk version av tyskarnas Blocksberg. Där sägs häxor också samlas och festa. Fast då bara under valborgsmässonatten.
Men då får de flyga riktigt högt på sina kvastar för Blocksberg eller Brocken är den högsta toppen i bergskedjan Harz. Den är 1141 meter hög.

Det kan också vara efter den öländska ön Blå Jungfrun. Förr i tiden trodde man att det förde olycka med sig att säga namnen på farliga platser. Därför tabubelade man de äkta namnen och gav platserna så kallade noa-namn. Alltså ett totalt motsatt namn till vad det var. Blåkulla är ett noa-namn som gavs till Blå Jungfrun men Blåkulla blev snart också tabubelagt på grund av alla häxhistorier.

Det finns även lite andra platser i Sverige som kallas Blåkulla.
Ett bostadsområde i västra Laholm heter Blåkulla. Det heter även miljonprogramhusen i Hagalund i Solna, polishuset i Visby, en del av ett bostadsområde i Helsingborg och högsta toppen på Stora Brattön i Bohuslän.

Undrar om en massa vilsna påskkärringar virrar runt där nu?

Dyrkan av Oden
Vanja | April 2, 2010 | 11:42 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden har mest dyrkats som krigsgud, till skillnad från t.ex. Tor som stod för skydd mot det övernaturliga (jättar), Frej (för skörd och gröda) och Freja (fruktbarhet, barnafödande och kärlek). Dyrkan av Oden var oftast väldigt respektfull och människorna var ibland oroliga för att göra fel och vredga guden. En berättelse som avslöjar Odens obevekliga natur står att finna i Gautreds saga. Där beskrivs en vattenfärd av kung Vikar och hans kämpar. Vinden mojnar och man bestämmer sig för att ge ett offer till Oden för att få gynnsamt väder. Man lottar om vem som ska bli offret och lotten faller på konungen. Eftersom ingen är vidare pigg på att offra honom ordnas en skenritual. Man lägger kalvtarmar runt Vikars hals istället för rep och spjutet som skulle ha spetsat honom ersätts med en käpp. Men när denna käpp kastas mot kungen med orden “Jag ger dig åt Oden” ersätts plötsligt käppen av ett spjut. Samtidigt som spjutet genomborrar kungen blir kalvtarmarna ett rep och grenen det är fästat vid sprätter upp så att kungens nacke bryts. Så lätt snuvar man inte Oden på vad som givits honom. Det fanns också mer folkliga dyrkningar som mera var något som ingick i vardagsritualerna, exempelvis att den sista skärven av skördat hö skulle ställas undan och lämnas till Sleipner. Det finns också flera folksägner om Oden, vilka nu längre inte är så kända. En av dem är om Kettil Runske. I korthet får en son till Oden besök av Kettil. Kettil blir fascinerad av Odens runor och tar dem olovandes med sig därifrån. Kettil stöter senare på Oden tre gånger. Med sig har Oden först hundar, andra gången en tjur och tredje gången självaste havsfrun. Oden “bussade” alla dessa på Kettil, men han klarade sig var gång med hjälp av Odens runkavlar. Följande rader skrevs 1695 av professor Andreas Spoles efter läsning av Petrus Hööks uppteckning.

Morgonen dereffter, när Kättil bortkörde sine getter, mötte honom i Rependa gata sielfwer Oden med sina hundar, williandes låta honom ihiälrifwa, frågades Kättil, om han icke wille låta gubben i Ufwelaberg fåå sin skräppa igen, der på Kättil intet swarade, uthan kastade uth een runekafwel och der medh bandt hundarna. Oden sade: “släpp mina hundar!” “Neij”, svarade Kättil, “du låter göra mig skada”. Oden sade: “tu skalt aldrig höra af dem mehra, uthan mööt mig i morgon så skal iag skrämma dig”. Kättil swarade: “thet thör jag wäl giöra”. Andre morgonen mötte Oden honom medh en tiur, som stoore trään kullkastade. Då kastade Kättil uth dhen andra runkaflan och bandth tiuren. Oden sade: “släpp min tiur!” “Neij”, svarade Kättil, “du låter göra mig skada”. Oden sade: “honom skal tu intet meer fruchta före, men mööt mig i morgon, så skal iag skrämma tig”. Kättil svarade “då är jag intet rädder”.

Denna sägen visar dock att Oden kanske inte alltid ansågs oövervinnlig. Under Sveriges hedniska tid hölls vart nionde år ett allherjarblot i Uppsala då man under nio dygn hängde upp nio djur, men även människor, i offerlundens träd. Detta blot tros tillägna Oden likt hans eget självoffer i världsträdet Yggdrasil. Följande nedskrevs av Adam av Bremen: “Också brukar vart nionde år en för alla svenska land gemensam fest firas i Uppsala; från denna fest får nämligen ingen utebli. Kungar och folk, alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala och – något som förorsakar de grymmaste kval man kan tänka sig – de som redan antagit kristendomen måste friköpa sig från dessa festligheter. Offret är av följande slag: av alla levande varelser av mankön frambäres nio stycken, med vilkas blod de nämnda avgudarna brukar blidkas. Men kropparna hänger de upp i en lund, som ligger bredvid templet … Där hänger också hundar och hästar bredvid människor, och en kristen man har sagt mig att han sett 72 sådana kroppar hänga om varann. För övrigt är de trollsånger, som brukar sjungas vid den heliga handlingens begående, lika mångartade som oanständiga, varför det är bäst att förtiga dem.”

Odens djur
Vanja | April 2, 2010 | 11:40 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden hade sex djur. Låt oss börja med de kolsvarta korparna Hugin och Munin. Varje dag sände han ut dessa i världen (oftast till Midgård) för att samla information som de senare på kvällen skulle återberätta för honom. Korparnas roll i den fornnordiska mytologin begränsar sig oftast till att vara just Odens informationsbringare, men det finns uppgifter på att de t.ex. vid asarnas besök av jätten Utgårdaloke, då Oden inte själv var närvarande, hjälpte asarna att avslöja de olika bluffarna som jätten försökte slå i dem. Oden har också två tama vargar med namnen Freke och Gere. Dessa vargar får Odens portion kött på Valhall varje dag eftersom Oden bara dricker vitt vin. Vargarna hade ingen specifik roll som exempelvis budbärare eller livvakter åt Oden. Sedan har vi Odens åttabente springare Sleipner. Sleipner är den snabbaste hästen i världen. Den sista jätten som påstod något annat slog Tor ihjäl (naturligtvis efter en rättvis hästkapplöpning). Det är i princip honom Oden använder för att ta sig fram någonstans. Sleipners födelse är en lite annorlunda historia då han blev till efter ett möte mellan Loke i stoskepnad och arbetshingsten Svadilfare. En dag hade en byggmästare kommit till Asgård för att bygga en mur som skulle skydda asarna från jättar. Om han lyckades med detta ville han gifta sig med Freja (som alla andra jättar också ville), men dessutom ville han också ha Sol och Måne. Om han misslyckades med att bygga muren före utsatt tid så skulle gudarna få arbetet gratis.

Asarna tyckte att förslaget lät riskabelt, men Loke övertalade dem att anta erbjudandet eftersom ingen kunde bygga så fort. Dock visade det sig att byggmästarens häst var arbetsam som få och när muren snart skulle stå klar hade gudarna rådaslag. Det bestämdes att Loke skulle få ett dygn på sig att få bort hästen Svadilfare från Asgård. Loke förvandlade sig då till en märr som gnäggande sprang in i skogen, och Svadilfare efter. Senare födde Loke ett litet grått föl som blev Odens häst. Oden har ristat in magiska runor på Sleipners tänder (andra ställen som hästar brukar ha runor inristade på i den nordiska mytologin är hovarna och bröstet). Sleipner är också en väldigt modig häst liksom flera av hans avkommor exempelvis Sigurd Fafnesbares springare Grane. Grane var den enda hästen som vågade hoppa över de förtrollade lågorna för att rädda valkyrian Brynhild. Det sjätte av Odens djur är geten Heidrun, som står på Valhalls tak och betar av världsträdet . Ur hennes fyra spenar rinner en aldrig sinade ström av spisöl, gammelöl, honungsmjöd och vin. Trots att geten inte är större än andra getter räcker alltid drycken så att “åtminstone alla och en var kan få sig ett gott rus”. Dessa fyra drycker serveras enhärjarna i Valhall av Odens två tjänarinnor, valkyriorna Rist och Mist.

Häxor från Odensvi
Vanja | April 2, 2010 | 11:38 | Sägner | No comments

  “Nu tillvitas kvina trolldom, och hon blir tagen på bar gärning, och det blir styrkt med säkra vittnen; då har hon förverkat sitt liv, och henne ska man stena ihjäl”

-Östgötalagen 1200-talet

När kristendommen tog över i vårt land förvandlades de forna hedninska gudarna till djävlar och demoner, och allt som inte kunde härföras till den kyrkliga magin förklarades vara djävulens påfund, trolldom och vidskepelse.
Fram till 1799 kunde man straffas för trolldom, och ett hundratal personer (mestadels kvinnor) avrättades. I Odensvi socken finns inga belägg för att någon skulle ha avrättats för trolldom, men ett par fall har varit uppe i tinget.

-Vid häradstinget i Gamleby avhandlades ett avancerat häxmål mot Ingeborg i Kila, Odensvi. Därvid erkände Margreta Persdotter i Kila att Ingeborg i Kila, Mårtens piga, hade sagt till henne “att bodde vi båda i en by skulle jag lära dig konster, rida åt Blåkulla och där är så vackra stugor målade”.
Här förekommer för första och veterligen enda gången i Tjust härads domböcker benämningen på den plats där de beryktade orgiastiska häxsabbaterna med djävulen som huvudfigur ansågs äga rum och som spelade en så framträdande roll under 1600-talets häxprocesser – i detta fall säkerligen ön Jungfrun i Kalmarsund. Mötesplatser för häxor fanns också förlagda till andra platser.
Det blev ingen blåkullafärd för Margareta Persdotter. Hon råkade dock någon tid därefter “en sen onsdag” Ingeborg, som uppmanade henne att följa med till Blåkulla. På Margaretas fråga hur det skulle gå till då hon saknade häst, hade Ingeborg svarat: “Tag du Jons dräng i Näringe och jag vill taga skräddaren Sven i Näringe”. Margareta svarade: “Iagh Räss the wajkner” (Jag är rädd för att de vaknar; ett intressant exempel på 1600-tals dialekten i Tjust. Ingeborg hyste inga dylika farhågor. “Nej”, sade hon, “de skall inte vakna förrän jag vill och kommer tillbaka igen”.
Kort tid efteråt följdes de båda pigorna i vall och gick då upp på ett högt berg, där en jätte haft sin boning. Där sade Ingeborg till Margareta: “Jag vill göra en konst” och gjorde en konst “och begynte resa sig upp” hur nu detta gick till. Margareta blev förskräckt och utropade “Gud allsmäktig bevara mig” och fick påskrivet för att hon nämnt Guds namn.

Målet förekom ånyo den 23 juni 1623 men avgjordes inte av häradsräten. Då det inte fanns andra beskyllningar mot “samme quinfolck och likuel icke wile bekenna” togs de omhand av länsmannen för transport till slottet i Kalmar. Här finns åter en lucka i domboken, varför det icke går attt utrönas om flickorna återkom i häradstinget eller vilket öde de mötte i källarhålorna i Kalmar slott. De torde dock inte ha behövt bestiga bålet i hemorten; det skulle antagligen ha avspeglat sig i hävderna, och deras brottslighet var ju f ö måttlig.

—————————————————————————————-

Vid kyndelsmässotid år 1409 hände följande. Ingeborg, hustru till Magnus Håkansson i Havet i Odensvi socken, hade en halvårs gammal styvson, som under en månads tid varit så missbildad att hans ansikte hade varit uppåtvänt och bakhuvudet böjt tillbaka mot ryggen, och varken syn eller känsel hade han haft. Sedan hon gjort löften för gossens hälsa till olika helgon utan att det hade hjälpt lovade hon att till herr Nikolaus av Linköping offra två ögon av vax och att gossen, när han blev så gammal att han kunde sitta till häst, skulle vallfärda till den ärorike herr Nikolai grav, om etc. Sedan löftet avlagts, började gossen tillfriskna, och inom åtta dagar hade han fullständigt återvunnit sin forna hälsa. Sitt löfte infriade Ingeborg samma år på Persmässoafton tillsammans med sina grannar Peter och Nils.

“En trollkvinna skall du icke låta leva” -andra Moseboken 22:18

—————————————————————————————

Odens värdeföremål
Vanja | March 13, 2010 | 10:49 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Oden har två riktigt viktiga ägodelar av vilka det första är spjutet Gungner. Detta spjut användes inte vid direkt försvar som t.ex. Tors hammare Mjölner, utan mer magiskt för att starta och avsluta krig. När asarna en gång krigade med vanerna startades det med att Oden slängde sitt spjut Gungner över dem (ett “trick” som härmades av nordiska krigsherrar med orden “Jag viger er till Oden”). Dock använder han sitt spjut en gång, i Ragnarök när han tränger in Gungner i Fenrisulvens bröst, men då dog faktiskt heller inte vargmonstret. Det andra tinget var den ståtliga guldringen Draupner. Var nionde natt droppade åtta ringar lika tunga och dyrbara som originalet fram ur den. Det är inte känt vad som hände med alla dessa ringar, men originalet bars alltid av Oden. När hans son Balder begravs lägger Oden ringen Draupner på hans bröst, men den skickar Balder tillbaka från dödsriket. Det var Lokes förtjänst att både Draupner och Gungner gavs till Oden. I korthet hade Loke klippt av Tors fru Sivs hår och Tor hotade att slå ihjäl honom om inte Siv skulle få något som kunde ersätta håret.

Loke begav sig då till några dvärgar kallade Ivaldesönerna. Dessa förfärdigade inte bara ett nytt guldhår till Siv utan också ett märkligt skepp, Skidbladner som trots att det kunde rymma alla asar gick att vika ihop i fickan, samt spjutet Gunger. Loke gick sedan vidare till dvärgen Brokk och frågade honom om hans bror Sindre kunde smida maken till dyrbarheter. Detta slog de vad om och så tillkom galten Gyllenborst, ringen Draupner och hammaren Mjölner. Loke som inte ville förlora vadet hade förvandlat sig till en fluga och ofredat smederna hela tiden (det är därför Mjölner skaft är ganska kort om man jämför med en vanlig hammare). Vadet skulle dömas av Oden, Tor och Frej som fick varsin sak från de bägge smederna och det slutade med att Loke förlorade eftersom inget kunde mäta sig med jättekrossaren Mjölner. Loke som började ångra att han slagit vad med sitt huvud i insats påpekade för dvärgen Brokk att hans hals inte ingick i vadet (och att han därför inte kunde bli halshuggen) så istället fick Brokk nöja sig med att sy ihop Lokes läppar. Nämnas kan också att Oden har en örnhamn, en fjäderskrud som man kan stiga in i för att anta fågelgestalt. Eftersom detta hade med magi att göra ansågs fjäderhamnar kvinnliga, men faktum är att även jätten Tjatse hade en örnhamn. Och Loke brukade ofta låna Frejas falkhamn. Ett exempel på när Oden använde sin örnhamn är när han skulle flyga hem efter att ha druckit upp skaldemjödet.

Oden hade inte många saker, men han var nog lite materialist som alla de andra gudarna. Ett beskrivande exempel är historien om Nibelungeguldet. Oden råkade en gång döda en dvärg i utterskepnad. Dvärgens far Hreidmar blev väldigt ond och tvingade Oden att fylla utterskinnet med guld. Oden visste att det fanns guld i Frånångerforsen, men där vaktade dock en annan dvärg i laxskepnad. Dvärgen som hette Andvare vägrade att lämna guldskatten till Oden hur han än tiggde och bad, så Oden fick ta hjälp av magi för att få upp den. Det var speciellt en ring vid namn Andvaranut som dvärgen var förtjust i, och när han tvingades lämna även den ifrån sig, belade han den med en förbannelse som bådade ond bråd död till ringens alla framtida ägare. När Oden täckt utterskinnet stack bara ett litet morrhår fram och fadern krävde att även detta skulle täckas. Då halade Oden lite förargad upp Andvaranut ur fickan, han hade nämligen tänkt spara den för sig själv. Och tur var väl det, eftersom förbannelsen samma kväll slog in och Hreidmars ene son Fafne dödade sin far för den olycksaliga ringen. Ett annat ting som Oden har är trollstaven Gambantein (som han fick av jätten Hlebard och direkt använde mot honom). Sedan har han ägt kungasvärdet Gram som han körde in i ett träd mitt i en festsal, där det satt tills någon som kunde rubba det kom. Denne någon blev Sigurd Fafnesbares far Sigmund. Svärdet gick senare sönder, men smiddes ihop av mästersmeden Regin. Han gav svärdet till Sigurd som med det dödade draken Fafne.

Odens många namn
Vanja | February 25, 2010 | 19:07 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

Av alla de fornnordiska gudarna är Oden den i särklass som har flest namn. Detta kan förklaras på flera sätt. Att kärt barn har många namn kan säkert stämma även här, men ett viktigare skäl är Odens intresse för människorna i Midgård och deras liv. Tor var böndernas beskyddare i den bemärkelsen att han skyddade dem fysiskt när jättarna blev alltför närgångna, men Oden var den som höll sig mest uppdaterad om hur de verkligen levde. För att Oden skulle kunna ha en korrekt bild av människornas vardagliga liv avslöjade han inte sitt riktiga namn och han bytte till och med skepnad ibland. Namnet han tog som vandrare var ofta något enkelt som tydde på hans “vandrarstatus”. Exempel på detta är Ganglere [vandraren] och Vägtam [den vägvane]. När han hade sin bredbrättade hatt på sig kände folket honom ofta som Sidhatt [han med nedhängande hattbrätte] eller Höttr [hatt]. Även i de fall då han gav sig ut för att träffa okända jättar ändrade han namn i den mån han kunde, för att just “behandlas som vem som helst”. Exempel på detta är Grimner [förklädd]. När han tävlar med den vise jätten Vavtrudner kallar han sig Gagnråd och när han är ute efter skaldemjödet vid Bauges gård kallar han sig Bölverk [han som vållar ofärd]. Han använde också specialla namn när han sejdade, oftast beroende på hur han framförde galdrarna. Exempel på detta är Hropt [roparen] och Ome [bölaren]. Att han ibland kallas Hangatyr [de hängdas gud] beror både på hans självoffer och att man blotade till Oden genom att hänga offren i träd. Smeknamnen han hade bland de andra gudarna och människorna som dyrkade honom var oftast betydligt mer “överdådiga” som Allfader [alltets fader] eller Fimbultyr [den store härskarguden].

Som maskerad krigsgud kallades han ofta Ygg, Grim, Hjälmbäre, Härfader eller Valfader [de fallnas gud]. Jag anser personligen att hans två intressantaste namn är Rafnagud [korpguden] och Harbard [gråskägg]. Ett skäl till de många namnen som kanske inte är lika troligt men dock värt att nämna är att människorna, liksom i en del andra religioner idag, drog sig för att använda den störste gudens riktiga namn då de talade om honom. Det finns också ett stort antal Odinskenningar d.v.s namn som skalder konstruerat av hans släkt, vänner och ägodelar. Exempel på dessa är Betslas son, Mimers vän, Fenrisulvens ovän, Korparnas ase, Vargarnas mättare, Galgens herre och Skaldemjödets bärare. Men även Härarnas Gud och Den Vilde Jägaren. Nämnas bör också att han i England kallades Woten och i Tyskland Wodan. I Amerika och England kallas han idag detsamma som i Sverige, men med en lite äldre stavning, Odin. Idag finns Odens namn kvar på olika platser exempelvis danska Odense [Odens vi], skånska Onsjö och Odenplan i Stockholm. Onsdag sägs vara uppkallad efter Oden, Odens Dag, medan de andra veckodagarna i tur och ordning är Månes dag, Tyrs dag, Tors dag, Freja eller Friggs dag, Lögar (tvätt) dag och Solens dag. Även det engelska veckodagarna har sina likheter; Monday / Moon, Tuesday / Tyr, Wednesday / Wodan, Friday / Freya eller Frigg och Sunday / Sun. Personnamn med Oden är däremot ovanliga, få vill döpa ett barn efter en allvarlig döds- och krigsgud. Det finns dock undantag; En dansk runsten i Görlev innehåller namnet på den avlidne; Odinkar, ett namn som knappast kan vara taget från något annat ställe än den nordiska mytologin. Den folkligare Tor fick däremot ofta små killar döpta efter sig.

Odens nära relation till Loke
Vanja | February 25, 2010 | 19:05 | Fornnordisk mytologi, Oden | No comments

När man börjar läsa om Loke är det vanligt att man anser honom för att vara ond rätt igenom. Det var han som fick den blinde Höder att skjuta sin egen bror, den sköne asen Balder, med en mistelpil (det enda tinget i världen som inte svurit ed på att inte skada honom). Loke är också den mest själviske av gudarna. Han spelar gärna ett spratt med någon utan att tänka på hur allvarliga konsekvenserna kan bli. Nämnas som exempel på hans små “lustigheter” kan vara att han klippt av Tors fru Sivs hår, han har gett bort Iduns guldäpplen till en jätte (äpplena skänker evig ungdom och är därför ytterst viktiga) och han är pappa till Asgårds tre största vidunder; Migårdsormen, Fenrisulven och dödsrikets härskarinna Hel. Steg två i kännedomen om Loke är när man börjar inse komiken i det hela och förstår att gudarna faktiskt lär sig något för varje gång Loke bjuder dem en ny, ovan situation. Steg tre innebär att man ser helheten. Loke kommer med den nödvändiga förändringen. Balder dog, men därför kunde han också återfödas efter Ragnarök och regera i den nya världen. Hade han kunnat det om han hade dött i striden som de andra? Men varför hade nu den “gode” Oden ett så nära förhållande med Loke? I ett ganska tidigt skede av Asgårdepoken fanns det inte så många gudar. Loke som var ganska slug, det måste medges, sökte sig till Oden som välkomnade hans vänskap då de flesta andra gudarna inte var speciellt karismatiska. Man kan säga att de tillbringade sin vilda ungdom tillsammans och de hann också med att bli blodsbröder, d.v.s. de blandade blod och svor en ed. Eden går ut på att ingen av dem skall äta om den andre inte erbjuds detsamma. Detta kan inte varit alltför svårt för Oden då han under sin senare tid höll sig till endast vin.

På ett fåtal håll sägs det att Lokes och Odens tidigare förhållande varit homosexuellt, vilket jag inte tycker verkar troligt. Uppfattningen kan komma av att Oden var sejdare och kunde byta skepnad, vilket ansågs vara kvinnliga företeelser. Loke var ingen shaman i sig, men han kunde några trolleriknep och bytte ofta skepnad. Loke är både barnslig, egoistisk och framfusig, alltså av en en totalt motsatt personlighet till Oden. Troligtvis kompletterar de varandras funktioner och jag anser att namnet Loke har fått en alltför negativ klang i dagens skildringar. En av Lokes kända dumheter är då han objuden kom till havsjätten Ägirs årliga ölgille. Då klampade han helt fräckt in och började förolämpa samtliga närvarande asar för de grövsta saker han kunde komma på (inte heller Oden kom undan detta). Flera av asynjorna med Freja i spetsen beskylldes för att vara lösaktiga. Bifrost-väktaren Heimdall smädas för att behöva “göra i byxorna” då han aldrig får lämna sin post som brovakt. Frej får höra vad Loke anser om att vanen köpt sin vackra jättinna Gerd för ett svärd han kommer att sakna i slutstriden. Detta är saker som Loke säger av pur ilska för att han inte var bjuden, men kanske kan det vara så att allt är sanning. Loke är den som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Det är det enda sättet att lösa problem på, att våga erkänna dess befintlighet. Oden och Loke kan jämföras med det onda och det goda, fast ändå inte eftersom Oden är lika lite perfekt som Loke är endast elak. De är helt enkelt två viktiga motparter inom den fornnordiska mytologin.

Gammaltrollets fisksopopa
Vanja | January 30, 2010 | 19:03 | Sägner | No comments

Ola i Nätviken är rät i sina gärningar men krokig i sina ord. Men det beror inte därpå, att han kan tala om mer än andra, utan därpå, att han ser mer än andra.
-Det skedde i min ungdom, sa Ola, jag tog vinkel en eftermiddag och rodde ut till grundet, som ligger strax utanför Korpklinten på andra sidan viken. Jag hade just släppt ned och kände ett duktigt napp, då det skrällde till alldeles förskräckligt i berget framför mej, och då jag såg upp, varsnade jag en stor öppning liksom en dörr öppnats för en gång rakt in i berget.
Rädd blef jag, men jag var också nyfiken att se, hvad det skulle blifva af och därför satt jag kvar i båten ute på grundet. Så kom där först ett par gubbar, troll, förstår du, ut ur berget och buro mellan sig en stor blankskurad kopparkittel, som de fyllde till två tredjedelar med vatten, hvarefter de placerade den på ett par stenar alldeles i närheten. Rädd var jag , men mera nyfiken. Nå trollen vände så åter in i berget, men återkommo strax, den ene bärande en väldig fång ved, och den andre en fiskhåf. Den förre gjorde så upp eld under kitteln och den andre begynte håfva fisk ur sjön. För hvarje håftag hade han håfven full med fiskar, stora och små om hvarandra och alla tömde han i kitteln med småstenar, snäckor och annat slam, som följde med håfven upp från sjöbotten. När så braständaren fått elden i fart, gick han in i berget och hämtade en saltpåse, som jag tyckte, hvilken han också tömde i kitteln, som nu blifvit bräddfull och kokte och puttrade, så det mullrade långt ut åt sjön.
Jag trodde , att trollen skulle slå sig ned och äta, sedan fisksoppan blifvit färdig, och var nyfiken att få se, huru de skulle bära sig åt och så stannade jag kvar, oaktadt rädslan.
Ändtligen blef soppan kokt, kunde jag förstå, ty trollgubbarnansmakade af den, grinade belåtet och gingo in i berget.
Jag trodde de skulle hämta någonting att bära kitteln med, men strax kommo de åter ledande mellan sig en anskrämmeligt stor, okristligt tjock och riktigt mossgammal jättegubbe. Det var nog gammelfar själf, kunde jag begripa, han höll minst tio fots diameter i storcirkel och han sa någonting som lät likt en aflägsen åska. Gubben placerades på en stor flat sten, och så begynte de bägge smågubbarna att vrida om hufvudet på honom, så jag trodde meningen var att bringa honom om lifvet, men till min häpnad och ej lilla förskräckelse såg jag, att de endast skröfvo hufvudet af den oformliga kroppen och ställde det på marken bredvid. Därpå gingo de efter kitteln och stjälpte hela dess innehåll i jättegapet och så satte på hufvudet och skröfvo fast det igen. Där satt nu jättegubben och såg så innerligt nöjd och belåten ut, han klappade sig på magen och hela hans anlete skan af välbehag. Efter en stund ledde de in honom i berget, hvarefter de kommo ut och hämtade kitteln och fiskhåfven. När gubbarna så ingått, slogs berget igen med en skräll, och en skakning så att en stor sten, som låg där ofvanpå, stor som en halmdös, ramlade ned och kan ses än, där den ligger i sjölaggen.
Ja, du må tro´t om du vill, men så va dä i alla fall, sa Ola.

Gengångerskan
Vanja | January 27, 2010 | 19:06 | Sägner | No comments

I en af de små byggnaderna, som den tiden befunno sig på westra stranden af Stordammen och af hwilka en eller annan ännu står qwar, hade för långt tillbaka en gammal enka, hwilken som jag och alla enkor här wid bruket, hade en månadtlig gratial, samt nästan alla årstider, tillfälle till arbetsförtjenst, och då bruket derjemte bestod henne wed och kofoder samt ett planteringsland, så bergade hon sig ganska bra. Efter sin man hade hon ett wackert bo och derjämte litet pengar. En enda dotter war frukten af det äktenskap, som blef tidigt afbrutet genom döden. Denna dotter uppfödde enkan med all ömhet och omsorg, och som hon war både wacker och snäll, fick hon snart friare och blef gift. Enkan utstyrde sin dotter så hederligt och wäl, som önskas kunde, och höllt ett hejdundrande bröllop. Sjelfwa Patron war med och dansa med bruden och gaf henne en wacker brudgåfwa. När brudgummen togs ut, så war det så mycket folk för att fä se Henrik (så hette han och war hammarsmed), att alla gator woro fullproppade, och det war en så stor skara, som följde brudgummen, att när spelman war nere wid klockan räckte processionen ända upp på halfwa Qwinnogatan. På sådant sätt gingo de med brudgummen upp i kyrkan att bewista gudstjensten. sedan gudstjenstén war slutad kom bruden med sitt följe. Bruden åkte i en täckwagn, med 2 stora hästar före, och efter den kommo flera wagnar, och så blefwo brudparet wigde. – Jag minnes det liksom det warit i går, då stordamms Anna gifte sig med Lechous Henrik. Det war en ståt som war obarftlig och alla både önskade och spådde dem godt. Men hur det war, så gick det för dem, som för mången annan. – Deras glädje räckte ej längre än till bröllopsdagen. Anna war girig och snål. Henrik inte stort bättre; ehuru han ibland kunde lämna en och annan daler på Värdshuset som man sade; men fast Henrik gick dit, kostade han i sjelfwa werket icke det minsta på sig utan lät sina kamrater för det mesta bjuda sig. Han spelade rolen af en fattig så wäl, att man allmänt trodde honom Verkligen wara fattig. Den ena gången efter den andra blef swärmodren anlitad om lån af hwarjehanda, och godtrogen hade hon innan kort lemnat nästan allt hwad hon egde till dottren och mågen, som sjelfwe dock lefde snålt och ofta twungo Gumman, att umbära saker, som hon ifrån långliga tider tillbaka warit wan wid. Gumman blef gammal. Hon orkade ej mer som förr att arbeta. Hennes kläder och linnen förföllo, och blefwo icke mera af nya ersatte. Dotern blef liknöjd om den gamla modern och Henrik tog sig före att supa och så dröjde det icke länge för än wälmågan flög sin kos, och till slut blefwo de så fattiga att de knappt hade brödfödan. En dag kom gamla modren till dottren och magen och sade, kära Anna du wet hur jag styrde ut dig då du gifte dig och du Henrik wet wäl hur jag försåg edert hus. Nu är jag gammal och orkar ej reda för mig som förr, mina kläder äro trasiga, och mina lemmar utnötta, hjelpen mig, att få något på mig, att jag ej förgår i eländet.

Wi ha intet att lemna. Wi äro ju sjelfwa fattiga och lida brist och han sade sannt – så widt man kunde förstå och sluta sig till af utseendet inom huset. Gumman gick ifrån dem med blödande hjerta och tårade ögon. Inkommen i sin kammare satte hon sig i spisen och grät. In på qwällen kom dottren till modren med förskräckelsen i halsen och sade: Herre Jesus Mamma, Henrik har fått slag och är död – Gudantröstiga mig!

- Lugna dig bara – sade gumman och borttorkade en tår – lugna dig och haf din förtröstan till Gud.

- Ja det är godt och wäl – men hur skall det nu gå för mig?

- Gud styrer nog.

- Jag har ju intet hwarken till begrafning eller bergning.

- Bruket begrafwer wäl den fattiga, såsom tillförne skett, och hwad dig beträffar, så får wäl du liksom andra enkor, din gratial. Du är ensam,, och ännu arbetsför. – Du kan med Guds hjelp förtjena dig din rikliga bergning. Ger Gud dag, ger han råd också.

Efter begrafningen flyttade dottren till modren och bebodde samma rum med henne och man trodde nu att gummän skulle få bättre; men twertom. Dottren war och fötblef snål, nekade både modren och sig sjelf allt hwad nekas kunde, och det såg så fattigt ut inne hos dem, att alla förundrade sig öfwer hur det kunde wara så uselt för dem. Gumman hade warit förmögen, dottren hade haft ett wackert bo, och mannen en god förtjenst medan han lefde och ändock tiar det så fattigt för honom och fattigt äfwen för hans efterlefwande enka. En julafton sade modren till dottren, “i qwäll är ju julafton. I alla andra boningar wid bruket brinna ljus på landet och god mat wankas. Wi ha intet ljus och ingen julgröt – kära Anna gå och mjölka min ko – wi skola åtminstone äta litet uppkokt mjölk, och här är några styfwer, skynda till wärdshuset och köp ett ljus”, – Anna mottog penningarna och gick ut att mjölka kon, när hon skulle bära in mjölken, mötte hon en som frågade, har du någon mjölk att aflåta, så låt mig köpa; jag betalar bra – Anna kunde ej motstå frestelsen, att förtjena några skilling, hon sålde hälften af mjölken och tog emot betalningen, invecklade den i en linnetrasa, jemte ljuspenningarna, och gick in i källarswalen och gömde dem. Dit hade hon gått mången gång tillförne och gömt på samma sätt. Inkommen till modren föregaf hon, att hon snafwat och då hade en del af mjölken sqwimpat ur kärlet, och på samma gång hade hon tappat penningarna och kunde i mörkret icke få igen dem. Gumman sade intet men suckade djupt.

Efter någon tid blef Anna sjuk och dog. – Hon begrafdes och nu satt gunnan ensam i sin lilla kammare i spisen, hon satt der mången dag och mången natt och tänkte på sin försvunna wälmåga och sina bortgångna wänner. En mörk afton, då det blåste och stormade förfärligt, och wågorne gingo skummige på Stordammen, satt gumman i sin tillslutna hydda och hörde hur stormen röt, och hwen kring alla knutar. Än tjöt det i skorstenen, än ruskade det på dörren, än knackade det på luckan, och än nådde hemska I ufwerop hennes öra. En rysning genomför derwid hennes inre.

- Tyst jag tror det bultar.

- Hwem är det som bultar?

- Låt upp det är jag – din dotter Anna. Låt upp, ty jag får ingen ro i min graf.

- Hwarföre får du ej ro i din graf? Stackars min Anna.

- Jo medan jag lefde war jag girig, unnade warken dig, mig eller min man något. – Allt jag kunde wände jag i penningar. Jag sålde allt hwad säljas kunde, och gräfde ned det. Folket trodde wi woro fattiga och dock hade jag många skatter – men de woro gömda; och ingen mer än jag wet hwar de ligga.

- Hu du förskräcker mig.

- Nej, kom och följ mig, och tag igen dina och mina skatter, att jag må få ro i min graf.

- Jag törs ej.

Då började dottren gråta och tjuta, som en hund och gamla modren öppnade dörren och följde henne bäfwande. De gingo till källaren, och der inne i swalen låg en hög stenar. “Här ligga de”: sade dottren och förswann.

- När dager wardt, gick gumman dit och såg efter hur det war, och då igenfann hon der mer än en af de guld- och silfwersmåsaker hon gifwit dottren och dessutom en liten låda med hwita pengar m m. Derefter hördes aldrig mer att Anna kom igen, och gamla modren fick må wäl på sin ålderdom. Man gjorde en wisa härom, som jag hörde mången sjunga och sjelf äfwen sjöng i min ungdom.

Snövit och de sju dvärgarna
Vanja | January 26, 2010 | 20:19 | Sagor | No comments

Snoevit

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholz. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:

- Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholz! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholz, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och då svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.

Snövit växte emellertid upp och belv allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drotningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i lande är!!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flckan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig enjägare och sa;

- För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som et bevis på att du har gjort det.!

Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:

- Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:

- Spring iväg, stackars barn!
Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. Och när ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon spirnga och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade,

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det tillstökat, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.

Den förste Sa:
- Vem har suttit på min stol? Den andre:
- Vem har ätit p min tallrik? Den tredje:
- Vem har tagit mitt bröd? Den fjärde:
- Vem har smakat på mina grönsaker? Den femte:
- Vem har använt min gaffel? Den sjätte:
- Vem har skurit med min kniv? Den sjunde:
- Vem har druckit ur min bägare?

Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:

- Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
- I min har också någon legat! Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.

- Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn! I sin stora glädje för mådde de inte väcka henne utan lät henne liga kvar där och sova Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.

När dagen gryde, vaknade Snövit, och när hon fic se de sju dvärgarna, belev hon förskräckt, Men de var så vänliga och de frågade:

- Vad heter du?
- Jag heter Snövit, svarade hon.
- Hur har du kommit hit til vårt hus? frågade de vidare.

Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.
Dvärgarna sa:
- Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.

- Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
- Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!

Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit, som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.

Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:

- Vackra varor til salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
- Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
- Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke. – Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit; hon läste upp dörren och köpte sig ett vackert band.

- Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.

Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.

Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.

En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död! De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så smånilngom vaknade hon till medvetande igen.

När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:

- Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!

Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon at Snövit hade blivit levande igen.

- Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trolknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en fögiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;

- Goda varor til salu!
Snövit tittade ut och sa:
- Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
- Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
- Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flckan föll medvetslös till golvet.

- Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var dt snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern; de letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.

I slottet ställde sig drottningen framför speeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
- Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kasta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor; var och en som såg det fick lust at äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:

- Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
- Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks!
- Nej, sa Snövit, jag får ilnte ta emot något.
- Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg at bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottninen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
- Vit som snö, röd somblod och svart som ebenholz! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, omnu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.
När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livsstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte – den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
- Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.
Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholz.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste utanskriften. Då sa han till dvärgarna:

- Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!Men dvärgarna svarade:
- Vi säljer den inte för allt guld i världen.Då sa han:
- Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.

När han talade så, tyckte de snålla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.

- Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:

- Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
- Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pomp och ståt.

Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem somvackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här,
Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sigl. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måse iväg och se den unga drott’ingen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlilg av skräck och fasa.

Men man hade rdan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måse hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.

Den knepiga köksan
Vanja | January 21, 2010 | 23:36 | Sagor | No comments

Det var en gång en köksa som hette Grete. Hon hade skor med röda klackar, och när hon använde dem, vände och vred hon på sig och tänkte helt glad:

- En sån vacker flicka jag är! Och när hon kom hem, drack hon i glödjen en klunk vin, och eftersom vin ger aptit, smakade hon på det mesta hon hade tillrett, ända tills hon blev mätt. och faten blev tömda
- En köksa måste ju veta hur maten smakar, tyckte hon.

En dag sa husbonden till henne:
- I kväll kommer det en gäst, Grete. Tillred ett par riktigt goda hönor åt mig!
- Det ska jag göra, husbonn! svarade Grete. Så nackade hon hönsen, svedde och plockade dem, satte dem på ett spett och framemot kvällen ställde hon sig vid spisen och stekte dem.

Hönorna började bli bruna och möra, men gästen hade inte kommit än. Då ropade Grete till husbonn:
- Kommer inte gästen, måste jag ta hönorna ur elden, men det är synd och skam att de inte ska ätas nu, när de är som läckrast.
- Jag går ut själv och möter gästen, svarade husbonn. När han hade kommit ur synhåll, la Grete spettet med hönorna åt sidan och tänkte:
- Man blir svettig och törstig av att stå så länge vid spisen. Vem vet när de kommer! Jag hinner kila ner i källaren och ta mig en slurk. Så sprang hon ner och satte en mugg till kvarnen.
- Gud signe dig, Grete! sa hon sen och tog en rejäl klunk. Det smakar mer, fortsatte hon, och det är inte nyttigt att sluta så tvärt. Och hon tog ytterligare en redig klunk,

Sen gick hon och satte hönorna över elden igen, strök smör på dem och surrade glatt på spettet. Men eftersom steken luktade så gott, tänkte hon:
- Kanske det fattas något – jag måste smaka! Hon slickade på fingret och brast ut:
- Ah, vilka goda höns! Det är då både synd och skam at inte äta upp dem meddetsamma. Så sprang hon fram till fönstret för att titta efter husbonn och hans gäst, men ingen kom. Hon ställde sig vid spisen med hönsen och tänkte:
- Den ena vingen blev bränd, det är bäst at jag äter upp den. Alltså skar hon av den och åt upp den och den smakade mycket gott. När den var uppäten, tänkte hon:
- Den andra måste också bort, för annars märker husbonn att det fattas något.

När de båda vingarna var uppätna, gick hon åter iväg för att titta efter husbonn, men hon såg honom inte.
- Vem vet, tänkte hon, kanske har de gått in någon annan stans och kommer inte alls. Sätt igång, Grete! Den ena hönan är ju påbörjad; ta dig en redig klunk och ät sedan upp hönan hel och hållen! När den är slut är du mätt. Varför slösa bort gudsgåvan?

Alltså gick hon än en gång ner i källaren, tog sig en riktigt stor klunk och åt upp hönan med god aptit. När hon hade satt den i sig och husbonn ändå inte kommit, tittade hon på den andra hönan och sa för sig själv:
- Där den ena är, måste också den andra vara, de båda hör ihop. Den ena förtjänar samma öde som den andra. Jag tror att jag tar mig en slurk till, det skadar inte. Alltså tog hon sig ytterligare en klunk och lät den andra hönan göra sällskap med den första.

Bäst som hon satt och åt, hörde hon husbonden ropa:
- Skynda dig, Grete, gästen kommer strax!
- Ja, husbonn. Jag skall göra maten i ordning, svarade Grete.
Husbonn såg efter att bordet var ordentligt dukat och tog den stora kniven som han skulle skära upp hönsen med och slipade den.

Under tiden kom gästen och knackade helt lät och artigt på dörren. Grete såg efter vem det var, och när hon fick se gästen, la hon fingret på munnen och sa:
- Tyst! Tyst! Skynda er iväg kvickt, för om husbonn får tag i er, går det er illa. Han har visserligen bjudit er till kvällsmat, men det enda han tänker på är att skära av er båda öronen. Hör bara hur han slipar kniven! Gästen hörde det och rusade nerför trappan, så fort benen bar honom.

Greta rusade skrikande till husbonn:
- Det var just en skön gäst ni har bjudit hit! ropade hon.
- Vad nu då, Grete? Vad menar du?
- Jo, sa hon, han tog bägge hönorna från fatet just som jag skulle bära in dem, och så sprang han sin väg med dem.
- Det var ett snyggt sätt! utbrast husbonn, och det grämde honom att bli av med de läckra hönsen. Om han åtminstone hade lämnat kvar det ena, så hade vi haft något at äta!
Han ropade till gästen att han skulle stanna, men denne låtsades inte höra.

Då rusade värden efter honom, fortfarande med kniven i handen, och ropade:
- Inte båda två! Inte båda två!. Med det menade han att gästen åtminstone skulle lämna kvar den ena hönan. Men den andre trodde, att han bara skulle mista ena örat och sprang därför som om han hade eld i byxorna. Han ville ju gärna komma hem med båda öronen i behåll!

Kattresan
Vanja | January 19, 2010 | 20:14 | Sagor, Vers | No comments

Lillan gick på vägen ut,
Mötte där en katt,
Blev så rädd så att
Hon hävde upp ett tjut.

Katten sade: “Jam,
Jag är snäll och tam,
Jag är snäll och inte stygg,
Du får åka på min rygg!”

Lillan satt sej genast opp,
Det bar av uti galopp.
Lillan var så gla, så gla.
Katten sprang så bra, så bra.

Snart så mötte dom en tupp.
Lillan skrek: “Se upp, se upp!”

Och han blev så rädd och sprang
Hemåt till sin tuppmadam.

Sedan mötte dom en gris,
Han blev skrämd på samma vis.

Och han blev så rädd, så rädd.
Kröp ner uti sin grisebädd.

Sedan mötte dom en gås.
Han blev lika rädd förstås.

Han blev så rädd, så han blev blek.
Och sträckte på sin hals och skrek.

Sedan kom dom till en å,
Katten sam med lillan på.
Fiskarna i vattnet sam
Mycket rädda om varann.

Lillan hon kom snart i land,
Plocka blommorna på strand.

Sedan mötte dom en ko,
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte “möh” och sprang
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon, den fick så mycket dask.

Sen mötte dom en krokodil.
Katten sprang liksom en pil.
Den ville äta lillan opp,
Men katten rädda lillans kropp.
Ty katten sprang så fort, så att
Ingen kunde få den fatt.

Krokodilen grät så mången tår,
Han led utav en hunger svår.
Men lillan skratta och va gla,
Att den ej kunde lillan ta.

Sedan mötte dom en häst,
Han var klädd i blommig väst.
Stövlar hade han också,
Men svansen den var inget på.

Sedan mötte dom en kalv,
Han blev så rädd så att han skalv.
En gubbe kom med näsa blå
Och han var klädd i kalikå.
Han var så hemsk, så ful och stor
Så katt och lilla skrek på mor.

Men katten satt i väg i språng
Och gubbens näsa blev så lång.

Sedan kom dom till en sta,
Där stod husen ra i ra.

En polis gick av och an.
Blanka knappar hade han.
Och hans kläder dom var blå
Och han var så viktig så.

Sen fick dom se en fru så skön
Klädd uti en klänning grön.

Och uti en droska satt
Kungen själv så trött och matt.
Två lakejer stodo bak,
Kusken satt på droskans tak.
Fyra hästar drogo brått
Droskan hem till kungens slott.

Katten sprang så fort, så fort
Ända fram till slottets port.
Katt och lilla stod och neg,
När kungen ut ur droskan steg.
Och när han fick lillan se
Blev hans mun så gla och bre.
Och han sa till en lakej:
“Hör du, Karlsson, skynda dej
Och gå efter något gott:
Saft och kakor och kompott.”
Lakejen sprang i slottet in
Och kom tillbaka som en vind
Med saft och kakor och kompott
Och mycket annat smått och gott.

Lillan mumsa med besked,
Katten han fick smaka med.

Och dom blev så mätta så
Dom inte orkade att gå.

Katten åt så att han sprack,
Lillan skrek och ropte ack!
Men kungen trösta’na och sa:
“Vi ska göra katten bra.”
Och en skräddare kom strax
Med en nål och tråd och sax.
Och han började att sy,
Katten skrek i himlens sky.

Men snart så var han frisk och kry,
Precis som om han varit ny.

Och dom var så glada så.
Nu kunde katten åter gå.

Och så sade dom adjö,
Katten sprang så han blev rö.

Och så kom dom hem till mor.
Där blev glädjen mycket stor.
Men dom var så trötta så
Dom genast somna bägge två.
Och de sova nu så gott
Efter allt de genomgått.

Vintergatan
Vanja | January 19, 2010 | 19:42 | Sagor, Vers | No comments

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternatens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt.
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem,
omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem.
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Sulamit i brand.

Och då har Sulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att byga sig en bro av ljus från värld till värld.
Och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
- O Herre, se vAd Salami och Sulamit har byggt!
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred:
- Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.

Och Salami och Sulamit, när bryggan färdilg var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom et hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Kung Mamud och pastejbagaren
Vanja | January 19, 2010 | 19:33 | Sagor | 1 Comment

I ett av österlandets många riken regerade för länge sedan en gammal kung, som älskade sitt folk mycket högt. Därför uppfostrade han också sin son till en god härskare och försummade inga tillfällen att utveckla hans förstånd och goda anlag.

Snart återstod bara en sak, innan hans uppfostran kunde anses fullbordad. Han borde göra en resa till främmande länder för att lära känna lite mer av världen. Den gamle kungen ville inte gärna släppa honom ifrån sig, ty han visste, att hans dagar var räknade. Men slutligen bestämde han sig för att låta honom fara, ty när sonen blivit kung, kunde han ju inte resa från sitt rike.

- Min käre Mamud, sa den gamle en dag, eftersom det ser ut, som om jag skulle bli hundra år, är det inte längre värt att uppskjuta din resa. Ta den bästa hästen i mitt stall och två pålitliga följeslagare! Stoppa på dej två börsar med tretusen sekiner i varje. Rid så ut i världen och kom tillbaka klokare och visare än du är nu!

Mamud kysste sin fars hand och gav sig glad ut på sin resa. Många länder, många städer och många märkvärdigheter såg han, men ingenting gick upp mot en underslön flicka, som han träffade hos kalifen i Bagdad. Hon var dotter til slottsfogden och lika god som skön.

Den vackra Naima förtrollade honom så genom sitt fagra ansikte och sitt ljuva väsen, att han dröjde kvar i hennes närhet mycket längre än han ämnat. Slutligen kom han underfund med, att han inte kunde leva utan henne. Visserligen var hon inte av kunglig börd, men hennes behag, hennes stolta hållning och hennes skönhet var värdiga en drottning, och han beslöt att anhålla om hennes hand.

En morgon kallade han därför till sig hennes far, slottsfogden. Då denne stod bugande inför honom, vinkade prinsessan nådigt åt honom att sätta sig.

- Jag har låtit kalla dej, sa han, därför att din dotter gjort ett djupt intryck. Jag önskar göra henne till min gemål, såvida min far inte har något emot det.

Slottsfogden steg upp och bugade sig åter.

- Förlåt, herr prins, men saken är inte avgjord för det, sa han.

Prinsen hade alltid varit van att få sin vilja fram. Han ansåg dessutom, att han bevisade den enkle slottsfogden en oerhörd nåd, som denne borde tacka för på sina bara knän. Mamud blev mycket häpen. Han satt alldeles stilla och betraktade fogden med uppspärrade ögon.

- Vad menas med det? frågade han slutligen.

- Jo, jag har också ett ord med i laget.
- Kanske du inte tycker att jag är tillräckligt fin? frågade prinsen hånfullt.

- Åjo, herr prins, vad det beträffar, kunde jag nog vara nöjd, sa slottsfogden. Men se, det är så, att jag en gång har lämnat ett heligt löfte att aldrig ge min dotter åt någon, som inte kan ett yrke. Nu kan det väl tyckas, att du som blivande kung inte skulle kunna komma i nöd och bekymmer. Men hur det är, så är ingenting säkert, och en kung kan också bli utan sina pengar. Och man bör alltid kunna tjäna sitt eget bröd. Om du vill ha min dotter, så får du alltså lära dej ett yrke. Det är mitt sista ord.

Detta tal föreföll emellertid prinsen så oförskämt, att han genast avskedade den djärve slottsfogden. När dottern på eftermiddagen tog sig en promenad i slottsträdgården, gick prinsen direkt fram til henne. Han förklarade henne utan omsvep sin kärlek och bad henne överge sin far och följa honom. Men hon såg stolt på honom.

- Min prins, sa hon, utan min fars samtycke gifter jag mig aldrig.

För andra gången hade han således misslyckats. Uppfylld av vrede och harm begav han sig tvärt på hemväg. Han beslöt sig för att l mna den högmodiga flickan och hennes ännu mer högmdiga far. Var det rimligt att sätta upp villkor för en prins, när han friade till en simpel slottsfogdes dotter? Och en sådan skymf att föreslå honom att lära sig ett yrke!

När han kom hem till sitt land, fick han emellertid annat att tänka på, ty han möttes av budskapet, att fadern hade dött endast några få dagar tidigare.

Han hade älskat sin far, så hans sorg var djup och allvarlig, och hann tyckte sig nu stå helt ensam i världen. Varken hans nya plikter som kung eller folkets tilgivenhet kunde lindra hans saknad. Mer och mer började han längta efter den vackra Naima, som hade vunnit hans hjärta. Hon ensam kunde trösta honom.

Men utan att kunna ett yrke fick han henne inte till gemål, och hur det var, bestämde han sig till sist för att lära sig tillverka silkesmattor. Det var ett fint och prydligt hantverk, och han bad sin storvisir att i hemlighet skaffa en läromästare. En sådan fann man snart, och kung Mamud satt  nu var kväll och övade sig att göra silkesmattor och han prydde dem med inflätade mönster eller tänkespråk på grekiska. Det språket tyckte han mycket om.

Äntligen hade han gjort en matta, som storvesiren fann så utomordentligt vacker, att den var skönare ån både sol och måne. Även läromästaren fann den ganska bra. Läraren gav kung Mamud  ett mästarbrev på att han var utlärd i det ädla mattknytningsyrket, och då kunde han fria igen.

Nu fanns inte längre något hinder. Slottsfogden var idel stolthet och solsken, för om hans dotter fick en mattvävare till man, förstod han att hon skulle bli anständigt försörjd ttt D et var säkrare än att vara kung.

Det blev et ståtligt bröllop med fester över hela riket, och kung Mamud levde lyklig och nöjd med sin sköna drottning under flera år. Han fick vackra barn och styrde sitt folk med mildhet och vishet, älskad av alla. Platsen på tronen tycktes inte så osäker som svärfadern hade fruktat

Men en dag skule han få erfara, att den gamle inte hade haft så orätt.

Liksom den store sultanen Harun al Raschid och många andra österländska härskare, hade även kung Mamud den vanan at förklädd ströva omkring bland sina undersåtar för att lära känna deras förhållanden.

En gång hade han klätt sig till dervisch och gått ut ensam tidigt på morgonen.På sin vandring kom han ända bort till stadens utkanter. Han såg mycket som intresserade honom, och tiden gick fortare än han trodde. Slutligen kände han sig hungrig, och eftersom det var långt till palatset, beslöt han stiga in till en pastejbagare, som hade hängt ut en frestande skylt.

Han fann boden mycket fin och prydlig. Pastejerna låg vackert uppradade på disken och allting såg rent och inbjudande ut. Genom en dörr som stod halvöppen, skymtade ett ännu vackrare rum. Väggarna var utsirade med målade blomstergirlander, och svällande, röda kuddar låg i hörnen. Allt lockade till vila. Den beställsamme pastejbagaren, som skyndat sig att välkomna den nyanlände gästen, frågade ocjkså genast om han ville stiga in.

- Man sitter så bra där, sa han. Och alldeles ostörd går det an att bli, eftersom det inte är någon därinne för tillfället. Jag kan stänga dörren så ingen kommer in heller.

Kung Mamud som var glad för at äta och vila i lugn och ro, gick in i nästa rum. Han lät pastejbagaren bära in några pastejer, som ställdes på ett litet bord bredvid den mjukaste kudden. Så snart mannen hade stängt dörren efter sig, sjönk kungen ner på det röda dunbolstret och grep begärligt en av pastejerna.

Knappt hade han hunnit smaka på den, förrän han til sin fasa kände, att han sjönk ner genom golvet. Och innan han hade hunnit göra en rörelse, blev det mörkt omkring honom, och han kände en stark duns. Falluckan hade nått botten, och halvt medvetslös tumlade han om på ett fuktigt jordgolv.

Då han hunnit sansa sig och kunde tänka en klar tanke, förstod han, att han hade kommit ner i en källarhåla. Genom dagern från en liten glugg uppe vid taket kunde han skönja föremålen runt omkring sig.

Men på samma gång upptäckte han något ohyggligt. Omkring sig såg han stympade lik av människor, som efter allt att döma blivit mördade. Överallt låg huvudskålar och ben, och en outhärdlig stank höll på att kväva honom.

Efter en liten stund öppnades en järndörr borta i den mörkaste delen av källaren, och en karl kom insmygande med en yxa, som blänkte i halvdagern. Ett ögonblick föll ljuset på mannens ansikte, och kung Mamud kände igen honom. Det var pastejbagaren.

I dunklet visste skurken inte riktigt var han hade sitt offer, men bäst det var fick han syn på kungen, och då rusade han emot honom med yxan i högsta hugg.

Denne hade dock märkt hans avsikt och tog skydd bakom en stor kista, som stod i ett hörn. Hans första tanke var att tala om, vem han var, men han insåg strax, att detta inte skulle hjälpa honom. Av fruktan för straff skulle boven aldrig våga släppa honom levande ifrån sig.

Då föll det honom in at söka rädda sig på ett annat sätt.

- Skona mej! ropade han. jag är ju bara en fattig dervisch, som du inte kan tjäna mycket på. Men om du låter mej leva, kan du göra dej en god vinst på mitt arbete, för jag kan ett bra hantverk.

Pastejbagaren såg tveksam ut. Dervischens kläder verkade inte vara värda mycket, och hade fången pengar, kunde han ju ta dem utan att mörda honom.

- Nå, vad är det du kan då? brummade han.

- Jag kan göra de allra vackraste mattor, sa kung Mamud. Ge mej bara silke, garn och guldtråd och sätt ner en lampa åt mej, så ska jag göra såna arbeten som furstar och kungar kommer att avundas dej, och du kan bli rik genom att sölja dem.

- Du ljuger väl, sa pastejbagaren, men du kan få försöka.

Han gick sin väg och kom efter en stund tillbaka med lite garn och silke och en lampa, så att Mamud kunde göra ett prov.

Denne satte sig genast till verket,och när banditen såg hur väl fången arbetade, bestämde han sig för att låta honom leva. Mattor var en eftersökt vara, när de var så konstrikt utförda. Han räknade snart ut, att han skulle tjäna mer på denne ende fånge än på tio vanliga gäster, som han lät ramla ner genom falluckan.

För att Mamud inte skulle fara alltför illa i källaren, skaffade han till och med ut de döda kropparna, sopade, gav honom en bädd av halm och bar två gånger om dagen mat och dryck till honom. Dessutom lämnade han honom rikligt med silke, garn och guld och gladdes åt den präktiga stora matta, som växte fram under hans ofers fingrar. Glada, brokiga färger bildade tillsammans ett vackert mönster, men kring kanten löpte en bård av underliga figurer, som pastejbagaren inte riktigt förstod sig på,

- Vad ska det där vara? frågade han.

- Åh, det är ett nytt slags mönster, som har blivit mycket på modet, svarade kungen.

Men i verkligheten var det inte alls något mönster utan grekiska skrivtecken, och hela kungens hopp om räddning, hängde på denna underliga bård.

Då ett par veckor förflutit, var mattan äntligen färdig, och pastejbagarens svarta, giriga själ fröjdades åt dess glans och prakt. Man borde kunna få bra med pengar för den.

- Jag ska säga dej, vart du ska gå för att sälja den, sa Kung Mamud. Kungens storvisir är mycket förtjust i vackra mattor. Ingen förstår sej så bra på såna, och ingen kan heller betala dem bättre.

Pastejbagaren nickade, rullade ihop mattan och tog den under armen. Han begav sig genast till visiren, som bodde i det kungliga palatset. Men när han kom dit, var hela hovet försänkt i djup sorg över sin älskade kung, som i veckor varit försvunnen. Visiren ville först inte höra talas om att köpa några mattor. Men eftersom pastejbagaren var mycket envis och lät hälsa, att ingen någonsin hade sett maken till en sådan matta, blev visiren slutligen intresserad. Konstnärligt arbetade mattor påminde honom om hans ädle herre och kung, som han trodde sig för alltid ha förlorat.

- För in mannen, sa han, så får vi se vad han har för något.

Pastejbagaren fördes in och han vecklade ut mattan framför visiren, som genast fann behag i den. Men vad var det för en besynnerlig bård? Han lutade sig ner och tog den i närmare betraktande. Och allt mera förundrad blev han. Det var ju skrivtecken och grekiska ord!Han började stava och lägga ihop, och när han slutat läsningen, stod han stel av häpnad och besörtning. Innehållet löd:

“Följ efter mannen, som bjuder ut denna matta! Han är en skurk och håller er kung fången i sin källarhåla.”

Visiren lät ingenting märka utan gav befallning om, att hundra sekiner skulle betalas ut åt pastejbagaren. Men då denne ville avlägsna sig, gav visiren i hemlighet befallning, att två rättstjänare skulle följa efter på avstånd. Själv kastade han över sig en kappa och smög bakom tjänarna med största försiktighet.

Bagaren anade ingenting. Han tänkte bara på de många sekinerna han fått för mattan och gick förnöjd hem för att göra sig en glad dag. Men just som han kommit inom dörren och höll på att knyta på sig sitt bagarförkläde, trädde de två rättstjänarna in och grep honom i axlarna. Och i nästa ögonblick stod visiren i dörröppningen,

- Skurk, dina bovstreck är upptäckta! För oss strax ner i källaren! ropade denne med tordönsröst.

Pastejbagaren skälvde som ett asplöv, ty han förstod, att det nu var slut med honom. Utan några invändningar letade han fram nyckeln till kung Mamuds fängelse. Visiren skyndade ögonblickligen dit ner, och öppnade källardörren på vid gavel. I nästa sekund låg hans herre och kung i hans armar, och de grät tillsammans över den lyckliga befrielsen.

Under tiden hade det blivit bekant i hela kvartéret, vad som skett i pastejbagarens hus. Folket stod packat utanför källardörren och när kung Mamud trädde ut, hälsades han med ett ändlöst jubel.

Men när rättstjänarna kom ut ur boden med pastejbagaren, belv det ett annat mottagande. I en handvändning slet folkmassan honom ur deras händer och stenade honom.

Efter detta äventyr levde kung Mamud åter lugn och lycklig tillsammans med sin familj och sina undersåtar. Men så fort han fick tid, gjorde han en resa till sin svärfar och tackade honom för att han tvingat honom att lära sig ett yrke. Nu kunde han inte förneka, att det hade varit honom till stor hjälp.

Vanakriget
Vanja | January 19, 2010 | 15:30 | Sägner | No comments

Vanerna är ett gudasläkte som står för fruktbarhet, rikedom och trollkunnighet. En vanakvinna som hette Gullveig, avskyddes av asarna just på grund av sin trollkunnighet eftersom hon med den spred osämja i Asgård. När asarna dödade henne så blev vanerna rasande och när sedan Oden kastade sitt spjut Gungner över vanerna, så utbröt Vanakriget. Vanerna vann och flyttade då från Asgård till Vanaheim. Vanerna och asagudarna bestämde sig sedan för att leva i fred från och med det. Vanerna skickade fiskeguden Njord med sin son Frej och dotter Freja för att bo med asarna. Asarna skickade i sin tur den vise Mimer och asaguden Höner. Freden firades med ett gille där alla asarna och vanerna spottade i ett kärl. De skapade en jätte med namnet Kvaser. Han blev tecknet på att fred och harmoni nu skulle råda mellan dem. Det gjorde den också ett tag. Av något outgrundligt skäl tog vanerna Höner till hövding och blev mäkta förargade då de fann att han inte var till någon nytta utan Mimer. Därför högg vanerna huvudet av Mimer. Oden sörjde detta djupt och balsamerade huvudet och placerade det i en brunn som därefter kallades Mimers Brunn.

Utgårdaloke
Vanja | January 19, 2010 | 15:27 | Sägner | No comments

Loke och Tor med sina människotjänare Tjalve och Röskva är på väg till Jotunheim för att lämna tillbaka det besvärliga jättebarnet Quark. När natten kommer är de trötta och blir glada när de ser en stor tom sal, som verkar vara varm. På morgonen upptäcker de att de sovit i en jättevante, och att jätten ligger bredvid dem och sover. Tor försöker väcka honom, men till när jätten aldrig vaknar slår Tor till honom med Mjölner rakt i pannan. Jätten grymtar lite om något löv som fallit ned på honom, vänder sig om och sover vidare. Tor slår till honom en gång till, lite hårdare och nu öppnar jätten ena ögat och säger att ett ollon måste ramlat ned på honom från något träd. Då höjer Tor hammaren igen och slår med all sin kraft. Jätten tittar upp i himlen, ty han tror att någon fågel släppt lite fågelspillning på honom. Tor ger upp och väntar tills jätten vaknar av sig själv, men det gör han turligen ganska snart.

Det visar sig att det är jätten Skrymer som har varit ute på promenad. De tar sällskap med Skrymer, som egentligen är en förklädd Utgårdaloke, som har ont i pannan trots att han med trolldom tog skydd av tre stenblock mellan sig och Mjölner. Stenblocken hade nu varsitt djupt jack. Efter ett tag säger Skrymer att han nu ska åt ett annat håll, och de skiljs åt. Utgårdaloke som absolut inte vill ha Quark hemma hos sig, skyndar sig hemåt för att förbereda inför gudarnas ankomst. Vid middagstid anländer gudarna. Utgårdaloke erbjuder dem att mötas i några tävlingsgrenar och sedan låta vinnaren ta hand om Quark i fortsättningen. Tor svarar nej på detta, med motiveringen att Quark är en jätteson och bäst tas hand om av jättarna själva. Utgårdaloke som ordnat förberedelserna så noga, blir mer och mer desperat, men när han frågar om Tor möjligtvis är feg viker sig denne. Tävlingarna kan starta.

Loke erbjuder sig att äta i kapp med någon av jättarna. På väg till matsalen lägger Tjalve och Röskva märke till några korpar som de tycker liknar Hugin och Munin. Loke presenteras för sin medtävlare, Loge och de sätter sig till bords. De börjar båda två att äta i en hisklig fart och når mitten av mattråget samtidigt. Enda skillnaden är att Loge även ätit upp sin del av tråget. Jättarna vinner första ronden och nästa gren blir löpning. Tjalve ska springa mot en jätte i samma storlek, Huge. När startsignalen går av rusar Tjalve iväg, medan Huge blir stående på stället. Tor hejar vilt. Men precis när Tjalve är före målstrecket flyttar sig Huge i ljusets hastighet i mål. Tor blir arg och säger att nu börjar det bli dags att han får visa vad han kan. Utgårdaloke nickar och ber sina tjänare hämta mjödhornet. Mjödhornet visar sig vara det största någon av gudarna sett, men Tor talar om att han är törstig så det ska nog gå bra. Han börjar dricka, men måste snart avbryta för att hämta luft.

Samtidigt ser Tjalve Hugin och Munin igen. De kraxar och visar honom bordet där kappätningen ägde rum. Bordet är helt förkolnat i den änden Loge åt från. Tjalve förstår att jättarna fuskat och försöker väcka den mätta Loke. Tor drar ett djupt andtag och tar en andra klunk, men inte nu heller lyckas han tömma hornet. Tredje klunken likaså och han ställer ned hornet. Jättarna jublar. Tjalve går fram till hornet för att se hur mycket mjöd Tor lämnade kvar och upptäcker då att man kan höra havet brusa däri. Utgårdaloke sjasar dock snabbt iväg honom. Han deklarerar för Tor att nästa gren är tyngdlyftning. Tors uppdrag är att lyfta Utgårdalokes katt. Tor fnyser, men går fram till katten. När han lyfter den sträcker katten på sig och blir längre och längre. Hur högt han än håller katten har den alla ben i marken. Tjalve som smyger omkring i Utgård ser genom en spegel att Tor inte alls lyfter någon katt, utan självaste Midgårdsormen. När Tor efter en stund lyckas lyfta kattens ena ben blir jättarna oroliga och avbryter kampen.

Tor talar om att han nu vill slåss, det kan ändå inte finnas någon som slåss bättre än han i Utgård. Tja, säger Utgårdaloke. Du kan ju alltid börja med min gamla farmor, Elle. Tor säger att han inte slåss mot kvinnor. Han vill möta Utgårdaloke man mot man, men Elle ställer sig i vägen. När Tor ska lyfta undan henne blir han stående med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han kan inte rubba henne. Han försöker igen utan att lyckas. Plötsligt tar Elle tag i honom och Tjalve och Röskva ser till sin förfäran hur Tor börjar åldras. Det går snabbt och efter en stund släpper Elle Tor som blir liggande på marken. Jättarna går triumferande därifrån och förtrollningen bryts steg för steg tills Tor slutligen sakta kan resa sig upp. Utgårdaloke suckar, och eftersom det uppenbarligen inte finns något sätt att bli av med Tor, talar han om att kvällsmaten serveras om en stund. “För ni måste ju äta innan ni reser hem imorgon.” Med Quark, tillägger han.

Gudarna äter och går tidigt i sängs. Då äntligen får Tjalve chansen att berätta för Tor vad han vet, att Loge var eld, att mjödet var havet och att katten var Midgårdsormen. Då säger Tor att det ändå inte finns någon ursäkt för att ha besegrats av en gammal tant, Elle. Namnet Elle får Loke att reagera. Elle, är inte det ålderdomens gudinna? När Tor får reda på detta blir han först lättad, men sedan arg. Han grabbar hammaren och är precis på väg ut genom dörren när Loke hejdar honom. Loke, som alltid varit mästare på att lura folk, viskar något i hans öra. Tor nickar gillande, ställer undan hammaren och lägger sig i sin säng för att sova vidare. Tidigt nästa morgon är det dags för avfärd och gudarna, människobarnen och Quark står uppradade utanför Utgårds mur. Med Tor på säkert avstånd ropar Utgårdaloke att han faktiskt har lurats lite. Han talar om det som gudarna redan visste, men även att Huge som Tjalve sprang mot var Utgårdalokes egen tanke. Loke ropar då tillbaka och undrar om de har upptäckt gudarnas lilla trick än? Jättarna tittar förvånat på när Quark som står bredvid gudarna förvandlas till en höna. Detta, skriker Loke, är en höna. Quark blir kvar hos er i Utgård!

Gamle Tim är död
Vanja | January 17, 2010 | 19:01 | Spökhistorier | No comments

Spökhistoria från England

gamletimDödgrävarens fru satt vid brasan och stickade och deras katt låg och sov vid hennes fötter. Hennes gubbe kom hem från efter en lång dags arbete och såg skärrad ut. “Vad är det med dig?” frågade hustrun. “Du är alldeles likblek.” “Jo, det ska jag berätta för dig”, svarade dödgrävaren. “Jag trodde jag var färdig för dagen. Det hade börjat mörkna och jag kunde knappt se var jag grävde längre. Just som jag skulle dra mig hemåt fick jag se åtta svarta katter bärande på en liten likkista och framför dem gick ännu en svart katt. Så stannade de och katten som gick framför kistan kom fram till mig. Ja, han kröp så nära att vi stod näsa vid näsa med varandra och så talade han till mig!” “Vad säger du!” utropade hustrun. “Talade katten?? Vad sa han??” “Jo, det är ännu märkligare, för jag vet inte vem han pratade om. Men han sa så här: Säg till Tom att gamle Tim är död!”

Plötsligt vaknade den svarta katten vid hustruns fötter upp. Han jäste upp och blev minst tre gånger så stor som innan. Hans ögon glödde som brinnande kol och han utstötte ett blodisande gapskratt. “Vad säger du?” skrek katten. “Är gamle Tim död?? Då är ju jag katternas kung!!” Så försvann katten som en svart blixt uppför skorstenen och försvann, utan att någonsin synas till igen.